Intervjuer

Journalistik av Jörgen Löwenfeldt 2006–2013 (+ en intervju från 2017).

Intervjuer med Tom Alandh, Jenny Andreasson, Leif Andrée, Alexander Bard, Marcus Birro, Monica Bodling, Ingvar Danielzon, Mats Jacobson, Camilla Lebert Hirvi, Erik Langby, Stig Larsson, Martina Lowden, Hana Makhmalbaf, Mikael Marcimain, Lena Samuelsson, Roberto Saviano, Daniel Sjölin, Olof Stenhammar, Kristina Sterner, Håkan Wattling och Max Tegmark.

Tom Alandh
Norrköpings Tidningar
1 september 2007

Alandh visar sagan om Åtvidaberg

Dokumentärfilmaren Tom Alandh for till Åtvidaberg för att återge minnena från 70-talet. NT var med när klippningen av filmen förbereddes. Upplägget har han klart för sig.

– Det ska börja utav helvete. Det ska börja förbannat bra. Det gäller alla reportage, även skrivna. Början och slutet har jag för det mesta bestämt redan innan filmandet sätts igång. Sedan får storyn placeras däremellan.

Iklädd kortärmad grönvitrutig skjorta, nötta svarta jeans och vita tubsockor sitter journalisten Tom Alandh i SVT:s klippningsstudio i Stockholm. Han överför bilder från den kommande dokumentären om Åtvidaberg till en dator, i morgon ska han till Rejmyre och Skogsröjet för ett annat projekt.

På en skärm någon meter framför honom nickar Åtvidabergs FF in en hörna mot IK Sirius. Det är lagets hemmapremiär i superettan. På Kopparvallens läktare fladdrar lyckliga ansikten förbi. Förre målvakten Uffe Blomberg och hustrun Monica. Gamle ytterbacken Janne Olsson. 70-talets värvarkung Lasse Spjut, vars blick rör sig efter bollen. Blicken landar, smilgropar tränger fram.

– Här knyter vi ihop det. Vi slutar i modern tid, men tas tillbaka till 70-talet genom de gamla killarna, säger Tom till klipparen Heleen Rebel.

I vanliga fall brukar Tom Alandh själv komma med uppslagen till sina dokumentärer. Många idéer får han på tunnelbanan (efter att ha levt många decennier av sitt liv ute på den gröna linjens nordvästra kant säger han sig ha Stockholmsrekord i tunnelbaneåkning).

Den här gången kom idén till filmen från författaren Mats Samuelsson, som skrivit boken Hjältarna om Åtvidabergs FF:s framgångsrika 1960- och 70-tal.

– Jag hade just gjort en rad tyngre och mentalt jobbiga reportage när han ringde, och kände för att göra något lättsammare. När jag läste boken begrep jag att det var en bra berättelse. Jag och Mats satte oss i en SVT-bil och åkte ner till Åtvidaberg. Han har i praktiken gjort all research inför filmen.

Till skillnad från boken handlar SVT-dokumentären minst lika mycket om orten Åtvidaberg och Facits glansdagar som fotbollslaget.

Premiärdatumet för filmen är likväl satt till 28 oktober, dagen efter ÅFF:s sista match i superettan. Förhoppningen är att föreningen då ska vara klar för allsvenskan.

Det är halvtid på Kopparvallen. Åtvidabergs FF:s kanslist Margareta Johansson är på matchdagen uppklädd i lila kofta, vit blus och pärlhalsband. Naglarna är rödmålande. Telefonen ringer, det är förre Facitchefen Gunnar Ericsson som från Mölle i Skåne vill få reda på ställningen. Han ringer i halvtid varje match, han litar inte på text-tv.

– Ericsson, säger han. Hur står det?

– Det står fortfarande

– 1–1 och nu är det paus, svarar Margareta.

– Det står fortfarande 0–0 på text-tv. Är Alandh där?

– Ja, det är han.

– Säg åt honom att förbättra målservicen för superettan.

Det är lätt att tro att det är Tom Alandh som driver Sveriges Television. När allt material är inlagt och han ska bege sig till sitt arbetsrum hejdas han gång efter annan av folk som vill prata.

Efter 37 år i samma byggnad tycks han ha en informell relation till samtliga anställda. Han är snabbtungad och lättsam, frågvis av naturen, söker kroppskontakt, plockar emellanåt bort förtretliga hårstrån från kollegors tröjor.

Han vinner snabbt ens förtroende. Vid bokningen av den här intervjun kunde han tala i en kvart utifrån ett mejl på två rader.

– När kan du komma? frågade han. Jag har ett möte klockan nio.

– Jag kan vilken tid som helst, svarade jag.

– Nej, kom då, jag hatar möten.

Så ser jargongen ut. I verkligheten med ett stötigt rörelsemönster som tillägg, och med minst en inskjuten svordom per uttalad mening.

26 år gammal blev Tom Alandh anställd på Sveriges Television. Året var 1970. Stockholmsgrabben Tom hade tidigare jobbat med radio i Norrköping, men ville helst ägna sig åt skrivandet. Som ung läste han Vilhelm Moberg till ögonen glödde, lånade travar med böcker från Vällingbys bibliotek.

Ändå kom han att ägna sig åt tv. Han arbetade med samma klippare och fotograf, Karin Elander och Björn Henriksson, i 36 år, fram till Karin gick i pension och Björn började jobba på Dokument inifrån.

­– Min mamma var gift fyra gånger. Pappa var också gift fyra gånger. Jag har haft samma fru, samma katt, samma bil, samma brödrost. Det ligger en trygghet i det. Fortfarande känner jag enorm glädje över att gå till jobbet.

Han har även samma skrivmaskin som när han intog tv-huset. Datorn som står intill används för att skicka e-post, men det är på skrivmaskinen från Facit han sätter samman sina texter.

– När jag hade filmat klart Åtvidabergsfilmen kom jag på det. Jag har aldrig tittat på etiketten tidigare. Jag har ju en Facit!

På bokhyllor i det sömnigt upplysta arbetsrummet ryms samtliga dokumentärer han har producerat. Textade titlar på pärmryggarna och videokassetterna avslöjar innehållet: Nacka Skoglund, Monica Zetterlund, Cornelis Wreeswijk, Tsunamifilmen, men även ett program om förgiftat vatten i Finspång.

– Jag tittar aldrig i mitt arkiv. Jag skulle förmodligen rodna av skam om jag gjorde det. Filmerna från 1970-talet skulle vara fruktansvärt usla i dag. Jag gjorde massor av sociala pekpinneprogram, där man upprörd bankade på dörrar och sa: ”Titta på orättvisan, ska det vara på det här viset?” Med dagens mått mätt tycker jag att jag är bättre nu, som gamling.

Han återkommer ofta till sin ålder. Två år återstår till pensionen, och med den en avrundning av tiden på SVT.

– Jag är nöjd med vad jag har åstadkommit hittills. Genom jobbet har jag fått vara ute i världen, men framförallt har jag fått se Sverige. I filmen om Åtvidaberg har jag fått träffa 20 spännande människor. Det skulle jag inte ha fått om jag blev kommentator i Aktuellt eller satt i en soffa på morgnarna.

Han avbryts av att telefonen ringer. Tom svarar. Han är uppriktigt begeistrad när han utropar:

– Hej, Bovallstrands hembygdsförening! Vad kul att höra av er. Tusan vad det regnade där nere, två veckor regn, två timmar sol, det var en taskig fördelning.

Jenny Andreasson
Norrköpings Tidningar
1 augusti 2008

Hon lyfter det kvinnliga dramat

Regissören Jenny Andreasson har med Spetsprojektet lyft fram det som tidigare förringats. Nu startar år två.

Bokstavligen bakom kulisserna. Efter att ha yrat runt i teatersalongen fann vi en dörr, och en ostörd plats. Vi sitter på ett par uttjänta stolar, intill ett verktygsskåp och mittemot en frigolitkartong. Fickminnet sätts igång.

Jenny Andreasson iakttar kartongen, och berättar:

– Det var typ en sådan där papplåda.

Spetsprojektet — Riksteatern och Östgötateaterns satsning för att lyfta fram förbisedda kvinnliga dramatiker — inleddes indirekt sommaren 2002. Jenny Andreasson var nyutexaminerad regissör från Dramatiska institutet. Hon tog jobb på Riksteaterns marknadsavdelning (”Jag behövde ta en paus”).

På teaterns bibliotek upptäckte hon en låda med arkiverade pjäser.

– Det var ett gytter av ganska dåliga teaterstycken. Men jag är lite av en pjäsoman. Så fort jag hittar några börjar jag bläddra i dem. Och jag var uttråkad. Jag hade ett ganska administrativt jobb den sommaren.

Här förvarades Stina Aronsons Syskonbädd, från 1931, inklämd mellan Fassbinder och annan manlig dramatik som också väntade på att uppföras. Jenny Andreasson sorterade ut pjäsen från lådan.

En tid senare, när regeringen tillsatte en kommitté för jämställdhet inom scenkonsten, fick hon i uppdrag att kartlägga teaterhögskolorna.

– Då förklarade alla att de inte kunde ändra historien. Det finns inga kvinnliga konstnärer innan nittonhundratalet. Jag blev fundersam över detta. Det var så det började.

Det har gått sex år. Det är sommar igen, och säsongsstart på Östgötateatern i Norrköping. Regissören Jenny Andreasson förbereder Spetsprojektets andra år och fjärde uppsättning.

Alfhild Agrells Räddad slog an tonen. Uppsättningen följdes av Anne Charlotte Lefflers Familjelycka (i regi av Gustav Deinoff) och Drottning på kryckor av Frida Stéenhoff och Victoria Benedictsson.

Reaktionerna har varit våldsamt positiva. I synnerhet Räddad, som Andreasson regisserade, har rosats av kritiker, lockat storpublik till Östgötateatern och på kuppen väckt Agrells dramatik till liv. Nyligen blev uppsättningen utsedd till en av de senaste två årens tio bästa.

– Det har blivit som den drömbild jag hade. Att vi skulle åstadkomma en diskussion om vad vi väljer för klassiker, och att vi ger utrymme åt de kvinnliga dramatiker som har glömts bort. Det är också viktigt att det här inte blir en engångsgrej, att man om några år är tillbaka i Tjechov/Strindberg-träsket. Jag tycker inte att det är fel att spela dem, men det behövs ett komplement och ett annat sätt att tänka.

Spetsprojektet skyndar härnäst framåt i tiden. Mellankrigsåren står på tur, med just Stina Aronsons Syskonbädd. Föreställningen har premiär i Norrköping i slutet av oktober. Det är en berättelse om en kvinna, Harriet, som får nog av sitt ordnade liv. Mannen vill då placera hustrun på nervhem. Harriet smiter och står inom kort på centralstationen med väskan i handen.

– Det är ett idédrama. Stina Aronson tecknar upp ett modernt samhälle som gått över styr. Där effektiviteten och rationaliteten helt enkelt inte gör människor lyckliga. Det är något jag kan känna igen mig i. Det finns också en politisk aspekt. Hon skildrar ett samhälle där man puttar ut eller förföljer dem som inte hänger med.

När Jenny Andreasson i en tidigare intervju ombads att beskriva sitt teaterintresse sa hon att det föddes på Dramaten som barn. Det var lögn. I själva verket inspirerades hon av Hasse & Tage, Gösta Ekman och Lena Nyman. Inte sällan uppmanade hon föräldrarnas gäster att delta i improviserade uppsättningar.

– Jag tror bara att det är något som jag har haft med mig väldigt länge.

Hon studerade ekonomi och statsvetenskap i Uppsala, spelade i studentteatern, men kom att regissera de andra i kulissen.

Efter åren på Dramatiska institutet i Stockholm hamnade hon i Norrköping.

– Jag upplevde att jag skulle få ett större inflytande här. Stockholm är väldigt bra om man vill göra superkarriär, men inte lika bra om man slåss för en större sak. Det var ett väldigt enkelt val. Jag blev bara stressad när jag var på Stadsteatern och hade möten om ett liknande projekt. Även om det naturligtvis hade varit jätteroligt, så kändes det som om det här var en plats där jag fick arbetsro.

Även Spetsprojektets tredje år innebär en resa på några decennier, förklarar hon.

– Nästa våg av medryckande litteratur och dramatik kommer under sjuttiotalet. Jag tycker att det vore intressant att ta det steget. Vi kommer att prata om det under hösten. Det är heller inte otänkbart att vi introducerar en utländsk dramatiker.

Men så var det lådan på Riksteaterns bibliotek.

– Jag har i efterhand erkänt att jag snodde den där pjäsen. Jag gottgör det genom att sätta upp den här föreställningen. Det kan man verkligen säga att jag gör.

Leif Andrée
FLM och Norrköpings Tidningar
25 oktober 2008

När Leif blev pedofil

Stig Larssons debutfilm Kaninmannen har precis släppts på dvd. Jörgen Löwenfeldt låter Leif Andrée minnas hur filmen blev till.

En januarikväll 1992.

Leif Andrée var nyinflyttad i lägenheten och ordnade med kartonger. Klockan elva ringde telefonen.

”Du ska dö din jävel, du ska dö, vi ska strimla dig”, viskade en röst innan luren lades på. Samtalet följdes av ytterligare fem. Det fortsatte så hela veckan. Kaninmannen hade tv-sänts för första gången.

– Och så ringde släktingar och frågade vad fan för skit jag höll på med.

Filmen var en minst sagt utmanande pedofilthriller i manus och regi av Stig Larsson. Börje Ahlstedt spelar tv-reportern som i sitt sökande efter Kaninmannen — en våldtäktsman som antastar skolflickor — börjar misstänka att förövaren är hans son, gymnastikläraren Hans.

För nitton år sedan var Leif Andrée småbarnsförälder och hade just genomgått en skilsmässa. Ändå nappade han omedelbart när pedofilrollen erbjöds honom. Researcharbetet kom att omfatta obskyra porrfilmer, samtal med forskare, och frågestunder med en våldtäktsman.

Mötena med honom ägde rum på restaurang Pelikan i Stockholm.

– Han var inte så pigg på att prata. Jag bjöd honom på en öl. Jag var nervös, snackade om fotboll och väder och vind. Han var i fyrtioårsåldern. Riktigt stilig snubbe. Han borde inte haft några problem att ragga upp en tjej på krogen. Annars gav mötet ingenting, annat än att jag förstod hur vanlig han var.

När jag sökte upp Leif Andrée för att boka tid till den här intervjun utbrast han spontant ”Mamma mia!” när han insåg att vi skulle diskutera Kaninmannen.

Inspelningen i oktober 1989 var kaosartat disciplinerad, säger han. Det svajade mycket. Turbulenta arbetsdagar runtkuskandes i stockholmska förorter förlängdes med nattligt rumlande.

Ämnet för filmen var dessutom svårbehandlat. I en scen filmas nakna tonårsflickor i ett omklädningsrum, i en annan — i Kvarnbackaskolans gymnastiksal — blir Andrée blottad av en elevmobb. Stig Larsson hade gett stränga instruktioner. Med cigarretten i mungipan och en öl i handen klargjorde han att gympaläraren var ett rättmätigt hatobjekt. Barnen fick drämma till så hårt de ville.

– ”Men sparka honom inte på kuken, och akta ansiktet också”, sa han. Vi klarade det på första tagningen. De slog mig, vred ner brallorna på mig, och kastade bolljäveln i huvudet på mig. Det var riktigt våldsamt. Jag hade ont i arslet flera veckor efteråt.

Brutaliteten gick igen i andra scener.

– Stig var otroligt noggrann. Det finns en scen där pappan kommer hem till sonen, brottas och knäcker fingrarna på honom. Börje knäckte mina fingrar. Allt var på riktigt. Det skulle vara det, tyckte Stig.

– Och så har du den här scenen där Börje sitter i sängen och frågar: ”Vet du vem du är lik?” ”Nä” ”Du är lik den där Kaninmannen” Du vet närbilden på mig då, när jag ska reagera. 29 omtagningar! 29 omtagningar! När man kommer upp i fem omtagningar börjar man undra vad man gör för fel. Men Stig var förbannat lugn. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Inspelningsperioden följdes av en bearbetningsperiod. Att bli av med det mentala slagget tog tid.

– Jag mådde ganska illa. Det var många bilder jag hade i huvudet. Under tiden vi filmade kunde jag inte moralisera över min egen karaktär. Det var värst efteråt. Jag hade en egen utvärdering. Och jag söp rätt bra. Det behövdes.

Alexander Bard
Internetworld
25 september 2009

”Kunderna kommer ruttna på dig”

Internet är det största som hänt mänskligheten de senaste 500 åren. Men då inte sagt att förändringen är positiv. Det säger teknikfilosofen, artisten, liberatisten, debattören och provokatören Alexander Bard.

