Var går gränsen för rackartyg i falska nyheter?
Jakob Wenngren driver nyhetssidor med falska nyheter och har lurat miljontals. Artiklarna har både upprört och lett till skratt. Frågan som återstår är var gränsen går mellan publicerade rackartyg och falska nyheter som rört om för mycket i grytan?
En av Jakob Wenngrens mest omtalade nyheter var att Gudrun Schyman ville förbjuda skägg och att statsminister Stefan Löfven bestämt att svetsning ska bli obligatoriskt ämne i skolan. Artiklarna är många och det råder ingen tvekan om att den ena är knasigare än den andra och att många kittlar ett skratt i mungipan. Miljontals har lurats- många upprörda men också många skojfriska som uppskattat satirerna.
Wenngren skrattar för sig själv när han berättar att Metros Viralgranskaren kontaktade Gudrun Schyman för ett uttalande om det föreslagna skäggförbudet, bara ett par dagar efter att han publicerat artikeln.
”Jag ville se om jag kunde få någon att luras”, säger han och att det inte var någon annan agenda bakom hans hobby, som kom att bli mycket mer än så.
Finns det någon moralisk tröskel för idéerna som blir viral från Jakobs tangentbord? De personer som har blivit ansikten för satirerna och de falska nyheterna är oftast politiker eller någon form av offentlig person som han menar ”ska kunna tåla” att ta ett skämt och ”är i en position för att bli uthängd”. Var går egentligen gränsen?
“Jag skulle nog säga att det är okej, men det kan röra sig om upphovsrättsintrång om det använts bilder som andra sitter på rätten till”, säger Nils Funcke, expert i yttrandefrihetsfrågor.
Inget av det Jakob har publicerat har åtalats för någon form av olag, men moralen på vågen kan tyckas väga över mot den mindre etiska sidan.
“Tröskeln för att göra sig skyldig till vara förtal i satir får närmast betraktas som obefintlig. Men det är klart lägger man in uppgifter som någon och utmålar någon som brottsling eller på annat sätt lämnar uppgifter som utsätter någon för andras missaktning kan det börja brännas”, förklarar Funcke.
Jakob menar själv att han inte har större inflytande hos publiken och att han hoppas att ingen blivit sårad av hans falska nyheter. Han säger också att ansvaret för källkritik ligger hos den individuella läsaren.
“Jag har väl lite ansvar, men man måste själv vara källkritisk med det man läser och väljer att tro på.”
Var gränsen går för rackartyg eller på snubbeltråden till oetisk handling tycks, precis som källkritiken, finnas hos läsarna.
Text: Åsa Kristina Johansson Foto: Tanya Kireeva
