Per Johansson samtalar med Angeliki Triantafyllou, medgrundare av Oatly AB
Angie, som hon kallas till vardags, är gammal vän till familjen. När jag, inför detta premiärnummer av Mooria, skapar mig en översiktlig bild av den dagliga allmänpolitiska diskussionen kring ”arbete” och ”jobb”, är ett återkommande tema ”problemet” med alla ”invandrare” eller ”utlandsfödda” eller, ibland, ”kvinnor från andra kulturer”.
Jag citerar alla dessa ord därför att de är så försåtliga i sitt etiketterande av en mycket rikare och mera gåtfull och — inspirerande? möjlighetsrik? — verklighet. Och här kommer jag osökt att tänka på Angie, som ju — om jag nu för ett ögonblick och i enbart retoriskt syfte begagnar några etiketter — är såväl kvinna från en annan kultur, utlandsfödd och invandrare, även om hon numera åter är bosatt i Grekland, i Kalamata. Men hon är verkligen inte något ”problem”. Tvärtom är hon kanske mest av allt en lösare av problem, en person som ser och förverkligar möjligheter. Inte så lite genom hennes ansträngningar har en helt ny industri sett dagens ljus i Sverige, Oatly AB.
Att lära känna människor som Angie ger för mig, i reflekterande ögonblick, lätt upphov till tankar kring förhållandet mellan individer och schabloner, eller mellan personer och etiketterade kollektiv, eller för den delen självetiketterade grupper. Hur mycket av det som sker och som kan ske hänger på individen, oavsett hur andra ser på henne? Hur mycket hänger på andras fördomar? Kan (andras) fördomar i vissa lägen rentav vara en sporre? Och — kanske mest svårhanterligt för den enskilde — hur mycket hänger på den etiketterades egen förmåga att höja sig över etiketterna? Den sista frågan är kanske den som djupast öppnar upp alternativa tanke- och handlingsmöjligheter, inte bara för dem som vägrar att låta sig etiketteras, de som låter schablonerna rinna av sig, utan också för oss som — kanske oftast bara tanklöst — etiketterar.
Sådana funderingar är i alla fall det som får mig att vilja byta lite tankar med Angie i just detta sammanhang. Vi korresponderar via e-post och det följande är alltså en sorts redigerat distanssamtal, där Angie först kommit med spontana reflektioner vilka jag har arbetat in i mina tankegångar, utan att därför inkräkta på hennes. När jag sålunda ber henne om några inledande spontana reflektioner kring sina erfarenheter av att verka i Sverige säger hon:
Världen är i ständig rörelse. Människor är tvungna eller också vill de lämna komfortzonen, hemmet, för att få ett bättre liv och skapa en bättre framtid åt sig. Möjligheten att flytta är ju mycket större nu i och med att det är lätt att resa och olika barriärer är inte lika täta längre. Sverige är då ett land där ärlighet står högt i kurs och byråkratin är nedtonad. Detta gör många processer (som att studera, starta bolag, etablera samarbete etc) betydligt enklare, mindre utmanande. När jag skulle presentera mina betyg från Grekland för min gamla professor var han bekväm med att få min översättning och inte papper från ett statligt kontor med ett tiotal signaturer och lika många stämplar! Eftersom de flesta människor i Sverige är ärliga hjälper sådant till en snabb, okonstlad, positiv utveckling.
I ett slag punkterar Angie en fortfarande kvardröjande (svensk) vanföreställning om Krångelsverige. Allt är relativt, frestas jag säga. Men ärliga tycker vi ju att vi är, relativt sett…
Sverige är också ett land där människor kan arbeta kollektivt, hitta synergier och hjälpa till för att uppnå mål som är av mera generellt intresse, inte enbart egna intressen. Därför är det möjligt att jobba med lovande projekt, med andras bidrag och gemensam övertygelse.
Sveriges välstånd och resurser (bra ekonomi, fungerande samhällsstrukturer etc) gör det till ett ”möjligheternas land”. Till skillnad från länder med begränsade medel, där man är protektionistisk och bistår enbart personer från den inre kretsen (som familj och nära vänner), är Sverige en tacksam arena för att prova sina möjligheter. I mitt ursprungsland slås många om ett litet utbud, både vad gäller materiella tillgångar, status och arbete. Ett samhälle som har överflöd förefaller vara och agerar mera tolerant, inte minst mot kvinnor och utlänningar. I Sverige vet individerna att samhället ordnar väsentliga bitar som utbildning, sjukvård, boende, arbete.
