Blädderbara böcker i ett digitaliserat samhälle
av Per Johansson
För ganska exakt nio år sedan, alltså 2010, skrev jag en längre text om varför jag då ansåg att fysiska böcker, sådana man kan bläddra i med sina bara händer, har alldeles speciellt egenvärde. Detta var under en period av entusiastisk digitalisering av skolor och utbildningar på alla stadier. Som vanligt när det gäller dylik ”utveckling” skedde satsningarna utan eftertanke, utan studier och utan argument. Det nya (internet i skolan, texter på skärm) var bra. Punkt. Jag var inte lika säker, utan att jag därför var någon motståndare till utvecklingen som sådan. Det jag vände mig emot — och fortfarande gör — är den totala bristen på urskillning, okänsligheten för att olika medier faktiskt har olika kognitiva, intellektuella, emotionella, taktila effekter och att detta har betydelse, särskilt när man talar om lärande.
Här nedan återger jag mitt nästan tio år gamla resonemang, utan nämnbara förändringar. Mycket jag ser och hör runt omkring mig tyder på att det inte har förlorat sitt intresse. Tvärtom tycks det av många upplevas som mera relevant idag än det gjorde då. Nu har ju entusismen ebbat ut och de verkliga konsekvenserna av skolors och utbildningars digitalisering har börjat visa sig. I Silicon Valley har topparna till och med börjat sätta sina barn i helt analoga skolor, utan mobiler och datorer. Det är väl talande?
***
Bibliotekens resurser utgörs främst av tryckta och andra fysiska medier. I dagens allt mer internetcenterade mediemiljö finns det all anledning att framhålla och främja det speciella med bokläsande som sinnesvidgande verksamhet, hur det främjar koncentration, fantasi och fritt kunskapssökande på ett annat sätt än det ofrånkomligen kaotiska och krävande nätet. Det kaotiska och oförutsägbara med internet är dess stora styrka och tjusning, men just detta har också vissa negativa effekter på våra medvetanden och på vår kultur, något som biblioteken i mina ögon borde vara sällsynt skickade att motverka.
Jag vill försöka sätta fingret på vad som skulle kunna vara bibliotekens särskilda nisch i nätsamhället, i vilket böckernas roll håller på att förändrats kraftigt. Denna förändring innebär bl a, tror jag, att man i vissa kretsar — kanske särskilt i skolsammanhang? — har börjat fundera över om det verkligen behövs bibliotekarier i mera strikt, bokcentrerad mening. Det har ju hänt att vissa mycket kvalificerade skolbibliotek har gjort sig av med alla böcker. Då är det ju uppenbart att de tidigare bibliotekarierna inte kan jobba med böcker längre. Vad blir de då?
Inför den här sortens mycket radikala och omvälvande frågor måste man, mer än vad som hittills har krävts, precisera vad det är som är så speciellt med böcker som fysiskt medium.”When I look at books, I see an outdated technology, like scrolls before books” säger rektorn för Cushing Academy (skolan som gjorde sig av med alla biblioteksböcker). Det är ett sätt att se på böcker. Med bärbara datorer, iPhones och motsvarande, samt läsplattor, är det ju inte heller särskilt långsökt att tänka sig, att färre människor kommer att finna något egenvärde i att släpa runt på “riktiga böcker”. Jag besökte i höstas KTH Learning Lab. Där kan man genom fönster titta rakt ner i KTH:s bibliotek. Det var slående få människor där. De jag såg satt vid datorer. Är det alltså så här (fastän något mindre extravagant) vi ska visualisera framtidens skol- och högskolebibliotek:
”Instead of a library, the [Cushing] academy is spending nearly $500,000 to create a “learning center,’’ though that is only one of the names in contention for the new space. In place of the stacks, they are spending $42,000 on three large flat-screen TVs that will project data from the Internet and $20,000 on special laptop-friendly study carrels. Where the reference desk was, they are building a $50,000 coffee shop that will include a $12,000 cappuccino machine.”
