av Paulina M. Söderlund
Ack programmering, min ständiga olyckliga kärlek.
Jag har alltid älskat att koda. Den befriande känslan att innanför väl definierade och dokumenterade ramar, ett litet fönster och en syntax, kunna bygga nästan vad som helst. Det är en hissnande tanke.
Jag kodar som ingen annan. Som man egentligen inte ska koda. Jag skriver kod som jag tänker att författaren skriver sin roman. Som kompositören skapar musik och konstnären målar sina motiv. Jag målar med breda penseldrag. Skriver långa haranger tills jag känner att nu — nu funkar det! Först då testar jag och möts av en lång radda felmeddelanden. En lång färd mot fungerande kod har tagit sin början. Som en ettorna och nollornas Don Quijote slåss jag mot buggar som aldrig tycks ta slut. Sådan är jag.
Första gången jag skrev egen kod var jag 17 år och hade precis köpt min första smarta miniräknare. Jag lusläste manualen och skrev sedan ett program med tid som input och snabbaste resvägen hem som output. Programmet blev liggande, men stoltheten jag kände över att alldeles själv ha skapat något som faktiskt fungerade och i teorin var till stor nytta var obeskrivlig.
När jag kodar kliver jag in i en annan värld där tid och rum inte existerar. Jag glömmer äta. Glömmer kissa. Det är bara jag och mitt lilla fönster med kod. Jag har hört att det kallas flow. Känslan av ett obrutet kreativt flöde som aldrig vill ta slut. Jag kallar det besatthet. När jag programmerade mitt exjobb på MIT Media Lab gick jag ner sex kilo på en månad. Min egen spontana 5:2-metod bestående av kod fem dagar i veckan, mat de resterande två.
Efter examen drog jag slutsatsen att jag aldrig skulle kunna jobba som programmerare. Trots min stora kärlek till koden antog jag att det inte finns plats för sådana som jag när det väl gäller. Programmering handlar nämligen inte om att måla med breda penseldrag, sa de i skolan. Det är visserligen en konst. Men en konst i att strukturerat och kontrollerat ta sig mot ett mål och hela tiden testa sig fram för att säkerställa att en har valt rätt väg.
Jag, som inte ansåg mig vara systematisk nog; kände mig omständlig och yvig. Ingen typiskt programmerare, helt enkelt. Trots att jag blev erbjuden och antog jobbet som programmeringsassistent vid sidan av studierna på KTH fortsatte jag att känna mig apart. Till skillnad från många av de andra assistenterna — merparten killar — var jag inte självlärd. De hade många års erfarenhet av att leka och jobba med kod. Med ett ynka reseplanerarprogram i bagaget låg jag i lä. När jag sen insåg att jag var lika intresserad av användarna — människorna och deras psykologiska drivkrafter — som av koden valde jag att bli interaktionsdesigner.
Stockholms vanligaste yrke
Vet ni att programmerare numera är Stockholms vanligaste yrke? En boom i IT-, spel- och appindustrin har bidragit till att det nu finns 40% fler programmerare i Sverige än alla montörer, maskinoperatörer och fabriksarbetare tillsammans, enligt SCB. Av alla 80.000 programmerare som verkar runtom i landet, finns nästan hälften (45%) i huvudstaden. Och efterfrågan på programmerare är så stor att många av IT- och spelbolagen tvingas rekrytera utomlands.
Vet ni hur många av dessa drygt 80.000 programmerare och systemutvecklare som är kvinnor? 20% enligt SCB. Inom webbprogrammering lär fördelningen vara mer jämn. Åtminstone i USA där cirka 40% av utvecklarna är kvinnor enligt en artikel i the Atlantic. Men ändå. Ni fattar. Vi har ett problem. Ett problem som består i att det i takt med att teknisk kompetens i allmänhet och programmering i synnerhet spelar en allt viktigare roll i samhället, skapas nya statusyrken där kvinnorna lyser med sin frånvaro och där viktig kompetens och alternativa perspektiv därmed går förlorade.
Det låter kanske aningen naivt men det är först på sistone jag kommit att förstå att den mångfald inom IT-branschen som jag så länge arbetat för att främja, bland annat som aktiv medlem i den ideella organisationen Geek Girl Meetup, inte bara handlar om företagspolitik (statistik indikerar t ex att mångfald främjar företag och gör dem mer konkurrenskraftiga) eller privatekonomi (kvinnorna går miste om de mest välbetalda högstatusjobben), utan är en ren samhällsekonomisk angelägenhet. När kvinnorna av en eller annan anledning hålls utanför eller väljer andra yrkesbanor går vi miste om arbetskraft. Vi går miste om kompetens. Det är då vi tvingas leta efter rätt människor utanför landets gränser. Så enkelt är det.
