Säsongernas tidvatten och svallvågor

den ständiga förändringens oföränderliga uttryck

Livet i ett flöde, och en utveckling som går i vågor. Vi närmar oss slutet på denna bok, och med detta början på något annat.

Det finns några aspekter som gör att det reglerade affärslivet och dess spelregler, disharmonierar med livet i stort. Vi lever inte vårt liv i kvartal. De flesta fokuserar mentalt säsonger i sina levnadsår. Och säsonger som varierar i energi. Om man inte tillhör “semesterbranscherna” (solens tre månader eller snöns intensiva fjällveckor, med näringar fokuserade på upplevelser), så sker högenergiverksamheter fokuserat kring två huvudsakliga säsonger — vårens och höstens. Och innan dessa tar fart, känner vi alla av säsongupptakterna. De där tre veckorna i januari efter julledighet — eller i augusti efter semester. I huvudsak blir det full “action” februari-maj på våren, där det fasas ut i samband med skolavslutningen med tre veckor på andra ändan i juni, och september-november, där samma utfasningsfenomen äger rum under tre decemberveckor innan jul. Det är sagt att de bästa säljmånaderna är april, maj, oktober och november, när tempot är som högst, och energin som störst. Och bästa tiden att sälja är direkt efter tiofikat har det sagts, och heller inte alltför nära lunch, i direkta möten. Vad gör det? Jo, 90 dagars effektivt sälj, på lika många timmar med resultat. 90 timmar. Per år. Och på det, leverans.

Det hela är att likna vid tidvattenvågor. Ebb och flod. Kraft upptrappas, kraft på, kraft klingar ut, kraft av. Repetera!

“Bay of Fundy” by Tttrung — Created by the uploader, from two separated GFDL photographs (en:Image:Bay_of_Fundy_Low_Tide.jpg and en:Image:Bay_of_Fundy_High_Tide.jpg) taken in 1972 by Samuel Wantman. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons — http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Bay_of_Fundy.jpg#mediaviewer/File:Bay_of_Fundy.jpg

Tidsöverblick — en säsong i taget

Det finns en illustration av vad vi fokuserar tid och energi på som jag ofta återkommer till. Jag brukar kalla det “det entreprenöriella leendet”. Den illustrerar vad entreprenörer brukar ägna tid, konversation och energi åt — och det dominerar med “de närmsta 24 timmarna” och “visioner på tio till femton års sikt”, där överblickbarheten kanske sträcker sig max just en säsong — vad skall vi uppnå? Och den är ju inte bara tillämplig på entreprenöriella processer. Den gäller väl för livet i stort?

“Det entreprenöriella leendet.”. Källa: Entreprenörskapets väsen, B. Johannisson, 2005. Grafik: Anders Abrahamsson — http://bit.ly/1BuuLPz.

Vad som då står i kontrast är de finansiella systemen och dess rigiditeter. Budgetar på ett till tre års sikt skall visas upp i en affärsplan för en bankman. Fokus ligger på den detaljerade planeringen — där entreprenören i sin tur fokuserar vision och intention, och förlitar sig på anpassningsbarhet, där dt oväntade ses som en möjlighet och inte ett problem. Så lika lite som harmoni råder mellan “naturliga säsongsvariationer” och redovisningsperioder, lika lite samklang finns mellan “naturligt agerande och planerande” och finansieringsunderlag.

Så — vad gör man om man inte får finansiellt stöd för att göra sin passion till sitt leverbröd? Ja, man tager vad man haver, och gräver där man står. En som får illustrera detta, och med det också kontrasten hur en ekonom och en kreatör relaterar till kalkylprogramvara, är den japanske konstnären Tatsuo Hourichi. I och med att han inte hade tillräckligt med pengar för att skaffa sig avancerade grafiska programvaror, använde han istället Excel som canvas.

Excel som konstnärens verktyg. Källa: wherecoolthingshappen.com

Inspirerad av sin omgivande japanska natur, fångar han säsongernas skiftningar.

Excelkonst av Tatsuo Horiuchi. Källa: wherecoolthingshappen.com.

Kanagawas stora våg

Det för mig osökt till en annan japansk konstnär, av tidigare ålder — Hokusai. Något som stående illustrerar mina budskap om att finna sin väg i flödessamhället har varit och är Hokusais målning av den stora vågen framför berget Fuji. Förändringens kraft slår hårt som en tidvattentsunami — och skall man vara i en båt, surfa på vågtoppen, göra en pipeline i vågen, eller inte ens vara i vattnet, på Fujis topp? Och ja, även Fujis topp lämnar ingen ro — det blåser ju starkt där uppe!

“Great Wave off Kanagawa2" av Katsushika Hokusai (葛飾北斎) — Restored version of File:Great Wave off Kanagawa.jpg (rotated and cropped, dirt, stains, and smudges removed. Creases corrected. Histogram adjusted and color balanced.). Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons — http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Great_Wave_off_Kanagawa2.jpg#mediaviewer/File:Great_Wave_off_Kanagawa2.jpg

Men den lämnar också en annan lärdom — Hokusai (som på artonhundratalet använde träsnitt, och inte Excel ;) har inte den där vågen som fokus i denna konst — egentligen. Nej, det är berget Fuji som är centralt. Bilden är en i en serie av 36 vyer av berget Fuji.