Som sagt: i det läget behövs inga skolbibliotekarier. Om vi alltså skulle diskutera detta i termer av jobb, så är det uppenbart att det behövs en helt annan jobbeskrivning och en helt annan utbildning för framtidens “informationspedagoger” (eller vad de nu kan kallas). Om vi däremot vill diskutera den här utvecklingen på ett mera intellektuellt och i det långa loppet viktigare plan, så måste vi verkligen tänka till angående det här med böcker. Kanske finns det något “bokligt” som rymmer ett värde som vi, vid närmare eftertanke, helst inte vill mista. Kanske har vi ända tills nyligen kunnat ta detta värde för givet, eftersom böckerna fram tills dess faktiskt var de främsta medlen för kunskap, eftertanke, inlevelse och inspiration, både tanke- och känslomässigt. Men nu kan vi alltså inte ta det för givet längre. Så vad är det, närmare bestämt? Hur får vi syn på det?
DegreeTutor har listat 33 skäl till varför bibliotekarier kommer att behövas inom överskådlig framtid. Slutklämmen lyder:
”Society is not ready to abandon the library, and it probably won’t ever be. Libraries can adapt to social and technological changes, but they can’t be replaced. While libraries are distinct from the internet, librarians are the most suited professionals to guide scholars and citizens toward a better understanding of how to find valuable information online. Indeed, a lot of information is online. But a lot is still on paper. Instead of regarding libraries as obsolete, state and federal governments should increase funding for improved staffing and technology. Rather than lope blindly through the digital age, guided only by the corporate interests of web economics, society should foster a culture of guides and guideposts. Today, more than ever, libraries and librarians are extremely important for the preservation and improvement of our culture.”
Den sista meningen är det centrala. Vad det handlar om är något mycket mer än att inspirera barn och ungdomar att läsa. Det handlar om att sträva efter att bibehålla vårt samhälles intellektuella kapacitet. Utan den kontakt med våra föregångare som våra bibliotek innebär blir vi tanke- och känslomässigt stympade. Psykologen Robert D. Romanyshyn har funnit pudelns kärna när han skriver:
”The ancestors [dvs, i sammanhanget, de som skrev och tänkte före oss] are that silent greater family that stretches down the centuries. They are the weight of history that lingers as a shadow in the margins of our individual and collective thoughts and dreams, the weight of unanswered questions that wait to be addressed. […] One has to attune oneself and be responsive to what lingers and haunts the present in this way. […] The less we understand of what our fathers and forefathers sought, the less we understand ourselves.” [The Wounded Researcher, s 85]
Stora ord? Men just sådana behövs i lägen där historien tar ny sats och allting plötsligt verkar flytande, ett flyt som dock delvis är en illusion. Det gäller att inte bara dras med i virvlarna, utan eftertanke. Bibliotekens speciella nisch i denna situation bör, som jag ser det, vara att medvetet och kraftfullt värna om att vår kollektiva kontakt med vårt eget förflutna inte bryts. Internet kan inte tillhandahålla denna kontakt; däremot kan det naturligtvis utnyttjas ansvarsfullt. Exakt hur de nödvändiga avvägningarna görs är vad som behöver diskuteras närmare av alla engagerade.
Mina inhopp i biblioteksdebatten har genererat en hel del synpunkter, främst från bibliotekarier, vilka å ena sidan tycks hålla med om mycket, men å andra sidan menar att jag inte riktigt har förstått vad bibliotekarieyrket handlar om. Jag har först på senaste tiden börjat förstå lite av den mera interna debatten bibliotekarier emellan. Ett samtal med en insatt person gav vid handen, att jag har råkat sätta fingret på något som det “talas tyst om” där, nämligen själva böckerna. Jag anade från början inte riktigt hur känsligt detta verkar vara. Det påminner mig om den interna diskussionen i museivärlden, där jag har varit verksam; här är man ofta orolig för att muséerna ska utmålas som “dammiga föremålssamlingar” och anstränger sig därför att bli populär genom olika publikfriande avdamningar. Det blir inte alltid så bra, just därför att man med denna självförnekande attityd glömmer bort muséernas egenvärde, nämligen just samlingarna. De intressantaste museibesök jag själv någonsin har gjort är de bakom kulisserna, där själva vidden av samlandet och den därtill hörande forskningsverksamheten blir uppenbar. Det är också i stor utsträckning denna oftast dolda museivärld som utgör de större muséernas främsta kulturella existensberättigande på längre sikt. Utan allt det som ryms där förlorar också den publika verksamheten sin mening och kan utan vidare ersättas med teve och webbsajter.