”Nästa talare behöver ingen presentation”, säger kvällens arrangör. Upp på scenen kliver Alexander Bard.

Vi befinner oss på Hotell Anglais i Stockholm. Åhörarna består av ett 60-tal webbentreprenörer med ölflaskor i händerna.

Alexander Bard ägnar sina tio minuter på New Tech Discussion till att prata om hur han med sitt folkpartiknutna nätverk Liberati — som han startat tillsammans med Camilla Lindberg (FP) — försöker förnya politiken, och använda nätet till sin hjälp. Förhoppningen är att locka trendkänsliga storstadsungdomar att engagera sig politiskt.

– Vad är det på internet som funkar? frågar Alexander Bard publiken.

– Det som funkar är det som är stringent, ideologiskt, vågar vara komplicerat och vågar vara exakt vad det ska vara. Om man inte bygger trovärdighet i internetsamhället är man körd, fortsätter han.

– Jag vet inte om Liberati kommer att lyckas förändra Folkpartiet. Däremot vet jag att modellen kommer att lyckas. Risken är att om partierna slår dövörat till och inte lyssnar på de demokratiska rörelserna på internet, då kommer det att bli fler partier som Piratpartiet.

Vi backar bandet. För om det är någonting Alexander Bard behöver är det en presentation. Själv har han sagt sig personifiera lyckad damp, och menar att intensitet har intresserat honom ända sedan han var en uttråkad medelklassunge i Motala.

Den här kvällen kommer han till exempel att agera teknologifilosof i BBC-programmet Newsnight som är i Sverige för att göra ett inslag om piratrörelsen (som är naiva och idioter, enligt Bard). En vecka senare får han som BWO-medlem kommentera Michael Jacksons död (och beskriver den framlidne som överskattad). Några dagar därpå kommer han att göra utspel om prostitution under Almedalsveckan. Hela tiden håller han i egenskap av zoroastrier koll på läget i Iran.

På meritlistan står även: travhästuppfödare, satanistledare, psykoanalytiker, författare, producent, elevrådsordförande, fia med knuff-vm-samordnare och listmaster för den ökända Elitlistan. ”Vem är han?” kan man undra.

Men kanske är det intressantare att reda ut hur han får bollarna att hänga kvar i luften.

– Nyckeln till att göra mycket saker är att ha mycket bra folk att outsourca till. Jag är mycket noga med vilka jag ska jobba med. När jag bestämde mig för Martin Rolinski som sångare i BWO testade jag 35 personer under ett års tid. Det fungerar vad man än sysslar med. Böcker ska skrivas fort, men researchen ska ta lång tid.

Vad är du för typ av ledare?

– Jag delegerar fort, så fort det bara går. Jag vill ha starka människor i min omgivning så de kan ta egna beslut. Jag är bra på att ge folk ansvar och förtroende. ”Nu får du göra det här, det här är din budget, om tre veckor ska du vara klar.” Sedan går jag iväg. Jag litar på folk helt enkelt.

Själv har Alexander Bard 1 605 vänner på Facebook — samtliga är personer han anser sig känna. Ett nätverk som är viktigt att hålla ihop. Under stressiga perioder outsourcar han även den sysslan.

– För några månader sedan slog BWO igenom i Japan. Då satt jag framför webbkameror och svarade på tusentals olika frågor från olika japanska tonårstidningar. Om det var något jag inte gjorde under den perioden var det att sitta på Facebook. Tvärtom hade jag en person som satt där och plockade bort de 70 personer om dagen som försökte att adda mig utan att känna mig.

Hur ser din kalender ut?

– Jag är inte så noga med att vara hightech med allting. Jag har till exempel droppat Blackberry och Iphone. Det bara irriterar mig. Det går till exempel inte att låsa in sig åtta timmar i en studio och göra musik och samtidigt ha Blackberryn påkopplad. Det är samma sak med mejl. Mobilen har jag avstängd långa perioder. Och kalendern har jag till exempel både skrivet på papper — i en fickkalender — och på datorn.

Vad använder du då?

– Jag använder inget specialprogram. Jag bara skriver ner i ett dokument. 13 juli, och så skriver jag vad jag ska göra. Hur svårt är det? Man behöver inget jävla program.

Som teknikfilosof har Alexander Bard fått internationell uppmärksamhet. I synnerhet har framtidsvisionen ”Nätokraterna” — skriven ihop med Jan Söderqvist — blivit omtalad. Verket gavs ut 2000 och bygger på en föreläsningsserie han höll på Handelshögskolan i Stockholm i slutet av 1990-talet.

Boken har översatts till 14 språk och beskriver upplevelsetörst, internetrevolution och ett framväxande nätverkssamhälle där eliten utgörs av de som bäst förstår sig på de nya verktygen. ”Det globala imperiet” släpptes tre år senare. Trilogin blev fullständig med ”Kroppsmaskinerna”, som utkom i våras.

– Det finns i det här en ovilja att förstå baksidorna med ny teknologi. Jag har alltid sett den som förändring. Men jag ser den inte som förbättring. Som om livet skulle bli bättre för att vi har nya apparater. Det tror jag inte på ett dugg.

– Jag och Jan Söderqvist skrev en stor artikel i Aftonbladet som handlade om att antalet ungdomar som söker sig till psykakuten har fyrdubblats på tio år. Det finns ett direkt samband mellan ökningen och den tekniska utvecklingen. Just de länder som ligger i framkant teknologiskt har också fått de största problemen med psykiatrin. Vi har helt enkelt inte lärt oss hantera de här instrumenten än.

Några som är särskilt dåliga på att hantera tekniken är företag, tycker han:

– Det är vansinne när chefer i näringslivet startar Facebookgrupper för sina företag och tvingar de anställda att gå med. Sociala medier har ingenting att göra med näringsliv och arbete. Det är två skilda världar för människor. Inte skulle du drömma om att dyka upp på midsommarafton oannonserat hos dina anställda när de sitter och äter sill och dricker nubbe?

Hur ser du på att företag skapar Twitter-konton?

– De förstår inte vad sociala medier är. Det är min första reaktion. Men självklart ska företag använda internet på massa olika sätt. Man ska använda sociala medier, men inte på det sätt de tror.

Så, hur ska det göras?

– Internet är det största som hänt mänskligheten de senaste 500 åren. Det är inte en teknologi efter tidningar, radio, tv och böcker. Den är radikalt annorlunda. När väl människor vant sig vid interaktiv kommunikation vill de inte längre ha envägskommunikation.

– Vi accepterar inte längre att företag prackar på oss sin reklam. För vi är interaktiva i vårt samhälle i dag, vi är med och påverkar hur vi konsumerar. Om du driver ett företag kan du inte involvera dina potentiella kunder om du inte gör om dem från kunder till klienter. De ska vara medspelare i ditt spel. Om de inte är medspelare kommer de att ruttna på dig och dra därifrån.

Från Alexander Bard får man svar. De är kategoriska och helst provocerande. När han blir ombedd att nämna en framgångsrik ledare väljer han Vladimir Lenin. När han diskuterar upphovsrätten kallar han den en larvig löjlig pissfråga i en stor ocean. När han pratar om brott på nätet resonerar han kring hur narkotikahanteringen ska avkriminaliseras.

Efter en omtumlande timme är intervjutiden över. Vi reser oss, skakar hand. Alexander Bard börjar gå i riktning mot Stureplan. Plötsligt kommer han på något.

– Hinner du så kan du mejla mig det här samtalet i citatform, säger han, innan han ångrar sig och flinar.

– Eller förresten, jag litar på dig. Du är så noggrann. Jag outsourcar det.

Fakta: Alexander Bard

Ålder: 48 år

Bor: På Södermalm i Stockholm

Aktuell: Ständigt. I webbkretsar framförallt med boken Kroppsmaskinerna (Hydra förlag) som skrivits tillsammans med Jan Söderqvist, den sista delen i trilogin som började med Nätokraterna.

Marcus Birro
Norrköpings Tidningar
21 november 2007

Det går bra nu

Gäst hos Malou, träffar Tranströmer i SVT, ägnas ett reportage i DN och leder P4:s Karlavagnen. Bokens dag-aktuelle Marcus Birros dagar som outsider verkar vara till ända.

Två timmar innan uppträdandet i Karlstad står ett gäng tanter utanför ingången till Stadsbiblioteket. Birro är tidig, han slinker förbi. När han vid utsatt tid inleder sin monolog stelnar han till. Längst fram sitter samma tanter. De har köat för att komma först.

– Det är Lasse Berghagen-varning nu. De kom fram efteråt och köpte böcker, förklarade att de brukade lyssna på Karlavagnen och tyckte att programmet var bra. Man märker att det hänt något det senaste året. Nuförtiden kommer det trehundra personer där det förut kom åttio.

Marcus Birro går igenom en ny och omvälvande tid. Efter att han blev programledare för P4:s Karlavagnen tycks allt gå kloss i kloss. Kärnan i beundrarskaran, som han förr kategoriserade som ”numera vuxna The Cure-fans”, har övergått till att vara 60-åriga damer. Birro verkar generad när han berättar:

– Jag får brev från dem några gånger i veckan. Vackra och handskrivna på något gammalt kort. Många uppger inte ens rätt adress, de har bara skrivit mitt namn och “Stockholm”, där de tror att jag bor. Damerna är fantastiskt uppmuntrande. Fantastiskt vänliga. Det flesta har hört mig på radion och sedan gått och köpt mina böcker.

– Jag visste faktiskt inte vilket program jag skulle arbeta med när jag skrev på kontraktet med SR. När jag fick veta att det skulle bli Karlavagnen blev jag ganska arg. Jag tyckte att det var ett jättekonstigt program som kom efter Radiosporten. Det var lite goof-stämpel, konstiga människor som ringer och pratar. Men det är ett väldigt viktigt program för många människor. Jag knuffas ut i verkligheten. Lär mig se hur andra människor har det och vad som är viktigt för dem.

Han har blivit beskylld för att slåss mot väderkvarnar, att tampas mot ett etablissemang han själv ingår i. Och visst, efter upprop på upprop om likformiga kultursidor har den självutnämnde outsidern bjudits in i värmen. Dan Andersson-pristagaren Birro delar numera litterär agentur med Björn Ranelid och Ulf Lundell (på tidigt 90-tal fungerade denne som litterär förebild).

Häromveckan var han gäst hos Malou von Sivers på TV4 och samtalade om ensamhet. I samma veva skrev Dagens Nyheter ett långt reportage om hans radioframgångar. På lördag visas poetmötet med Tomas Tranströmer på SVT och lägg där till att böckerna säljer allt bättre, fler gästar hans uppträdanden, och varje enskilt inlägg på bloggen föranleder tjugo till trettio kommentarer.

Det går bra nu.

– Ja. Jag tycker att jag har samlat ihop till de här grejorna. Jag tänkte på det häromdagen när jag var ute och gick. Jag kasserar in. Det är ingen enstaka händelse som ligger bakom, jag har inte skrivit någon perfekt bok, utan det här är resultatet av 15 års hamrande på dörren. ”Äsch, vi måste öppna. Han kan inte stå i farstun längre.” Samtidigt är jag inte helt inne. Om du tar DN som exempel, så var det inte på kultursidorna jag blev omskriven.

Du ägnades ett flersidigt reportage i DN Söndag. Det är väl mer prestigefyllt?

– Jo, så är det ju. Jag föraktar mycket av kulturvärlden. Ändå vill jag dit. Jag är så sur att jag inte är större än så. Man är en rätt liten människa på det sättet, att man inte hänger ihop. Utifrån verkar det futtigt, litet och löjligt. Men de som tycker så har inte fattat någonting. Det handlar om en känsla av ett evigt tillkortakommande och att aldrig duga.

Svärta och bedrövelse har varit centrala komponenter i författarskapet. Beundrarna, de före detta svartklädda gymnasisterna, har engagerat sig i självupplevda och hjärtslitande öden om för tidiga födslar och alkoholism i 21-kvadratmeterslägenheten i Göteborg. Bloggtexterna är präntade i rött och vit mot en nattsvart bakgrund.

För drygt en månad sedan fick bloggläsarna veta: ”Jag skriver en glad roman. Efter tio böcker ville jag slå upp fönstret mot en annan breddgrad, storstäda övervåningen, bära ner vinterrocken i källaren och gunga med fötterna i hammocken. Det är roligt att skriva en glad roman. Jag har roligt. Jag tycker att den är rolig.”

Resultatet av utspelet: blott fyra kommentarer på bloggen.

– Jag tror inte att de som hänger på min blogg nödvändigtvis har mina samlade verk stående i bokhyllan. Jag har skrivit tio böcker, och de har varit väldigt svarta, och sedan lång tid tillbaka har jag bestämt att jag ska skriva en glad bok och om jag får fyra kommentarer om det får jag väl skriva en riktigt bra glad bok, för att bevisa att den var värd fler kommentarer.

Till den kommande romanen har inspiration hämtats från Luke Rhineharts kultklassiker Tärningsspelaren, men även från det egna radioprogrammet. Vissa av karaktärerna i boken har någon gång ringt till Karlavagnens telefonsluss och inför radiolyssnarna sjungit ut om bekymmer och glädjeämnen. På samma gång liknar Birro berättelsen vid en Måns Herngren-film: 30-åriga låtsasvuxna i radhus med platta tak och kakelugnar.

– Boken handlar om kärlek, relationer, kaos, vad det leder till. Människor som gifter sig, skiljer sig, träffar andra.

Det låter ganska sorgligt.

– Jaså? Herregud, vad bra. Det är meningen att det ska bli glatt. Vi får se hur det går. Mer Woody Allen-humor. Mer så. Det gäller att hitta rätt ton. Hittar du rätt ton kan du skriva sorgligt. Men det är svårt, jag kommer på nig själv att skriva långa Proust-meningar om hur man stöter på en gammal flickvän och hur hon åldrats och om tidens gång och skit, och så tänker man: nu är vi där igen! Vi får ta bort det. Det ska inte vara en sådan bok. På det sättet är det en utmaning. Sedan kan jag ju inte skriva chic-lit, det går ju inte.

När sångaren och musikern Salem al Fakir tidigare i år fick frågan vad han visste om Norrköping nämnde han varken Eldkvarn eller fotbollslaget, utan att Marcus Birro bodde i staden. Sedan flytten från Göteborg 2003 har Birro varit mån om att i varje intervju propsa på att han nuförtiden är östgöte, ”jag är inte göteborgare längre”, klarlägger han. På söndag uppträder han på Bokens dag på Stora teatern.

Sedan flytten till ostkusten har livet tagit en vändning. Mellan 1989 och 2004 säger han sig ha varit konstant full. Norrköpingsbon Birro dricker inte alkohol, han tränar på gym, turnerar flitigt och har gått ner över tjugo kilo i vikt. Till på köpet har han lärt sig att uppskatta vardagen, det vanliga. För en tid sedan stod han på Clas Ohlson, köpte en frisörsax och utbrast: ”De har ju allt här.”

– För tre år sedan var allt som alla andra gjorde fel. Att gå på Clas Ohlson är sådant som innebandy-Roger gör varje lördag, står i sina jeans och köper rakhyvlar för sju-åtta spänn. Det finns ett förakt för vanligt liv och vanligt folk. Man ska passa sig mycket för det. Det mest rebelliska man kan göra är för mig att lägga ner all energi på att arbeta och vara lycklig. Jag har gått igenom mycket och har fått kämpa för att kunna vakna lugnt på morgonen, bädda sängen, ta en kopp kaffe och titta ut genom fönstret och bara vara vanlig.

Monica Bodling
Norrköpings Tidningar
1 augusti 2007

Monica älskar att vara förbannad

Hon kan komma att bli Norrköpings mest elastiska pensionär. Insändarproffset Monica Bodling fyller 65 år om några månader, men det hindrar henne inte från att studsa hit och dit i rummet.

Monica Bodling är förbannad. Inte på mig eller någon särskild, utan i största allmänhet.

– Det har blivit värre med åren. Så här fruktansvärt förbannad har jag aldrig varit tidigare. Jag tror väldigt mycket på det jag tror på. Men jag blir motarbetad. Låt säga att du älskar Elvis. Och du får hela tiden höra att Elvis är kass. Att folk kallar honom för idiot och sinnessjuk. Låt säga att du får höra det, och du vet att Elvis är bäst och “the king”. Då är det klart att du blir förbannad.

Näven i bordet, om och om igen. Hon för sig som en hatisk direktör. En elastisk direktör. En agiterande direktör. Näven flyger i luften, nu kastar hon med fingret. Nej! Hon studsar spänstigt upp ur fåtöljen. Över till datorstolen. Rekyl till stående läge. Med både ångest och hätskhet i rösten förklarar hon:

– Kvinnan ska ha rätt att vara mor!

