av Jonas Andersson Schwarz
Det kan vara så att den teknologiska arbetslösheten redan är ett faktum. Samtidigt har vi tillväxt, men den omvandlas inte till ny sysselsättning i tillräckligt hög grad. Ett nyckelproblem är den brutna kopplingen mellan synbar tillväxt och verklig tillväxt, något som delvis går att härleda till det brutna band mellan handling och representation som digitaliseringen faktiskt innebär.
Vi lever i den långa efterkrigstid under vilken digital informationsteknologi växt fram och omformat villkoren för värdeskapande och arbete. Den informationsteknologiska revolutionen sammanfaller med en finansialisering av världsekonomin. Det finns en paradox i att finansialiseringen av ekonomin å ena sidan bygger på föreställningar om framtida tillväxt, medan den ekonomiska basen för verklig tillväxt å andra sidan kontinuerligt tunnas ut genom att värdeskapande mänskligt arbete tycks rationaliseras bort i allt snabbare takt. Dagens ekonomi är i denna mening ett luftslott, där konsumtion och investeringar ute i samhället upprätthålls genom belåning och ett växande skuldberg, medan en liten elit utvinner exponentiellt ökande vinster på att kontrollera de naturliga monopol som uppstår genom digitaliseringens logik. Tillväxten omsätts inte, skulle jag vilja hävda, tillräckligt mycket i återinvesteringar som bidrar till ökad sysselsättning.
Eskaleringen pågår redan, vägvalen gjordes för längesedan
Det är mycket som tyder på att massiva samhällsförändringar sker framför näsan på oss — men utan att vi ser dem eftersom orsakssambanden inte kan fastställas genom att se på ytfenomenen.
Att påvisa orsakssamband är, rent vetenskapsfilosofiskt, alltid ett framkastande av en trolig hypotes utan att vi någonsin fullständigt kan veta om det förhåller sig som vi faktiskt tror. En djupare analys visar nästan alltid att saker är mer komplexa än vad de vittnar om på ytan. Därtill är det ofta så att själva ytfenomenen döljs i ett myller — ekonomiska förändringar döljs alltid i ett brus av kulturella skeenden. Många utvecklingstendenser vägs upp av andra tendenser. I modern tid har demografiska förändringar till exempel sammanfallit med förändringar av arbetets karaktär. Under finanskrisen har mycket av den tekniska strukturomvandlingen till exempel delvis dolts av den höga cykliska arbetslösheten, menar Swedbanks nationalekonomiska toppanalytiker Anna Breman och Anna Felländer i en aktuell artikel i Ekonomisk Debatt. När återhämtningen i ekonomin kommer så framträder dessa djupare strukturella mönster på arbetsmarknaden sannolikt tydligare.
Lika obestridlig som den teknologiska utvecklingen är ökningen av komplexitet i världen. Ackumulationen av noder och kopplingar i nätverken accelererar oåterkalleligt. Vi lever i en allt mer komplext sammanvävd värld, där många orsakssamband dessutom är av global karaktär. Därför blir många utvecklingstendenser i det närmaste oöverskådliga för en närliggande betraktare.
Tillsammans med Eric Schüldt skrev jag för ett par år sedan boken Framtiden. Det var en bok som i grunden byggde på en självupplevd brist, nämligen den att digitaliseringen — som ju hyllas av många — på många vis reducerar den mänskliga erfarenheten. Digitaliseringen kan inte enbart vara av godo. I själva verket kanske den unisona hyllningskören och de religiösa tongångar med vilka tekniken lovsjungs gör att vi blir döva och blinda för vad som egentligen försiggår.
När vi arbetade med boken — som i sig själv givetvis har mängder av brister, och vars medvetet naiva angreppssätt misstolkades av många — lekte vi genom hela arbetsprocessen med idén, att vi redan lever i den värld som filmen The Matrix suggestivt målar upp. Alla dessa framtidsscenarion inom science fiction — det är ju inte som att människor plötsligt en dag skulle bli medvetna om att de just har inträffat. Snarare pekar en mer eftertänksam historisk erfarenhet mot att vi redan lever i en science fiction-värld. Framtiden är nu. Dystopin som exempelvis Aldous Huxley målade upp — vi har redan trätt in i den. Katastrofen har redan inträffat.