Analogin i förhållande till biblioteken tycks mig ligga i, att man där anstränger sig för att inte framstå som torra bokmalar, residerande över dammiga böcker. Men just detta självförnekande kan också medföra att man riskerar att tappa bort det som, enligt min mening, är och förblir bibliotekens egenvärde. Ett “bibliotek” utan böcker är helt enkelt inget bibliotek, lika lite som ett museum utan samlingar är något museum. Följaktligen är inte en “bibliotekarie”, vars arbete i slutändan inte uttryckligen relaterar till böcker någon bibliotekarie.
Jag är väl medveten om den informationshanteringsutveckling som har lett till att biblioteksverksamheter i allt större utsträckning digitaliseras och jag förstår också hur detta har påverkat bibliotekariernas arbete och kompetensbehov. Det är inte detta jag diskuterar och jag ifrågasätter inte att det rör sig om värdefulla kompetenser. Jag argumenterar inte heller för att man på ska “minska” på digitaliseringen i något avseende, med ett enda undantag: För att det ska vara meningsfullt att tala om biblioteksverksamhet måste tryckta böcker och handskrifter utgöra centrum och fokus. Andra medier bör naturligtvis också vara föremål för samlande, bevarande och tillgängliggörande, men dessa verksamheter hör inte till kärnan i biblioteken, även om de i praktiken ryms under samma tak. Det jag vill framhålla är alltså just själva böckerna.
Det här är inte bara en definitionsfråga; i så fall kunde jag nöja mig med att konstatera att orden “bibliotek” och “bibliotekarie” — som så många andra — har ändrat innebörd. Att anmärka på sådana betydelseförskjutningar är i sig sällan meningsfullt. Nej, det som oroar mig är att man framöver blir så tagen av de digitala, internetförmedlade möjligheterna, att man faktiskt oavsiktligt bidrar till att nedvärdera det speciella värde som böcker har, eller rättare sagt kan föra med sig, när de läses och studeras i sin helhet. Kärnfrågan blir: Vari ligger (de fysiska) böckernas värde? Jag har efter hand upptäckt att problemet är mera subtilt och mångfasetterat än man kan tro. I dag ska jag bara börja snoka runt i det hela. Som vi ska se är det flera olika faktorer som samspelar varav biblioteken bara utgör en, men en omistlig sådan. För att göra min position vis à vis biblioteken begriplig, måste den således artikuleras mot bakgrund av läsandets betydelse i olika sammanhang. Först när jag har berört några av dessa kan bibliotekens specifika roll, som jag skulle vilja se den, ringas in.
James J. O’Donnell ger en träffande bild av hur skrivande och läsande uppför sig på nätet:
”The central fact of our future is diversity. The single-author, linear-structure monograph will survive for a while, but it will very rapidly become in fact what it already is in principle: a component of a larger whole. Online publication of monographs will facilitate a multiplication of approaches and comparative interaction. […] juxtaposition and comparison [becomes] easier and more natural.
