Sömnkult

Historierna kretsar kring sömnen för där är dimman och tidlösheten.

Existens består förmodligen av osömn dvs tid & längtan. På väg mot sömnen blir det mer och mer dimma som till slut omsluter själva ägget: singulariteten, ett inklusivt intet, det mörka och varma där oändligheten ruvar.

I osömnen vandrar vi och känner oss skeva men mot sömnen strävar själen och där är vi alla ett. Så vi kopplar ur os ur body-matrix och diverse materiella påhitt som vi kan tänkas omgärda oss med, och sjunker upp i kollektivet.

Det är liksom inte döden. Döden är ett tomt intet, utan själ. Sömnen är det eviga ägget. Under skalet finns bara trygghet och vila. Eller något.

Det känns ju som att jag aldrig borde testa heroin