En annan av bokens arbetshypoteser var att utvecklingskurvor (antingen linjära såsom ökningen i genomsnittlig mänsklig livslängd, eller exponentiella såsom Moores lag) är idealföreställningar. De frånser Malthus bittra argument att begränsningar allt som oftast uppstår; antingen genom externa faktorer (naturliga tak) eller genom interna faktorer (mättnad). Historien är full av exempel på sådana begränsningar. Just den typen av nykter insikt kan vara värdefull i den yviga, romantiska framtidssyn som likställer automatisering med ”intelligenta” robotar, som genom en exponentiell ökning i beräkningshastighet sägs kunna uppstå och på sikt ersätta människor. (För läsare intresserade av denna diskussion kan jag rekommendera att bekanta sig med de långa diskussioner som förekommer inom cybernetiken och filosofin, om de begränsningar och den reduktionism som datorernas processlogik innebär; se till exempel Hubert Dreyfus dispyter med Herbert Simon.)
Nej, automatiseringen är, har varit — och kommer att vara — mycket mer prosaisk, smygande, utspridd och delvis dold än vad robotfantasierna leder en till att tro. Det som ersätter arbetstillfällen är väldigt sällan konkreta enheter såsom fysiska robotar, utan nya strukturella arrangemang. Jag vill i den här artikeln argumentera för att vi redan lever i en värld där teknologin har tagit över, och där vi sedan decennier — primärt i och med den digitala revolutionen och sekundärt i och med den galopperande utvecklingen av den finansiella sektorn, som denna digitalisering i många avseenden möjliggjort — har slagit in på en bana där vi nu är fast i stigberoenden och byggda infrastrukturer, vilka är mycket svåra att bryta sig ur.
Tillväxt utan jämlikhet, produktivitet utan sysselsättning
Begreppet teknologisk arbetslöshet har onekligen sett ett förnyat intresse under de senaste åren. Ekonomer som Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee har uppmärksammat hur vi står inför drastiska förändringar inom en snar framtid. Samtidigt har somliga av dessa idéer av en rad kritiker liknats vid en ”ludditisk fantasi”, i det att det ökade välstånd som resulterar när tekniken ersätter manuella jobb, historiskt sett trots allt har lett till att nya marknader och sektorer uppstår.
Men det resonemanget förutsätter att de ökade vinster som uppstår genom automatiseringen också omsätts ute i samhällskroppen. Enligt Anna Felländer har teknologiska framsteg två motverkande effekter på jobb. Den första är att teknologin ersätter människor och jobb går förlorade. Den andra är att produktivitetsvinsterna är så stora att nya branscher och arbetstillfällen skapas. Nettoeffekten är oviss, menar Felländer, men är samtidigt försiktigt optimistisk i att det finns produktivitetsökningar som kommer från digitaliseringen men som underskattas eftersom de är svåra att mäta med konventionella mått som BNP.
Talande nog säger många makroekonomiska rapporter (exempelvis den från statliga myndigheten Tillväxtanalys nu i höstas) väldigt lite om effekterna av informationsteknik på just sysselsättningen. Litteraturen framhåller ökningar i produktivitet och tillväxt — kategorier som kan kopplas till mätbara investeringar i informationsteknik. Samtidigt finns rader av ”dolda tillväxtkällor”, till exempel gratistjänster och nätverkseffekter, men även potentiellt mer tvetydiga effekter på både innovation och sysselsättning. Orsakssambanden blir komplexa eftersom de inte enbart härstammar från enskilda, tydligt mätbara IT-investeringar utan från tillståndet på makronivå, när digitaliserade infrastrukturer blivit vardag inom allt fler samhällsområden. En stor del av produktivitetsökningen sker på grund av att produktionsfaktorerna blivit mer effektiva — och då handlar det ofta om organisatoriska förändringar som stordriftsfördelar, funktionalitetsförbättringar och innovation.
