Med digital arbetskraft i klassrummet

Neil Selwyn, Annika Bergviken Rensfeldt, Thomas Hillman, Mona Lundin och Catarina Player-Koro

Digital teknologi associeras ofta med olika samhällstrender, som förändringar i arbets- och anställningsformer. Även i vissa traditionella högstatusyrken (som revisor-, advokat- och läkaryrket) tränger sig såväl digitalisering som automatisering in i det vardagliga arbetet. Nya former av digitalt arbete har uppstått som för tio år sedan skulle ha varit otänkbara. De flesta känner nog till den typ av tjänster och arbetsformer som Uber, Foodora, Yepstr, Tiptap och TaskRunner erbjuder i Sverige idag. Det är kanske inte lika känt att liknande former av digital arbetskraft nu börjat komma in i skolans värld och undervisningen. Dessa inslag i skolan menar vi kräver särskild och noggrann uppmärksamhet från såväl lärarprofessionen själv och lärarfackliga organisationer som andra skolaktörer och forskarsamhället kring skola och utbildning.

Framväxande former av digital arbetskraft inom skolan

Den kanske mest kända formen av digital arbetskraft är gig-arbete i olika former — ofta förknippat med mindre kvalificerat mikro-arbete som taxiresor och matleveranser. Gig-arbete omfattar dock alla former av digitalt koordinerat frilansarbete där individer kontrakteras för att utföra specifika uppgifter utifrån (kundens) behov i den framväxande gig-ekonomin (se t ex. Sveriges radios program ”De nya daglönarna” eller kunskapsöversikten ”Arbetsvillkor och arbetsförhållanden inom gigekonomin” från Forte). Från olika håll i världen kan lärare idag göra olika utbildningsrelaterade ”gig”, vilket kan handla om alltifrån att handleda virtuellt, rätta uppgifter online och coacha inför prov, till att skriva på uppdrag och erbjuda tjänst som spökskrivare i någon form. Det finns också en växande kår av arbetskraft som fjärrundervisar och som är beredda att arbeta i distansundervisningsmiljöer (eller till och med bli ”beamade” in i fysiska klassrum), oavsett var och när behovet uppstår.

Det finns också en typ av digital arbetskraft som kan verka oorganiserad, men som hittat sätt att erbjuda sina tjänster till många. Många teknikplattformar erbjuder till exempel lärare att sälja sina egenproducerade resurser (som lektionsplaner, kalkylblad, klassresurser) till andra. Internationellt sett arbetar därmed en stor grupp lärare som leverantörer till digitalt publika marknadsplatser som Etsy, men även på mer utbildningsorienterade plattformar som TeachersPayTeachers, Amazon Ignite och LessonPlanned, inriktade på att sälja klassrumsresurser. Även lärare med undervisningsmaterial för den svenska skolan säljer sina produkter på TeachersPayTeachers (se t ex. ”Kunskapsrummet”, ”Rebeckas klassrum” eller ”MsNordlen”). Det finns även lärare på Instagram och TikTok som utnyttjar plattformen för att sälja eget svenskt undervisningsmaterial eller som med kommersiella aktörer har ingått reklamsamarbete som uppmärksammats i media. Sannolikt kommer varianter av sådana plattformstjänster för ett svensk sammanhang att utvecklas.

En annan vanligt förekommande form av digital arbetskraft innebär att sociala medieanvändare samlar en tillräckligt stor målgrupp för att kunna tjäna pengar på sitt egna, användargenerade innehåll. Sociala medier utgör en lockande plattform för positiva budskap och utbyte lärare emellan (se vår forskning om Facebookgrupp-grupper med svenska lärare, och även Skolvärldens reportage). Redan idag använder en stor andel lärare sociala medier för att visa upp sitt arbete i klassrummet för en bredare publik. Lärarna med många följare kan bli ett namn, uppnå kändisstatus eller bli ”influencers” i nischade sociala mediekanaler. Svenska exempel på dessa sociala mediekanaler är till exempel hashtaggen #Skoltwitter och konton som @lärarepåinstagram och #lärarepåtiktok. Dessa fenomen gör att det etablerats en grupp ”lärarcelebriteter” som driver sina egna konsultföretag vid sidan av lärarjobbet, turnerar med lukrativa föreläsningsgig, skriver böcker och uppträder i media.

Anledning att fira eller oroas?

Det är uppenbart att digital teknologi skapat möjlighet för nya former av arbete för lärare. Det är också alltfler andra människor som kan tänka sig arbeta i något som liknar en lärarroll. Alla dessa lärarinsatser och den extra arbetskraften detta skapar är säkert också välkommet på flera sätt. Åtagandena från denna arbetskraft är också frivilliga arbetsinsatser. Kanske erbjuder den individen en mer flexibel arbetssituation än andra arbetsformer, eller så är erbjuder arbetet ett avbrott från eller tillskott till den vanliga läraranställningen som tilltalar och upplevs lustfyllda av många. Arbetsformerna är kanske inte helt nya. Även tidigare har det varit vanligt att lärare utbyter resurser och tar på sig extraarbete i form av handledning eller provrättning. På vissa sätt är det dock nya former av digitalt arbete som kännetecknar dagens arbetsliv. Arbetet innebär flexibla och skiftande anställningsformer, liksom att ha en sidosysselsättning eller upprätthålla flera karriärvägar (Caza et al. 2018). Säkerligen är det många lärare som välkomnar möjligheten att kunna välja sådana nya sätt att arbeta på.