Här blir jag, såsom synnerligen infödd svensk med påbrå från evinnerliga tider, känns det som, i bondlandets Uppland och varför inte det gamla Sveariket när jag ändå är i gång, närmast generad över vad som är svårt att uppfatta som annat än lovord till det land jag råkat födas i. Jag kommer samtidigt att tänka på Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs uppmärksammade och synnerligen läsvärda bok Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige (2006). Det som utlöser den associationen är formuleringen ”I Sverige vet individerna att samhället ordnar väsentliga bitar som utbildning, sjukvård, boende, arbete.” Denna kollektivt upplevda trygghet — vilken dock inte riktigt är vad den har varit, särskilt inte när det gäller arbete — ger måhända upphov till en känsla av större upplevd individuell frihet, det Berggren och Trägårdh kallar ”statsindividualism”. Angies fortsatta tankegång tycks bekräfta detta, samtidigt som den antyder baksidan av den statligt förmedlade trygghetskänslan:
”Riktiga” svenskar är bortskämda skulle man kunna säga. De tar för givet att förmåner och samhällsstöd finns tillgängliga inom räckhåll, medan nysvenskar mera tar egna initiativ. Detta gäller förstås för utbildade människor, med möjlighet att integreras, inte för marginaliserade invandrare. (En svensk student kan exempelvis lägga mycket tid på att kräva och få egen skrivplats/dator, medan en utländsk student inte anser att det är självklart och fokuserar på arbetet). Därmed är chanserna goda att avancera professionellt, trots nackdelar som kulturella svårigheter och språkliga brister.
Men ju närmare ”toppen” man kommer desto svårare blir det, säger hon, något som väl dock knappast bara är ett svenskt fenomen. Och då blir den traditionella, kanske oavsiktliga och tanklösa, men inte desto mindre tydliga diskrimineringen av kvinnor märkbar, även i vårt land:
När möjligheterna smalnar av, i höga beslutsfattande positioner, blir framgångsgraden inte högre än vad som är fallet i övriga världen. Överrepresentationen av kvinnor i vård och serviceyrken är talande. Och den låga andelen kvinnliga VD:ar, styrelseledamöter och ordföranden säger mycket om hur maktpyramiden ser ut. Lågutbildade, lågavlönande kvinnor med utländsk bakgrund fokuserar mycket på familjen och det som de ger denna tillfredställer och ger livet dess mening. Högutbildade har arbetet som en viktig del av livet. Man får sin identitet genom det man åstadkommer på jobbet och därmed suddas ”tillhörighetsproblemet” bort. Att vara extra flitig, utåtriktad, att bygga nätverk, är självklart eftersom man anser att de egna ansträngningarna kan göra skillnad.
Svenska kvinnor tror eller inbillar sig att de är mera jämställda än vad de är, vilket gör att de inte har tillräckligt klar insyn för att vara mera krävande. De kan ibland ta på sig mera jobb för att de ”ska klara en mans jobb också”. Men när chefspositioner står på spel, då känner man sig kanske hjälplös, oftast utan att kunna peka på orsaken.
Angie ger ändå en, för en självkritisk svensk, anmärkningsvärt positiv bild av hur det var för henne att som grek komma till Sverige och börja arbeta. Och resultatet kan ju alla se. Sådana framgångar är inte det första man tänker på när man i samhällsdebatten hör ord som ”invandrarkvinna”. Är det bara en unik kombination av hennes talang och kompetens, arbetsmässiga samarbeten (med sina medgrundare av Oatly, t ex) och, som hon säger, tillmötesgående svensk byråkrati, som ligger bakom framgången? Eller finns det några mera allmänna lärdomar att förmedla, inte minst till andra kvinnor med utländsk bakgrund?
Sverige är ett land med goda möjligheter att lyckas. Det finns struktur, jobb, stabilitet etc. En ambitiös kvinna kan säkerligen vara framgångsrik om hon får integreras i det svenska samhället och inte fastnar i ”utanförskap”. Sverige är ett litet land och därför kan man inte verka i en enklav där man kan vara kreativ och verksam tillsammans med sitt eget folk, som t ex i New York. Man måste integreras snabbt och mångsidigt genom relationer, familj och/eller arbete.
