Målgång på språng

— är processen viktigare än målet?


Saker att göra innan man dör. På engelska finns uttrycket “The Bucket List” — som helt enkelt är en livets to-do-list dominerad av det som skulle skapa ånger om det inte görs innan jordelivet nått sin ände. Drömmar. Det som upplevs som viktigt. Det finns även vad jag skulle kalla kategoriserade “bucket lists” i form av böcker. “1001 filmer du måste se/platser du måste besöka/böcker du måste läsa/album du måste höra innan du dör”.

På tal om böcker. När detta skrivs kanske en latent “bucket list”-check kan göras för mig, alldeles snart!

Skriva en bok

Vad har jag haft — och har — för andra saker att bocka av?

Träffa Muhammad Yunus

En av de där tydligare “bucket list” items som jag hade var “Träffa Muhammad Yunus”. Efter att mer passivt följt mikrokreditrörelsens framväxt genom att först ha fått höra talas om fenomenet kring decennieskiftet 80/90, blev jag alltmer medveten om hans livsverk och passioner via en BBC-dokumentär 1997. Han var nog den främsta inspirationskällan och förebilden gällande mina efterforskningar kring och utveckling av hållbarhetsentreprenörskapsbegreppet (“Sustainopreneurship”). När Facebook hade en vägg där det tydligare gick att lägga in “appar”, hade jag det som “vem skulle du vilja träffa”?

Så kom möjligheten. Hans tredje bok, “Building Social Business”, var utan budget att översätta hos hans svenska förläggare — Bookhouse Publishing. Det löste sig genom att bjuda in dels crowdfunding för själva upplagan, dels crowd translating för översättningen — ett tjugotal översättare hjälptes åt genom att ta ett kapitel var. Jag fick äran att översätta introduktionskapitlet.

Jag antog, om jag hoppade på projektet att ta ett av kapitlen och översätta till svenska, så kanske möjligheten att träffa honom ökade — han kanske skulle komma och vara med vid lanseringen? Oavsett vilket, huvudskälet var att vara behjälplig i att låta hans idéer och praktik kring socialt företagande få spridning på hemmaplan, bortom de två tidigare böckerna — och inte minst vad fredspriset gett i inspiration till den alltmer framväxande rörelsen av företagande för hållbarhet med sociala och/eller ekologiska motiv och drivkrafter, bortom de ekonomiska.

Boklanseringen skedde 2010, men Yunus var inte närvarande. Detta tillfälle kom sommaren efter, 2011 — på mycket kort varsel kom Yunus till Sverige, och höll tal på några ställen, bland annat Sida, KTH och en världskonferens för entreprenörskap och småföretagande. En specialkryssning anordnades av agenten/förläggaren, och vi bjöds över en lunch i skärgården — och jag fick mina exemplar jag fått som lön för översättningsmödan signerade. Och en stunds prat. Närmare bestämt “15 minutes of dialogue”.

Muhammad Yunus och jag samspråkar när han signerar mina exemplar jag fick som deltagare i översättningsarbetet med hans senaste bok, 2011. Foto Johan Lange — http://bit.ly/1wPp90p.

Intentionen försätter tydligen berg!

Springa en mil

Inte visste jag att jag skulle bli sådan dedikerad löpare! Det hela började med en sommar, när jag återigen drabbades av vad jag kallar “aikido-abstinens”. Över sommaren är vår dojo stängd, och inför sommaren 2012 funderade jag på att hitta ett träningssubstitut. Efter att en försommardag ha flåsat mig runt vackra Åbackarna här i Norrköping tur och retur Femöresbron, där jag inte hade sprungit på allvar sedan militärtjänstgöringen på åttiotalet, så var det en stor seger att bara ta sig runt! Och jag hade aldrig sprungit en mil i sträck. På sin höjd var det en gång en repa på nio kilometer som kom som en överraskande avslutning på en fältövningsdag från skogen tillbaks till regementet. Då hade vi befälselever spelat innebandy varje kväll och orienterat varje fredag, och i grunden låg även flera år av volleybollspelande sedan gymnasieåren — så konditionen var tveklöpst på topp. 37 minuter klockade jag 9 km på, och 3 km-loopen på regementsområdet som vi ofta tog i samband med vår tjänstgöring, låg alltid kring 11 minuter.

