Den imaginära döden

av Eva Kosek

Döden är ett av de få ord som saknar egen definition och det beror knappast på att det är ett ord utan betydelse, ett ord som ingen brytt sig om att försöka definiera. Svensk ordbok definierar döden indirekt, genom det som vid första anblicken framstår som ordets motsats, nämligen ”upphöra att leva”. Men vad betyder då att leva? Det brukar anses att liv är förbehållet fysiska entiteter som har förmåga till biologiska processer som självförnyelse, näringsupptag, förmåga att reagera på yttre stimuli och ofta även någon form av rörelseförmåga. Om vi accepterar denna definition så uppstår genast nästa fråga — vad är en fysisk entitet? Är varje asp i en dunge av genetiskt identiska aspar en fysisk entitet, en organism i sig, eller är det hela dungen som utgör organismen? När dör egentligen en krukväxt som vi ständigt tar nya skott av? Är våra celler levande?

Själva begreppet självförnyelse, innefattar implicit komponenter av förgänglighet och död. Livet innebär fysisk självförnyelse även för oss människor. Det är förvisso en myt att alla celler i våra kroppar byts ut var sjunde år, men däremot väl belagt att cellförnyelse utgör en förutsättning för fortsatt liv. Om vi ständigt ska få nya celler utan att växa exponentiellt i storlek, så måste ju några celler också dö. I denna bemärkelse är döden en direkt förutsättning för förnyelse, för förändring, kort sagt för liv. Och uppbyggnaden av vårt ”framtida jag” är relaterad till den selektiva cellomsättning som ständigt pågår i våra kroppar, vår hjärna inkluderad, så länge vi lever.

Intellektuella spetsfundigheter kan tyckas, för alla vet ju att en människa är en lätt avgränsbar individ, och när hon upphör att leva så är hon död och då dör även alla cellerna. Punkt slut. Eller? I Sverige tillämpas ”hjärndödsbegreppet”. Detta innebär att enligt svensk lagstiftning ”är människan död när hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort” och ”det ankommer på läkare att i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet fastställa att döden har inträtt.” Är det verkligen så att det i Sverige krävs både vetenskap och beprövad erfarenhet och en läkare för att vi ska förstå att någon avlidit? Nej, naturligtvis inte, en människa vars hjärna helt slutat fungera kan inte själv upprätthålla vitala kroppsfunktioner, vilket innebär att hon kommer att sluta andas och då kommer även hjärtat att sluta slå.

Och omvänt, om hjärtat slutar slå, eller om vi inte kan andas, då dör även hjärnan. I normalfallet krävs därför ingen utbildning för vi ska förstå att någon är död. Den ”hjärnlösa” kroppen kan dock hållas vid ”liv” med hjälp av modern sjukvård, vilket utnyttjas exempelvis i samband med organdonationer. I själva verket ändrades dödsbegreppet från hjärt- till hjärndöd 1988, just för att förbättra förutsättningarna för transplantationskirurgi. Gott och väl, men vad säger detta om vår syn på människoliv? En människa i respirator, vars hjärna är död men vars övriga organ fortfarande är i gott skick är ur juridisk synvinkel död. En människa i respirator, som inte är hjärndöd, men vars övriga organ sviktar och som är permanent beroende av livsuppehållande apparatur är ur juridisk synvinkel inte död. Hjärnan intar således en särställning bland våra organ. Vad är det då som gör hjärnan så speciell?

Vi föds med ett stort överskott på nervceller, vilket följs av utvecklingsperioder med uttalad celldöd. Nervceller behöver användas för att överleva, de som inte etablerat kontakt med tillräckligt många andra nervceller och inte tas i bruk överlever inte. Innebörden i detta är att hjärnan formas av vad vi använder den till och att de hjärnfunktioner som inte tagits i bruk före en viss ålder går förlorade, oanvända nervceller dör. Dessutom blir signalöverföringen mellan två nervceller allt effektivare ju mer de kommunicerar med varandra. Tvärtemot vad man tidigare hävdat, så är hjärnan oerhört anpassningsbar även högt upp i åldrarna. Vi omformar ständigt vår egen hjärna genom de aktiviteter vi väljer att ägna oss åt, de tankar vi tänker, de känslor vi upplever. Vårt agerande påverkar vilka delar av hjärnan som tillväxer och vilka som förtvinar, vilka potentiella funktioner som utvecklas och vilka som går förlorade. Hjärnan definierar därför i stor utsträckning vilka vi är.

Idag lever vi i en materialistisk tid, en tid då många betraktar kroppen som ett uttryck för en människas identitet. Om kroppen till stor del anses definiera en människa så är det föga förvånande att många har just kroppen som livsprojekt, att hålla sig vältränad, snygg och ungdomlig blir ett självändamål. Var kommer då hjärnan in i detta? En människa snärjd av fåfänga och förgänglighet riskerar att inte se sin egenart, det hon kunde ha tänkt, gjort, det hon kunde ha levat, det som hade haft betydelse, gjort ett avtryck, det unika för just denna människa, förblir då ofullbordat. Mycket energi har i stället satsats på något som vi från början vetat är förgängligt, för hur vi än bär oss åt, så lever vi i en kropp som helt säkert kommer att åldras och dö, oavsett hur vältränad och vacker den en gång varit, oavsett antalet gympapass, dieter och plastikoperationer vi utsatt den för. Nu invänder säkert många att en frisk kropp ger oss möjlighet att leva ett rikare liv, att åstadkomma mer, att uppleva mer. Och förvisso, visst har det ett värde att sköta om sin kropp, men inte som självändamål och det gäller att inte glömma bort att även hjärnan är en del av kroppen.