Meningen ovan bör läsas en gång till. Påståendet är i högsta grad centralt för den som vill förstå sig på Monicas intensitet. Hon är av den åsikten att dagens samhälle inte respekterar kvinnor som vill vara hemma och sköta sina barn. Och hon är väldigt mycket av den åsikten.

Att knyta näven i byxfickan ligger inte för Monica Bodling. Hon skriver insändare, och hon gör det på heltid.

De senaste fyra åren har 260 av hennes texter publicerats i svenska dagstidningar. Många har kunnat läsas i NT, resten har spritts över landet. Samma ämne har satt sin prägel på så gott som varje inlägg. Infallsvinkeln varierar dock. Och på sistone har hon också gjort en smärre förändring av sitt namn.

– Jag har en släkting i Lotorp som heter som jag. Hon är tapetserare och träffar mycket människor i jobbet. Hon vill inte förväxlas med mig och mitt kverulerande. I NT kallar jag mig därför för Monica L Bodling.

Redan i början av 70-talet inleddes insändarkarriären. Hon blev mamma för första gången, hamnade i dagistankar och förfärades. Som bekymrad socialdemokrat gick hon med i den så kallade Familjekampanjen, en samling mot politisk styrning av barnomsorg. Den dåvarande insändarredaktören på NT överhopades med brev från en uppjagad Bodling.

Under 80- och 90-talen mojnade ilskan, för att under början av 2000-talet torna upp på nytt. Nu med utökad styrka. Det hade blivit barnbarnens tur att gå på dagis. Den bekymrade socialdemokraten började rösta på kd.

– Jag fick två barnbarn med ett halvårs mellanrum. Och mina två döttrar var ensamma utan karlar. Jag fick åka från den ena till den andra med buss, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Till slut blev jag utbränd och sjukskrevs från jobbet. Då tog det fart igen.

Lägenheten har inretts som en tidningsredaktion. På trettio kvadratmeters yta ryms sju datorskärmar, tre tv-apparater, en skrivare, fåtöljer från döttrarnas hem och fyra överbelamrade bokhyllor med fynd från loppmarknader. Det här är 64-åriga Monica Bodlings kontor och bostad.

– Jag vaknar nyfiken varje morgon, går ut med hundarna, äter frukost. Sedan sätter jag mig här vid datorerna och undersöker om mina insändare har kommit in. Efter det börjar jag läsa ledarsidor för att hitta något nytt att skriva om.

Datorskärmarna har kånkats upp från återvinningsrummet i grannhuset, och de utnyttjas oupphörligt och parallellt. En är till för att hantera musik, en används för att skriva, två är till för textläsning på internet. Hon prenumererar på två tjänster som bevakar förekomsten av hennes namn i media.

Monica vänder upp ett smockfullt register över de senaste insändarna. De tidningar som markerats med grön färg har antagit texterna, uppskattningsvis en av tjugo.

– Utav de åttio tidningar jag skickade min senaste insändare till antogs jag bara av tre: Södermanlands Nyheter, Motala och Vadstena tidning och Piteå-Tidningen. De ska ha ett plus i kanten.

Även denna verksamhet ser ut att kunna få henne sjukskriven. Som en överansträngd börsmäklare håller hon ögonen på skärmarna och darrar på fingrarna.

Till hennes försvar ska nämnas att hon är strukturerad.

Ett tecken på detta — förutom listan över texter och den automatiska namnbevakningen — är att hon har gjort upp en förteckning på fem sidor över vad hon vill ha fått sagt i den här intervjun. Kan hon aldrig ta det lugnt?

– Många gånger har jag varit på vippen att ta semester från insändarskrivandet. Då ska jag göra något roligt, intalar jag mig själv. Vad är det då som är roligt? Så jag tänker och tänker, och det slutar alltid med att jag kommer fram till att det är det här som är det roligaste.

Men vad skulle då hända om Monica en dag fick rätt och slutade vara arg?

– Om allt vore bra skulle jag stå här och inte veta vad jag skulle göra. O gode Gud, då skulle jag väl bara sitta här och lyssna på musik och bli någon vegetativ soffpotatis.

Ingvar Danielzon
Nacka Värmdö Posten
19 september 2011

Ingvars dödsdom blev början på ett nytt liv

För tolv år sedan fick Ingvar Danielzon beskedet att han hade cancer. Enligt läkarna hade han högst fem år kvar att leva. Han har en teori om varför de spådde fel.

Kanske höjer personalen på Ingaröhallen ett ögonbryn när Ingvar Danielzon vankar fram till kassan. Den här kunden köper ofta hela pallar med rosenflockel, kärleksört, lavendel. Han är helt enkelt ingen vän av att vänta.

– Jag lever på övertid, så känns det. Därför köper jag tio-tjugo växter åt gången. Så att jag får uppleva det i dag. Vad som händer i morgon vet jag ju inte, säger han.

Sedan ett halvt decennium bor han på Fagerholmsvägen 15 på Ingarö tillsammans med sin livskamrat Stefan Holmquist. Egentligen borde Ingvar inte längre finnas, inte om läkarna hade haft rätt i sina prognoser. Beskedet löd: Du har högst fem år kvar.

Det var 1999, och prostatacancern vände upp och ner på livet. Plötsligt blev det väldigt viktigt att skrida till handling. Som att lämna trettonde våningen i Gröndal för en villa vid vattnet (det kostade, men varför spara?). Att skaffa en ateljé till Ingvar och en verkstad till Stefan. Och att ge fullt utlopp för trädgårdsnerven.

– När vi kom hit fanns det inte en växt här. Allt var gräs och sten, säger Ingvar och flaxar med kryckorna ut över landskapet.

Vi har mottagits med kramar och vandrar nu bland prunkande rabatter i det han kallar för Sinnenas och Hälsans trädgård. Arbetet med dessa kvadratmeter har bidragit till att hålla honom vid liv, säger Ingvar. Idag är han 72 år gammal, och istället för att ta in smärtan har han sysselsatt sig, odlat, skapat.

– Här får jag blomma ut, berättar han, för att i nästa andetag guida oss vidare:

– Det är viktigt att allt går ton i ton. Vi sätter inte ned vad som helst. Det här är en ringblomma. Men det vet ni väl?

Varje morgon när Ingvar Danielzon vaknar upprepar han för sig själv: Jag är konstnär, jag är frisk, jag mår bra. Det betyder inte att han inte begriper att han faktiskt är sjuk i cancer, men det får honom att må bättre och skyndar inte på sjukdomsförloppet i onödan.

Som tidigare sjuksköterska är han säker på att han tänker rätt.

– Läkarna säger att jag överlevt så länge dels för att jag fått en väldigt god vård, dels för att jag fått ägna mig åt intressen jag brinner för: konst och natur. Men jag är inte friskförklarad.

Trädgårdsintresset har uppmärksammats av både Värmdö Trädgårdsförening och föreningen Guldkanten, som varit på besök. Konstnärskapet har även det blommat ut. Hans nätkonst, alltså konstverk skapade av metallnät, ska till hösten ställas ut på Edsvik konsthall.

Det går med tankens kraft, betonar han gång efter annan. En smittande inställning som gör besökaren lite lättare till sinnes. Inte oväntat är Carpe diem, fånga dagen, Ingvar Danielzons motto.

– Min mamma var positiv och jag har hört sedan jag var liten att allt ordnar sig. Det har jag tagit med mig i livet. Man måste göra det man tycker är kul. Jag har varit ung och barnslig i hela mitt liv, det tänker jag fortsätta med.

Ännu har han mycket kvar att göra. Utrymmet under altanen ska bli en vinterträdgård — eller ”pensionärskuvös”, som Stefan kallar det. Och så är huset för herrgårdslikt i nuläget och ska målas om i en blågrå marin ton, för att smälta in bättre i naturen.

Och så ska trappor gjutas, altanräcken rekonstrueras.

Och så vidare.

– För nu flyttar jag inte härifrån. Det här är min slutstation, säger Ingvar Danielzon.

Mats Jacobson
Nacka Värmdö Posten
12 februari 2013

”Alla vet att jag svälter”

300 kronor. Så stor är Mats Jacobsons månadsbudget för mat och fritidsaktiviteter.

Kosten består därför av en burk kikärter om dagen. Men några bidrag från socialtjänsten har han inte rätt till.

– Att vara en del av samhället är extremt viktigt. Att känna att man är en del av dem som går på gatan. Jag känner mig som en gråsugga som ingen tar notis till eller bryr sig om. Jag berättar för alla människor att jag käkar kikärter, att jag inte har några pengar. Jag berättar det för socialtjänsten, jag säger att jag mår dåligt. Men det är ingen som reagerar.

På papperet var Mats Jacobsons liv idealiskt. Han var överläkarsonen från Saltsjö-Duvnäs som blev kursetta och psykolog. Det gick bra. Han bodde i en sekelskifteslägenhet i Vasastan, jobbade flitigt, var ansvarsfull och hade stabila förhållanden. Men det fanns ett problem: sjukdomen.

Mats är manodepressiv. Det innebär att han har perioder av manisk upprymdhet, varvat med djupa depressioner. Mellan sjukdomsperioderna har han varit frisk, under dem har han fått flytta till Ersta sjukhem.

– Då har jag tagits in i en-två månader, för att sedan kunnat komma ut igen. Jag har hela tiden ordnat det så att det inte drabbat tredje man. Det tog mig nio år att bli klar på psykologlinjen.

Berättade du om sjukdomen för dina arbetsgivare?

– Jag mörkade hela tiden. Inom psykiatrin finns ett enormt förakt för psykisk sjukdom. Man ser inte det som en dubbelkompetens utan som en enorm svaghet.

Till sist gick problemen inte längre att dölja. Sjukdomen tog över. 2002 drabbades han av en psykos, och sedan dess kan han inte längre arbeta. Någon gång under åren därpå började han i sin mani att ta banklån. Tre stycken på totalt 300 000 kronor. Pengarna försvann. Skulderna blev kvar.

– Det ena erbjudandet om låneansökningar efter det andra rasade in i brevlådan. Allting var förberett, det var bara att fylla i. Min inkomst bestod av min förtidspension. Så man kan ju undra vilken kreditprövning som gjordes.

Det är Mats själv som söker upp NVP. En fredag vankar en gänglig och tunn man in på redaktionen, till lika delar bedrövad och ursinnig. Han vill berätta sin historia. Vi ses några gånger under veckorna som följer. Egentligen vill han att tidningen belyser hur han flyttats ut i samhällets utkant, att dagarna är tomma, nästan genomskinliga, och att ingen bryr sig.

– Jag är inte ensam. Det går tusen personer på min situation, men som inte säger något för att de inte vågar göra sig hörda.

Samtidigt redogör han för sin privatekonomi. Efter fasta kostnader — och till dem räknas cigaretter — har han 300 kronor kvar att leva på. Kosten består av en burk kikärter om dagen, à 5 kronor på Willys. Budgeten tillåter, milt uttryckt, inga utsvävningar.

– Jag har pratat med socialsekreterare, boendestödjare, ja, i princip alla människor runtomkring vet att jag svälter och att jag kommer att få näringsbrist. Men socialen säger att jag har skulder, och då ligger jag över norm. Socialtjänsten betalar inte skulder.

Istället blir han ombedd att sluta röka. Något som han har försökt göra flera gånger, men det har då fått allvarliga konsekvenser.

– Tar jag ett rökstopp blir jag psykotisk. Då blir jag ett vårdpaket.

En som går i god för Mats berättelse är socionomen och diakonen Susanne Gustafsson, som tidigare arbetat i Boo församling. Hon har känt Mats i nio år.

– Han har vid tre tillfällen försökt sluta röka. Det går inte. Det finns en sammantagen bild kring honom som gör att det inte funkar.

Hon har deltagit i möten med socialtjänsten. De har två förslag, berättar hon. Det ena går ut på att kronofogden kopplas in. Det andra är att Mats ska lägga av med rökningen. Fler förslag finns inte.

– Det vet vi alla att kronofogden inte löser någons problem. Och Mats vägrar. Han svälter hellre än hamnar där. Samtidigt befinner han sig i en otroligt utsatt situation, dels på grund av sin sjukdom, men framförallt på grund av den bristande förmåga till samordnade insatser som finns runt honom. Vart han än kommer är det någon annan som ska hjälpa.

Och i väntan på en lösning fortsätter Mats Jacobson att äta kikärter. Men han hoppas på förändring.

– Något rimligt och mänskligt vore 1500 kronor till. Då skulle jag kunna gå på museum, fika någon gång i veckan, gå på bio. Och jag skulle kunna betala för min öl när jag gick ut med mina vänner, och inte parasitera på deras välvilja. Som det är nu droppar de av en efter en.

På längre sikt finns högre uppsatta mål.

– Då skulle jag vilja få en praktikplats inom äldrevården och efter hand kunna tidkorta där. Då kan jag tjäna pengar, så jag kan fika och köpa tidningen.

Erik Langby
Nacka Värmdö Posten
29 december 2012

Nu lämnar Erik Langby Nacka

Gråsosselik, hävdar somliga. Den förste nymoderaten, säger han själv. Erik Langby, som slagit svenskt rekord i långsitteri, lämnar nu inte bara stadshuset. Efter 53 år tar han också farväl av Nacka.

Erik Langby är den hemkära typen. Hur ska man annars beskriva en politiker som träget nobbat propåer om landshövdingsposter, partisekreteraruppdrag och generaldirektörsjobb i statliga verk?

Alltid har det funnits något som skavt: för långt bort, för tråkigt, dålig tajming. Mannen som gjorde Nacka till valfrihetens Mecka valde att stanna i sitt stadshus. Till sist slog han svenskt rekord — 30 år som kommunstyrelsens ordförande och sammanlagt 41 år i kommunfullmäktige.

– Jag tycker att det är något fint att vara politiker. Och så har det har varit så spännande och intressant. Det har funnits mycket att utveckla, med ständigt nya målsnören, förklarar han.

Romansen med Nacka inleddes 1960. Erik anlände som nioåring i det lokala mäklare nuförtiden beskriver som en ”typisk inflyttad familj”, akademiker från trånga Södermalmslägenheter med skimrande fantasier om villalivet, i detta fall ett funkishus i Storängen. De deltog därmed i en massflykt från stan.

– Det gick väldigt fort, så hade de flesta klasskompisar flyttat. Det var ett enormt skifte. T-banan byggdes ut, förorterna uppfördes, när jag var på besök på Söder ett år senare fanns ingen kvar.

Skolgången snitslade han sig igenom via Vikdalens skola, Järla skola, Birka skola och Eklidens gymnasium. Hemma vid middagsbordet avhandlades samhällsfrågor, men aldrig partipolitik, som ansågs som något privat.

Framtiden tedde sig gåtfull för den unge Erik, men i slutändan skulle han nog bli ingenjör, som far. Ändå var han under skolåren både ordförande för Muf i Nacka och i elevrådet (där han åtnjöt sin första valseger, genom att avstyra en skolstrejk). Först efter några oinspirerade år vid KTH styrde han om.

Nu är det 2012 och dags för den sista intervjun. Vi träffas i stadshuset, där han med sina karaktäristiska gängliga steg visar oss fram till ett oansenligt rum.

– Det finns inte så mycket att titta på här.

Kontoret är försett med djupgrå heltäckningsmatta, vita väggar, 2,40 i takhöjd, ett nätt skrivbord, några papperstravar och en PC-laptop. Det skulle kunna städas ut på en kvart. Vi går vidare. Just i dessa korridorer har han vankat många mil. Så pass många att de genererat ett farligt övertag, hävdar oppositionspolitiker. Att alla frågor till sist hamnar på Langbys bord.

När han får höra det säger han:

– Kunskap är makt.

Ett exempel: Han minns 1971, när kommunen grundades.

– Jag var ordförande i Muf i Nacka och deltog i en kampanj för ortens framtid. Då trodde man att vi vid det här laget skulle ha 150 000 invånare, tbana till Nacka centrum, Orminge och Erstavik, som skulle bebyggas. Jag tyckte att det var lite våldsamt. Det av riksdagen beordrade tvångsäktenskapet mellan Boo, Saltsjöbaden och Nacka ledde till tvister, bland annat om namnet.

– Vi var några som tyckte att Saltsjöstad hade varit en bra lösning. Det var ju så laddat med att välja ett av namnen. Men det blev ju Nacka, och det var nog mest relevant att ta, då det var den största orten.

Så fort han blivit myndig och fann en lucka klev han in i kommunfullmäktige som politiker. Han kom att stanna i fyra decennier.

