Åldrande och död tekniska problem som snart löses

av Linus Petersson

Under det senaste årtiondet har en ny insikt vunnit mark bland ledande vetenskapsmän och tänkare vad gäller synen på åldrande och död. Sedan urminnes tider har man sett på dessa i metafysiska termer, men nu börjar de ses som tekniska problem. I detta perspektiv ges åldrande och död inte en principiell avgränsning från andra sjukdomar.

På ett sätt är detta självklart. Ur ett medicinskt och vetenskapligt perspektiv är det uppenbart. Det finns inga fysiska lagar som omöjliggör att på medicinsk väg helt stoppa åldrande. Det kanske är tekniskt komplext och tar lång tid, men till syvende och sist är det endast ett tekniskt problem.

Men i synen på oss själva –på oss som människor– är det en revolution. Under hela mänsklighetens historia har döden varit en del av hur vi definierar oss. Men vi vet nu att den alltid orsakas av en specifik åkomma; ett brustet blodkärl, cancerceller i lungorna eller gradvis nedbrytning av hjärnceller. Alla dessa orsaker är tekniska problem, som i princip går att åtgärda. Många historiskt stora dödsorsaker har redan eliminerats genom vetenskapens framsteg och den accelererande teknikutvecklingen inom bland annat digital medicin, stamcellsterapi och nanoteknik utlovar nya genombrott framöver.

Detsamma gäller åldrande i sig. Åldrande är en fysiologisk process som sannolikt går att påverka, bromsa eller avstanna helt, så snart vi har en bättre förståelse för exakt hur den fungerar.

Idag saknar vi en fullständig förståelse för hur åldrandeprocessen hos oss människor fungerar. Vetenskapen omfattar i dagsläget mer än tjugo olika teorier om varför vi åldras. Ingen av dessa teorier är ensamt allmänt accepterad i vetenskapliga kretsar. Det återstår alltså omfattande grundforskning innan vår kunskap är på en sådan nivå att interventioner för att avstanna åldrande blir möjliga. På grund av detta är det idag svårt att uppskatta hur komplexa dessa interventioner är, eller hur lång tid de tar att utveckla.

Trots det ofullständiga kunskapsläget har enorma framsteg gjorts de senaste decennierna. Och hastigheten med vilken forskningen avancerar är häpnadsväckande. Det finns goda skäl att vara optimistisk. Man har bland annat lyckats förlänga livslängden hos flera modellorganismer, såsom bananfluga, rundmask och dvärgmus. Samma molekylära mekanismer som manipulerats i dessa fall finns också i oss människor.

Ett lovande forskningsområde är det som berör enzymet telomeras, vars upptäckt resulterade i nobelpriset i fysiologi eller medicin år 2009. All vår genetiska information, vårt DNA, lagras i enorma molekyler inuti cellkärnan som kallas kromosomer. Ändarna på dessa molekyler kallas telomerer, och blir lite kortare varje gång en cell delas. Efter ungefär 50 delningar är så pass mycket information förlorad att cellen dör. Telomerasenzymet har förmågan att reparera och förlänga telomererna. Den här mekanismen är en av de centrala teorierna om varför vi åldras.

I vanliga fall existerar endast telomeras i odödliga celler, som cancerceller eller könsceller. Om man kunde introducera telomeras i alla våra vanliga, eller somatiska, celler borde man alltså stoppa åldrande, enligt en hypotes. Ett stort steg rapporterades i januari 2015, då forskare för första gången lyckades introducera telomeras i mänskliga celler på ett kontrollerat sätt. Det här är ett väldigt hett forskningsområde som utvecklas snabbt, med stor potential.

Ett annat spännande forskningsfält fokuserar på molekylen rapamycin. Den används idag som ett läkemedel och har en hämmande effekt på immunförsvaret. Anledningen till att den är intressant i detta sammanhang är att den också visat sig förlänga livet hos möss. Speciellt intressant är att även gamla möss, motsvarande sextioårsåldern hos människa, svarade på behandlingen. En nyligen publicerad sammanställning över forskningsfältet i tidskriften Nature började med ett konstaterande: farmakologiska interventioner i syfte att sakta ner åldrandeprocessen är en fråga om när och inte om.

