Jag gillade, och gillar fortfarande att kicka fotboll. Men jag gillade inte att träna fotboll eller att spela matcher. För mig var matcherna 90 minuter av lidande. Hade jag en bra dag hade jag bollen i ett par minuter.

Övrig tid gick jag mest och surade, som farsan beskriver det.

Jag gillade bollen. Att spela med folk jag gillade — inte mot folk jag inte kände. Det var fotboll för mig. Det var socialt och vänskapligt. Tävlingselementet triggade inte mig. Inte när jag var liten.

Där jag växte upp hade vi en fotbollsplan 50 meter från huset. Vid lekparken. Jag älskar de timmar jag sprang på grusplanen, i parken, och lärde mig spela fotboll.

Min idol var Magnus M. Han kallades för Gåsen, Mårten av vissa. Och Mårten Gås lite tyst med handen knuten när man var trött på att bli rundad av honom. Allt med den respekt och värme man har till en idol.

Han var tre år äldre än mig och bäst i världen.

Jag minns de första gångerna han lät mig gå förbi honom. Lät mig. Jag gick förbi på hans högerfot.

Jag minns hur ojämn planen var. Hur bollen studsade snett. Jag hatade gruset, dammet. Men älskade den lilla runda bollen. Och att springa med den. Och det som uppstod när vi spelade fotboll.

Närär små och stora barn måste samsas, och man är ojämna, så blir det allvar, lek och fostran — allt i ett.

Jag gick till ”planen” när det inte var något folk. Lekte fotbollsmatch, lekte VM. På en grusplan kunde man bygga kullar under bollen och blev skotten ännu hårdare. Det gjorde vi även när det var snö.

Ibland var vi två, tre, 4 och ibland var vi 30-40 personer där.

Det visste man aldrig.

Man jag visste att det alltid var kul.

Att jag måste hålla på med det.

Gräver jag ännu djupare var de bästa stunderna egentligen inte på ”planen” utan tillsammans med min barndomskompis Magnus ”Manne” Nilsson. När vi på sommarkvällar spelade fotboll på hans gräsmatta.

Målet var mellan två enar. De vek sig så snäll och gav mig stolpe in många gånger. Han bodde ett hus bort och var min bästa kompis.

När jag är nere i Skåne går jag förbi och minns. Varje gång. Alltid något nytt fragment som kommer tillbaka om man lyssnar noga på minnena.

Även ifall han inte tyckte fotboll var riktigt lika kul som mig så var det fotboll för mig. Älskade Mannes ludna fotboll. Plasten ovanpå hade flagnat bort sedan länge. Den såg ut som en gammal hederlig läderkula från 1950-talet. Älskade Mamma Gunvors apelsinsaft.

Vi spelade även vid deras garageport. När vi fick spela med garageporten uppe var det fantastiskt. De var sorg när han pappa kom hem med bilen eller de målade garageporten.

Man fick hålla sig borta ett par dagar. Sedan tog det inte många minuter innan det var små runda bollmärke i den bruna porten igen.

Vår uppfart hade inte asfalt utan ölandssten som inte gick att spela på. En stor sorg för en liten pojke.

Hamnade bollen inne hos grannen Målar-Leif då vågade vi knappt hoppa över och hämta den. Jag vågade inte utan Manne fick gör det och jag höll utkik. Vi smög alltid och det var bara 1 av 100 gånger han kom på oss.

När Mannes pappa Göran kom ut och skällde för att jag träffat en ruta eller trädgårdslandet för femtielfte gången eller var uppe på garagetaket och hämtade bollen var fotboll dessutom lite farligt och spännande.

Då fick Manne ofta lunka in och jag gick ibland hem och ibland ut på fotbollsplanen och fortsatte själv.

Vi höll på hela dagarna utan att bli trötta.

Utan att skada oss.

Vuxna var inte tillåtna på ”planen” utan de hade bara rätt att komma förbi och skälla hem en när det vad lunch eller middag eller det började bli mörkt eller så sent att de flesta andra hade gått och lagt sig.

Att spela på den korta grusplanen med riktiga mål var vår futsal, vårt sätt att lära oss kicka boll och teknik. De små ytorna och det ojämna motståndet och intensiteten är fotboll för mig.

Och jag minns även de första gångerna jag faktiskt tog mig förbi någon äldre, mina jämnåriga, och slutligen Mange M. På hans högerfot. Det var höjdpunkter.

Det var här jag lärde mig älska göra tunnlar.

Min farsa (det är så jag och syrran kallar honom, inte far, inte pappa) berättar om liknande från sin barndom. Då hade de hade inga fotbollsplaner med grus, utan de spelade på ”lyckorna” som han med sin finurliga dialekt beskriver det.

På små gräsplättar på ängar. Som man “sprang upp” och sedan ”kickade” på.

Sådan var fotbollsskolan då.

När jag stod ute på Grimsta på Brommapojkarnas hemmamarker i västort i Stockholm och vi har 44 lag bland ’04 orna i BP-uniform då kändes det här fjärran.

Minst sagt fjärran.

”Hur skall jag klara mig?”. För att komma med i de här regionlagen måste man visa upp sig på träning och i matchsituation. Det räckte inte längre med lite talang och en vänsterfot och att ha gått i fotbollsskolan ute på ”planen”.

Det fanns länge, starkare, snabbare, mer tekniska spelare, till och med spelare som sköt bra med båda fötterna. Jag var inte speciellt oroad, det var andra som var oroade åt mig.

Normen var att spela fotboll och kunde man spela så skulle man satsa. Mitt sätt att se på fotboll som en social, kul lek stämde inte in med fotbollsnormen.