Jag undrar hur det är med statistik på i Sverige framgångsrika utlandsfödda kvinnor? Vad har de för utbildningar, familjesituation? Gifta med svenska män? Vilka yrken och vilken lön har de?
Bra frågor. Jag vidarebefordrar dem till Ann Bergman, docent i arbetsvetenskap vid Karlstads universitet, som snabbt återkommer med några lästips i ämnet. Jag hittar inte utan vidare direkta svar på de specifika undringarna, men i Sysselsättning för invandrare — en ESO-rapport om arbetsmarknadsintegration (Rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi 2011:5) kan man läsa ”att det i genomsnitt lönar sig att ha en hög utbildning med sig från födelselandet, eller att utbilda sig i Sverige. Avkastningen från en svensk utbildning är dock högre än för en från födelselandet medförd utbildning.”
Angie tillhör förstås såsom högutbildad denna kategori. Forsknings- och utvecklingsvärlden, liksom entreprenörsvärlden, är också mindre benägen att bry sig om varifrån människor kommer, eller om kulturella olikheter, än andra samhällssektorer. Det är i hög grad resultat som räknas, mer än allt annat. Nämnda rapport fastslår dock vidare ”att skillnader i utbildningsnivå och inriktning inte kan förklara merparten av de observerade skillnaderna i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda.” Och det är ju tydligt för mig, som känner Angie, att det är hennes driv, kunnande, intelligens och sociala förmåga som är de verkligt avgörande faktorerna i sammanhanget. Sådant är kanske, såsom antyds av den citerade rapporten, det mest betydelsefulla oavsett vilket utgångsläge en ej infödd svensk har från början.
Men det finns också en annan faktor av betydelse i ett befolkningsmässigt litet land som Sverige. Angie nämnde den och jag undrar således: Det du säger apropå att Sverige är ett litet land och att det därför här inte är möjligt att verka enbart inom sin egen etniska grupp är intressant. Är detta, enligt ditt intryck, allmänt erkänt, eller är det något som borde betonas och uppmärksammas mera?
Jag tror inte man är medveten om detta men man blir lite klokare om man observerar situationen i olika länder. I utvecklingsländer kan det finnas en kolonialmaktstruktur, där invandrade ”vita” (oavsett ursprungsland) utgör den ekonomiska eliten medan det inhemska folket är underprivilegierat. Å andra sidan i USA exempelvis är folkgrupperna tillräckligt stora för att forma starka enklaver, som i sin tur kan interagera med andra enklaver. I mindre länder är förmågan att kunna integreras avgörande för framgång. Behovet för integrering kan upplevas som mer eller mindre viktigt eller lätt för olika människor. Integration kan också bero på utbildning, eventuellt språksvårigheter, familjesituation (blandäktenskap eller inte) med mera.
En annan mera allmän fråga: Vad betyder egentligen ordet “jobb” för dig?
Jobb betyder olika saker för olika människor. Den mest otacksamma situationen är att man känner att man jobbar bara för att få lön. Det kan också vara en syssla som ger tillfredställelse för att man har skapat något, bidragit i samhället och säkrat en inkomst. För några kan jobbet ha början och slut medan andra kan slukas av det. Ju större möjlighet man har att åstadkomma förändringar genom sitt jobb, desto mera blir det ett dygnet runt-göromål. Ambitionsnivå, nyfikenhet, stresstålighet, självkänsla, externa omständigheter som tillåter eller inte tillåter diverse karriärmöjligheter, alla är faktorer som bestämmer vilken typ av jobb man engagerar sig i.
För mig är jobb summan av handlingar och intellektuellt arbete som avser att driva en önskvärt positiv utveckling i tillvaron, i den skala som är möjlig för var och en och som drivs av ständig bekräftelse från omgivningen, till exempel återkoppling från intressenter, större resurser, uppnådda mål.
Tänkvärda slutord tycker jag. Och min reflektion utifrån dem kan bara bli, att det under ytan av alla skillnader, utmaningar, svårigheter och orättvisor som gör allting så olika för oss som individer, så finns det någon sorts gemensamma — vad ska jag kalla det, ”livskrav”, ”livsmöjligheter”? — som vi inte kommer undan och som vi måste ta oss an, var och en på sitt sätt. Därför handlar också ”jobb”, oavsett vad man lägger i ordet, om livet självt.
7 november 2014