[…] primary and secondary materials will interact more powerfully than before as both are online side by side. Scholarly discussions will quote the original by pointing to it, and leave the reader to explore the original context, not just the few words and sentences most apposite. Conversely, texts will acquire structured commentaries not by single hands but organized out of the work of many.” [Avatars of the Word: From Papyrus to Cyberspace, s 133–134]
Denna diversifiering och kollektivisering av skrivandet och läsandet gäller inte bara forskningsmässiga arbeten utan, som bekant, i princip allt skriftligt material på nätet, oavsett dignitet. Många av de fördelar som framhävs när det gäller internetanvändning för skolarbeten baserar sig på detta förhållande. Som forskare och skribent har jag inga svårigheter att se de enorma fördelarna och jag har själv begagnat mig av möjligheterna i många år. Men:
”This is not to say that the reader’s task will become easier. If anything, the burden of responsibility will seem crushing to many. The great risk will be that providers of shortcuts will find devious and enticing ways to flourish and seduce. […] There will be a real struggle for control of the life of the mind in cyberspace. And sociology and economics will become players in that struggle as they help us to determine how much time and effort Augustine [eller någon annan viktig författare] is worth and who will spend years of preparation in order to use such resources well. The shift from an economics of scarcity to an economics of abundance becomes painfully relevant […].” [ibid., s 134; min betoning]
De här problemen — nackdelarna med det som samtidigt är fördelar — börjar nu drabba även skolorna med full kraft, i takt med att internet begagnas i traditionella lärdomsämnen som svenska och historia m fl. Jag intervjuade härom dagen en lärare i svenska på ett gymnasium i Lund. Hon hade bl a noterat att elever har en tendens att tycka att om en text blir för lång “så blir det för svårt”. Som vi vet är det mesta som läses på nätet kort. Men verkliga argument, verkliga intellektuella utredningar — och därmed verkligt tänkande och verklig förståelse — kräver oftast längre texter. Om nu läsandet av längre texter, böcker, alltså konkurrerar om uppmärksamheten med otaliga mängder av mera lättsmält material, så kan man fråga sig hur dagens elever och studenter är rustade att stå emot trycket från det lättsmälta och lättillgängliga, särskilt om det verkar “faktabaserat”. Till detta kommer den nutida betoningen av kommunikation framför läsande och begrundande. Den nämnda läraren (som f ö gärna använder internet i undervisningen) menade, att för att verkligen lära sig något i skolämnet svenska så måste skrivandet/kommunicerandet underordnas läsandet. Man behöver läsa mer än man själv skriver för att skrivandet ska kunna nå någon nivå att tala om. Och läsandet måste bestå av hela böcker.
I onsdags träffade jag en grupp lärare, främst i svenska, på ett skånskt gymnasium. En av dem berättade att hon för egen del använde nätet flitigt, själv bloggade och över huvud taget läste mycket nätsidor. Hon lade märke till att hon hade börjat läsa på ett nytt sätt. Hon läste mest korta texter och ögnade snabbt igenom många olika sidor för att se om det stod något av intresse. “Man kommer in i ett visst tempo på nätet” sa hon. En dag insåg hon att detta störde henne. Hon kunde liksom inte tänka längre. Därför började hon medvetet att ge sig tid att läsa tjocka böcker igen. Det där “igen” tror jag är nyckelordet här. Denna kvinna, liksom många av oss som växte upp fN (före Nätet), hade lärt sig och haft utbyte av att läsa hela böcker innan hon började använda Internet. Hon och vi har något att jämföra med. Vi kan, om vi vill, reflektera över de olika sinnestillstånd som infinner sig när vi läser en bok respektive när vi surfar på nätet.
Men hur ser denna potential för reflektion ut hos de som växer upp med och på nätet, om de inte också har eller får tillfällen att erfara de intellektuella och emotionella sinnestillstånd som är förknippade med koncentrerat bokläsande? Jag skrev nyligen en artikel om ”digitala infödingar” för en nätpublikation. Eftersom det inte fanns någon begränsning i hur långt jag fick skriva, skrev jag så långt som jag kände att jag behövde för att jag skulle få fram det jag ville ha sagt. En av kommentarerna till artikeln lyder:
”Jag vet varför denna artikel har fått så få kommentarer — den är alldeles för lång för att orka läsa på en datorskärm. Och så är den alldeles för lång för just oss “digitala infödingar” som nästan helt har slutat läsa så här långa texter, utan är vana vid att bara kunna skumma igenom texterna vi hittar på nätet för att snabbt plocka ut det viktiga…”
En annan kommentator, också ung, skriver:
”Om alla dessutom förlitar sig mer på sin förmåga att kunna rota fram information ur gyttjan på Internet än på sin egen kunskap i och förståelse för ämnet det gäller, vem ska då förse Internet med kunskapen? Hur bra kvalité kommer den kunskapen att ha och hur välformulerad kommer den att vara om ingen bryr sig om att lära sig att skriva korrekta texter?”