Skåne kändes plötsligt stort. Alldeles för stort för mig. Men jag gjorde säkert mitt bästa att imponera och att utmana. Men fan vad ont det gjorde och vad trött jag var och det hjälpte inte ens. Ingen av oss från Kristianstad var beredda på det här.

Ingen tog sig till Skånelaget.

I vilket fall, då jag vaknade på morgonen gjorde det ont i kroppen. Vi låg på uppblåsbara madrasser, hade ont, inte bara inom mig för att jag inte riktigt visste vad jag gjorde här. Men jag hade också ont i kroppen. Det gjorde ont att resa sig.

Träningsvärk toppade med smärta. Utmattningstendenser. Våra kroppar var inte förberedda på det här.

Jag och mina andra kompisar tränade och spelade de här dagarna på gränsen till vad vi klarade av. En kille bröt benet. Det kom en ambulans dit. Alla gjorde sitt yttersta.

Vi gick över gränsen och långt förbi den.

Vi tränade och spelade som idioter.

Bildligt och bokstavligt talat.

Det tog ett par år till av den här känslan att fotboll gjorde ont. Inte bara psykiskt, för nu var det dags att börja komma någon vart, att bli något. Utan även fysiskt. Främst fysiskt.

Jag fick vara med i lag där man var äldre, först ett år äldre, sedan två, och en gång även tre år äldre. I Mange M’s lag. Jag minns känslan av otillräcklighet just de minuterna jag fick spela.

Otillräcklighet när man spelar med 3 år äldre.

Med de stora 67:orna.

Vi tränade 2-3 gånger i veckan och spelade match ibland 2-3 gånger i veckan.

Fotbollen gjorde nu ont i kroppen. Matcherna gjorde ont. Träningarna gjorde ont. Tiden emellan hade man ont. Det var inte att jag inte gillade fotboll och leken som en gång fanns där utan det blev för fysiskt påfrestande.

Det fanns ingen där att hjälpa till. Våra fotbollstränare kunde ingenting om idrottslära, om träningslära, om ryggrad, muskler, om återhämtning. Vi kunde ingenting. Vi körde bara hårt, för hårt.

Det gjorde ont i ben, rygg och dessutom började jag snegla på kampsport, som var ännu värre, där kunde man inte smyga undan.

När jag tränade som mest inför mina boxningsmatcher tränade jag tre gånger om dagen. Jag sprang ibland nära 1 mil, varje dag — stretchade, bantade, och mycket annat. Allting blev extremt.

Även idag hör jag skräckhistorier från MMA, med en del träningspassknarkare som kört 7 pass om dagen. Det håller max i 2 veckor för folk i proffsform. Inte 1 dag för en normal person.

Kvantitet, inte kvalitet. Att träna mycket var min försäkring. Det var så jag tänkte. Och så jag blev tillsagd.

När jag kom till mina första matcher i boxning var jag så trött på boxning och kände mig så jäkla trött i kroppen att att jag skulle kunna klippt till min tränare.

Jag visste varken ut eller in.

”Skall det vara så här?”, tänkte jag ofta. Nästan varje dag.

När jag slutade med boxning i 19-årsåldern och fotboll något år tidigare, släppte smärtorna, men tyvärr fanns det ingenstans jag kunde kicka boll på skoj.

Det gör fortfarande lite ont.

Men med ett modernt ord: jag var utbränd.

Vi gjorde något försök att sätta igång ett kompislag, men det började med planering av att vi skulle in i seriesystemet o.s.v så det blev inte något av det.

Vi saknade nog varandra — men många av oss var trötta på fotbollen som vi bedrev den.

Det var över. Fotbollsäventyret var över.

Men vi kunde inte sätta fingret på vad det var tror jag.

Vi närmade oss 20-årsåldern och flera av oss var på väg att flytta hemifrån, studera på Universitet m.m., långt i från lilla byn Bromölla.

Leken var över.

Från det har jag gjort några insatser, som Marathon, Vasaloppet och annat där jag kört hårt, inte stretchat, och varit på gränsen. Och skadat mig varje gång. Tränat för hårt. Börjat toppning för tidigt.

Varje sådan insats har lett till min kropp mått sämre. Till slut har de skadefria åren från barndomen ersatts av ett stelt skelett, stela muskler och leder, och allt svagare muskler där de behövs.

Men det behöver inte vara så.

Funktionsanalysen i förra veckan och ett pass med kiropraktorn och 5-10 löp och styrketräningspass senare så känns det helt annorlunda. Jag stretchar leder före passen och stretchar ordentligt efter.

Min styrketräning styrs av kiropraktorn och den funktionsanalys jag gjorde förra veckan. Min L4 (näst nedersta kotan) i ryggen har lösgjorts så att min rygg kan slappna av.

Min tår har också mjukats upp. Tog 3-4 dagar för det att hända. Nu kan jag vicka på tårna och gripa med dem. Känns fantastiskt.

Att mina tår lösgörs innebär att jag kan stå rätt på foten. Igår kväll tränade jag lite boxning och kunde plötslig stå annorlunda på foten och slog omedelbart 15-20% hårdare på grund av att jag skjuter ifrån effektivare från marken.

Min fot var som om den var 19 år igen. Eller kanske 12 år. Den funkade.

Så redan efter första sessionen med kiropraktorn Widar och ett par styrketräningspass med PT som följer Kiropraktor-Widars instruktioner känner jag skillnad.

Allvarlig, jag sitter och vickar på tårna och vi pratar idrottsminnen och anekdoter i 60 minuter.

Och det gör skillnad.