– Planen när jag gick in var att vara med och bestämma. Vi tyckte att de var väldigt mossiga de som satt där. Men jag hade verkligen inget långsiktigt mål. Jag har aldrig planerat karriären. Det ena gav det andra som gav det tredje.

Gråsosselik, beskrivs han av somliga. Själv föredrar han att lyfta fram andra benämningar. Som ”den store kommunideologen”. Då åsyftar han det faktum att Nacka gått i bräschen för valfrihet.

– I ena änden har jag beskrivits som nästan revolutionär i det ideologiska. Och i andra änden grå, vardaglig och jordnära. Mixen är att jag stått för en ganska verklighetsförankrad politik, med tydlig kompass. Då fastnar man för någon av delarna.

Det började med ett checksystem för fotvård 1985. Nu är listan lång: Barnsomsorg, ledsagning, skolorna, särskilt boende, missbruksvård …

Valen har blivit viktigare än innehållet, hävdar de politiska motståndarna, som också anser att uppföljningen varit svag, och att kommunens verksamhet i princip sålts ut. Det här är samtidigt det område Erik Langby är mest stolt över:

– Vi har varit pionjärer. Han lanserar ett annat epitet: ”den förste nymoderaten”.

– Jag var de Nya Moderaterna innan de fanns. Jag har ett stort intresse för välfärdsfrågorna, och är mån om kvaliteten i den verksamheten. Förr ägnade vi oss för mycket åt skatter. Det är också viktigt, men inte till priset av välfärden.

Först var han också med att sälja ut ett kommunalt bostadsbolag. Något oppositionen hävdar har ökat segregationen. Och visst, enligt SCB har Nacka Sveriges femte största löneklyftor.

Vad tänker du när du ser den statistiken?

– Man måste gå djupare. Det är inte så att en sjuksköterska tjänar mindre här än på annat håll. Däremot tjänar vissa personer väldigt mycket. För mig är inte glappet ett problem.

Journalister som ringer Erik Langby får ofta snabba svar. Inte bara lyfter han luren efter några få signaler, han kan dessutom omedelbart fiska fram en åsikt i vilken fråga som helst, oavsett om det handlar om hemlöshet eller vatten och avlopp. Svaret är rappt och inte sällan vasst.

Du är övertygad politiskt?

– Det kan man säga.

Hur kan man vara det?

– Jag hade inte varit med i 40 år om jag inte trodde på det här. Sedan har jag känt att sättet vi jobbat på varit vinnande. Jag har alltid varit noggrann i det jag gör, och har kunnat titta folk i ögonen även om jag fått representera ett beslut de inte gillar.

Tvivlar du aldrig?

– Jo, innan man fattar beslut så händer det. Man får inte börja med att låsa sig. Men det är väldigt få beslut jag tycker att jag kan ångra, att jag skulle vilja backa bandet. Det handlar i så fall om sånt där man borde ha gripit in på ett annat sätt. Som att modernisera Saltsjöbanan.

Arbetsveckorna har varit långa. Som far till två barn har han försökt kompensera frånvaron genom att kunnat skjutsa ungarna till aktiviteter, vara med på utvecklingssamtal, och sen åka tillbaka till stadshuset.

Relationen med den tidigare frun sammanfattar han lakoniskt:

– Det är väl ingen fördel med jättelånga arbetsveckor. Det är det inte.

Under åren har han hotats vid två tillfällen, en gång brevledes, en gång i telefon. Polisen underrättades och båda gångerna fann man gärningsmännen.

– De var väldigt ångerköpta. Polisen skötte det väl och jag kunde lägga det bakom mig.

Däremot: inga sönderskurna bildäck, inga oväntade besök i hemmet.

– Det har inte varit en enda grej. Inte på stan heller. Tvärtom kommer folk fram och hejar. Hade kontakten med medborgarna varit negativ hade jag inte fortsatt så här länge.

Kritiken har varit hård mot slutet, inte minst kring det stadshus i vilket han sitter. Ombyggnaden skulle ha kostat 170 miljoner kronor, men notan blev istället 381 miljoner. Revisorerna gav en anmärkning. Skolorna tvingas spara. Skatten höjdes.

Till och med allianskollegor har medgett att ”det sista året varit tungt”. Snart blir det lättare.

– Nu har jag chansen att ändra en del i livet, säger han.

Nästa anhalt för honom, livspartnern Mari, hunden och katten blir en hästgård. Den ligger i Sigtuna, förklarar han nästan ursäktande. Gick inte att finna någon här.

– Jag hade förmånen att vara på gård på somrarna när jag var liten. Morfar hade en gård och mamma var uppvuxen där. Jag har många positiva minnen av det. Det hade varit roligt att vara kvar, men det är för urbaniserat här.

Hur känns det att lämna?

– Klart att det är lite jobbigt. Samtidigt är jag inte kommunalråd i relation till mina närmaste. Jag blir inte avlövad den dag jag kliver härifrån.

Han tillägger:

– Allting måste ha ett slut. Vi har fått en bra efterträdare. Att lämna ett kaos efter sig hade inte känts kul. Inga jämförelser med andra kommuner i ert spridningsområde.

Den 1 januari kan alltså kronprinsen Mats Gerdau en gång för alla ta bort lappen han satt upp vid sitt kontor. På den står det: ”Praktikant”.

Fakta: Erik Langby

Familj: Mari och två vuxna barn.

Ålder: 61 år

Bor: I Saltängen, men flyttar efter årsskiftet till en hästgård i Sigtuna.

Tidigare boendeplatser: Hornstulls strand (Bio Rio-huset), Storängen, Fisksätra, Neglinge, Talliden och Nacka centrum.

Fritidsintressen: Segling, har varje sommar i 34 år varit seglarinstruktör för ungdomar. Att vara ute i naturen. Åka skridskor (favoritrutten är från Hammarbybacken till Saltsjöbaden).

Aktuell: Lämnar i dagarna Nackapolitiken efter 40 år, varav 30 år som kommunens högste politiker. Kommer fortsätta som politiker i landstinget, SKL.

Stig Larsson
Norrköpings Tidningar
20 oktober 2007

Han gör det han vill

Författarskapet är avslutat. Film och teater har ersatt romaner och diktsamlingar. Men Stig Larsson bor kvar på Lilla Essingen.

En annan av stamgästerna på krogen Rosa drömmar har lovat att spränga Fredhällsbron. Men han vill inte skada någon, så han ska skrida till verket när den är fri från trafik. Det har ännu inte skett.

Därmed ligger fortfarande ett muller över Lilla Essingen. Enklaven söder om Kungsholmen är täckt av funkishus i matta höstfärger. I nitton år har regissören, författaren och poeten Stig Larsson bott i en etta med katten Esset och dånet. Stamhaket ligger tvärs över gatan. Han beställer en starköl.

– Blev du överraskad av valet? frågar jag.

En knapp timme tidigare kungjorde Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl att Doris Lessing har tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Det var ett väntat val, tycker Larsson, men oväntat i det att 87-åriga Lessing är rätt gammal. Några indicier från vännen Engdahl hade han inte kunnat tyda, fastän de samtalar minst en gång i veckan.

– Han är verkligen den mest förtegne människa man kan tänka sig. Jag lovar att hans fru inte hade en aning.

Du ringde inte och frågade?

– Är du dum i huvudet? Han skulle skratta ihjäl sig och tro att jag drev med honom.

Fram till 1973 var Stig Larsson maoist och upprorsman. Tre år senare flyttade han från Umeå till Stockholm och utbildade sig till filmregissör vid Dramatiska institutet. På åttiotalet etablerade han sig som en av landets mest framstående författare och diktare, fick rykte som flickjagande storstadsmyt, var ett stående inslag i krogsvängen och rökte dagligen fyrtio Camel-cigaretter utan filter.

Stig Larsson uttalar sig alltid med påfallande säkerhet. Han vet inte varifrån detta anlag kommer, men tron på den egna förmågan har i alla tider var orubblig. Tjugo år gammal ordnade han en intervju med Rainer Werner Fassbinder i Bayern, för att senare på kvällen vara med på dennes trettioårsfest. Några år senare tog han reda på Michel Foucaults adress. Han ringde på dörren säker på att fransmannen skulle vara angelägen att träffa honom.

– För att du ska bli den person du blir förutsätter det att du träffar människor. Jag har alltid försökt söka upp dem jag vill ta del av. Så var det även i tonåren. Man påverkas av varandra. Ger och tar.

Metoden kom till ny användning i Stockholm. Han hade fått ersättning för att starta en tidskrift och frågade en grupp sommarkursdeltagare om de ville ansvara för innehållet. Stig Larsson lovade att tillsammans med sina Umeåkompisar sköta det praktiska arbetet förutsatt att han fick medverka på redaktionsmötena.

Publikationen hette Kris. Aktörerna var i första hand Engdahl, men även Arne Melberg och Anders Olsson. Emellanåt deltog även Svante Weyler och Ola Holmgren.

– Jag tyckte att de verkade helsmarta. Jag lärde mig otroligt mycket på mötena. Jag kunde ställa vilka dumma frågor som helst. De skakade på huvudet och tittade medlidsamt på mig och tänkte: “Han vet inte ens vem Cicero är.” Men så fick jag en fyrtio minuter lång föreläsning om honom. Det var i allmänhet Horace som pratade, man får ibland intrycket att han kan hålla föreläsningar om vad som helst.

Det dröjde inte länge förrän Stig Larsson skrev Kris ledartexter. Några månader därefter författade han ett manuskript, namngav det Autisterna, sände det till Bonniers smala filial Alba och blev omedelbart antagen.

Blev du förvånad över att så snabbt bli utgiven?

– Nej.

Stig Larsson har alltid haft uppfattningen att han kan göra det han vill. Han var ett talangfullt barn, lärde sig att skriva vid fem och fick sin första dikt tryckt i lokaltidningen när han var nio. Pappan sade att man inte kunde försörja sig som poet. Under de tidiga tonåren ville Stig bli regissör, tittade outtröttligt på film och gav arton år gammal ut en filmteoretisk tidskrift.

En kvinna i krogpersonalen tvingar fram ett uppehåll i intervjun.

– Stig, säger hon. Du har tappat något under stolen.

– Jaså, har jag det?

Han vänder sig om. Stolskarmen är beklädd med rock och tröja, det tar en stund att komma loss. Kvinnan hinner lägga upp sakerna på bordet. Det är en svart fickkalender och en välläst utgåva av Thomas Manns roman Huset Buddenbrook.

– Jag känner mig hemma här, kommenterar han assistansen.

– Men så här fungerar hela den här ön. Det är en schysst gemenskap. Alla hjälper varandra. När jag var väldigt fattig fick jag käk av gamla tanter. Jag letar ny bostad, men jag hoppas att jag kan bo kvar i området.

En förändringsprocess är i full gång. Förvisso lever Stig Larsson alltjämt i samma lägenhet, men han är gift (med Natalie Ringler) och vill gärna bli far. Han är utövande kristen, åker kollektivt i stället för taxi, joggar emellanåt, han diskar, tvättar och har dragit ner på rökandet.

Närmast är han aktuell som regissör för tv-serien August, om den unge Strindberg, med manus av Peter Birro. Ett konventionellt kostymdrama som filmades i somras och är tablålagd under julveckan.

Romanskrivandet är avvecklat sedan början av decenniet, då boken Avklädda på ett fält publicerades. De mest kända verken är Autisterna från 1979 och romanen Nyår, som kom fem år senare.

– För en utomstående kan det verka sorgligare än vad det egentligen är. När jag skrev Avklädda på ett fält kände jag att kan inte skulle klara av att ta ytterligare ett steg. Jag tror inte att Patrik Sjöberg går omkring och är ledsen för att han inte längre kan hoppa över 2,40. Jag är stolt över vad jag har gjort, och vill inte urvattna mitt författarskap.

Med jämna mellanrum läser han om sina böcker. Just nu går han igenom romanen Introduktion från 1986. Nöjt konstaterar han att det är en ”tung bok”. Det har tagit tid att förstå vad han har skrivit. Tidigare begrep han att det var bra, men inte varför, eller hur det gick till.

Han tittar förstulet på den tummade roman som ligger framför honom på bordet.

– Det låter skrytsamt. Men jag tycker nog att jag tillhör undantagen under 1900-talet. Jag har faktiskt lyckats skriva romaner som både är underhållande och som tål att läsas om. Efter Thomas Mann är det inte så förfärligt många som har klarat av det.

Tystnad.

Han utropar flinande:

– Det där var riktigt bra sagt!

Camilla Lebert Hirvi
Nacka Värmdö Posten
12 december 2012

Hon sålde allt — tog ”thaimout”

Att sälja allt och flytta till Thailand. En av turister ofta uttalad — men sällan realiserad — dröm. För tretton år sedan gjorde Camilla Lebert Hirvi just det. Nu är hon tillbaka.

Först var drömmen Ingarö. Det var dit Camilla Lebert Hirvi och familjen flyttade i slutet av 90-talet, i syfte att finna lugnet i huset bland tallarna. Istället upptogs dagarna av resor, renovering och jobb.

– Skulle du frågat mig då om jag var lycklig hade jag svarat ja. Jag hade ett roligt jobb och ett rikt liv, men jobbade alldeles för mycket och var nästan aldrig hemma.

Det rullade på, byggdes ut, hämtades och lämnades på förskolan.

En dag glömde maken sitt personnummer, han kunde inte längre sin hemadress.

– När han gick in i väggen kom krisen upp till ytan. Vi följde bara ett mönster, tänkte i boxen. Är den här nöjdheten en falsk nöjdhet?

Över millennieskiftet for de till Thailand för en två veckors semester. Ett muntligt löfte om ett billigt boende räckte för att fatta ett avgörande beslut.

– Först tänkte vi vara där i sex månader. Sen kände vi att vi skulle släppa taget, att det värsta som kunde hända var att vi återvände hem och fick bo hos vänner. Även om det hände hade vi i alla fall vågat bejaka våra drömmar.

Hemma på Ingarö anordnades en loppis på tomten. Allt såldes, hus, båt, bil, gjutjärnsgrytan och mormors lampa. De fick ihop 500 000 kronor. Sen åkte de.

Vi träffas i Järlahuset i Nacka, strax efter att Camilla Lebert Hirvi genom Frukostakademin hållit ett företagareföredrag om sin tillvaro som digital nomad.

Det har gått tretton år sedan hon och familjen stod på Arlanda med tre ryggsäckar och lika många enkelbiljetter med flyget.

– Jag bor här i några månader för att hjälpa sonen in i samhället. Han har alltid drömt om att gå i en skola i Sverige.

11-åringen ska framöver leva med sin pappa i Nynäshamn. Han och Camilla separerade efter några år i Thailand. Då hade paret bland annat startat Svenska skolan i Koh Lanta och myntat begreppet ”thaimout”.

Camilla Lebert Hirvi har fortsatt nomadlivet.

Rhodos är numera hennes hemö och jobbar gör hon med hjälp av webben, bland annat som parterapeut och ledarskapscoach via Skype.

– När jag frågade folk här i salen, vilka som kände sig som nomader, då svarade ungefär var tredje att de gjorde det. Den frågan är viktig. Vissa vill inte lämna sitt hus, men de vill ändå bli mer digitala, och vara mer fria i sitt arbete.

Vilka tips ger du till folk som vill förändra livet?

– Om man våndas när semestern är slut är det något som är fel. Om det inte spelar någon roll vilket jobb du har, då kanske det är livstilen det är fel på? Börja med att skala av om du känner att du vill något annat. Ge dig själv tid. Vad är det som håller dig tillbaka? Det finns alltid saker att skylla på. Det handlar om att våga.

På hennes hemsida går bland annat att läsa att man inte ska nöja sig med ett ”okej liv” istället bör man sträva efter ett ”exceptionellt liv”.

Är det inte lätt att bli deppigare av en sån målsättning? Att vara bäst på allt?

– Jag menar inte utifrån prestation. Det tänkesättet och det materiella är det som gör att vi inte orkar. Jag menar snarare att man ska fundera över vad vi egentligen vill ha ut av livet? Då kan man behöva göra stora förändringar.

Vad säger dina barn om er livstil?

– De säger att fördelarna med det här är att de är säkra på vad de vill i livet, de har hittat sin grej. De har haft tiden att tänka. Sedan tycker de att rotlösheten är jobbig. Min dotter kom till Sverige igen i tvåan på gymnasiet, bodde själv och då var det svårt. Men nu trivs hon väldigt bra.

Som invandrad utvandrare har Camilla Lebert Hirvi fått uppleva en svensk höst. Hon åker mycket pendeltåg, och ser saker på ett nytt sätt. Det är som att titta i en kikare, förklarar hon.

