av Joel Halldorf
Klostervisdom för det moderna arbetslivet. Huvudvärk, sömnbrist, ansiktsförlamning, ångestattacker, minnesluckor, hudutslag, magsmärtor, tillfällig synförlust och mer eller mindre total kollaps.
Det är åtminstone början på en lista över symptom som jag och folk i min närhet drabbats av till följd av stress och press knutet till arbetet. Vi lever i det totala arbetets tid — ”der totalitären Arbeitswelt” skrev den tyske filosofen Josef Pieper år 1948 och citerade med avsmak sin landsman Max Weber: ”Man arbetar inte för att leva, utan man lever för sitt arbete.”
Idag har denna moderna arbetslinje fullbordats i en postmodern, digitaliserad arbetsmarknad där datorerna gjort det möjligt för oss att ta med oss förvärvsarbetet hem. För att, som jag för övrigt gör nu, sitta vid köksbordet och jobba — visserligen med hembryggt kaffe i stället för jobbets eländiga automater. Vi tänker att det är en förmån och tillhör vi dessutom ”den kreativa klassen” kan vi alltid lura oss att det egentligen inte är jobb, utan något mer personligt. Ett konstverk kanske, eller en hobby. ”Find a job you like and you never have to work again!” som det heter. Detta är inte arbete, det är ett kall! säger vi till oss själva.
Men ändå alla dessa nära-inpå-utbrändhets-symptom som människor runt om kring rapporterar om.
Hur ser en hållbar arbetslinje ut i vårt postmoderna, digitaliserade dygnet-runt-samhälle? För att få svar på frågan reste jag till ett kloster i norra Italien med Benedikts klosterregel i packningen.
”Sysslolösheten är själens fiende”
Benedikt av Nursia
I slutet av 400-talet skickades Benedikt från den lilla staden Nursia till Rom för att studera. Det var det naturliga steget för en ung man ur den italienska överklassen, men Benedikt vantrivdes. Han avskydde staden, med dess tomma karriärism och ytliga hedonism. Tjugo år gammal lämnade han den. Han visste inte vart han skulle, han ville bara bort. Så småningom fick han kontakt med en äldre munk som började undervisa honom. Benedikt levde som eremit i tre år och fördjupade sig genom bön och studier i den monastiska visdomen från Egyptens munkar.
Men snart störs Benedikts ensamhet och han blir eftersökt av människor i trakten. Han ansluter sig till en grupp munkar och blir deras abbot. Under åren fram till sin död grundar han tolv kloster i området. Det är för dessa gemenskaper han skriver sin klosterregel, den som kallas Benedikts regel. Den får dock en mycket större spridning än så och blir så småningom grundregeln för i princip allt klosterliv i Västeuropa.
Benedikts regel är praktisk och personlig. Målet för livet i klostret är ”det odelade hjärtat” — ett liv helt inriktat mot Gud. Vägen dit kräver kamp och övning, men i denna kamp är det nödvändigt att ta hänsyn till hur människan faktiskt är funtad. Och inte bara människan i allmänhet, utan varje enskild person. Det gäller att hitta ”det rätta måttet” för var och en, med ett uttryck ur den benediktinska traditionen.
Benedikt lägger en stor vikt vid arbetet. Ora et labora — bön och arbete — lyder ett slagord som sammanfattar hans regel. Egentligen borde det kanske heta ”Bön, läsning och arbete” för det är så dagarna i klostret organiseras: fasta tider för bön, andlig läsning och arbete. Dessa tre bidrar till att skapa den rätta och nödvändiga balansen i munkens liv.
Kapitel 48 i regeln behandlar arbetet och inleds med orden ”Sysslolöshet är själens fiende”. Det är en av de få uttryckliga motivationerna som Benedikt ger för arbetet i sin regel. Han presenterar ingen komplett teori om arbetet, men ger desto mer konkret vägledning till arbetets plats i munkens liv. Man får läsa mellan raderna, och försöka förstå intentionerna utifrån instruktionerna.