Ser vi bortom entusiasmen är det emellertid några frågor som uppenbarar sig. En fråga är om inte dessa “nya” former av arbete inom utbildningsområdet snarare exploaterar arbetskraft än stärker och ger arbetstagare inflytande. En annat problem är att anställningsformerna ofta är underbetalda och underordnade de stora, kommersiella plattformsleverantörerna och som hittills visat lite intresse för arbetstagarnas rättigheter eller den offentliga utbildningssektorns roll. Det övervägande intrycket av utbildning man får via dessa nya former av arbete är att de bidrar till en starkt individualiserad och kommodifierad situation. Arbetsformerna är kanske mest problematiska eftersom lärare riskerar hamna med en alltför stor arbetsbörda (overwork), och att arbetsrollen innebär mer arbete på mindre tid (work intensification) — eftersom arbetet som Trebor Scholz (2012, s. 2) uttrycker det, inte ”känns, ser eller luktar som arbete alls”. På det sättet får sociala medier och andra plattformstjänster på ett effektivt sätt individer att känna det som om de inte tar på sig extra ”arbete”…även om de uppenbarligen gör det.

Hur går vi vidare?

Det är uppenbart att de framväxande formerna av digitalt arbete inom utbildning har sina olika sidor. Arbetet kan berika på ett individuellt plan, men underminerar också det kollektiva ansvaret för utbildning och dess viktiga samhällsuppdrag. Det gör att den här typen av arbetstrender noga måste uppmärksammas av forskarsamhället och utbildningsvetenskapen. Studier inom området för educational technology som inbegriper dessa typer av onlinefenomen, har hittills mest varit fokuserad på att utveckla och uppmuntra lärares pedagogiska användning av digital teknologi. Nu krävs att forskningen på ett mer fördjupat sätt diskuterar hur digital teknologi integreras i utbildning, att den uppmärksammar lärare som arbetare och internet som en plats för arbete, liksom maktdynamiken som följer av dessa förhållanden.

Frågan om digital arbetskraft är dock inte bara en uppgift för akademin. En av de viktigare frågorna är hur det digitala arbetet ensidigt lägger ansvaret och risktagandet på den enskilda arbetaren, snarare än på arbetsgivare (inte minst som många plattformar avsäger sig arbetsgivaransvaret helt). Upplevelsen av arbetets kollektiva eller kollegiala aspekter lyser med sin frånvaro. Inte heller kommer arbetstagares kollektiva rättigheter och skydd till uttryck, vilket riskerar urholka respekten för arbetet (Fish & Srinivasan 2012). Det digitala arbetets framväxt utgör därmed en utmaning för det den organiserade och lärarfackliga arbetet. En farhåga är att den digitala arbetskraften förhindrar den fackanslutna lärarprofessionens förmåga att driva frågor kollektivt. En annan är farhåga är att när arbetet med undervisning kan utföras av vem som helst och var som helst, kommer det ömsesidiga förtroendet som traditionellt gett varje arbetskår en viss makt relativt sina chefer att brytas (Ajunwa & Greene 2019).

Möjligheten finns dock att den digitala arbetskraften har potential att återuppväcka den organiserade arbetskraften inom utbildningsområdet. Lärarfackförbund kan erkänna och ta på sig att representera de kollektiva rättigheterna som de digitala arbetarna inom utbildningen har. En aktuell sådan ansträngning visar att detta kan vara möjligt, ett exempel är den fackförening i Storbritannien som har förhandlat på uppdrag av arbetare inom e-handel. I ljuset av att vi sett sådana försök till att upprätta organiserade arbetskollektiv för gig-arbetare och YouTubers, är det också möjligt att tänka sig att den digitala arbetskraften inom utbildning också organiserar sig. I vilket fall krävs att förändringar i det digitala arbetet som sker inom skola och utbildning , noggrant utforskas och uppmärksammas så att nya förståelser för vad det innebär att vara anställd som lärare utvecklas.

Läs mer om vårt forskningsprojekt: Lärares digitala arbete — i balans mellan krav och resurser?

Se även vår projektsajt BalancEd [IT work] https://paddle-cluster.github.io/balanced.html

Referenser

Caza, B., Vough, H. & Puranik, H. (2018). Identity work in organizations and occupations. Journal of Organizational Behavior, 39(7), 889–910.

Fish, A., & Srinivasan, R. (2012). Digital labour is the new killer app. New Media & Society, 14(1),137–152.

Scholz, T. (2012). Digital labour: the internet as playground and factory. Routledge.

Ajunwa, I. & Greene, D. (2019). Platforms at Work. (pp. 61–91.). In S. Vallas, and A. Kovalainen (eds.) Work and labour in the digital age. Bingley: Emerald.