Så bortom den där vårens nypremiär av ett trevande försök till löpande, tog det fart under sommaren. Jag höll mig i spannet fyra till sex kilometer för det mesta, för att i slutet av sommaren tangera de där nio kilometerna från lumpen. Jag undrade när jag skulle bryta milvallen. Innan dess hade jag ett mellanläge av målsättning, som spann över en längre tid — “springa ett marathon under en månad”, som jag nådde samma månad jag formulerade det — juli, 2012. Och en dag, i september 2012, bara kom det — helt plötsligt kände jag att jag bara skulle springa på! Och stum av min egen förvåning slutade jag först när jag sprungit c:a 13.5 km!

Nästa målsättning.

Springa en mil under en timme

Jag överraskade mig själv med hur snabbt det gick att nå nästa mål. Inom samma månad, i september 2012 — och enbart på tredje löpningen efter milvallen — så nådde jag målet att springa en mil under en timme! Sedan, knappt ett år efter, tog jag mig runt milen under 55 minuter (juli 2013) — där milloppen nu snarare började bli regel än undantag. Och nu hade jag inom mig formulerat att jag skulle delta i Stadsloppet i Norrköping som mitt första tävlingslopp för motionärer.

Springa en halv Marathon

Men jag nådde ett annat mål före — och det var en halvmara, solo, utan tävling. Den halvmaran tog jag 2014, i april!

Springa Stadsloppet i Norrköping

Det som inte skedde 2013 som jag först tänkte, fick bli 2014! Och med energin där, landade det i nytt personbästa, med vid marginal — en milnettotid på 50,43!

Mitt Stadsloppsresultat klippt från resultatwebben.

Springa […] ?

Vad härnäst? Nej, jag går inte publikt med mina målsättningar. Med referens till Derek Sivers korta TED Talk, kunde jag bekräfta att måluppfyllelsen är effektivare om målformuleringen är tyst. Bara för mig själv. Inte ens min Karin vet om vad jag satt för mål, rent konkret och specifikt!

Derek Sivers säger nämligen att det är en myt att man skapar ett socialt tryck om man uttalar målet för sin omgivning. Vad som i verkligheten händer när man uttalar en målsättning högt för andra, är att man “lurar hjärnan” att det redan är uppnått, och att energi då tas ifrån att nå målet. Nej, håll det för dig själv, och bara sträva efter att nå det. Och du vet inte heller när du når målet, bara behåller fokus på att nå det!



Och vad hade denna listning av uppnådda löpningsmål för syfte?

I den tid vi lever i, med “selfiens” djupaste acceleration med avarter av gillaknarkande med världens första konstaterade fall av diagnosen selfieberoende (200+ per dag), ska du inte förledas att tro att jag skrev om dessa mål i syfte att göra en förlängd skrytupdate. Nej, skryta ligger inte för mig. Däremot är jag stolt — kom ihåg vad jag skrev i kapitel 3 om ‘stolthet’ vs. ‘skryt’? En känsla av att jobba inåt, mot sig själv och för sig själv, att jämföra med att leva sitt liv i relation till andra bortom en själv? En känsla av socialt oberoende och självständighet.

Att översätta målsättning i system, process, vana och vardag

Nej, vad som ligger bakom denna rapportering är en viktig lärdom — att “glömma bort” att du satt upp målet när du väl formulerat och integrerat det på ett medvetet plan, och istället översätta målsättningen till system och process. Du sätter i system att springa regelbundet, och med processen — i detta fallet en väl formulerad och utvecklad vana satt i verket — så når du målet förr eller senare på ren automatik. Det enda du kan mäta emot är den gradvisa förbättring du når, och kollar mot något mätsystem. Här fungerar livsloggandet väl, där jag mäter resultaten via min GPS-utrustade mobiltelefon och appen Runkeeper. Vad som inte syns när man bara fokuserar på de lopp där målen har uppnåtts, är de lopp som utgör vägen — när man ständigt är på språng! I Runkeeper ser jag att jag har loggat över 300 aktiviteter — där den absoluta majoriteten är löprundor, och jag kan även se i rapporteringen att andelen millopp ökat över tid.