Det första att lägga märke till är att arbetet är ålagt, men inte som en börda utan som en gåva. Arbetet är frälsande, det är en del den ”frälsningens väg” (via salutis) som munken vandrar. Därför skriver han att ingen ska berövas arbetet: ”Sjuka eller svaga bröder skall tilldelas sådant arbete eller hantverk, att de inte är sysslolösa” (48:24). Benedikt gör ”arbetet till en sida av själva gudssökandet” skriver Ingmar Svanteson i sin kommentar till regeln.
Den lutherska maximen ”Den som arbetar syndare inte” är väl känd, men för Benedikt är arbetets betydelse inte bara negativ. Man ska inte arbeta enbart för att undvika något negativt — att synda –utan för att arbetet i sig är något positivt. Detta är en slags arbetslinje, om än av ett litet annat slag än de Nya Moderaternas.
”Först då är de verkliga munkar, om de lever av sina händers arbete.”
Benedikt av Nursia
Man kan utläsa fem motiv för arbetet i Benedikts regel. Det asketiska är det grundläggande: att munken genom det manuella arbetet också arbetar på sin frälsning. Men arbetets värde ligger också i att munken på så sätt förtjänar sitt uppehälle. Han slipper ligga andra till last och kan i stället själv dela med sig av sitt arbetes frukt till de fattiga.
Dessutom är arbetet en chans att både visa och växa i kärlek till gemenskapen. Att arbeta för varandra är att på ett konkret sätt visa varandra kärlek och omsorg. Därför sägs det om kökstjänsten, att ”i denna tjänst vinner man större lön och kärleken förökas” (35:2).
Slutligen är arbetet nödvändigt för balansen i livet. Det kapitel som handlar om arbete har rubriken ”Om det dagliga arbetet med händerna.” Såväl bön som läsning var en intellektuell syssla som i första hand förrättades sittande. Men en människa är inte bara huvud, utan också kropp. Därför behövs kroppsarbete — gärna av ett hårt och fysiskt slag: ”Om förhållandet på platsen eller fattigdom kräver att bröderna själva skördar skall de inte vara bedrövade, ty först då är de verkliga munkar, om de lever av sina händers arbete, liksom våra fäder och apostlarna.” (48:7–8)
I sin regel schemalägger Benedikt en dag för sina munkar med en växling mellan det intellektuella — bön och läsning — och det fysiska. Detta är en rytm som idag är sällsynt. Ett modernt arbete är ofta antingen intellektuellt eller fysiskt, vilket omöjliggör den nödvändiga växlingen. Svanteson kommenterar:
”Redan fastställandet av bestämda tider för bön och läsning respektive manuellt arbete vittnar om Benedikts medvetenhet om behovet av en balanserad växling, en rytm, där det ena avlöser det andra. Varken bönens eller arbetets båge kan hållas spänd för länge. Däremot kan det ena bereda mark för det andra.” [s 332]
Det låter förvisso både rimligt och klokt — men om ens arbete inte är manuellt utan också det intellektuellt, vad gör man då?
”Alla i gemenskapen deltar i det manuella arbetet, inklusive enkla sysslor — matlagning, disk, städning — som ett sätt att betjäna sina bröder, systrar och gäster.”
ur The Monastic Community of Bose
En sätt att förstå en gammal text är att möta människor som försöker praktisera den. I Monastero di Bose vill man leva ett klosterliv som både är rotat i traditionen från Benedikt och anpassat till den moderna samtiden. Klostret grundades på 1960-talet av den karismatiske Enzo Bianchi. Liksom Benedikt inleddes hans monastiska väg när han var omkring tjugo år och började med tre års eremitliv. Men så småningom anslöt sig några till och ett kloster växte fram. Idag är man 70 män och kvinnor som ber, läser och arbetar tillsammans.