– Det är välbekant och ändå inte. Det känns lite robotlikt när alla står där i regnet en morgon klockan fem. Ingen ser speciellt glad ut, man suckar och stönar till varandra.

Att stanna kvar i Sverige är inte aktuellt.

– Så här är det att bo utomlands, säger hon och rör handen i vågor.

– Här är det mer så här.

Hon drar ett rakt streck i luften.

Fakta: Camilla Lebert Hirvi

Ålder: 49 år

Familj: Gift med Eric, 11-årig son (bor sedan i höstas i Nynäshamn med sin pappa) och 18-årig dotter (läser till låtskrivare på yrkeshögskola i Örnsköldsvik).

Bor: Är ”digital nomad”. Lever temporärt i Nynäshamn, permanent på Rhodos, tidigare i Thailand och i Tjällmora, Ingarö.

Yrke: Livsdesigner, hemsida: www.peelitoff.net.

Intressen: Yoga, meditation, musik, sjunger i ett rockband.

Förebild: Chris Guillebeau, 30-åring som snart har lyckats besöka alla länder i världen.

Favoritplats i Nacka eller Värmdö: Tjällmora.

Rekommenderar: Att lyssna på sitt inre och leva det liv som är drömlivet.

Håkan Lidbo
Norrköpings Tidningar
12 september 2007

Lidbos musikaliska storstädning

Bland råttor i fönsterlösa källarrum slutförs en musikalisk revolution. Elektromusikern Håkan Lidbo har fått nog av sina uttjänta maskiner.

Allt ska bort.

Tomma, dammiga svalg har uppstått invid mixerbordet, och syntarna som förut dominerade rummet har ersatts av en befriad vägg. De fåtal redskap, samplers och bandekon, som ännu är fastskruvade i ställningen, är alla till salu och utannonserade.

Det är med imponerande slagkraft Håkan Lidbos metallicfärgade laptop har tillintetgjort sina rivaler.

– Jag hade en romantisk idé om att det var bättre förr. Så jag behöll grejorna. Trodde att mitt sound fanns i dem. Men när jag blev tillräckligt skicklig med datorn, och tillräckligt många sladdar skavdes sönder, då gick jag över helt.

Studion vid Karlaplan i Stockholm är belägen under jord och lider brist på fönster. Råttor har skymtats i ett angränsande rum, där kollegan Sophie Rimheden sitter. En tyst bullrande klimatanläggning har gjort den underjordiska sommaren genomlidlig.

Lokalen går gradvis mot att bli överflödig.

– I vintras var jag i Thailand i två månader, ville komma bort från slasket, säger Håkan Lidbo. Datorn och hörlurarna var med. På kvällarna arbetade jag utomhus, det var bekvämt, varmt och mysigt och med geckoödlor rännande. Det fungerade nästan lika bra som i studion.

Obehindrat har han i drygt 20 års tid förflyttat sig mellan musikaliska fält. Han är medlem i föreningen svenska tonsättare, kompositör av konstmusik, han har spelat i rockband och varit melodifestivaldeltagare, han är houseproducent och radiopratare.

Det märks inte minst i studion, där ena långsidans bokhylla samlar hans kompositioner, två hyllplan vinyler, åtta lådor cd-skivor. Sammanlagt rör det sig om över tusen låtar. Dessvärre har även denna del av lokalen blivit omodern, förklarar han. Den fysiska skivan kommer att dö. Musikens framtid är digital.

Han har gynnats av globaliseringen, och det av it-journalisten Chris Anderson introducerade “långa svans-fenomenet”. Det vill säga, att smala artister säljer mer till fler, i och med att skivaffärer på internet kan erbjuda ett outtömligt utbud.

– Det finns ett globalt nätverk med folk som är intresserade. Det är därför en sådan som jag, som kanske säljer två exemplar i Sverige, kan leva på att göra musik. För om albumet säljer 150 exemplar i Tyskland, 200 i USA, 50 i Japan, kan det bli 2000 totalt. Och då kan jag leva på det.

Ett av hans pågående projekt är den sista delen i en serie om tre verk. 06.10.60, som var uppdelad i sex tiominutersstycken, följdes av balettkompositionen 60.01.60, som bes-tod av sextio enminutersstycken.

Den sista delen, som kommer att ges ut på dvd först om ett år, heter 288.05.12.24. 288 femminutersstycken. 24 timmar långt.

Verket tar sin början vid midnatt. Varje efterföljande avsnitt är anpassat efter klockslaget. Således är de första sju timmarna sömnorienterade, karakteriserade av mjuka, pulserande slag och monotona svängningar.

– Allt sker i ett högt tempo i dag. Själv byter jag låt efter fem sekunder. Vi lever snabbt och bombarderas av intryck. Folk behöver gå på yoga för att tömma skallen. Tanken när man hör den här skivan i 24 timmar är att man ska hamna i ett mantra.

Han tillhör sin egen målgrupp, och lever ett modernt västerländskt liv. Håkan Lidbo bor vid en tätt trafikerad gata i en storstad, lämnar barn på dagis, färdas dagligen med tunnelbana, byter linje, kliver av, rulltrappa, folkskockning. Han är förtrogen med datorns kortkommandon, och underrättas ljudligen när e-post tas emot.

Ihop med hustrun Ulrika, tidigare journalist och nu författare, har han en förhoppning om att undkomma stadslivet. Med stor längtan synar de Värmdövillor i bostadsbilagor.

– Samtidigt är allt vad man gör det till. Att sitta i en mörk källare utan fönster i elva år är för vissa ett helvete. För mig är det paradiset. Varje dag när jag sitter i tunnelbanan längtar jag efter att få komma fram. Jag älskar att hålla på med musik.

Martina Lowden
Norrköpings Tidningar
30 januari 2007

Allt började på nätet för Martina Lowden

Martina Lowdens första bok Allt har vållat stor uppståndelse och kallats en generationsroman. Hon som, när hon var yngre, helst ville kommunicera med lappar.

Vi träffas en onsdag klockan 19:00. Båda har kommit en timme för tidigt.

– Ska vi börja? frågar jag.

–Visst. Kör, svarar Martina Lowden.

Hon sitter på en stol i sitt rum i mormorns lägenhet på Gärdet i Stockholm. Kartonger och staplar av böcker ligger på golvet. Sängen är full av pärmar och papper. Någon sorts städning pågår, klargör hon.

Om det är sant vet jag dock inte. För jag kan inte se henne.

Det smattrar på tangentbordet, en ny fråga blir synlig i chattfönstret. Nog är det sant att hon föredrar att kommunicera via internet, förklarar Martina Lowden. Men i grund och botten har nätet bara svarat på ett behov hon länge haft.

– När jag var liten och ledsen ville jag ibland sluta tala helt och hållet. Jag ville kommunicera med omvärlden genom lappar, för att få mer kontroll över kontakten med andra.

1998 blev föräldrahemmet i Järna uppkopplat mot omvärlden. Utan vidare kunde hon, som mest identifierat sig med de försynta människorna på biblioteket, söka upp likasinnade långt utanför hemorten.

– Jag har mött mina bästa vänner genom internet. Och jag tror att det är ganska vanligt bland folk i min ålder, åtminstone bland sådana här skrivande kufar. Internet är ett utmärkt medium för att hitta människor som är tillräckligt intressanta för att jag ska vilja träffa dem i verkligheten också.

Det var knappast av en tillfällighet som signaturerna BunnyKafka och Marcel för snart sju år sedan började prata med varandra på internetcommunityt Lunarstorm.

– Alla andra på Lunarstorm hetter ju ”knasboll79” eller ”sexy_yeah_666”, så någon som kallar sig BunnyKafka sticker ut. Det var givet att vi skulle bli vänner, berättar Martina.

Utanför communityt hette den nya bekantskapen Elise Karlsson. De kom att bli bästa vänner. I Järna fanns det få som förstod hur en 17-åring kunde ha idoler som ordboksredaktören Björn Collinder eller akademiledamoten Sture Allén. Det förstod Elise.

Tillsammans startade de internettidningen O-.

Då började saker hända. Stöddiga O- omfamnades av läsekretsen, och hamnade både på kultursidor och välbesökta länklistor.

Särskilt förtjusta var bokförlaget Modernista.

Först frågade de om Martina och Elise ville medverka i ett tidningsprojekt, som inte blev av, sedan anställde de Elise som redaktör på förlaget.

Väl där uppmanade hon förläggaren Pietro Maglio att läsa kompisen Martinas texter. Han blev såväl överrumplad som övertygad, bad om att få läsa mer. Och till sist blev Lowdens dagboksanteckningar från 2003 till 2006 utgivna i bokform under namnet Allt.

Elise Karlsson har fått redigera boken, och de flesta kritiker som läst den har känt sig manade till överord.

Om ett par månader begår Elise sin egen romandebut på samma förlag, med boken Fly.

Det är alltså som en hyllad författare Martina Lowden sitter framför datorskärmen i mormorns lägenhet.

Hennes bok har kallats för en generationsroman, den första i sitt slag. Vad annat kan sägas om en berättelse där karaktärerna helt oförädlat använder sig av telefonprogrammet Skype när de ska ringa varandra? Kanske är det just därför Martina tycks nödgad att betona att hennes skrivbord är belamrat med uppslagsböcker, ja, hon föredrar verkligen Focus framför Wikipedia.

Och boken, den skrevs inte ens på dator.

Martina Lowden har inte övergett lapparna.

– Nej, jag skrev Allt för hand. De små svarta anteckningsböckerna är dessutom lite lättare att ha i fickan än en laptop.

Hana Makhmalbaf
Norrköpings Tidningar
14 november 2011

Ingen barnlek att berätta om Afghanistan

Hon är tjugo år gammal och regisserar sin tredje film. Hana Makhmalbaf har skildrat Afghanistan ur barnens perspektiv.

Himlen svartnade redan vid tre. Pianoklink från Satie fyller upp hotellrestaurangen. I ett hörn vid fönstret sitter Hana Makhmalbaf, tjugoårig regissör från Iran, och iakttar Karlavägen. Tyst besvarar hon frågan:

– Det är sant, det är väldigt smärtsamt att inte kunna visa min film för folket i det land jag har bott i. Men jag hoppas verkligen att jag får chansen någon gång.

Makhmalbafs film Buddha föll av skam har Sverigepremiär i dagarna, vilket föranleder hennes besök. I filmen får publiken följa en bedårande afghansk flicka, inte olik Tjorven, och hennes besvär att få tag i en penna och ett skrivblock. Hon vill gå i skolan och lära sig roliga historier, men hindras av ett grabbgäng som leker talibaner.

Flickan bär med sig mammans läppstift (hon fick aldrig tag i någon penna) och ska därför “stenas”. På hemvägen — efter att ha funnit rätt skola — är pojkarna amerikaner, och då ska flickan “skjutas”. De vuxna är ständigt frånvarande.

– Manuset är skrivet utifrån det vi såg. Det handlar om barnens verkliga lekar. Efter varje regimskifte måste varje människa förändra sina tankar för att klara sig i livet. Jag träffade en man i Afghanistan som var kommunist när ryssarna hade makten, och som blev islamisk präst när talibanerna tog över. Nu samarbetar han med amerikaner.

– När jag gjorde filmen var jag arton år. Jag kände mig alldeles nyligen vuxen. Därför kunde jag förstå barnens problem. I ett större sammanhang kan man säga att den här filmen berättar om länder efter krig. Ur ett ännu större perspektiv handlar filmen om aggressivitet.

Ämnet är kontroversiellt. I Iran fick hon inte ens tillstånd att spela in filmen, än mindre visa den, och i Afghanistan har den varit förbjuden. Hittills har den visats en gång i landet, på en filmfestival.

– De hade lovat att premiären för filmen skulle äga rum under de sprängda Buddhastatyerna i staden Bamiam, på en jätteduk i öppen miljö. Men det har inte blivit av.

Utöver Hanas förhållandevis låga ålder är det efternamnet som brukar väcka omvärldens spontana intresse. Pappan heter Mohsen Makhmalbaf och anses vara Irans främste regissör. Systern Samira har av många pekats ut som en av världens mest löftesrika filmskapare. När Hana släpper sin första spelfilm, efter en kortfilm och en dokumentär, skulle man kunna tänka sig en naggande prestationsångest.

– Jag tror inte att man kan prata i sådana termer om film, om hur det känns att göra film efter den och den. Det är ingen tävling vi pratar om. Det handlar inte om några rekord. I filmvärlden är alla vinnare, på det sätt att man lyckas få fram det man tycker är viktigt.

Ibland har familjen mötts med skepsis från folk i branschen. Elaka tungor talar om att det i själva verket är Mohsen som regisserar barnens filmer. Samira har ilsket kommenterat saken: ”Min nya film är en mycket större produktion än den ni pratar om, så när de ser den kommer de väl att säga att min farfar har gjort den.”

Att Mohsen spelat stor betydelse i sin roll som lärare och far råder dock ingen tvekan om.

– Vad vi lärt oss av vår pappa var att man inte behöver gå på bio för att se en film, säger Hana. För att läsa dikter behöver man inte öppna en diktsamling. Man hittar båda delarna i det verkliga livet. Det finns folk som ser på en film och inspireras att göra en annan film. Det är inte vår metod.

Även Buddha föll av skam är en familjeproduktion. Manuset är skrivet av styvmodern Marziyeh och producent är brodern Maysam.

Hana Makhmalbaf beställer in en kopp grönt te, och sluter händerna runt den. Därefter vänder hon blicken ut mot trottoaren, och betraktar de regnvåta fotgängarna. Det senaste året har hon levt så här, på hotell flackandes mellan filmfestivaler och nationer. Nästan överallt har hon kammat hem priser, ofta med motiveringen att hon påvisar problem utan moralkakor.

Journalister brukar förhöra henne om vad som händer härnäst. En typisk västerländsk fråga, tycker hon.

– Om jag åker tillbaka till Iran vet jag inte om jag kommer att klara mig oskadd. Jag kanske hamnar i fängelse. När man filmar i Afghanistan kan man bli offer för filmandet. Någon kan attackera mig och teamet. Därför är det väldigt svårt att planera. Man lever för nuet. Jag är glad att jag kan ägna mitt liv åt att syssla med film. Det är allt.

Mikael Marcimain
Norrköpings Tidningar
13 september 2007

Kampen om detaljerna

Upp till kamp- och Lasermannenregissören Mikael Marcimain har blivit hyllad och geniförklarad. Nu siktar han in sig på sin första långfilm.

Nu då? Mikael Marcimain är ledig. Och rastlös. Om ett par timmar sänds det andra avsnittet i hans fyrdelade tv-drama Upp till kamp. Han ska se det, men vet inte var. Händerna är i ständig rörelse. Och blicken far livligt hit och dit.

– Det är en viss abstinens som uppkommit, en liten sorg som infinner sig när man släpper ifrån sig någonting. Som ett barn man vill hålla kvar. Det känns vemodigt, helt enkelt.

Efter läroår i underhållningsmaskineriet med mallfabricerade såpor som Skilda världar och Skeppsholmen fick regissören Mikael Marcimain sin första framgång med polisserien Graven. Några år efteråt lade han ner sitt konstnärliga hjärta i dokudramat Lasermannen. Ansatsen gav utslag och serien blev en verklig fullträff.

Med Upp till kamp har han tillsammans med manusförfattaren Peter Birro tagit sig an 68-generationen, där han låter tittarna följa fyra unga göteborgare under en tioårsperiod.

Rebecka, Erik, Lena och Tommy genomlever en svensk brytningstid, med komponenter som Vietnamkrig, Ikea och miljonprogram i bakgrunden, och med en förgrund i mångt och mycket bestående av sex, droger och rock?n?roll. I det andra avsnittet träder drogerna in på allvar, när sångaren Tommy omvandlas till ett vildsint och okontrollerat benrangel.

Det är svårt att titta nu, säger Marcimain. Men han åsyftar knappast handlingen.

– På samma gång som jag är trött på det efter att ha sett alltsammans så många gånger i klipprummet vill jag se hur det går. Alltså. Jag vill se att det sänds på rätt sätt. Att det inte blir tillfälligt avbrott.

Ledigheten tillbringas vid ett bord i Vasaparken i Stockholm, ett stenkast från hemmet. Kanhända för nära. Flera gånger blir han distraherad av på avstånd viftande bekanta. En stund senare gratulerar en lärare från gymnasiet till framgången och inleder en konversation på franska.

Alla vill prata om Upp till kamp. Det gör det komplicerat att förklara serien som ett avslutat kapitel. Ändå är det vad Mikael Marcimain försöker göra. Han drar upp riktlinjer för framtiden. Böcker och inskickade manus läses i en strävan att hitta ett nytt projekt. Propåerna har varit många och ihållande, och visst, ambitionen är ett göra en långfilm. Men inte till vilket pris som helst.

