Skolsköterska till sexåring: “Du är lite kort och lite tjock.”

Tänk dig att vara mamma till en flicka, som nyligen varit på sitt första besök hos skolsköterskan. Ett besök där de diskuterat BMI, och att flickans vikt och längd “inte passar ihop”. Som fått henne att börja analysera både sig själv och sina matvanor — vid sex års ålder.

Vi har träffat en mamma som har varit med om just det, och det här är hennes berättelse.

Min dotter går i förskoleklass. Det är hennes första år på skolan, och barnen blev nyligen kallade till skolsköterskan. De fick själva välja om de ville ha med sig en vårdnadshavare eller inte, så min man, hennes pappa, följde med henne.

När de hade varit där ringde han mig. Han sa att han hade en konstig magkänsla, och att han var förbannad. Jag frågade vad som hade hänt, och han svarade att han inte kunde sätta ord på det än, men att det var märkligt.

När jag kom hem, och han hade lugnat ner sig, så fick jag hela samtalet med skolsköterskan återberättat för mig. Jag fick veta hur det hade gått till, vad de hade pratat om, och framför allt hur de hade diskuterat min dotters längd och vikt framför henne. Vilka ord och begrepp som hade använts.

De hade pratat om BMI. Min sexåriga dotter fick höra att hennes BMI var för högt, och när hon frågade vad det betydde fick hon höra att hennes längd och vikt inte passade ihop. Att hon var “lite kort, och lite tjock”.

Min man försökte prata bort det, byta samtalsämne, men då hade skolsköterskan riktat sig till min dotter och frågat hur mycket hon äter. Brukar hon ta om mat i skolan? Min dotter hade svarat att, ja, igår var det jättegott och jag tog två portioner för att det var min favoritmat.

Då svarade skolsköterskan att ja, det kanske du inte behöver göra, du kanske ska tänka på att bara äta en portion mat. Då kan du ju tänka att, åh vad bra, nu kan jag längta tills nästa gång jag får äta det här igen.

Hur kan man prata om BMI med ett barn, kalla henne tjock, säga att hon inte ska äta mat? Om det nu skulle vara så att de var oroliga för hennes kosthållning, då skulle de ju behöva ta det med mig eller min man, efteråt. Min sexåring väljer inte vad hon ska äta. Hon äter det hon blir erbjuden. Hon äter tills hon är mätt.

De pratar mycket om att vara tjock bland barnen i skolan. Med varandra. Det är ett laddat ord, och jag får ofta höra från min dotter att det används som skällsord. Min dotter blir förvirrad, för vi har pratat om det mycket hemma, att mamma är tjock och att det inte är något fult. Till exempel, att mammas mage är mycket mysigare att gosa med än pappas.

Min dotter började att analysera sig själv. När jag frågade henne om hon var mätt efter middagen, eller om hon ville ha mer mat fick jag till svar att “jag kanske inte borde äta mer”.

Hon är väldigt mogen för sin ålder. Min dotter gillar att prata med människor, men under mötet med skolsköterskan berättade min man att hon hade slutit sig, och jag upplevde henne som hämmad i dagarna efter.

Jag frågade henne om besöket. Hon berättade att de pratat om vaccination och klimatet i klassrummet, men nämnde ingenting om att hon fått väga och mäta sig, eller att de pratat om mat.

Ett par dagar senare frågade hon mig: ”Mamma när ska man gå till skolsköterskan nästa gång? Jag vill inte gå dit.”

Jag frågade varför. Hon har alltid gillat att gå till barnavårdscentralen och hon har pratat om att hon vill bli sjuksköterska när hon blir stor.

”Ja, men jag vill inte träffa den där skolsköterskan som jag träffade sist.”

Hon säger inte så om folk annars, så jag förstod att hon hade funderat på det där i flera dagar. Jag kan inte sätta ord på vad hon upplever, för hon har inte kunnat sätta ord på det själv, men jag har förstått att situationen var obehaglig.

Jag tog kontakt med rektorn ett par dagar efteråt. Jag berättade att jag hade ett klagomål på skolsköterskan, men inte visste vem jag skulle vända mig till. Jag fick bra respons av rektorn, men hon berättade att skolhälsovården inte sköts av skolan, utan ligger under landstinget.

Hon frågade om jag ville att hon skulle ta upp ärendet med skolsköterskans chef, vilket jag tackade ja till. Rektorn sa att hon skulle återkoppla till mig, men jag har inte hört något mer.

Hela situationen skrämmer mig. När barnen blir större kanske de inte har med sig en vårdnadshavare. Om skolsköterskan säger såhär till ett barn som faktiskt har en vuxen med sig, undrar jag vad hon säger till barn som inte har det.

Frida Forsberg
Tua Malmberg