Det är hit jag anländer för be, läsa och försöka förstå den benediktinska arbetslinjen lite bättre. Bose ligger strax söder om Alperna, en samling hus på slänten av en kulle, med bergskedjan som en massiv fond i norr. Själva klostret präglas av en enkel skönhet, som om skandinavisk minimalism funnit en utpost i Sydeuropa.
För bröderna och systrarna — klostret innehåller båda — ringer klockan vid 04:30 för väckning. Efter ungefär en timmes andlig läsning (lectio divina) samlas man till bön. Därefter arbetar man från åtta till fem, med avbrott för middagsbön och lunch. Som det står i gemenskapens regel: ”Du arbetar för att våra fäder och apostlarna arbetade, för att du inte ska låta någon annan tjäna dig… och för att du ska visa din solidaritet med alla människor genom att arbeta som de.”
Kontorstider, således, som ett uttryck för solidaritet med oss som lever utanför klostrets murar! I klostret finns trädgårdar, verkstäder, bageri och snickeri som ger möjlighet till det manuella arbete som värdesätts så högt i klostertraditionen. Men inte heller en plats som Bose kommer undan det moderna arbetslivet. Där finns också ett förlag, lärare och en ganska omfattande administration — klostret tar emot omkring 15.000 gäster per år. Med många intellektuella skrivbordssysslor, hur gör man för att uppnå den nödvändiga balansen mellan huvud och kropp?
Som gäst äter man tillsammans med några av klostrets bröder och systrar, och vid en måltid frågar jag om den som har ett intellektuellt arbete.
Ah, det är svårare för dem, svarar systern. Men vi försöker göra så här: alla på klostret har sitt arbete, men alla hjälper också till med gemensamma sysslor. Arbetar i köket, städar och sådant. Jag som har ett manuellt arbete gör det en förmiddag i veckan, men om man har ett intellektuellt arbete har man två förmiddagar och en heldag för sådana sysslor. De behöver det, fortsätter hon. Alla människor måste få chansen att upptäcka att de inte bara är sina huvuden, utan att de också är kropp!
För de intellektuellt arbetande blir alltså vardagsysslorna dagens manuella arbete. Detta får mig att tänka på familjen därhemma, den något eftersatta matlagningen och den mycket eftersatta trädgården. Här finns en möjlighet till arbete med händerna efter det att arbetet framför datorn avslutats.
I den upprörda debatt som rört RUT kan man ibland ana en omsorg om de kontorsarbetare och affärsmän som försöker köpa sig fria från det enda manuella arbete deras liv rymmer. Oftast stannar det i självrättfärdig moralism — ”Alla borde ta hand om sin egen skit”. Men kanske finns ändå, djupt därnere, en insikt om behovet av balans, och en omtanke om dem som är på väg att delegera bort denna möjlighet.
”I Monferrato är skördetiden kronan på verket för det gångna årets arbete, och den är också symbolen för den innerliga relationen mellan jorden och människorna som brukar den.”
Enzo Bianchi, Gårdagens bröd
I en broschyr som delas ut på klostret beskrivs balansen mellan huvud och kropp genom att dagen delas in i intellektuellt arbete på förmiddagen och manuellt på eftermiddagen. Det senare illustreras med bilden av en munk vid en drejskiva. Hantverkets starka ställning i den monastiska traditionen har med det stora värde man sätter på det manuella arbetet.
Men klostertraditionens uppskattning av det manuella arbetet bottnar inte bara i insikten om att omväxling förnöjer. Klostret är en religiös plats, där hela verksamheten har en andlig botten — också arbetet.
I Bibeln framträder Gud själv som hantverkare. I samband med världens skapelse berättas om hur Gud planterar trädgården Eden. Gud som trädgårdsmästare, med andra ord. Längre fram finns historien om profeten Jeremia, som får uppmaningen att gå till krukmakarens hus och iaktta denne i arbete. ”Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer”, säger Gud till Jeremia, och liknar sig alltså vid en krukmakare.