36 vyer av Kanagawa. Hokusai. Källa:‘ ’mslima’, medium.com.

Och likt Hokusai:s försök att fånga Fuji på 36 olika sätt — med olika perspektiv, i olika sammanhang — finns det möjlighet att välja perspektiv på vad som helst i livet.

Val i sekund, minut, timme, vecka, månad, år — och liv

Våra dagar på jorden är räknade. Det är det enda som vi vet, oavsett val av perspektiv. Jag drar mig till minnes Cast Away, filmen med Tom Hanks i huvudrollen. En man som levde på att hålla sekunderna på rätt sida — att jobba för ett företag med global täckning och leverans av snart sagt allt, överallt — FedEx. Att pricka tiden som det centrala. Helt plötsligt fann han sig överlevandes en flygkatastrof mitt ute i världshavet.

Vad som blev en sekundjakt, slutade med att fokusera överlevnad alla nivåer, på en öde ö. I åratal — och med en upplevd evighet. Överlevnad i att skaffa ett fiktivt sällskap för att uthärda varje dag — volleybollen Wilson. Att använda alla saker som flyter iland från flygkraschen inslagna i FedExpaket, på sätt långt ifrån de ämnade. Konståkningsskridskor blev till ett skärverktyg. Kreativitet, tagen till sin spets.

Fyra år senare, och han tar ytterligare material som flutit iland i en tidvattenvåg, och gör ett segel gjort av plasten i en portabel toalett till en flotte, och ger sig ut. Och kommer till slut hem, via ett stort fraktfartyg som plockar upp honom ute till havs, utmattad — för att finna att den främsta drivkraften att gå vidare, inte finns där längre. Frun har gift om sig, där hon till slut lät sig övertygas att han var död.

Saker förändras — och blir inte som man tänkt sig.

Förlagan i litteraturen — Robinson Crusoe — är det en av de där 1001 böckerna att läsa innan man dör? Ja, tiden är knapp. Och det tar ju tid att läsa med. Men för de som inte vill ta sig den tiden, finns även där en lösning. Serietecknaren Henrik Lange har skrivit “80 romaner för dig som har bråttom”. Och jag besparar dig tiden med att gå till biblioteket och låna den, och komma ihåg att lämna tillbaks den, om det bara är berättelsen om ensamvargen på ön du är ute efter. Här får du nämligen Robinson Crusoe på en sida i tre serierutor. Håll tillgodo!

Vi vet inte vad nästa svallande tidvattenvåg bär med sig

Livet kantas av val. När Tom Hanks rollfigur Chuck Noland i slutscenen på Cast Away står i vägkorsningen, efter att pliktskyldigt ha levererat det enda paket han behöll från sitt ofrivilliga oceanäventyr, är det precis det vi gör, varje dag. Det där vägskälet. Att välja.

Tom Hanks som Chuck Noland, i slutscenen.

Som Chuck Noland säger i filmen:

“We both had done the math. Kelly added it all up and… knew she had to let me go. I added it up, and knew that I had… lost her. ‘cos I was never gonna get off that island. I was gonna die there, totally alone. I was gonna get sick, or get injured or something. The only choice I had, the only thing I could control was when, and how, and where it was going to happen. So… I made a rope and I went up to the summit, to hang myself. I had to test it, you know? Of course. You know me. And the weight of the log, snapped the limb of the tree, so I-I — , I couldn’t even kill myself the way I wanted to. I had power over nothing.

And that’s when this feeling came over me like a warm blanket. I knew, somehow, that I had to stay alive. Somehow. I had to keep breathing. Even though there was no reason to hope. And all my logic said that I would never see this place again. So that’s what I did.

I stayed alive. I kept breathing.

And one day my logic was proven all wrong because the tide came in, and gave me a sail. And now, here I am. I’m back. In Memphis, talking to you. I have ice in my glass… And I’ve lost her all over again. I’m so sad that I don’t have Kelly. But I’m so grateful that she was with me on that island.

And I know what I have to do now. I gotta keep breathing. Because tomorrow the sun will rise. Who knows what the tide could bring?”

Ja — valet — att fortsätta andas. Och följa förändringens konstanta flöde. Vi vet aldrig vad vi får i nästa tidvattenvåg.

Och vi är där denna bok började. Med att fånga morgonen — det som ger tecken på att denna dag börjar. Där vi just har världens kortaste meditationsform, att stilla fånga nuet.

Att andas.


Detta är ett utkast av tredje och sista avsnittet av fjärde och sista kapitlet i den första boken i bokserien med samlingsnamnet
“Ett liv i flow — Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället?”. Med andra ord — avslutningen på boken. Denna första bok heter “I flow”, och fjärde kapitlet heter “Ett år i flow”. Publicerat den 28 januari 2015. Läs mer om detta bokprojekt på http://ettliviflow.se och följ #ettliviflow på sociala webben. Kommentera gärna! Här, direkt genom att klicka på respektive stycke som öppnar upp ett kommentarsfält direkt i sidomarginalen. Eller på Facebook, där det finns en grupp för läsare. Alla som bidrar till kvalitetshöjning blir så klart omnämnda i första tryckta upplagan!

--

--

No responses yet