Personligen är jag övertygad om att “egen kunskap i och förståelse för ämnet” absolut förutsätter förtrogenhet med “långa texter”. Kan man inte uppbåda den koncentration och inlevelseförmåga som krävs för att läsa en bok, särskilt en mera krävande roman eller fackbok, så kan man helt enkelt inte lära sig att tänka på ett plan som är av värde i vad jag, med viss tvekan inför bereppets dolda sidor, skulle kalla ett civiliserat samhälle. Ännu mindre kommer man själv att kunna uttrycka sina tankar på ett adekvat sätt.
Om man har denna på egen och historisk erfarenhet välgrundade övertygelse, kan det vara av intresse att se den i relief mot denna karakteristik och uppmaning:
”Digital natives are a restless group, and like all teens and young adults they are self-assertive and insecure, living in the moment but worrying over their future, crafting elaborate e-profiles but stumbling through class assignments, absorbing the minutiae of youth culture and ignoring works of high culture, heeding this season’s movie and game releases as monumental events while blinking at the mention of the Holocaust, the Cold War, or the War on Terror. It is time to examine clear-sightedly how their worse dispositions play out online, or in a game, or on a blog, or with the remote, the cell phone, or the handheld, and to recognize that their engagement with technology actually aggravates a few key and troubling tendencies. One of those problems, in fact, broaches precisely one of the basics of learning: the acquisition of language.” [Mark Bauerlein, The Dumbest Generation, s 126]
Alla lite äldre lärare jag har talat med, dvs de med tillräckligt många år bakom sig för att kunna göra den jämförelsen, säger att de har märkt en tydligt minskad koncentrationsförmåga hos sina elever, från år till år. Detta har säkerligen flera orsaker men en viktig faktor är lika säkert den ständigt uppmärksamhetskrävande interaktiva mediemiljön. Denna mediemiljö är elevernas uppväxtmiljö och därför har de fått det olyckliga epitetet digitala infödingar. Vissa skribenter och tyckare framställer gärna detta som att de därmed har en annan “kompetens” än vi som är ofrånkomligen vuxna och som p g a vår ålder, om inte annat, inte är lika mycket som fisken i vattnet här. Men vad är det de är “kompetenta” i? Är det inte det som Bauerlein räknar upp? En lärare på ett medieprogram på gymnasiet gjorde väldigt klart för mig, att fastän hans elever går på ett program som är fokuserat på just denna mediemiljö, så är de ofta förbluffande okunniga om Internet o a digitala tekniker så fort de kommer bara lite utanför sina invanda stråk och apparater. Till den obeständiga uppmärksamheten och bristande koncentrationsförmågan kommer alltså också en saklig okunnighet om det de möter i sin vardag. (Jag kunde f ö under mina år som universitetslärare konstatera, att förstaårsstudenter år för år blev märkbart sämre på att verkligen läsa och analysera boklånga texter. Det var inte ovanligt att möta mycket intelligenta och i tal välartikulerade ungdomar som visade sig vara usla på att samla sina tankar i skrift. Särskilda åtgärder fick vidtagas för att hjälpa dem att höja nivån på sitt tänkande och läsande.)