– Jag respekterar upphovsmännen. Samtidigt är det viktigt att jag kan få vara personlig genom deras manus, att allt filtreras genom mig. Jag har haft tur att ha fått jobba med både duktiga och prestigefria manusförfattare som uppskattar min tolkning av deras berättelser.

Kännetecknande för Upp till kamp, och Mikael Marcimains filmskapande, är det dröjande tempot, där bilderna tänjs ut och där mellanrummen i dialogen gärna är långvariga. Då och då är allt tyst. I samarbete med fotografen Hoyte van Hoytema, som också arbetade med Lasermannen, har han bildmässigt ramat in 1960- och 70-talets tidsrytm.

För att studera dåtidens människor tittade de och skådespelarna igenom journalfilmer från SVT:s arkiv. Gymtränade kroppar och solariebrunbrännor lyste med sin frånvaro, men man noterade även att människornas hållning skilde sig från i dag, och att sättet att prata var mer eftertänksamt.

– Jag är inte rädd för att det ska få ta tid. Man ska få hänga kvar lite i karaktärerna. I tv kan man ha ett långsammare tempo än när man gör film, eftersom man berättar under en längre linje. Titta på såpor, de kan hålla på i 300 avsnitt. Då tycker jag att Upp till kamps sex timmar är hanterbara.

Sex timmar. Som skulle ha varit fyra, enligt beställningen från SVT. När klippningen var klar konstaterades att Birros tajta manus kombinerat med Marcimains förkärlek för tystnader inte klaffade. Allt hamnade för tätt, många detaljer gick förlorade. Marcimain, Birro och produktionsbolaget Götafilm valde att lägga till en halvtimme på varje avsnitt.

Enligt branschtidningen Resumé fick SVT:s dramachef ett vredesutbrott när han mottog produktionen. Ett ursinne som inte mildrades av att tilltaget vållade tablåtekniska problem. Enligt bedömare har längden även varit en bidragande orsak till det första avsnittets medelmåttiga tittarsiffror (på drygt 500 000 tittare).

– Man måste kämpa för det man tror på, säger Mikael Marcimain. Jag tycker om de små detaljerna, de som är i bakgrunden, som inte nödvändigtvis driver historien framåt. De sätter en färg och en ton till känslan och miljön. De där små skärvorna av liv är viktiga. Man får inte bara begränsar sig till huvudhandlingen.

Själv då? Det långsamma avspeglas inte i hans person. Sittandes, nu med hela kroppen vänd mot Vasaparkens fotbollsplan, tycks han omotiverat jäktad. Mobiltelefonen hänger beredvillig runt halsen. Föremålen för ögonens intresse byter hela tiden av varandra.

Mikael Marcimain. Vad är det du tittar på?

– Det gäller att vara nyfiken och att ha observationsförmåga när man jobbar som regissör. Jag har ju tittat på dig, men det händer en hel del runt omkring. Jag har kollat på bussarna som åker fram och tillbaka. På skivaffären som stänger där borta. Och på grabbarna som spelar fotboll på planen där nere. Jag tycker om att betrakta människor. Jag är väldigt nyfiken.

Lena Samuelsson
Norrköpings Tidningar
19 mars 2008

”I går stannade allting upp”

Lena Samuelsson skulle ju bara hem. Men bilen tappade fäste och voltade. Hon kravlade sig ur just innan den fattade eld.

Telefonen ringer i ett. Kvällspress, grannar, släktingar. Den här gången är det försäkringsbolaget, som undrar om hon vill nyttja den hyrbil hon har rätt till.

– Nej tack, mumlar hon. Det är inte aktuellt just nu.

Vid 10:30 på måndagen kom larmet. En singelolycka på vägen mellan Söderköping och Östra Ryd. En Ford Sierra hade kört av. Att vinterdäcken var nya spelade ingen roll. Bilen tappade fäste i högerkurvan. Och voltade.

Några minuter senare reflekterades flammor i vägbanan.

Lena Samuelsson hade lämnat dottern på körskolan vid Hageby centrum. På hemvägen hade hon handlat på Fixområdet i Söderköping, köpt fem burkar kattmat, köttfärs och ansjovis.

– Vad skönt att komma hem skapligt tidigt, tänkte jag. Jag skulle tända en brasa och ta det lugnt. Och så small det bara. Sedan hängde jag där uppochner och kände att jag satt fast. Fruktansvärt fast. Jag kom inte loss. Kände på bältet. Hängde i min egen tyngd. Då hade det börjat ryka i motorn.

Några förbipasserande uppfattade situationen och bromsade in. En man kom löpande med en brandsläckare. Hon blev utdragen genom en av bakrutorna, innan bilen började brinna.

Då hade hon kommit loss på egen hand, erinrat sig vad hon lärt sig på Söderköpings marknad för några somrar sedan. Röda korset hade varit där med en skrotbil och instruerat om hur man skulle agera vid nödsituationer.

– Det här hade jag övat på. Det här kunde jag. Jag satte händerna i taket och tryckte ifrån. Det funkade. Jag kom inte ut genom framdörren. I baksätet låg matvaror, mossa, stenar, kattmat, glassplitter och rök. Jag upplevde att det var kattmat överallt.

Lena Samuelsson har redogjort för händelseförloppet många gånger de senaste dagarna. Nu avbryts hon av att telefonen ringer. Det är dottern. Lena reser sig och hasar fram till luren.

– Ja, det är mamma. Jag sitter och pratar med en reporter. Ja, ja. Fyller Sol år i dag? Mm. Du får hälsa tillbaka. Ja, du med. Puss, hej.

Hon går och sätter sig vid matbordet.

– Linda känner väl att inget hände, och att vi kan gå vidare. Hennes pappa är likadan. Man reagerar så olika.

Att något hände på vägen mot Östra Ryd kan räddningstjänsten intyga. Rutinerad räddningspersonal med decennier av yrkesår på nacken har förklarat att de aldrig varit med om att en bil fattat eld.

På sin höjd har det inträffat i Östergötland en handfull gånger de senaste trettio åren.

“Hon har haft väldigt tur under omständigheterna”, säger man. “Många gånger är man fastklämd. Då överlever man inte länge.” Orsaken till branden i just Lenas bil tror man har varit läckage — antingen av bensin eller av spolarvätska — som sedan antänts av en gnista eller en het motor.

När ambulans kom till platsen fördes Lena till akuten. Där fick hon stödkrage och röntgades. Men hon hade klarat sig oskadd. Dagen efter är hon lite öm i axlarna, det är allt.

Tisdagen har hon tillbringat i villan i Fillingerum. Klockan är några minuter över tre, men ännu har hon inte ätit lunch.

– Vi lever i ett så stressat samhälle med så mycket måsten och framtid. I går stannade allting upp. Det var bara, bara nu. Jag har inte gjort någonting i dag. Som ni ser är det stökigt i hela huset, för vi renoverar yngsta dotterns rum. Men det är inte viktigt. Det är inte viktigt.

Roberto Saviano
Norrköpings Tidningar
27 november 2007

Riskerar livet med sin bok

Han hängde ut dem som vill verka utan att synas. Nu lever han under dödshot. Roberto Saviano har skrivit om den napolitanska maffian.

Äntligen anländer taxin. Han skakar hand, utbyter hälsningsfraser. Receptionen tilldelar honom en rumsnyckel, och han vankar trött mot hissen.

Vi har väntat på Roberto Saviano i fyrtio minuter, i sällskap av hans förläggare och tolk. Författarens lunch med den italienske ambassadören drog ut på tiden. Var det desserten som inkom för sent? undrade vi. Eller hade något annat, onämnbart, inträffat?

Förläggaren blev likblek i ansiktet, och höll sig tyst.

Ett ständigt dödshot vilar över 28-åringen-sedan maffiamedlemmar på buggade telefoner hörts diskutera hans ”öde”. Dygnet runt bevakad av statligt beviljad livvakt kommer Roberto Saviano aldrig att kunna leva ett vanligt liv. Få vänner vill kännas vid honom och bara hans familj vet var han befinner sig. Han byter bostadsort några gånger i veckan.

Säpo handhar den svenska bevakningen, även om han under intervjutiden saknar livvaktsskydd. Den bok som orsakat hoten, Gomorra, är en bästsäljande skildring av en organisation som vill verka utan att synas. Den napolitanska maffian, camorran.

Under Savianos livstid har gruppen tagit livet av 3600 personer. En dag fick han nog.

Han beslöt att slukas av verksamheten, för att sedan splittra den. Under fem års tid opererade han som underhuggare i hamnen, levde med polisradion påslagen och såg till att med vespan vara på plats när dåden ägde rum.

Den italienska maffian är Europas mäktigaste kriminella organisation, och är med sin årliga omsättning på hundra miljarder euro Italiens största ekonomiska sektor. Boken Gomorra är skrämmande läsning om en verksamhet som ligger långt ifrån mytbilden om kritstrecksrandiga kostymer, utan i stället fungerar som ett alternativt ekonomiskt system, nästan som stödhjul åt den globala ekonomin.

– Utan de här organisationerna skulle världsekonomin antagligen vara i djup kris. Det kapital de illegala marknaderna omsätter är oumbärligt på den globala marknaden. Ett exempel. Kokainhandeln idag har i vissa länder överstigit handeln med olja. Just därför kallas kokainet för den vita oljan av handlare i Nigeria. Jag tror inte att den globala ekonomin idag kan vara utan den illegala marknaden. Den är många gånger en lösning på den legala marknadens egna motsägelser.

Alla vägar tycks bära till Neapel. Camorran, som enligt Saviano inkasserar dubbelt så mycket pengar som Microsoft, hjälper obefläckade företag att ta hand om sin smutsiga tvätt. Man erbjuder sig bland annat att omhänderta miljöfarligt avfall, som sedan dumpas i grottor eller i sjöar. Klanerna administrerar samtliga led i handeln med knark, vapen och människor, från kontinent till kontinent.

Även modeindustrin hålls under armarna. Skådespelaren Angelina Jolies klänning på Oscarsgalan uppges i boken vara sydd av en camorraanställd skräddare med en månadslön på sex hundra euro.

Hotellet i vilket Roberto Saviano vistas ligger ett stenkast från Stureplan och lyxbutikerna på Biblioteksgatan. Gucci, Prada, Armani. Längs trottoarerna radar klichéerna upp sig med strukna skjortärmar och behändiga handväskor. Saviano har lagt rocken på en stol och för händerna bakom huvudet.

– Det känns lite friare här än vad det gör hemma.

Sedan tillägger han snabbt:

– När jag reser runt så här blir alltid de italienska ambassaderna oroliga över min säkerhet. Jag måste försäkra dem att vara så osynlig som möjligt.

Utmärkande för boken och Savianos berättarstil är de vassa detaljerna. Blankslitna däck på likbilar, krossade skallar från döda människor som från containrar faller i marken, trafikpoliser som kräks inför synen av ett massakrerat mordoffer. Han är själv utbildad journalist, men har i arbetet med Gomorra anammat en annan arbetsmetod.

– De små enskildheter som i en vanlig tidningsartikel tycks överflödiga och onödiga är just vad jag vill belysa. De har en förklarande funktion. När jag har besökt en av bossarnas hem är jag inte intresserad av den “vanliga” informationen, som vilka vapen han har hemma. Jag tittar

i stället på vilka böcker som står i bokhyllan, om han exempelvis läser filosofi.

För tillfället utarbetar Roberto Saviano ett filmmanus med boken som grund. Parallellt med det arbetet har han påbörjat en ny bok, den sägs handla om brottsligheten i Mexiko, men “av vidskeplighet” vill han inte berätta mer. Arbetet har försvårats av det säkerhetspådrag han orsakar.

– Hela skrivsättet förändras. När jag började skriva Gomorra var jag mycket friare i den bemärkelsen att jag kunde resa runt och göra egna efterforskningar. Efter att den här hotbilden har kommit har jag fortsatt forskningen på andra sidan. Jag har varit på plats på rättegångar och i stället fått insyn från det polisiära hållet.

Den svenska synen på den italienska maffian är ofta påtagligt oproblematisk. I en tv-reklam som för närvarande sänds visar en gudfadernliknande man runt sin son i en Ica-butik, men han kunde med lätthet ersättas av jultomten.

– Jag hörde om det här attentatet häromdagen mot åklagaren som fick sin dörr bortsprängd. Det tillsammans med andra indicier ser man att i Sverige finns en växande skara av olika formationer av organiserad brottslighet.

– Man kan inte längre bara tro att det är något som sker på någon annans bakgård, alltså i Italien. Svenska organiserade grupper som ägnar sig åt narkotikahandel eller liknande måste för förbindelser gå via de italienska klanerna. Oavsett var de kommer ifrån, serber eller albaner, finns alltid en länk till italienarna.

Roberto Saviano påstår sig bära på en gangsters ansikte. Skäggstubben är permanent, händerna rejäla, tröjan uttänjd av muskler. Oförtrutet, trots tröttheten, tyder han sammanhangen. Som om han måste berätta allt innan det är för sent.

– Jag vill belysa att det inte handlar om några enskilda brottslingar som begår enstaka brott till höger och vänster för att främja sin egen ekonomi. Det handlar om regelrätta ekonomiska system, där alla ingår, där alla har sin plats. Alla verkar mot samma mål: pengar.

Daniel Sjölin
Norrköpings Tidningar
29 november 2006

Daniel Sjölin sätter punkt

Daniel Sjölins tredje roman blir hans sista. Ansvaret för familjen tvingar honom att satsa på en karriär som programledare i tv.

Han är nybliven pappa. Det syns. Han verkar lite utvakad. Ögonen är trötta och han bär glasögon.

Vi sitter på en bänk utanför Kungsholmskyrkan, ett stenkast från hans bostad. Ett nytt skede i livet har trätt in, förklarar han. Nu gäller det att prioritera. Ansvaret ökar när man har en familj att ta hand om och han vill inte vara den som blöder pengar i hushållet.

Det skönlitterära skrivandet får stryka på foten.

– Jag vill inte hindra familjen från att åka på semester till Kanarieöarna för att vi inte har råd. Jag tänker inte låta min familj bygga mitt författarskap. Jag vill leda Så ska det låta och tjäna pengar.

Efter att ha skrivit två böcker, Oron bror och Personliga pronomen, tilldelats Borås Tidnings debutantpris och Bonniers författarstipendium, nådde Daniel Sjölin för några år sedan en vändpunkt. Eva Beckman på SVT lyssnade på det som var hans första radioframträdande, tyckte om vad hon hörde och kallade till audition för programledarrollen för ett nytt litteraturmagasin.

– Jag har aldrig varit så bra som jag var då. Jag var på, aggressiv, orden flödade ur mig, mina intervjuoffer ställdes mot väggen. Det känns som om jag har lurat alla, berättar Daniel Sjölin.

Nu förbereds den femte säsongen av Babel. Tittarsiffrorna har varit måttliga, men kritiken god. Författaren Daniel Sjölin har övergått till att vara programledaren med samma namn. Han ångrar inte skiftet.

– Nej, inte alls. Jag har under min uppväxt pratat mycket och hållit föredrag för mig själv. Det känns snarare som om jag har hittat hem.

Innan både programledar- och författarkarriären tog fart var Daniel Sjölin långt ifrån hemma. Efter 180 högskolepoäng i litteraturvetenskap fick han arbete på ett läkemedelsföretag som ”assistent till patentassistenten”. Beläsenhet sågs som ett specialintresse. Sjölin fick agera springpojke.

Ett år senare tog han sitt första lån, för att kunna köpa en bostad. Dagen efter sade han upp sig.

– Jag blev utbränd av att betraktas som nolla och fick inget skrivet. Det tog musten ur mig att vara underdånig och plocka upp gemen som de tappat efter sig.

Upplevelserna därifrån kom väl till pass vid skrivandet av Personliga pronomen. Flera chefer har fått finna sig i att ha blivit omskapade till litterära rollfigurer.

– Hämndmotivet ska inte underskattas. Under tiden jag arbetade där höll min debutroman på att bli klar, och jag kunde ibland tänka att ”Det kommer en dag då du kommer med i min roman, ditt arsle.”

När jag inför denna intervju frågade folk i min omgivning vad de tyckte om Daniel Sjölin kände få till hans namn. Däremot var de bekanta med hans ansikte. ”Jaså, han!” utbrast de när de fick se honom på bild. “Han verkar så rysligt trevlig. Och så lugn!”