När människan tar det skapade i sina händer och själv formar det, då samarbetar hon med Gud som är skaparen. Det är Gud som givit henne materialet, och genom att bearbeta det vidare så deltar hon i Guds verk. Och inte nog med det: det hon gör är gudalikt. När hon skapar med sina händer då är hon själv en skapare i miniatyr.
”Du arbetar för att du genom ditt arbete är en medarbetare i det skapelseverk som utförts av Gud”, som det heter i Boses regel. Detta återkommer också i flera samtal med klostrets bröder och systrar. Att arbeta med sina händer är att samverka med Skaparen. Därmed blir det nästan något heligt, en gudstjänst i naturens katedral.
Något annat som ständigt återkommer i samtalen är arbetet som en chans att både visa och växa i kärlek — precis som Benedikt sa om kökstjänsten.
Att göra saker med sina händer, det är att ta hand om både ditt och andras liv, säger den av bröderna som är trädgårdsmästare samt ansvarig för klostrets unga noviser. Dessutom ger arbetet de unga som kommer hit en chans att lära känna platsen, fortsätter han. De är med och formar den, och de lär sig att vara tacksamma mot alla andra som bidragit till den. När man själv har varit med och byggt något — en säng, eller en stol eller ett hus — så förstår man värdet och den ansträngning som ligger bakom vardagens alla ting. När man själv har odlat squash eller tomat, så lär man sig att bli tacksam för den mat man äter.
Det är svårt att inte fundera på om vårt moderna slit-och-släng samhälle vore omöjligt om fler ägnade sig åt hantverk? Man säger ibland att vår tid älskar prylar, men det är egentligen inte sant. Vad vi älskar är att skaffa prylar. Men när vi väl skaffat dem förlorar vi snart intresset. Vi börjar nästan hoppas att vår mobiltelefon ska gå sönder så att vi kan skaffa nästa uppdatering. Skulle denna flyktighet vara lika enkel för oss om vi själva ägnade oss åt att tillverka saker, och därmed kände praktiskt — inte bara teoretiskt — det arbete som ligger bakom alla de prylar som vi äger?
”Om vi förstår att bönen är en dialog mellan Gud och människan — en dialog som både förutsätter att vi lyssnar till Guds ord och att vi svarar — så kommer vi se att bönen är en resa som väcker den som ber till nya dimensioner av gemenskap: med Gud och med andra människor.”
Enzo Bianchi, Ord av spiritualitet
Till syvende og sidst är det dock bönen som står i centrum i ett kloster, och den allt annat än blygsamma ambitionen är att leva efter aposteln Paulus uppmaning att ”be ständigt”. Devisen ”bön och arbete” beskriver inte ett liv som består av två olika och skilda moment, utan ett liv där bönen och arbetet genomsyrar varandra. Bönen som ett arbete, arbetet som en bön. Samverkan med skaparen och sysslorna som konkreta kärlekshandlingar bidrar till att ge arbetet en bönekaraktär. Men man ska också, säger såväl Benedikt som munkarna i Bose, bedja när man arbetar. Men hur går det till rent praktiskt, frågar jag en av systrarna?
Jag försöker att minnas och tänka på de bibeltexter som jag läst på morgonen, svarar hon. Det blir min bön. Det är lättare när man utför det manuella arbetet, och svårare när man arbetar intellektuellt.
I boken Ord av spiritualitet talar Enzo Bianchi om detta som memoria Dei — att ”minnas Gud”. Detta är, skriver han, en väg till den ständiga bönen. Det handlar om att bevara Gud i sitt hjärta genom minnet, vilket kräver uppmärksamhet och frihet från distraktioner.
Det är kanske här som skillnaden mellan klostrets arbete och arbetet i världen blir allra tydligast. För vem arbetar idag utan distraktioner? Multitasking uppfattas som en dygd (trots att vetenskapliga studier avslöjat det som en myt) och på våra datorskärmar ryms lager efter lager av fönster och arbetsuppgifter. Mobiler som plingar, mailkorgar som fylls till bredden och ständigt möjligheten att lämna krävande uppgifter för att ge sig ut och surfa på nätets virtuella oceaner. Vi lever, som det ibland sägs, i distraktionernas tid. Vi minns knappt vad vi skrev i det senaste mailet vi slängde i väg — hur kan vi då minnas Gud?