Vad har nu detta med bibliotek att göra? Återigen vill jag framhålla att diskussionen om bibliotekens uppdrag och om bibliotekariernas kompetens är en del av en större bildningspolitisk diskussion. Det är först mot bakgrund av det senare, större perspektivet som biblioteksdiskussionen kan hamna rätt. Liksom för skolan handlar det för biblioteksverksamheten om att fråga sig: Vad är det vi vill sträva efter? Vad vill vi främja i samhället, hos de människor som kommer till oss? Skolan liksom biblioteken måste upprätthålla en realistisk anpassning till föränderliga samhällsförhållanden, men detta kan aldrig — får aldrig — innebära att man bara följer med strömmen. Man måste ju ha något eget, konstruktivt och innehållsdigert att komma med också. Man måste värna om sin kärnverksamhet och stå för dess speciella värden. Gör man inte det förlorar man sitt existensberättigande och muterar till något annat. Och därmed går de värden som hörde till kärnverksamheten förlorade. För bibliotekens del är böckerna, de långa texterna, centrala och oumbärliga ingredienser.
På en av .SE arrangerade hearingen om digital delaktighet samtalade jag på lunchen med Tuula Haavisto, biblioteksdirektör i Tammerfors. På hearingen berättade Tuula om hur Tammerfors bibliotek för ut internet till medborgarna och på hearingen i övrigt framgick det också med all önskvärd tydlighet, att just biblioteken spelar en viktig roll när det gäller att främja digital delaktighet för alla i samhället. Tuula, liksom de flesta jag har haft kontakt med apropå “bokdiskussionen” här, skilde mellan innehåll och form, vilket i sammanhanget innebär att man påstpår att det inte spelar någon avgörande roll om en text är tryckt eller läses på skärm. Det viktiga är själva texten, oavsett hur den fysiskt manifesteras. Min argumentation här går emellertid ut på att formen är viktig och att dess subtila inflytande kan vara viktigare än vi tror.
När jag direkt frågade Tuula om hon inte själv märkte någon skillnad mellan att läsa en tryckt bok och att läsa på skärm medgav hon att det visst var en skillnad. Själv menar jag att det är en skillnad i koncentration och förmåga till mera utdragen reflektion, vilket Tuula höll med om var fullt möjligt och hon menade att det här inte alls är en enkel fråga. Andra biblioteksmänniskor och bokläsare jag har talat med säger samma sak, samtidigt som de ofta framför tanken att det här kommer att ändras när läsplattor blir vanligare. Tanken tycks då vara, att det största problemet med skärmläsning är att det på de flesta bildskärmar kan vara tröttande för ögonen att läsa samma text en längre stund.
Vad är det egentligen fråga om här? Som jag ser det är det viktigaste problemet: vad är det vi får på köpet när vi, utan Internet-ansluten dator i närheten, läser en tryckt bok? Vad detta än är så är det något vi inte behöver ägna en tanke så länge vi mest läser tryckta, längre texter. Men om vi slutar läsa tryckta, längre texter för att i stället mest “vara på internet”, så försvinner därmed också det som vi tidigare fick gratis när vi läste tryckta texter. Tänk om just det är något viktigt? Vilka konsekvenser kan det få om biblioteken slutar att vara bibliotek i strikt mening (dvs centrerade kring tillhandahållande och läsning av tryckta böcker) och övergår till att bli en sorts digitalt baserade informationsrelästationer?
Låt mig nu ytterligare förtydliga vilket mitt grundläggande perspektiv är i den här frågan. Det handlar inte om vad biblioteken i dag rent faktiskt gör. Det handlar inte heller om hur arbetsbeskrivningen för bibliotekarier ser ut. Det handlar om böckernas betydelse i samhället och om biblioteken som en omistlig instans för att upprätthålla och odla denna ställning. Det handlar om vad som skulle kunna kallas en meta-kulturpolitisk fråga. Det handlar om hur en viss (helst hög) bildningsnivå ska kunna upprätthållas även i ett digitaliserat och alltmer “av-centrerat” digitalt samhälle. Utan en hög bildningsnivå och utan en gemensam, tydligt artikulerad strävan efter att bibehålla denna nivå, av skäl som transcenderar frågor om “arbetsuppgifter” och “anpassning till omvärlden”, är jag faktiskt lite orolig för ur framtiden kommer att gestalta sig. Det handlar alltså om bibliotekens funktion som bokbibehållare, sedd i ett vidare bildnings- och traditionssammanhang.