– Min familj och mina vänner reagerade väldigt starkt när de såg mig på tv, säger Sjölin själv. De tyckte att jag var väldigt trevlig, och det kom som en chock för dem. Men för en programledare är trevligheten ett sätt att bjuda till. Det handlar om att tona ner sin egen roll. Jag får vara tjurig när jag skriver istället.

Alla har emellertid inte fått samma godsinta intryck av Daniel Sjölin. I samband med att Orhan Pamuk gavs Nobelpriset i litteratur satt Sjölin i morgonsoffan på SVT och gjorde det otänkbara. Han häcklade författaren. Det rörde upp känslorna i Kultursverige och på webbplatser på internet diskuterades såväl sågningen som Daniel Sjölins omdöme.

– Pamuks förläggare satt i samma soffa. Han är även min förläggare. Ska jag sitta där och vara smörjeppe och trevlig? Det funkar inte. Jag ville demonstrera min självständighet. Men jag kritiserade Pamuks person, inte hans romaner.

Dagen glider långsamt förbi. Solen är borta. En låg, grå himmel sträcker sig över Stockholm. Daniel Sjölin sitter hukad på bänken, med händerna hopfogade mellan knäna. Trots att han är klädd för kylan så sluter den sig om ryggen, men han klagar inte.

Han talar förtjust. Ögonen ser piggare ut.

Karriären som författare är dock inte fullbordad, erkänner han, inte ännu, men snart, när han skrivit de sista sidorna på sin tredje roman. Det blev ingen 700-sidors tegelsten om två Östermalmslynglar, som planerat, utan en nättare bok där huvudpersonen är programledare för ett litteraturmagasin på tv.

Det låter lite kokett att sitta och säga att man skriver på sin sista roman, men allt författeri är en karusell av självupptagenhet, och jag har varit mycket självupptagen i mitt liv, säger Daniel Sjölin.

– Sedan har jag insett att jag inte är min generations mest lysande författare, möjligen den mest ljussatte.

Olof Stenhammar
Nacka Värmdö Posten
23 oktober 2012

Skolkaren som blev miljardär

Meritförteckningen är brokig. Efter dåliga skolbetyg och nästan ett decennium på universitetet fick han sparken som 42-åring. Sedan grundade han OM, som såldes för 32 miljarder.

Cirkeln är sluten. Han återkommer till det, Olof Stenhammar, där han sitter i stolen på Norrnäs gård. Numera kallar han sig hellre bonde än finansman.

– Mitt ursprung är att jag är född på en gård och har jobbat i jordbruk. Jag råkade ramla in i finansbranschen, men är faktiskt ganska ointresserad av börsen. Jag föredrar att investera i saker som man kan ta på.

Han har fått tid att gå igenom sina minnen. Under de senaste ett och ett halvt åren har han skrivit sina memoarer. Det blev 477 sidor. Nyckelhändelsen inträffar på sida 60.

Där går att läsa om hur Olof Stenhammar sitter i en bil på väg från föräldrahemmet, Stjärnviks säteri i Finspång. Det har just blivit 1972, och han stannar in vid vägkanten i höjd med Norrköping. Han gråter så mycket så att han inte kan köra.

– Vi fick gå ifrån gården av ekonomiska skäl. Det var ett väldigt slag. Om jag någon gång skulle få råd ville jag ha fast mark under fötterna igen.

Han fick råd.

– Då var det bara en hypotetisk tanke. Det fanns inte ens en dröm om att jag skulle kunna göra det här. När jag ser tillbaka är jag förvånad. Det låter som en saga när man pratar om det på det här sättet.

Faktum är att den som läser memoarerna får samma intryck. Den unge Olof har dåliga betyg, stjäl en moped, föräldrarna oroas, sonen skickas till skolor på andra orter, där han vantrivs, skolkar och relegeras.

När Olof väl inleder högre studier har han ingen aning om vad han vill bli. Han stannar i Lund i 16,5 terminer, pluggar, lär sig snapsvisor och säljer pooler.

Sommaren 1971 frågar hans amerikanske svåger om han inte ska korsa Atlanten och bli börsmäklare. Där lär han sig om aktieoptioner, innan han återvänder till Sverige och blir vd på ett Bonnierägt poolföretag. Han avancerar inom koncernen, men 42 år gammal får han sparken.

Avgångsvederlaget får honom att våga starta eget. Företaget, OM, har perfekt tajmning, introducerar aktieoptioner i Sverige, skapar en elektronisk börs, och säljs ett par decennier senare för 32 miljarder kronor.

– Det kan synas att man bara ramlat på saker, men det går i cirklar. Det man en gång gjort hinner i fatt en på något sätt. Att jag sålde swimmingpooler vid sidan av studierna gav mig till exempel jobb på Bonnier.

Boken är trösterik läsning för den med framtidsångest.

– Vad jag skulle vilja säga till dagens unga? Kanske att du har inte så bråttom som du tror. Man måste lära sig lite av livet också. Så välj en utbildning med valmöjligheter, ge dig en chans att testa. Jag säger som den gamle patriarken Albert Bonnier: Det finns inget farligare än en nyutexaminerad civilekonom.

Norrnäs gård, där intervjun genomförs, köpte han 1987. Kollegerna som bjöds ut till gården kallade den för en ruin. Sedan dess har mycket putsats till. Numera äger han även granngården Siggesta och jordbruksfastigheten Södernäs.

– Värmdö är en inflyttningskommun. När vi köpte bodde 18 000 personer här. Nu är det 39 000. Det innebär att de flesta saknar Värmdöidentitet. När jag slog rötter här kändes det naturligt att bidra med det jag kan göra för min egen ort.

En satsning är den på Siggesta gård, som blivit ett upplevelsecentrum med över 130 000 besökare årligen. En annan är den i Värmdö IF, som härom veckan tilldelades ett miljonstöd i syfte att stärka ungdomsverksamheten.

Olof Stenhammar kan tänka sig att utöka stödet för lokalsamhället. Bland annat har han upprörts över ned­dragningarna på Kyrksskolan, och tycker att politikerna orsakat ”ett djupt sår i Värmdös landsbygd”.

– Skulle någon presentera ett seriöst förslag på en privat friskola här ute skulle jag vara intresserad att lyssna. Men det kräver ett bra underlag.

När han i tidigare intervjuer ombetts rangordna sina bedrifter har han lyft fram tre händelser. OM, Siggesta gård och förstås tiden som general för Stockholms-OS. Men det finns ytterligare en prestation han vill lyfta fram.

– Boken. Jag fick se den för första gången i går. Den känns som en jädra bedrift, faktiskt. Jag har aldrig föreställt mig att jag skulle skriva en bok.

Fakta:Olof Stenhammar

Ålder: 71 år

Bor: Norrnäs gård sedan 1987.

Familj: Hustrun Inger, två barn och fyra barnbarn, samt labradoren Wilma.

Sysslar med: Bonde och entreprenör. Driver Siggesta gård, brukar jord och föder upp tjurar. Vice ordförande i Sjöräddningssällskapet.

Aktuell med: Memoarerna ”Det ordnar sig”

Olof om …

… bekräftelsebehov: ”Jag tror att alla som är i karriären har någon form av bekräftelsebehov. Mitt bekräftelsebehov har varit oändligt. Jag kan ta hur mycket smicker som helst.”

… sin förmögenhet: ”Finansmän räknar nog sina pengar varje dag. Det gör inte jag.”

… barndomen: ”Jag fick aldrig beröm. Mina dåliga skolbetyg blev ett kvitto på att jag var oduglig. Och jag skickades iväg till en skola i Lund som tioåring. Gården och Östergötland blev då helig. Den fick övernaturliga proportioner, eftersom jag aldrig fick vara där.”

Jan Stenmark
Norrköpings Tidningar
19 juli 2008

Stenmark kommer tillbaka till stan

Vi sitter i Stockholm och pratar om Norrköping. I september ställer Jan Stenmark ut i hemstaden för första gången.

Seriens text lyder: “Knäppingsborgsgatan i Norrköping är en märklig gata. Den som går den baklänges ska aldrig dö. Men det finns en hake. Man får inte känna till det.”

– Jag bodde mina första fem år på Knäppingsborgsgatan. Ens barndom är kanske inte märklig, men den är märklig för en själv. Det var så det började. Knäppingsborgsgatan är en märklig gata. Jag är stolt över den bilden. Den är förankrad i minnet. Den säger något om livet.

Jan Stenmark bär sandaler. Han har dragit för gardinerna i ateljén vid Högalidsparken i Stockholm. Den ligger två portar från bostaden. Här surrar fläkten uthålligt och håller sommaren på avstånd.

På skrivbordet samsas förskärare, limtuber och stympade blyertspennor. Väggarna är täckta av hyllor, som i sin tur är belamrade med tidningsbuntar (Populär mekanik, Allers) och femtiotalsböcker. I markhöjd finns en östgötsk sektion med bland annat Lasse Södergrens Mellan promenaderna.

Jan Stenmark återvänder alltid till Norrköping, om inte i drömmarna så i sina bilder.

– När man flyttar ifrån en plats blir den mytologiserad som minne. För den som stannar kvar kan det inte bli samma sak. De fortsätter att leva på samma gator där de hade sin barndom. Skimret måste försvinna. Det gäller även tankarna man haft där. Genom att blicka tillbaka kan jag minnas känslan av en tanke, som “vad gör den personen just nu” eller den sena pubertetens dödsångest.

I en serie sitter en familj och tittar på tv. Texten lyder: ”Hur det än går så dör man.”

Jan Stenmark flyttade till Stockholm 1975, gick på Konstfack och var därefter verksam som bildlärare. Ett tiotal år senare, på besök hos sin bror, fick han syn på en trave Hemmets journal från femtiotalet. Han beskriver mötet med den hysteriskt leende idyllen som en hemkomst.

Efter att under några år ha klippt och monterat skickade han 1988 collagen till ett tjugotal tidningar. Aftonbladet ringde dagen efter. Förlaget Kartago antog honom någon dag senare. De så kallade stenmarkarna, ofta en femtiotalsbild med gåtfull undertext, blev en heltidssysselsättning.

Publiceringen i Aftonbladet var snudd på daglig, fram till januari i år då kulturchefen Håkan Jaensson slutade.

Det knackar på dörren. Fastän ateljén befinner sig på bottenvåningen syns här inga människor. Det är ett bud som vill hämta ett antal kartonger. På vägen tillbaka börjar Jan Stenmark prata fortare. Han hittar en papplåda, rycker fram serier och visar upp.

En man och en kvinna sitter i en bil. Mannen är arg. Kvinnan gråter. Texten: ”Och blöt inte ner rattmuffen.”

Här är motiven hämtade ur Hjärtebibliotekets tjejserier från sextiotalet.

– Serietidningar var hårdvaluta på den tiden. Vi brukade gå runt i grannskapet för att samla papper. Men serietidningar kunde det vara ont om ibland, så jag låg och läste tjejtidningar. Jag utvecklade en fascination för dem. Mina bilder bygger mycket på kärlekstemat som finns i serierna.

Bilderna har samlats i boken Du och jag, som ges ut om en månad. Lite senare — den 6 september — visas de upp på Grammofon i Norrköping. Det är första gången han ställer ut i hemstaden. Utställningen består av en del aldrig visat material, och åtskilligt har Norrköpingsanknytning.

– När vi sorterade bilderna till den nya boken lade vi dem i högar. Döden-högen var faktiskt inte så hög. Sex-högen var den tjockaste. Sedan fanns det högen konstiga män. Döden, kärlek, sex, konstiga gubbar. Är inte det ämnen alla sysslar med?

En sista serie. En man vid ett löpande band tänker: ”På nätterna drömmer jag om jobbet. På dagarna slår det in.”

Jan Stenmark arbetar varje dag. På skrivbordet ligger en utklippt bikiniklädd kvinna på en ljungmark, intill dräller en lego-kartong och ett papper med texten: “En jättesjö utan stränder.” Jan Stenmark lyfter anteckningen och säger:

– Man kommer fel i skaparprocessen när man inte skriver upp sådana saker. Allt som i nuet verkar intressant ska skrivas ner. Visst kan man träffa någon på krogen som säger: “Tänk dig universum, en jättesjö utan stränder.” Men det är ändå en idé. Förstår du? Jag såg framför mig en pappa med sin son som stirrade upp mot stjärnhimlen. Vi får se om det blir något.

På internetforum görs försök att efterlikna Stenmarks bilder. Men det är en komplicerad syssla. Någon påstår att hemligheten är att inte anstränga sig. Stenmarks egen arbetsmetod är snarare att inveckla, för att därefter förenkla.

– Ja, så är det. Det ska vara poesi, men inte märkas. Språket ska vara enkelt, där saker faller på plats. Men så måste man ha en fallenhet för det. Jag bör till exempel inte skriva romaner, då jag är bäst på det kortfattade. När jag var yngre och spelade gitarr och gjorde låtar blev det ungefär en vers och en refräng. Sedan var låten slut.

Kristina Sterner
19 juni 2012
Nacka Värmdö Posten

Värmdös egen Sherlock Holmes

Sommaren är brottsbekämparnas högtid. Men främst i hängmattan och i tv-soffan. NVP har träffat Värmdöbon Kristina Sterner, som är detektiv på riktigt.

Runt om i Stockholm började äldre människor att dö i sina hem. De var ensamma och de var sjuka. Och det fanns ett samband mellan fallen.

Det låter som upptakten till en kriminalroman, men är hämtat ur Kristina Sterners verklighet. Hon var den som kallades in, anlitad av ett hemtjänstföretag.

– Vi spanade på några av de anställda. Det visade sig att de inte besökte de äldre som de skulle. När vi presenterade vad vi kände till för dem sa de upp sig.

Fallet har aldrig gått till polisen. Det har aldrig passerat någon tingsrätt. Istället har det hanterats av en privatdetektiv.

Värmdöbon Kristina Sterner är polisen som sadlade om. Efter 24 år inom ordningsmakten startade hon detektivbyrån Baker Street. Likt sin fiktive kollega Sherlock Holmes hanterar hon fallen som polisen går bet på.

– Jag ville testa min förmåga på den privata marknaden, säger hon. Jag kan jobba i en friare form än jag kunde som polis.

Nu handhar hon ärenden som avfärdats på grund av tidsbrist, eller helt enkelt för att brottet ännu inte begåtts.

– Bilden av en privatdetektiv är att vi spanar på otrogna män. Och ja, det gör man. Men framförallt förebygger vi brott. Jag ägnar mycket tid åt att utbilda och bygga upp interna kontrollsystem hos mindre företag.

Det finns olika sätt att gå till väga för att bekräfta en misstanke. Ett är att provocera fram brott. Misstänker ett företag att tjejen i kassan inte lämnar kvitto, då kan Kristina eller någon av hennes medarbetare — ett gäng hon kallar Baker Street Boys — agera kunder.

Vad är det du inte kan tänka dig att göra?

– Jag gör inget som strider mot lagstiftningen. Och jag är noga att i förväg fråga om syfte och mål med ett fall. Den som uppger att den ska leta efter en kompis kanske i själva verket söker någon med skyddad identitet. Vi dubbelkollar alltid.

Namnet till trots. Baker Street är en byrå utan adress. Så några plötsliga besök under mörka och stormiga kvällar förekommer inte.

– Vi hade kontor ett tag, men det behövdes inte. Det är inte där vi jobbar. Uppdragen kommer istället till oss via mejl eller telefonsamtal.

Ett annat fall. Inte lika obehagligt. En 97-årig kvinna berättade att någon gick omkring i hennes lägenhet på nätterna. Trygghetskameror sattes in i bostaden. De visade inget. Men kvinnan var inte nöjd, och Kristina fick sova över. Det slutade med att kvinnan på eget initiativ flyttade till ett äldreboende. Allt var bara inbillning.

Just åldringsbrott är en specialitet.

– Jag tycker att det är bedrövligt när man stjäl från äldre människor. Som en kvinna som fick sina saker stulna av flyttfirman. Hon polisanmälde fallet, men det avskrevs i brist på bevis. Då hjälpte jag henne att skriva en ny anmälan som polisen kunde utreda.

Är du kritisk till hur din tidigare arbetsgivare jobbar?

– Nej, jag är inte kritisk till hur de jobbar. De gör så gott de kan. Jag tror att det är en organisatorisk fråga som gör att högarna växer, vilket för med sig att anmälningar med bristfällig information kan läggas ner. Folk tror att polisen ringer upp efter en anmälan, men de gör sällan det.

Åsikter har hon också om en annan poliskår — den på tv.

– De är dåliga förhörsledare. I förhör levererar de bevisen från början. De ställer ledande frågor och tappar humöret. Jag skulle gärna vilja utbilda dem i förhörsteknik.