Telomeras och rapamycin är två intressanta vägar framåt. Men det finns många andra lovande forskningsområden som avancerar parallellt med dessa. Vi vet inte i nuläget vilken väg som kommer leda till ett genombrott. Dock finns det skäl att vara hoppfull med tanke på hur snabbt utvecklingen sker idag.

I takt med att vetenskapsläget utvecklas, måste vi som samhälle börja ställa oss själva frågan: Vill vi avskaffa åldrande på medicinsk väg? För mig är svaret är ett otvivelaktigt: Ja!

Att bevara liv och att minska mänskligt lidande är en av de mest grundläggande moraliska ståndpunkterna i alla mänskliga kulturer, såväl för religiösa som icke-troende individer. Om vi genom medicinska terapier kan ge människor fler friska och innehållsrika levnadsår, så är det ett viktigt mål som vi med kraft måste eftersträva.

Detta synsätt möter dock förvånande ofta invändningar. Låt oss undersöka de vanligaste:

Vore det inte onaturligt att ”bota” åldrande? I en viss mening, ja. Men det finns gott om saker som vi uppfattar som onaturliga som vi icke desto mindre ser som positiva och inte skulle vilja vara utan. Kläder, glasögon, elektricitet, datorer och organtransplantationer är några exempel. Insikten att detta bara är en fråga om kultur och vanor är uppenbar.

Botemedel mot åldrande är fel, för de skulle bara vara tillgängliga för de rika! Här kan det dock vara värt att se till ett nutida exempel: utvecklingen av antiretrovirala mediciner mot HIV/AIDS. När de först utvecklades på 80-talet kom de bara de välbeställda i USA eller Europa till del. Men efter att patenten gick ut föll priserna drastiskt. Idag finns medicinerna tillgängliga också i stora delar av Afrika och har räddat livet på miljontals människor. Det finns goda skäl att tro att mycket starka krafter skulle verka för att livsförlängande terapier också skulle få en utomordentligt snabb spridning.

Vad ligger det för värde i att tänja ut en skröplig och krämpofylld ålderdom? Många menar att de riktigt gamla har en så låg livskvalité att det inte alltid är bäst att förlänga sista delen av livet. Självfallet kan det vara så, men bara för att det är det för vissa behöver det inte vara det för andra. Det självklara målet bör vara att förlänga den friska och produktiva delen av livet och att förbättra livskvalitén i livets alla faser.

Jorden kommer bli överbefolkad! Det här är den absolut vanligaste invändningen emot att utveckla mediciner i syfte att avstanna åldrande. Dock är det inte ett så pass stort problem som det först kan tyckas. Till att börja med kan vi konstatera att andra dödsorsaker kvarstår även om åldrande skulle upphöra. Till exempel skulle smittsamma sjukdomar, olyckor eller självmord fortfarande finnas kvar.

Vidare skulle en befolkningsökning ta mycket längre tid än vad de flesta intuitivt tror. Det tar helt enkelt tid att bli gammal. År 2010 publicerade Leonid Gavrilov en matematisk modell som beskriver befolkningstillväxten i Sverige om åldrande helt skulle upphöra. Modellen visar att befolkningen skulle öka från dagens 9 miljoner till ungefär 11 miljoner under en 70-årsperiod. Alltså en relativt måttlig ökning. Befolkningsökningen skiljer sig visserligen något beroende på vilka antaganden man gör. Dock är det helt klart att ökning sker långsamt, även i de mest extrema fall.

Hur ser det då ut i ett globalt perspektiv? Vid mitten av detta århundrade uppskattar världshälsoorganisationen WHO att den globala fertiliteten hur sjunkit under 2,0. Alltså att varje kvinna i genomsnitt föder mindre än två barn. Detta är under den så kallade ersättningsnivån. Det här har en fundamental konsekvens: då fertiliteten är mindre än två kommer en befolkning växa långsammare och långsammare, och till sist plana ut vid en viss nivå. Det här kan ibland uppfattas kontraintuitivt. Men ett enkelt exempel kan klargöra saken: Antag att 8 miljarder människor lever på jorden och att fertiliteten är 1, alltså att varje kvinna får i snitt ett barn. Då skulle den första generationen få 4 miljarder barn. Den generationen skulle i sin tur få 2, följt av 1 och sedan 0,5, och så vidare. I detta exempel skulle befolkningen plana ut kring 16 miljarder (8+4+2+1+0,5+…), men aldrig överskrida det. Det här innebär att vi inte skulle se en skenande befolkningsökning även om åldrande avstannade.