Men varför denna betoning av just boken (och som tidigare framgått menar jag med “bok” en taktilt blädderbar bok)? På ett möte jag hade med svensklärarkollegiet på ett gymnasium nyligen var många överens om att eleverna behöver läsa längre texter (dvs böcker) för att kunna uppnå en tillräcklig språklig kompetensnivå, en nivå som bl a gör det möjligt att utöva källkritik värd namnet. En person, vad jag minns var det skolbibliotekarien i gruppen, sade, apropå elevernas attityd till internet, att de ser nätet som en uppslagsbok och nöjesmaskin (och, kan man tillägga, som ett medium för kompiskontakter), inte som en resurs för att verkligen tänka och lära sig svårare saker.
Mot den här bakgrunden — och liknande tankar framförda av många skribenter — vill jag hävda att det vore ett stort misstag att reducera bibliotekarierollen och bibliotekens uppgift till att fungera som, visserligen mycket kompetenta, informationsreläer i ett digitalt ekosystem. Vem ska då måna om böckerna? Är det bara svensklärarna som kan tänkas bry sig om dem? Enligt min personliga erfarenhet är det mycket utvecklande och bildande att ge sig tid att läsa riktiga, bra böcker i alla ämnen man kommer i kontakt med. Jag har hittills i livet inte träffat en enda person som inte läser böcker och som det går att föra något kunnigt samtal med om frågor av djupare mänsklig betydelse i det moderna/postmoderna samhället. En anledning till det är bristande förmåga att på ett insiktsfullt sett relatera till dem som har levt före oss, dvs en bristande förankring i ett längre tidsrum. Detta går även ut över synen på framtiden.
Den här mera kognitiva och insiktsmässiga sidan av saken är inte den enda av betydelse, eller rättare sagt: det koginitiva och insiktsmässiga måste betänkas i ett större sammanhang. Det finns nämligen en viktig traditionsförmedlande sida också. Jag har ovan föreslagit en analogi mellan muséer och bibliotek. Nu tänkte jag pröva en annan analogi, med ett ännu längre tidsperspektiv. För några år sedan arbetade jag i ett forskningsprojekt som handlade om olika aktörers uppfattningar om tid och rum i relation till det planerade slutförvaret av svenskt kärnavfall. En av de frågor vi studerade rörde hur man skulle kunna bevara kunskap om ett tänkt förslutet slutförvar i 100 000 år (ja, du läste rätt). Som bekant har ingen mänsklig kultur fortlevt så länge och i slutrapporten skrev jag: “Hundratusen år […] är ren teori och kommer alltid att så förbli.” Men angående den ändå viktiga frågan om hur man kan bevara information och kunskap länge, så finns det intressanta tankar att hämta. Ett citat från en av våra rapporter som tog upp detta lyder:
”Vilka skulle kunna vara de sociala/intellektuella/organisatoriska förutsättningarna för att arkivinnehållet ö h t ska vara “levande” om, säg, 300 år? […] Själva tanken att bevara information för framtiden (om farligt kärnavfall) förutsätter att det historiska medvetande vi har nu — att “dokumentariskt” bry sig om det förflutna — kommer att finnas även i framtiden. Men ett sådant medvetande fanns inte före modern tid och frågan är om det kommer att finnas efter modern tid.”
Här borde analogin till bibliotekens kulturella samhällsansvar vara tydlig. Om inte biblioteken aktivt verkar inom ett så här långt framtidsperspektiv (några hundra år), vem kommer då att göra det? Ingen, anser jag. Trycket mot att bortse från längre tidsperspektiv är för stort. Det som gör problemet verkligt allvarligt är att vi redan tycks vara på väg dithän, att ett levande, personligt baserat historiemedvetande som sådant är på väg att försvinna in i någon sorts diffust utsträckt nu, som är ett mischmasch av anekdotiska nedslag i olika, sinsemellan inkongruenta epoker (jämför det populärkulturella utbudet i olika former) med bara ett tillfälligt associativt sammanhang, vilket också ständigt muterar.