Fakta: Kristina Sterner

Ålder: 51 år

Yrke: Privatdetektiv

Bakgrund: Först byggnadsingenjör, sedan polis i 24 år, därefter kaféägare, utbildare, kroppsterapeut och livscoach.

Timlön för spaning: 750–900 kronor

Timlön för konsulterande: 1 350 kronor

Har du en Watson?”Ja, min partner Olle. Han är en fena på att hitta fakta. Han är mer analytisk vad gäller ekobrott och ställer andra frågor än vad jag gör.”

Håkan Wattling
Nacka Värmdö Posten
6 september 2011

Håkan har bott i ett skjul i sex år

De senaste sex somrarna har Håkan Wattling levt i Nacka. Men enligt myndigheterna bor han ingenstans. NVP har träffat honom på platsen som blivit hans hem.

Håkan Wattling har haft ett annat liv också. Han har jobbat som lokalvårdare, parkskötare och vaktmästare. Lämnat hemmet klockan 07:40, varit först på arbetsplatsen, skramlat med nyckelknippor och öppnat skolsalar, tänt lampor, kokat kaffe till lärare och rektorer.

Dag ut och dag in. Fram till att allt föll samman.

– Första halvåret var jag i chock. Jag visste nätt och jämt vad jag hette, jag gick bara och fladdrade hit och dit. Så brukar jag inte vara annars. Vanligtvis är jag en lugn person.

Söker du efter Håkan Wattling i statliga register får du veta att han är 59 år gammal, och att han saknar känd bostad. Men alla sover ju någonstans. De senaste somrarna har Håkan levt i ett skjul. Inomhus är det välstädat och besticken är pedantiskt sorterade. På väggen hänger en karta över hemkommunen.

– Jag känner mig som Nackabo numera. Jag sköter om mitt, jag krattar, klipper gräs, går och doppar mig i forsen, och så sitter jag i solen. Det är skönt, säger han, samtidigt som han knackar sin tejpade pipa mot en metallskiva.

Utrymmet blev hans för sex år sedan, och han har fått tillstånd att använda det. Hit har han forslat två sängar, några cyklar, jackor och hjälmar. Det finns till och med en toalett av enklare modell. En present från en husvagnsägare.

– Jag vill sköta mig själv så gott det går och vara lugn, inte placeras på något tokigt hak igen. Det måste kännas rätt i hjärtat.

Han påpekar samtidigt att han gärna skulle vilja att saker var annorlunda. Att han fick en stuga med el och vatten, och lite pengar så han slapp panta burkar för att få ihop till mat. Men kraven som ställs från samhället tycker han är svåra att leva upp till.

– Jag skulle vilja ha någonstans att bo. Men jag orkar inte börja om, gå till arbetsförmedlingen, besöka socialkontor igen. Lämna papper. Den där karusellen är jag så trött på. För en tid sedan gjorde jag ändå ett nytt försök på socialkontoret i Ektorp. De var otrevliga och ville inte hjälpa mig. Då blev jag väldigt ledsen.

De första åren av Håkans liv är lättare att sammanfatta än de senare. Född på Brännkyrkagatan 141, via skolgång på Södermalm till yrkesskola vid Gullmarsplan och hushållsteknisk linje i Västberga. Som ensam kille i gruppen lärde han sig sy i knappar och duka ett köksbord, och fick diplom.

Inriktningen var en konsekvens av Håkans dyslexi.

– I skolan var jag en vanlig elev, men jag var ordblind. Precis som vår kung. Det är inget jag tycker att man ska behöva skämmas för. Alla människor har någon form av handikapp.

Första jobbet var som städare på Karolinska sjukhuset. Han hade en tjänstebostad i Solna, och tävlade på fritiden i boccia och vann medalj.

Därefter fick han anställning som vaktmästare på en skola, bodde på Kocksgatan, var först på jobbet varje morgon.

Den sista anställningen var ett treårskontrakt vid parkförvaltningen. När tiden gick ut såg han sig omkring — men hade ingen kvar som kunde hjälpa. Pappan, mamman och systern var alla bortgångna.

Istället fanns Kronofogden där och ville driva in skulder.

– Jag var 33 år gammal, försökte söka jobb, men det blev inget. Jag har helst velat sköta mig själv. Så jag har gått på driven, det har varit lite svartjobb, lite fritidsjobb. På sommaren har jag haft ett tält. På vintern har jag bott i förråd. Någon gång har jag blivit inackorderad, eller bott hos kompisar. Jag har hankat mig fram.

Under dessa år har han då och då druckit lite för mycket alkohol, men har aldrig ägnat sig åt droger (”Det sabbar hårddisken”, säger han). Det har också inneburit att han de senaste vintrarna kunnat sova i en sal hos Frälsningsarmén i Hornstull.

Det är inte otänkbart att du som läser den här artikeln har stött på Håkan någon gång. Flera dagar i veckan beger han sig till Sickla köpkvarter. Där strosar han bland shoppare och barnfamiljer. Det är också där vi först träffar på honom. Den här tisdagen skiljer sig på så sätt inte från de andra.

Lunchtid närmar sig och Håkan gör sig redo gör att gå.

– Käpp och det är med, så ska jag ha några fimpar. Annars så dör väl Håkan? Nej, jag skojar, säger han och skrattar.

– Mamma sa att pappa rökte så mycket att jag inte behövde börja.

Nyckelknippan skramlar, och allt ses om ordentligt innan vi till sist lämnar platsen.

På listan över ärenden den här gången står att först panta flaskor och därefter köpa mat. I den ordningen, för pensionen räckte bara i ett par veckor. Kanske blir det någon burk ravioli och vita bönor.

Och så ska han hämta det senaste numret av tidningen Metro.

– Det här med att läsa är något jag tränat upp med åren. Jag vill veta vad som hänt i världen sedan sist.

– Sedan hoppas jag kunna få en kopp kaffe. Jag har druckit kaffe sen jag var tio år, men det räcker med två-tre koppar om dagen. En del andra dricker ju hur mycket som helst. Stackars era magar, säger jag bara.

Max Tegmark
Ny Teknik
15 november 2017

”Det handlar om våra liv i framtiden”

Superfysikern Max Tegmark är svensken som vill tygla AI-forskningen och sprida liv i universum. Men först måste allmänhet och beslutsfattare få upp ögonen för det han kallar den största förändringen i mänsklighetens historia.

Utanför hörsalen på Kulturhuset i Stockholm är det trångt och en smula irriterat. De 450 biljetterna är slutsålda och det kohandlas om restplatserna. När portarna slås upp blir det en mindre rusning, i syfte att knipa ett säte nära scenen.

Föremålet för allas intresse heter Max Tegmark. Han är svensk-amerikansk professor i fysik vid MIT, Massachusetts Institute of Technology i USA, och en av världens mest citerade forskare. Med sin skinnjacka och svarta jeans påminner han dock mer om en rockstjärna.

Han slår med luggen, ler brett och utbrister:

– Det här är den viktigaste diskussionen i vår tid. Det är mer troligt att vi skapar artificiell generell intelligens än att vi inte gör det och antagligen sker det under vår livstid. Vi borde ta det på allvar.

Nittio minuter och många applåder senare ringlar kön lång till signeringsbordet, där åhörarna får tag i boken Liv 3.0 — att vara människa i den artificiella intelligensens tid, och även har chansen att utbyta några ord och ta selfies med en av områdets största tänkare.

Uppmärksamheten börjar bli vardag, berättar Max Tegmark morgonen efteråt då vi ses för intervjun.

– Frågorna är inte bara intressanta utan de berör folk mer direkt. Det handlar om våra liv i framtiden.

Helt mainstream har emellertid inte diskussionen blivit. När Max knäpper igång tv-nyheterna hemma i Boston är det annat som fängslar tittarna. Där diskuteras tweets från presidenten eller kändisar som kommit ut som gay. Mindre om att jorden står inför en superintelligens som kan förgöra oss om vi inte hanterar den varsamt.

Vi uppfann bilen innan vi uppfann säkerhetsbältet, och vi uppfann elden innan vi uppfann brandsläckaren. Den här gången står mer på spel om vi inte tänker efter före.

– Jag vill säga: Hallå! Titta upp, tänk lite mer långsiktigt! Det var därför jag skrev boken. Jag vill att vi blir medvetna om vilka inspirerande möjligheter vi har om vi skärper oss och inte utplånar oss själva genom slarv. Tittar man kortsiktigt måste man slåss mot varandra och konkurrera men tittar man långsiktigt är det uppenbart att alla kan få mer genom att vi förbättrar vår teknik. Och i ett ännu längre perspektiv så finns otroligt mycket rikedom i rymden vi kan ta del av.

Samtidigt i den svenska partiledardebatter avhandlas jobbfrågan utan att automatisering nämns. Max Tegmark är övertygad om att jobben som försvinner inte kommer att ersättas med nya. Av de hundra vanligaste yrkena i USA är det bara ett, mjukvaruutvecklare, som inte fanns för 100 år sedan, poängterar han.

– Vi kan använda tekniken för att skapa en bättre framtid än våra förfäder kunde drömma om eller en sämre än de kunde drömma om.

Frågan Max Tegmark vill få oss alla att fokusera på är denna: Vad som händer den dag maskinerna kommer ikapp den mänskliga intelligensen? Inte bara på ett område utan alla.

Vissa hävdar att det aldrig kommer att ske, men de flesta AI-forskare tror numera att det är en fråga om tid. När de själva fått rösta om när skiftet skulle kunna inträffa har snittgissningen landat på år 2047 (förra gången gissade de 2055).

Då inväntas en intelligensexplosion av ett slag som jorden aldrig förr skådat. Det kan gå på några timmar, spås det, genom självförbättrande algoritmer. Den andre svenske AI-stjärnan Nick Bostrom kallar utvecklingen för superintelligens.

Fenomenet kan ställa till med problem om människan inte är förberedd. Hur skulle till exempel en mäktig dator på ett effektivt sätt välja att lösa frågan om växthuseffekten?

Och kan man ens styra en intelligens många gånger större än vår egna? Är det ens försvarbart?

– Det vet alla ingenjörer att det bästa sättet att undvika risker är att planera för dem, säger Max Tegmark.

Han har bråttom. Efter ett nyårslöfte 2014 (om att inte klaga på saker som han själv kunde påverka) beslöt han att grunda det så kallade Future of Life Institute (FLI), som verkar för etik och moral inom AI-forskningen. Han fick snart mäktiga medhjälpare i Stephen Hawking och Teslaikonen Elon Musk. Konferenser har anordnats och överenskommelser har undertecknats. AI-etik har gått från utskrattat till högprioriterat.

Utgångspunkten för forskningen är numera bland annat att skapa en välvillig intelligens som arbetar utifrån mänskliga värderingar, att undvika kapprustning och att garantera att välståndet som genereras kommer alla till godo.

Det betyder inte att frågan är löst för all framtid.

I boken Liv 3.0 skildras en födelsedagsfest hemma hos just nämnde Elon Musk i vindistriktet Napa Valley norr om San Fransisco. Med på festen fanns Google-grundaren Larry Page. En diskussion bröt ut runt poolen om framtiden för den artificiella intelligensen, där Page, son till två AI-forskare, var av ståndpunkten att den skulle släppas fri. Allt annat vore artdiskriminerande mot livsformer byggda av kisel.

Elon Musk och Max Tegmark propagerade för en mer återhållsam utveckling.

– Larry är en idealistisk person. Google hade ju från början Don’t be evil som slogan och de vill skapa en bättre framtid. Larry ser att AI är ett naturligt nästa steg i livets utveckling och är övertygad om att det automatiskt kommer att gå bra.

Det är också Google som ligger i framkant av utvecklingen genom brittiska AI-bolaget Deepmind, som förvärvades 2014.

– Andra företag inriktar sig mer på kortsiktiga praktiska tillämpningar av olika slag. Deepmind har målet att knäcka intelligensen gåta. Jag är övertygad om att de kommer att klara det inom några decennier. Jag träffade Demis Hassabis (Deepminds skapare, reds. anm) för några dagar sedan och han är mer försiktig i sin inställning än vad Larry Page är. Demis tar det här på allvar och har inte idén att det här bara är något man släpper löst.

Historien skrivs nu. Härom veckan nådde Deepmind ytterligare ett stort framsteg i det kinesiska brädspelet Go. 2015 besegrade deras AlphaGo den främsta mänskliga spelaren. Nu klev nya AlphaGo Zero in i matchen och slog sin företrädare i 100 matcher av 100.

Det som är speciellt med just Zero är att programmet över huvud taget inte har lärt sig spela genom mänskliga drag utan via maskininlärning och neurala nätverk. Efter tre dagar hade den betat av 3000 år av våra framsteg.

Max Tegmark blev inte överraskad:

– Det går otroligt snabbt. Tidigare perioder har AI varit överhajpat och kraschat. Skillnaden nu är att AI blivit så bra att man faktiskt gör vinst på det. Och vinsterna återinvesteras, så det finns en feedbackloop.

Än så länge pågår FLI:s arbete för ett etiskt AI framförallt i västvärlden. Men Max Tegmark tror sig kunna få med fler länder.

– Kina investerar mycket i AI nu och de investerar mer i vetenskaplig forskning än vi gör i väst. Jag gissar att om det tar mindre än 30 år till dess vi får superintelligens skapas den i väst. Tar det mer än 30 år skapas den nog i Kina.

Att övertyga kinesiska politiker ser han som möjligt.

– Jag är optimistisk. De politiska ledarna i Kina har ofta ingenjörsbakgrund medan man i väst har jurister och fastighetsmagnater och lärare. Kineserna är betydligt mer pragmatiska. Vi har alla upplevt hur våra datorer kraschar. Då är det självklart att om vi låter AI ta över större delar av vår infrastruktur och självkörande fordon måste vi ta datasäkerheten på allvar. Dessutom vill den kinesiska precis som den ryska staten ha kontroll. Det sista de vill är att förlora makten till hackad AI eller AI som är så smart att den tar kontrollen från dem.

Så har vi frågan om medvetandet. Redan i mitten av 1960-talet skapade datorvetaren Joseph Weizenbaum programmet Eliza, en chatbot designad att påminna om en rogeriansk psykoterapeut med indirekta frågor. Weizenbaum förundrades över hur annars sansade personer plötsligt anförtrodde sig åt datorn, som framstod som både mänsklig och empatisk. Men hur vet vi om maskinerna vi skapar har medvetande? Eller blir de bara som bäst skådespelande zombies?

Om detta lär det tvistas länge. Ur ett fysiskt perspektiv handlar medvetandet om partiklar i olika ställningar. Och medvetandet är, enligt Max Tegmark, substratoberoende, precis som intelligensen.

I sin bok skriver han: Det är bara informationsbearbetningens struktur som har betydelse, inte strukturen hos den materia som utför informationsbehandlingen.

Det råder dock olika uppfattningar i frågan.

Trots förmaningar om mänsklighetens eventuella undergång är Max Tegmark ändå märkbart lugn. Till skillnad från dystopiska hollywoodskildringar som Terminator, Matrix och Bladerunner tror han att den tekniska framstegen kan komma att innebära ett ökat välstånd för alla människor. Och inte bara materiellt.

Liv 3.0 utgår från en intelligens som kan förbättra sin egen hårdvara.

– Det här är den största förändringen i mänsklighetens historia. Än så länge är vi slavar under vad Darwins evolution har gett oss. Vi kan bara lagra hundra terabyte i våra hjärnor och tänka några tankar per sekund.

Först med hjälp av en superintelligens kan vi blicka utåt på allvar: mot universum. Problemet hittills tycker fysikern och kosmologen Max Tegmark är att mänskligheten fokuserat för mycket på transport av kroppar, när det på sikt kan räcka med att skicka information, som bygger upp en civilisation med resurserna som finns på fjärran planeter.

– De flesta människor tror att det finns liv överallt i universum, men det finns det inget stöd för. Jag tycker att det är en vacker tanke att vi kan sprida livet och låta det finnas på andra platser också.

Fakta: Max Tegmark

Yrke: Professor i fysik vid Massachusetts Institute of Technology, MIT, i USA. Doktorerade vid Berkeley efter att ha tagit en dubbelexamen från KTH och Handelshögskolan. Han är också grundare av organisationen Future of life institute, som verkar för etik inom AI-utvecklingen.

Ålder: 50 år.

Bor: Boston.

Kuriosa: Max hette Shapiro i efternamn när han växte upp i Sverige, men bytte till mammans Tegmark när han flyttade till USA, för att inte blandas ihop med andra Max Shapiro i forskarvärlden.

Aktuell med: Den svenska utgåvan av boken Liv 3.0 — Att vara människa i den artificiella intelligensens tid. Den som vill delta i diskussionen kan göra det på sajten ageofai.org