Jag hörde för ett tag sedan förre finansministern Anders Borg proklamera på scen att ”det faktum att kvinnor runtom i Europa hålls utanför arbetsmarknaden är ett av de största hoten mot Europas fortsatta utveckling och konkurrenskraft” (Dagens Industris konferens Världen 2014). Samma resonemang bör kunna appliceras på Sverige. Det faktum att kvinnor av strukturella och kulturella skäl hålls utanför statusyrken i vardande är ett av de största hoten mot Sveriges fortsatta utveckling och konkurrenskraft. Kvinnorna måste med om vi vill ha en chans. Så enkelt är det.
Ja, men så hur gör man då? Trenden är till och med negativ just nu, enligt Digitaliseringskommissionen. Andelen kvinnor som söker sig till tekniska utbildningar minskar. Hopplöst fall! Men jag vägrar låta mig nedslås. Jag tänker att de små steg vi tar i rätt riktning ändå gör skillnad. För första gången i svensk historia har stora och små konkurrerande IT- och teknikbolag gått ihop för att hjälpa varandra öka jämställdheten inom bolagen. Initiativet kallas TechEq och går i korthet ut på att bolagen skriver under på ett antal gemensamma mål och därmed får tillgång till ett transparent och generöst utbyte av konkreta metoder och åtgärder som givit resultat. Det gäller att tänka mångfald i allt. Mena det. Och att aldrig, aldrig nöja sig med mindre. Netlight, en av initiativtagarna till TechEq, har rekryterare vars enda uppgift är att leta efter kompetenta kvinnor i olika nätverk. De anställda uppmuntras dessutom att delta i arbetet att rekrytera fler kvinnor, bland annat genom att tipsa kvinnliga vänner och bekanta om lediga jobb inom företaget.
Inom Geek Girl Meetup, en ideell förening och årlig knytkonferens för kvinnliga tekniknördar, som jag själv engagerat mig i ligger fokus på att lyfta fram kvinnliga förebilder. Den stereotypa bilden av ingenjören, tekniknörden, programmeraren, hackern, makern som “vit man” måste förändras eftersom den är missvisande och osynliggör kvinnor som älskar teknik. Kvinnor som på olika sätt livnär sig på teknik.
Sen har vi det här med rekryteringsbasen. För att få fler kvinnor att hitta till tekniska utbildningar (i dagsläget är fördelningen ungefär 30/70% mellan kvinnor och män) måste fler framgångsrika och inspirerande kvinnor inom IT- och teknikbranschen lyftas fram. Högskolor och universitet måste utvärdera hur de kommunicerar och profilerar utbildningarna. Vilken kompetens som värderas och lyfts fram.
omvärdering av teknisk kompetens
Och så måste vi börja se. Se sådana som jag. Som byggde uppfinningar av glaspinnar och annat skräp och skrev tekniska manualer redan som tioåring. Som spelade datorspel så fort jag hade tid över och på eget initiativ programmerade om miniräknaren till en reseplanerare. Teknik och tekniska kunskaper uppmuntras fortfarande i större utsträckning och tidigare hos pojkar än flickor. Men det handlar lika mycket om att omvärdera vad teknisk kompetens egentligen är. Vad programmering egentligen är. Karin Nygårds, mellanstadielärare och grundare av Geek Girl Mini säger det så bra: “Målet är att ge eleverna de nycklar de behöver för att kunna förstå och verka i ett digitalt samhälle. Det är det demokratiska och allmänbildande perspektivet som är min huvudingång till programmering. Framtiden är ingen fast, förutbestämd punkt som vi är på väg till, utan vi kan påverka och bidra till att skapa morgondagens samhälle.”
Med andra ord: programmering är så mycket mer än skriva kod. I ett samhälle där tekniken är så central är programmering en maktfaktor. Ett demokratiskt verktyg som ger den som behärskar konsten en möjlighet att vara med och påverka och bygga upp. Det är allmänbildning. Det är också ett slags tankeverktyg; en utgångspunkt för att utforska och resonera kring hur omgivningen fungerar och hänger ihop. Och sist men inte minst är programmeringen ett kreativt verktyg som kan användas till så mycket mer än att skapa funktionella program. Den kan skapa musik, spel, formatera böcker, spela shack, måla, skriva nyheter, omvandla frukt till instrument. Det finns inga gränser. Programmeringen måste inte vara strukturerad, buggfri och mål- eller funktionalitetsinriktad. Den kan också vara lekfull, rolig, undersökande, trevande, meningslös. Jag tror att vi genom att bredda bilden av 1) vad man kan och ska göra med kod; 2) varför man programmerar, 3) hur man programmerar och 4) vem som kan programmera öppnar upp för att fler vågar testa programmering, upptäcker att de tycker om det och känner sig bekväma med att identifiera sig som programmerare.
Om någon hade sagt till mig att det inte spelar någon roll hur man programmerar så länge programmet gör det den ska och jag har roligt (en sanning med modifikation, men ni fattar); att programmering visst kan vara som att skriva en roman eller som att komponera en schlager. Ja, då kanske jag hade omvärderat mig själv som kodare. Kanske hade jag inte varit lika snabb med att döma ut mig själv som oduglig. Kanske hade jag varit programmerare och älskat mitt jobb såsom jag älskar att koda.
Jag vill gärna tro det.
4 november 2014