Memento mori! Carpe diem! Vi har bara ett liv så det gäller att passa på, upplev medan du kan, unna dig, det är du värd, snart är du död! Men blir livet verkligen mer värdefullt för att det är förgängligt? Och varför så bråttom? Om vi ändå ska dö och vårt medvetande upphör att existera, vad spelar det då för roll hur vi levt våra liv? Är det för att vi under det berömda ögonblicket när vi ligger på vår dödsbädd och ser tillbaka på våra liv inte ska behöva ångra något? Det närmast heliga ögonblicket av total sanning som möter oss alla på dödsbädden, i alla fall på film, för i det verkliga livet kommer döden ofta plötsligt utan förvarning, eller när vi är så omtöcknade, förvirrade och glömska att denna magiska insikt aldrig har möjlighet att infinna sig. Och då dör vi utan facit. Eller lever vi för att vi på ålderns höst nöjt ska kunna konstatera: ”Jag har levt mitt liv till fullo och jag ångrar ingenting.” Och varför just på ålderns höst? Varför just när vi ser tillbaka? Är det inte lika viktigt hur det känns just nu? Är inte varje ögonblick av vårt liv lika mycket värt?

Och slutligen, vad ska vi värdera i våra liv: Hur stor procent av vår tid vi varit lyckliga? Antalet häftiga upplevelser? Om vi blivit älskade? Om vi älskat? Familjen? Goda vänner? Saker vi åstadkommit? Vad vi kommer att bli ihågkomna för? Rikedomar vi samlat på oss? Hur ser beräkningsmallen ut i livsutvärderingsformuläret? Hur ska vi veta om livet blev lyckat? Om det var meningsfullt? Och var det förutbestämt vilka vi var ämnade att bli? För hur ska vi annars kunna vara säkra på att vi verkligen hann förverkliga oss själva innan vi dog? Tiden vi fick var ju så kort.

Ack, den som hade ett evigt liv! Om man ändå kunde var odödlig! Men vad är det man önskar egentligen, att ”tiden” stannar när man själv är 18, 25, 37 eller 42 år? Ingen självförnyelse, ingen förändring, bara status quo, men är inte detta synonymt med att vara död? Eller är det reinkarnation man tänker sig, att man får nya fräscha kroppar att leva i vartefter? Och vem är då denna ”man”? En oföränderlig själ som saknar förmåga till självförnyelse? En död själ i så fall. För om själen är levande så har även den en förmåga att förnya sig, att förändras och då kommer den själ som finns idag inte överleva oförändrad in i framtiden. Eller är det odödlighet i betydelsen att man uppnått något som kommer att överleva den dödliga kroppen, ett barn, en idé, en bok, ett konstverk, ett vetenskapligt genombrott, en historisk handling som gör att man blir ihågkommen? Inget av detta varar heller för evigt.

Vad är då döden, ordet som saknar egen definition? Att dö är att upphöra att leva, ändå är döden en förutsättning för allt liv, för självförnyelse, en paradox kan tyckas. När en människa dör tar hon med sig sin egenart in i döden, sina minnen, sitt inre universum. Men samtidigt är detta en förutsättning för att nya människor ska kunna leva sina liv på jorden, att mänskligheten ska utvecklas, förnyas och så småningom sannolikt lämna plats för någon annan livsform. Kanske är det perspektivet som ska ifrågasättas när vi identifierar oss som isolerade, förgängliga varelser, som kroppar utan samhörighet, i bästa fall som dödliga själar. Människor har i alla tider funderat på meningen med det jordiska livet och vad som händer därefter. De flesta religioner talar om livet efter detta i någon form, antingen för människan, hennes själ eller hennes innersta väsen. Det kan vara i form av ett nytt jordeliv, himmel eller helvete, eller att det individuellt mänskliga upplöses för att uppgå i ett större sammanhang.

Sett ur detta perspektiv är varje människa en unik, tillfällig manifestation av ett större värde. Den kultur vi råkar leva i och personliga preferenser påverkar hur vi betraktar detta större sammanhang, gudomlighet, andlighet, evighet, natur eller universum, men perspektivet att vi utgör en unik del av något större kvarstår. Och om vi är en unik del, så är det bara vi själva som kan avgöra vilka vi var ämnade att vara, hur just vårt liv skulle gestalta sig, vad vi skulle bidra med sett i detta större sammanhang. Liv är synonymt med förändring, liv är förnyelse och att förnyas är att dö en smula. Att bejaka livet i vidare bemärkelse innebär såldes att acceptera både förgänglighet och personlig död. Att bejaka detta perspektiv innebär även nåden att få leva sitt korta jordiska liv innesluten i evigheten. Den stora frågan är, när den utmätta tiden är förbi och liemannen kommer för att skörda vår själ, vad vill vi då att han ska finna? Vad var essensen i just detta vårt jordeliv?

9 oktober 2015

Eva är professor i klinisk smärtforskning på Karolinska Institutet där hon leder en forskargrupp som studerar vad som händer när smärta övergår från att vara ett symtom till att bli en sjukdom. I sin verksamhet som smärt- och rehabläkare på Stockholm Spine Center möter hon ett rikt utbud av människoöden. Ett liv med svår, långvarig smärta kan förutom ett stort lidande även innebära att livet krymper, eller som en patient uttryckte det ”man dör, en liten bit i taget”. Samtidigt kan smärtan också bana vägen för andra perspektiv och livsinnehåll, ”man får ett nytt liv”. Därför väcker möten med människor som lever med smärta många existentiella frågor om liv och död.