Andelen lopp fördelat på löplängder, visualiserat 19 december. Sedan jag började logga löpningar —drygt två och ett halvt år — en fjärdedel millopp. Innevarande år — en tredjedel millopp. De senaste sex månaderna — knappt hälften millopp. De senaste tre månaderna — hela tre fjärdedelar millopp!

Så detta relativa mätetal är viktigare än de absoluta tiderna, tillsammans med antalet lopp, och de varierande syftena med varje lopp — vad jag fokuserar! Där kan jämn takt och uppnådd längd vara viktigare än total tid eller kilometertid. Hellre dedikera sig att springa en viss tid, än att tävla om snabbhet över en viss längd. Det yttersta syftet med löpningen — det jag nämnde i första kapitlets första avsnitt, “Morgon”, är hälsa och meditation i rörelse. Att rensa skallen. Att rensa bort stresshormoner. Att öppna upp för frisk luft. Att öppna upp för rena, nya och fräscha idéer och tankar. Och det kommer enbart efter längre löpningar, på allvar.

Mål vs. syften

Och där har vi det som skapar varaktighet över tid. Att definiera syftet. Att gå från “vad” till “varför”. Det finns nämligen en risk i att missa den långsiktiga utvecklingen, om målfokus blir alltför stort. Du når ett mål, och du känner att du är klar. I mitt fall — om jag enbart hade fokuserat målet att springa en tävling, i detta fallet Stadsloppet i Norrköping, så var risken överhängande att jag slutade med löpningen efter att ha uppnått detta. Nu är syftet just hälsa, och en vardaglig ritual som stödjer detta syftet. Där jag heller inte schemalägger vilka veckodagar jag springer — det är viktigare att säga “minst en gång per vecka”.

Men — att sätta upp mål är bara något som gör löpningen roligare! Att skapa en extra krydda. För att se en personlig utveckling på löpningsområdet! Vilket i sig ger en extra stimulans.

Från bucket list till vardagsvana

Så, detta är den viktigaste slutsatsen — det är när det går in i vardagligheter, och nästan obemärkt med en autopilot i varande, bara gör! Så med den insikten är det desto lättare att göra 1001 måste-filmer under en förväntad livstid till något som går att nå. Vi har i snitt en förväntad livslängd på 30 000 dagar. Av dem är uppskattningsvis 24 000 över 15 års ålder. Låt oss då dela upp 24000 dagar på 1001 filmer. Ja, det blir i snitt en film från den listan drygt var tredje vecka. Eller femton av dessa filmer per år. Ja, målsättningar som spänner över ett helt liv, som ger delmål på vecko-, månads- och årsbasis. Överblickbart, mätbart och realistiskt!

Vad har du på din “bucket list”?

Utan deltagarlapp på bröstet. Jag, vägen och löparskorna på. http://sliceonline.tumblr.com/post/79997811084/vardagsbilder-3-5-fran-lunchen-idag-ett


Detta är ett utkast av andra avsnittet av fjärde och sista kapitlet i den första boken i bokserien med samlingsnamnet “En liv i flow — Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället?”. Denna första bok heter “I flow”, och fjärde kapitlet heter “Ett år i flow”. Publicerat den 9 januari 2015. Läs mer om detta bokprojekt på http://ettliviflow.se och följ #ettliviflow på sociala webben. Kommentera gärna! Här, direkt genom att klicka på respektive stycke som öppnar upp ett kommentarsfält direkt i sidomarginalen. Eller på Facebook, där det finns en grupp för läsare. Alla som bidrar till kvalitetshöjning blir så klart omnämnda i första tryckta upplagan!