Slutligen vad gäller överbefolkning behöver vi komma ihåg att det egentligen är en fråga om resurser. Antalet människor som på ett hållbart sätt kan leva på vår planet är inte en fix siffra. Den är beroende på hur mycket elektricitet, mat och rent vatten vi kan producera på ett förnybart sätt. Här finns det fog för viss optimism, med tanke på utvecklingen inom förnybara energikällor så som solceller eller fusionsenergi. Vi kommer sannolikt att ha tekniska lösningar på många av dessa problem inom en överskådlig framtid. Utmaning är som alltid att implementera dem.

Men den centrala frågan gällande att arbeta för att avstanna åldrande är — vad är egentligen alternativet? Status quo, att åldrande och död är oundvikligt, är så djupt kulturellt inrotat i oss att vi har svårt att se dessa problem på ett objektivt sätt. Vi har svårt att inse hur fruktansvärt det faktiskt är.

Genom historien har det varit logiskt att försöka rationalisera eller mytologisera åldrande och död. Att intala sig själv och andra att det inte är så farligt. Alla de stora världsreligionerna innehåller föreställningar om ett liv efter döden. Och inom sekulära kretsar är åldrande och död kanske inte något man ser fram emot, men anses ändå naturligt och därmed nödvändigt att förlika sig med. Många vill eller förmår inte till fullo ta in problemets allvar.

Verkligheten är att tillvaron för oss människor idag är fullkomligt absurd. Vi kommer alla att dö. Du kommer att dö. Alla du bryr dig om kommer att dö — dina vänner, dina föräldrar, din livspartner och dina barn. Undantagslöst. Och inte nog med det. I takt med att vi åldras försämras och förtvinar våra kroppar. Vi förlorar syn, hörsel, förmågan att ta hand om oss själva och till slut försvinner vårt intellekt långsamt in i en dimma av demens. Det är en helt grotesk situation vi befinner oss i som vi måste erkänna allvaret av.

Vi kan dessutom se på åldrande och död ur ett humanitärt perspektiv. Varje dag dör cirka 150 000 människor globalt. Av dessa är 100 000 orsakade av åldersrelaterade sjukdomar, som till exempel cancer, Alzheimers sjukdom eller hjärtkärlsjukdomar. 100 000 människor! Varje dag. Ingen annan dödsorsak kommer ens i närheten vid jämförelse. Sett ur detta perspektiv är åldrande världshistoriens största humanitära katastrof någonsin.

Det borde stå bortom allt tvivel att det är rätt och riktigt att bekämpa åldrande. Förutom det är det dessutom extremt lönsamt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. I en nyligen publicerad studie uppskattades hur mycket medellivslängden skulle öka om alla former av cancer botades: endast tre år. Om det istället blir möjligt att avstanna åldrande skulle alla åldersrelaterade sjukdomar i ett enda slag förebyggas. Nästan alla former av cancer, Alzheimers sjukdom och hjärtkärlsjukdomar skulle sluta betraktas som folksjukdomar. Förutom minskade sjukvårdskostnader skulle de äldre dessutom kunna fortsätta bidra till vår gemensamma välfärd. Det är svårt att föreställa sig en mer lönsam investering än forskning i syfte att avstanna åldrande.

Vad som behövs nu är att vi kollektivt, som ett samhälle, erkänner åldrande som vår tids största problem. Vi behöver avsätta omfattande samhällsresurser för att lösa detta, som står i proportion till det lidande som det orsakar. Vad som behövs är ett modernt Manhattanprojekt. Men den här gången är målet inte att utveckla en atombomb, utan att lösa mänsklighetens äldsta problem: åldrande.

11 oktober 2015

Linus är civilingenjör inom teknisk niologi och arbetar som medicinteknisk ingenjör vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Han är aktiv i föreningen Människa Plus och initiativtagare till den nybildade Åldrandefonden.
One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.