Valet 2018: Jag höjer min röst

Anechka Ю.
Sep 9, 2018 · 5 min read

Idag är vi verkligen i valet och snart även kvalet, klockan 20:00 stänger vallokalerna. Jag vill gärna berätta hur jag tänkte rösta idag, först med en avstickare till Moskva för att sedan nå Destination Valurna.

När det rätt trevliga oppositionspartiet Yabloko knuffade in sin pamflett i mitt brevinkast i min lägenhet i Meschanskij-regionen blev jag ganska glad, även om jag inte kunde rösta. Ett korrupt system förtjänar förstås inte att legitimeras av valdeltagande, men systemet får inte vara allt för personerna i Meschanskij-regionen, som trots allt är människor som måste få tro på förändring. I alla fall hoppas på den. Känna att man gör skillnad, att det man gör är meningsfullt, om inte annat för en själv.

När jag var yngre gillade vi pins. Det var väl dåtidens motsvarighet till att skriva i sin profilruta på sociala medier vilken politisk ideologi man tillhörde eller vad man röstade på. Eller ifall man gillade Che Guevara. Det var i alla fall ett sätt att ställning så folk såg, så att ens vänner visste att ni var vänner och så att de som inte höll med visste att de kunde dra åt helvete. Svartvitt och praktiskt och så.

Om jag minns rätt fanns det minst två valpins: “Skyll inte på mig, jag röstade rätt” och “Skyll inte på mig, jag fick inte rösta.” Min polare var rosenrasande, hon fyllde 18 år i slutet av september. Tur att det fanns två pins. Själv var jag för det första yngre, för det andra fyller jag år i augusti, så för min del fanns inget att klaga på där. Jag längtade efter att få rösta. Jag ville vara en vuxen medborgare som gjorde min medborgerliga plikt.


Mina föräldrar måste antingen ha sett mig som en mänsklig katastrof waiting to happen eller bara bestämt sig för att jag var det ultimata socialpsykologiska experimentet. Eller så älskade de mig innerligt, mer än allt. Det ena utesluter inte det andra. De hade i alla fall en stenhård strategi vad det gällde politiska åsikter.

Oräkneliga är de middagar som jag sprang gråtande och skrikande från bordet eftersom pappa fann det lämpligt (och förmodligen enastående roligt) att argumentera emot mig bara för sakens skull. Jag kan tycka att man kan vänta med middagsdebatter tills ens barn börjat högstadiet, men i alla fall. Man måste kunna lyssna på andras argument, tänka igenom vad man skall säga och lära sig ta kritik. Det där sistnämnda är jag fortfarande inte direkt en expert på, men det vore det ändå lönlöst att kritisera mig för.

“Att rösta är inte en Rättighet, det är en Skyldighet” heter det. Jag fick aldrig veta hur mina föräldrar ställde sig politiskt eller vad de röstade på. Idag begriper jag hur vettig den inställningen var. Man måste kunna tänka själv, bilda sig en uppfattning och stå för sina åsikter utan att försöka förhålla sig till andra och vad de tycker.

Nog om mina föräldrars hjärntvätt. Ni fattar. Mina föräldrar är bra föräldrar. Jag blev ordentligt uppfostrad. Vad i helvete gick fel. Och så vidare och så vidare. En sak är i alla fall uppenbar: svensk politik borde ha ätit middag hemma hos oss. Borde ha lärt sig att man måste kunna lyssna på andras argument, tänka igenom vad man skall säga och lära sig ta kritik.


Hade jag blivit politiker hade jag förmodligen inte hade någon användning av alla dygder och plikter jag uppfostrats till att beakta. Det där om att tänka själv, bilda sig en egen uppfattning och stå för sina åsikter utan att försöka förhålla sig till andra och vad de tycker är utan tvekan kört i botten. Istället för att stå pall, istället för att hålla sina partiprogram högt och låta kappan av inställsam osäkerhet falla från sina axlar vajar Sveriges partier som sköra träd i en storm. Deras partiprogram är bortom ogooglebara och om någon ändå skulle lyckas hitta en fysisk papperskopia i en låda med hittegods på tågstationen i Tierp finns det inte en chans att det går att uttyda vad som sägs partiprogrammet. Ingen kappa av inställsam osäkerhet tillåts falla här, den vänder man på så fort opinionen lett till ett visst antal ledartexter.

