När Niklas faller tystnar hela Globen

Hur det är att ha en dålig dag på jobbet för en UFC-anställd MMA-fighter

Världens hårdaste arbetsplats fanns i lördags i Stockholm, Globen.
Man jobbar två i taget. Arbetsutrymmet är 70 kvm. Det är högt till tak. Men du är omgärdad av ett 1,82 cm högt staket. Det finns en dörr i staketet, men den låses när arbetspasset börjar.

För invigda kallas det en Oktagon. Och det vi pratar om är att jobba hos UFC, som MMA-fighter. I UFC, världens största MMA-organisation, jobbar cirka 550 fighters under ganska tuffa förhållande.

Statistiken säger att väger du över 90 kilo avslutas 75% av alla dina matcher med en riktig knockout, eller något lättare av en teknisk knockout eller att domaren tvingas stoppa matchen — för han anser att du eller din arbetskompis håller på att bli skadad men att ni ändå inte ger upp.

Allt det här vet man som anställd hos UFC. Man vet att det är antingen jag eller han. I helgen var det Niklas tur i Globen. Han åkte i marken efter 1 minut. Inför en mycket förväntansfull publik.

Efter att ha sparkat motståndaren i ansiktet sätter han ned foten strax framför motståndaren och tvekar någon hundradel. Med händerna vid sidan. Mitt framför motståndaren. Motståndaren finner sig och kontrar med en krok som landar långt uppe på kinden.

Rotationskraftens effekt på hjärnan går inte skaka av sig. Vill det sig illa tappar man medvetandet och hjärnan kan skadas väldigt illa av det yttre våldet. Så illa att hjärnan blodfylls och man hamnar i ett akut läge.

Men Niklas tappar bara medvetandet. När Niklas faller baklänges är han borta när han når marken. Han får ytterligare några slag i ansiktet innan domaren kastar sig emellan och bryter. Ingen skada skedd såvitt man kan se. Han är uppe och går efter någon minut.

Ingen kan förklara exakt hur en knockout går till. Det enklaste man kan säga att hjärnan stänger av sig själv någon sekund. När den startar om vet man inte var man är. Man är knockad.

Niklas är då helt borta. Inför 10,000 personer. Han har dessutom sagt att han tror att han är bäst i världen. Det kan han vara, men inte ikväll. Ikväll slår en okänd kille som heter Mike ut honom. Strax efter Niklas sätter ned foten var det godnatt. Dagen på jobbet är över för Mike.
Han firar, går hem och somnar gott.
Men för Niklas har det bara börjat.

För den som förlorar en match, oavsett vem man är fortsätter matchen. Man tar sig ut ur ringen, det är svårt att förstå vad som hänt. Att det hänt. Man pratar, folk tröstar, man blir kanske arg, besviken.
När man når så långt som ensamheten i duschen då brister det för många.
Ibland tidigare.

Hur man än försöker så fattar man inte riktigt att det hänt. Man har tränat kanske i 3 månader. Det blir i MMA nästan 300 pass. Och oftast under långt mycket tuffare omständigheter än det här.
Matchen skall ju vara som en skön befrielse.

Är man en vinnare tänker man inte ens på att man kan förlora, man är inte rädd att misslyckas. Det finns inte. När man sedan förlorar, det vet alla som varit där, har man lång natt framför sig.

Har man otur hamnar man på ett hotellrum. Man sitter kanske inte ensam i början. Man säger att man är ok, och vännerna lämnar. Men man sitter vaken. Genom hela natten.
Hela natten.

Man tittar ut genom fönstret. Går igenom det som hänt i sitt värkande, svullnande huvud. Tårar, ilska, allting kommer. Till slut vet man.
Jag satte ned foten.
Jag höll inte uppe händerna.
Han träffade mig med ett kontraslag.
Jag fick en smäll.
Gick jag ned?
Jag minns ju inte?
Men jag gick fan ned.
Det gjorde jag.
Fan.
Om och om igen.
Som om det aldrig skall ta slut.
Långt in på morgonen somnar man kanske, men vaknar snabbt igen.
Säkert innan lunch.
Tar sig ut, går en runda.
Tankarna sätter igång igen.
Har man mage äter man kanske frukost.
Livet kommer tillbaka.
Så sakteliga.

När jag stiger ned i träningslokalen på måndagen undrar jag ”kommer han vara här som vanligt. Eller tar han kanske en dag ledigt.” Att misslyckas, att bli knockad — eller vad det nu är här i livet man utsätter sig för— händer alla som vill något. Alla!

Det händer även folk som tänker och tror att de är världsbäst. Till och med de som onekligen är världsbäst. För i våra liv finns det alltid en osäkerhet, även om den inte finns inom oss, så finns den där.
Alltid.
Ingenting är 100%.

Skillnaden mellan en vinnare och en förlorare handlar om att fatta det. Det handlar om hur man tänker kring sin förlust — visst att det dels var slumpen och “tänk om ditt, tänk om datt hade hänt istället”.

Men man måste inse att man satte ned foten.
Mitt framför motståndaren.
Och att man släppte ned händerna.

Det finns många sätt att tänka och agera efter ett misstag och ett misslyckande.

Det blir intressant att se vilken väg Niklas väljer.

”We’re all failures — at least the best of us”.
JM Barrie, författaren till Peter Pan