I kontrast till detta betonar klostren betydelsen av den inre uppmärksamheten. 1900-talsmunken Thomas Merton formulerade det så: ”munken lämnar världen enbart för att lyssna mer uppmärksamt och till de djupa och så ofta negligerade röster som stiger upp ur hans inre djup.” Det är detta som är målet: att minnas Gud, att lyssna efter Guds röst, och att fyllas av Guds kärlek.
Det fokuserade, manuella hantverket ger munken en möjlighet att göra detta även under arbetet. Att dreja, städa, diska, gräva och tyst mumla sina böner eller åtminstone minnas Gud. Det är svårare, om än inte omöjligt, för den som arbetar intellektuellt. Men för den som hela tiden distraheras är det hopplöst. Det är ingen tillfällighet att det grekiska ordet för djävul — diabolos — också kan översättas ”den som splittrar”.
”Arbetet är till för människans skull. Det är inte främst produktion, och ännu mindre en handelsvara.”
Ingmar Svanteson
Gemenskapen med Gud är målet för munken, och därför ska allt i klostret medverka till detta. Det är genom denna hierarki, där gudsgemenskapen står överst, som arbetet slutligen får sin rätta plats. Det fogas in i den monastiska kallelsen. Arbetet är viktigt för munken, men det har ändå inget ”egenvärde”. Det är ett medel för större mål: övningen i att älska sin nästa och sökandet efter Gud.
I sin kommentar till Benedikts regel varnar Ingmar Svanteson för att förringa arbetet, men också för att tänka för högt om det. Den som menar att arbetet har ett självändamål kommer snart befinna sig helt i dess våld:
”Han är inte bara hängiven sin syssla, han har förlorat distansen till den. Arbetet har blivit ett självändamål som öppnar för arbetsnarkomani eller för stolthet och vakthållning kring något eget. Arbetet dras omärkligt in i ett effektivitetstänkande, som värderar munkarna mera efter vad de gör och producerar, än efter vad de är som munkar.” [s. 331]
Om arbetet står överst i hierarkin så tar det snart makten över oss, med utbrändhetens många ansikten som följd. Men går det att leva så här utanför klostret?
Kommer ni ihåg Josef Pieper, tysken som reagerade mot Webers maxim om att människan lever för att arbeta? Han fann i stället stöd hos Aristoteles som sa: människan lever för schole. Detta svåröversatta ord — Muße på tyska, leisure på engelska och ”frihet från möda” i den svenska översättningen av den Nikomachiska etiken (X.7) — är enligt Pieper inte fritid, nöjen eller tom avkoppling. Avkoppling ägnar vi oss åt för att orka arbeta mer, och om vår fria tid inte är något annat än det, då betyder det att arbetet har oss i sitt våld. Schole är till för den filosofiska verksamheten. Kontemplationen över livet och verkligheten — ytterst sett genom bönen och kulten.
Kontemplation — kärlek — arbete. Det kan finnas en ordning även för oss som inte lever i kloster, där arbetet får sin rätta plats. Arbetet är då betydelsefullt — men inte för sin egen skull. Det tjänar högre mål, och ska bereda plats för ännu viktigare aktiviteter. Avstånden är inte så långa mellan Aristoteles, Benedikt och Pieper.
Inte heller till Bose. Den sista dagen innan avfärden frågar jag en av munkarna, en jovialisk man som anslöt sig till klostret för trettio år sedan, hur han tror de kan hjälpa oss som lever i världen. Han tvekar, men svarar till slut:
“Här på klostret är allting ordnat på ett sätt som hjälper människan att leva ett liv i bön och kärlek. Kanske — jag säger bara kanske — kan vi hjälpa människor att se vad som är verkligt viktigt i livet.”
6 november 2014
Fotografier: Robert Svensson