Jag inser att det är mycket intima erfarenheter och hållningar i böckernas värld som ligger bakom en del av vad jag har försökt uttrycka här. Det går alltid att finna rationella skäl och vetenskapliga belägg för varje någorlunda giltig uppfattning, dvs för varje uppfattning som har en aldrig så begränsad giltighet för någon. Men i botten finns det alltid något som i sig självt är och förblir icke-rationellt. Det irrationella är alltid den verkliga basen för alla våra avgöranden, i stort och smått. Detta hindrar inte att de kan vara förnuftiga i en vidare mening, vilken inkluderar medvetenhet om inre bevekelsegrunder, kunskap om faktiska förhållanden och rationella slutledningar.
Just nu sitter jag omgiven av ca 1500 av de mest använda eller spännande böckerna i mitt privata bibliotek, huvudsakligen facklitteratur inom de mest disparata och underliga ämnen, allt från ren vetenskap till irrationellaste magi. Några hundra volymer finns i vardagsrummet på bottenvåningen, främst romaner, poesi, historia och djur- och naturböcker. Ytterligare kanske tusen böcker har förvisats till källaren, för tillfället relegerade till en mera undermedveten del av mitt bokliga medvetande. Det förekommer trafik mellan dessa avdelningar i både rum och sinne. Inget är sorterat efter några sedvanliga biblioteksprinciper, utan helt och hållet efter mina egna skiftande associationer och ständigt preliminära kategoriseringar.
Inte bara böckerna utan också deras inbördes ordning fungerar bokstavligen (!) som ett externt minne och en externt tillgänglig tankebakgrund, vilken finns för mina ögon och är tillgänglig för mina händer hela tiden så länge jag befinner mig hemmavid, vare sig jag “arbetar” eller “kopplar av”. När jag ändrar mina tankar kraftigt — det händer då och då — så måste jag sortera om ganska stora delar av bokbeståndet, eftersom den tillfälliga ordningen inte längre stämmer med den levande verkligheten i mitt eget huvud. På så sätt är den bokliga delen av min yttervärld en samtidigt fast och flexibel del av mig själv, en förstärkare och medskapare av min väg genom livet.
Trots en mycket omfattande och i stort sett daglig närvaro på internet sedan 1994, har jag aldrig lyckats uppnå den kraftfullhet i associationerna och den stadga i tanken i relation till nätet, som det fysiska biblioteket och de fysiska böckerna, med alla sina understrykningar och marginalanteckningar, skänker mig. En väsentlig skillnad mellan fysiska böcker och digitala simuleringar av böcker är inte minst de senares brist på inneboende historia. Digitala filers historia är alltid lika abstrakt som filerna själva. De saknar all påtaglighet, själva återgivningen på skärmen är efemär och filernas fysiska existens kan bara förstås, återigen abstrakt, med den teoretiska fysikens hjälp.
Vi människor har mycket lätt för att inbilla oss saker. Hela samhället, hela kulturen bygger egentligen på olika befästa inbildningar. Det vi nu upplever är ett globalt inbildningsskifte. I den moderna civilisationen har inbildningsgrunden ända tills nyligen varit fysiska dokument. Vår historia, vår juridik, vår demokratiska debatt har förutsatt, och förutsätter alltjämt — jag säger det igen: fysiska dokument. Vi är fortfarande tillräckligt vana vid detta för att ofta kunna ta egenheterna hos de fysiskt relativt permanenta böckerna och dikumenten för givna — just de egenheter som jag har gett en personlig vinkling ovan. Men den massiva digitaliseringen, och den allt frekventare övergången till digitala “dokument” i allt fler sammanhang, håller på att gradvis underminera det som hittills har varit självklart. Vad jag försöker peka på är att denna process kan få en rad oväntade och oönskade effekter, om man envisas med att tänka i termer av “text som text” (t ex: “det går lika bra med läsplattor”). Vad jag säger är, att det är skillnad på text och text och att dessa skillnader kan vara mycket viktigare än vi inbildar oss.
