Onsdag
- hur känna sina gemenskaper och sammanhang?
Om du följt detta kapitlets serie av avsnitt till hit, har du sett var jag burit det till. Ja, vi är inne i “en vecka i flow”, och nu har vi nått mitten. Söndagens introduktion gav en ansats. Måndagen blev en tur med helikoptern med ett makroskop i handen. Tisdagen fångade jag mitt reflektions- och aktionstema för den dagen — identitet och varumärke.
Onsdag. Det förknippas med massa saker. “Mittwoch”, på tyska. “Mitt-i-veckan.”
Men. Det är det ju inte?
Sju dagar ger faktiskt torsdag som mitt i veckan? Det är ju som om solen inte skulle gå upp och ner på lördag och söndag? Hur tänkte “vi” där?
“Vi” lägger till, då. Den hetaste av arbetsdagar, då. Mitt-i-arbetsveckan. De flesta når en “peak” här. Och en del räknar onsdag eftermiddag som en allvarlig nedräkning till “helgen”. Men, ja. Nu är vi där igen. Att inte vara där du är, i nuet, är ett garanterat sätt att dra dig ifrån livsglädje. Så. Varför är du redan mitt i fredagsmyset när du tagit påtår på onsdagslunchen?
Jag frågar dig.
Vi har en onsdag.
Du är och har varit i den dagen.
Vad innebär det för oss?
Jag. Vi. Du. Oss.
Homo Sapiens Sapiens — med kapacitet för frid och fred?
Vi är någon variant av smarta primater. Och ibland så geniunt korkade. Genuint.
Så, låt oss börja där. Låt oss prata om gemenskaper och sammanhang. Det är vad jag verkligen tar energi och fokus på och kring en onsdag. När det är som hetast i våra tidszoner världen över. Tror jag att det är, i alla fall.
Mänskligheten? Ja, vi är alla släkt. Eller, i alla fall tillhör vi samma släkte. Mänskligheten som en enda stor familj. Tänk den tanken. Föreställ dig. Imagine.
Gemenskaper och sammanhang — “community and context”
Längs med mänsklighetens historiegång har vi skapat gemenskaper och sammanhang. På engelska pratar vi om “community” och “context”. Och detta är rätt luddiga begrepp. Men det är inga problem med att leva med luddiga begrepp. Definitionshysteri leder egentligen inte förståelsen framåt. Låt oss uttrycka det sisåhär: “Jag vet att det är en elefant när jag ser den”.
Istället för att klippa in Wikipediacitat, går jag snarare rakt in i tre oerhört korta kärleksberättelser.
LEGO — nörderi och skaparglädje
Jag kom ihåg i det starka genomslaget av WWW på alla håll och bredder kring senaste sekelskiftet. Där, kring 00-talets första år, läste jag en marginalnotis på DN:s kultursidor, om hur stark LEGO-entusiasmen var i den virtuella världen.
Och det var ju lätt för mig att förstå. Det var en starkt integrerad del i min barndom.
Jag kom ihåg från notisen, att allt från matematikprofessorer till tolvåringar möttes över alla slags gränser och diskuterade “puritanismens vara eller icke vara”. Om man skall köpa färdiga lådor a la IKEA, med byggbeskrivningar. Fyllt med specialdelar. Eller om det enbart är legio och OK att köpa öppna allmänna satser av grunddelar, och skapa fritt. Själv. Jag ger mig inte in i tycker där. Vad som lyser och slår igenom är i alla fall en sak. Passion. Engagemang. Skaparglädje. Själens guld?
När jag och min dotter var på Arbetets Museum första och andra gången det anordnades bygghelg där, i samverkan med svenska LEGO-byggarcommunityn Swebricks, går det bara att säga en sak. Det går att ta på den känslan och tälja på när man är i det sammanhanget, och känner den gemenskapen. Det. Bara. ÄR. Du som inte var där — jag säger: Föreställ dig. Imagine…
Att älska sin stad — NKPG 4EVAH!
En översättning av “community” är ju faktiskt “samhälle”. Norrköping. Jag älskar stan. Så. Nu fick jag det sagt. Igen.
Det är ett samhälle i någon slags övergående identitetskris. Fabriker, transport och statliga verk. Dess historia. Och nu i en övergång till att fånga en ny framtid. Som “vi” som “bor här” “samskapar”. Ja? Gemenskap och sammanhang. I form av en stad och ort. Här bor jag. Varför finns anledning att återkomma till.
Birmakatter — den oändliga kärleken och det djupa engagemanget
Ni vet hur det är. När något har kommit att bli en helt oersättlig del av ens liv, då går det att gå in i passionerade långa långa långa kärleksförklaringar varför det är så. Och de som “inte förstår” får man på sin höjd göra klokt i att bara “förhålla sig till”. Jag kan bara här och nu säga, att med min älskade fästmö, kom en kärlek jag inte trodde fanns. Och det var ju inte bara till Karin. Det var ju till hennes livsvän Wendy. Ben Gun:s Wendela. När hon gick bort, höll vårt allt på att knaka i samtliga fogar som fanns. Ett nästan 20-årigt liv tillsammans, hade de fått. Karin och Wendy. Och jag. Fem år fick jag, som adopterad av denna legendariska drottning till kat.
Så med det sagt.
Tur att ni kom in i vårt liv, bröderna Uchi och Deshi. Ni har varit hos oss ett år nu. Tack för att ni finns!
Det får vara den tredje och sista illustrationen på gemenskaper och sammanhang, något jag brukar ta onsdagarna till att reflektera kring.
Slutord.
Detta skrevs med närhet och sällskap av Deshi på ryamattan nedanför mig.
Slut på onsdagen.
För dig, för mig. Vi. Oss. Du. Jag.
—
Detta är det tredje avnittet i andra kapitlet i boken “En liv i flow — Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället?” — kapitlet “En vecka”. Publicerat 22 januari 2014. Läs mer om detta bokprojekt på http://ettliviflow.se och följ #ettliviflow på sociala webben (Twitter/ Facebook). Kommentera gärna — det görs genom att klicka det grå plustecknet i pratbubblan när du ställer dig vid sidan av texten vid höger textkant i laptopversionen. Snart öppnar en Facebookgrupp upp för läsare, då det vuxit en liten skara den vägen.