Trots detta är det meningen att man skall rösta på det parti man tycker är bäst, den är alla med på. Förra valet röstade jag på det parti jag tyckte var minst sämst. Det var måhända ett tjurigt resonemang, men det fanns i alla fall ett parti som inte gav mig dödslängtan.

I år skall man tydligen taktikrösta, vilket om möjligt är ännu värre. Rösta på något man tycker är minst sämst, inte för att det på något vis skulle bli mindre sämst, utan för att försöka undgå det som är allra sämst. Det finns inget rimligt i det, det är bara ren och skär galenskap. Tyvärr är det vad svensk politik har att erbjuda såsom det ser ut idag. Vi har en representantativ demokrati där ingen representerar mig och där min röst inte hörs, saknar makt.


Vilken protest är möjlig? En blankröst är inget värd, den är en siffra i statistiken, en lapp utan betydelse eller funktion, utom möjligen att visa att man deltog. Är det något att vara stolt över? Vill jag visa upp att jag, mitt missnöje till trots, inte slänger mig i famnen på missnöjespartier? Kan jag stå för att jag deltar i ett val där inget finns att välja? Att demonstrera att jag ändå tänker vara trogen systemet?

Om bara en blankröst hade spelat politisk roll! Om den bara hade gjort någon skillnad, den allra minsta skillnad, för hur landet skall styras. Hoppet är inte det sista som dör, det är förtvivlan. Om det i Moskvas regionalval inte spelar roll ifall någon röstar, att varje röst bara göder en demokratiska illusionen, vad gör då min svenska röst som skulle vara så mycket friare och bättre?

Jag har tänkt på dessa frågor länge. Våndats inför implikationerna av mina slutsatser. Jag försöker förtränga det jag vet att jag egentligen tror. Jag tror att samhällskontraktet är brutet, att hela vårt demokratiska system i sig är skevt och trasigt. Jag tror att den där jämvikten mellan människor och makt är rubbad. Medborgaren gör sin insats, betalar skatt och behandlar medmänniskor och samhälle efter de lagar och föreskrifter som finns. Kämpar samhället lika hårt för medborgaren?


Det var inte ett enkelt beslut, jag har grubblat i minst två år, jag har nästan mått fysiskt illa, så där så att det vänder sig i magen, av bara tanken. Till sist, när jag väl tog beslutet att inte rösta kände jag en enorm lättnad. Jag känner fortfarande att jag har en skyldighet att delta, det är det viktigaste, att jag ändå tror på svenska demokratin som idé, som något att värna om. Det är pliktkänslan som saknas. Nu när beslutet är taget dagdrömmer jag istället om att ligga på en soffa med ett glas skumpa i handen och min röstsedel nedstucken i en tombutelj när vallokalerna slår igen sina dörrar klockan 20:00.

Jag tänker inte låtsas att jag har ett val. Det här systemet varken vill eller kommer jag vara del i att legitimera. Om jag givits något att välja är det precis det jag hade gjort och att systemet inte erbjudit något sådant kan inte jag beskyllas för. Det finns inget val att göra.

Två pins ingen vill bära, som jag bär som hemliga eldröda bokstäver på mitt bröst. Skyll inte på mig, jag ville inte rösta. Skyll inte på mig, jag hade inget val.

Innan DDR skrek & andra sagor

Jag skriver saker, döm mig

Alltid berusad, med vin, med poesi eller med dygd, alltefter behag. Шведка. Oberoende obstinat. Med PK-stjärnor på axlarna bugar jag aldrig. В чем сила, брат?

Jag skriver saker, döm mig

Welcome to a place where words matter. On Medium, smart voices and original ideas take center stage - with no ads in sight. Watch
Follow all the topics you care about, and we’ll deliver the best stories for you to your homepage and inbox. Explore
Get unlimited access to the best stories on Medium — and support writers while you’re at it. Just $5/month. Upgrade