I den globala produktionen matchas till exempel tillgång och efterfrågan av varor och tjänster i allt högre grad på nätet, står det i rapporten. Via Internet kan köpare och säljare mötas utan att behöva resa någonstans. Antalet mellanhänder minskar. Digitala tjänster gör det möjligt att leverera varor billigare än tidigare och med större kundnytta. Ett exempel på en fysisk vara som omvandlats till en digital tjänst, som rapporten nämner, är musik som numera laddas ner på nätet.
Även om det må vara lockande så är det bekymmersamt att överföra slutsatser från den amerikanska debatten direkt till svenska förhållanden. Inom området IT-kunnande är Sverige det land som presterar bäst av OECD-länderna. Omkring fem procent av alla jobb i Sverige är IT-jobb. Det är bara Finland som har högre andel bland OECD-länderna. Samtidigt är Sverige ett av de länder som länge kunnat slå värn om arbetstagarnas rättigheter och därför har sett bibehållna reallöneökningar även i det nya seklet. Men har detta skett till priset av en mer dyrköpt, krympande och allt mer koncentrerad kärna av högavlönade, extremt produktiva heltidsarbetare?
Fortsätter vi det resonemanget är det lätt att se hur många sådana elitarbetare fnyser åt förslaget om sex timmars arbetsdag. Det är förståeligt: de ”lever för sina jobb”. Som specialist inom ett fält är det svårt, kanske omöjligt att hitta ersättare. Men frågan är om dessa specialister skulle vara lika snabba att erkänna den makroekonomiska paradox, som observerats i bland annat San Francisco, att de oproportionerligt höga boende- och levnadskostnaderna i de mest attraktiva, dynamiska storstäderna också tvingar människor att jobba mycket och länge. Bland amerikanska studenter fortsätter låntagandet att skena — därmed också incitamenten för de högutbildade att bibehålla en stark löneutveckling för sin egen del, ytterligare en faktor som bidrar till klyftan.
I hälften av alla OECD-länder har den faktiska medianlönen stagnerat sedan år 2000. I USA går även andra trender att se: Andelen kvinnor i yrkesarbete har faktiskt sjunkit sedan år 2000. Andelen amerikaner som är delaktiga i arbetskraften nådde nyligen sin lägsta nivå sedan 1978. Det kan delvis förklaras av en åldrande befolkning, men som den tidigare amerikanska finansministern Larry Summers har påpekat, är det något annat som spökar vad gäller arbetsmarknadstrenden för amerikanska män mellan 25 och 54. På 60-talet var det en på tjugo som inte arbetade, medan det om tio år kan röra sig om var sjunde. Tyler Cowen menar att de rika ländernas befolkningar håller på att delas in i två grupper: en liten elit högutbildade som kan arbeta effektivt och kollaborativt med tekniken, medan den stora majoriteten tjänar allt mindre och bibehåller sitt uppehälle dels genom att arbeta inom den tjänstesektor som fortlever, dels genom att en allt mer effektiviserad ekonomi pressar ner kostnaderna på konsumtionsvaror. Men många av dessa lågutbildade kommer att i praktiken att utgöra ett nytt slags proletariat.
Detta är synkront med vad många kallar ett ”power-law”-samhälle. Otaliga aspekter av dagens observerbara sociala verklighet är antingen resultat av, eller bidrar till, att skapa ansamlingar där ett litet antal enskilda noder står för majoriteten av tillgångarna, medan ett närmast oändligt antal enskilda noder får dela på de resterande tillgångarna. Sådana ”vinnaren-tar-allt”-ansamlingar är typiska för tätt sammankopplade system som bygger på positiv återkoppling. Sådana här fördelningar tycks därför rentav vara en central aspekt av nätverkssamhället. I sammankopplade nätverk där enskilda noder fritt söker sig till varandra blir sådana här fördelningar regel snarare än undantag. Det ser vi till exempel i online-ekonomins så kallade nätverkseffekter, där en produkt blir mer värdefull ju fler användare den har.
Sådana här extremt ojämlika fördelningskurvor ligger till grund för en samhällsdynamik som är drastiskt annorlunda än den som rådde under stora delar av 1900-talet; den tidens samhällssyn präglades närmast av normalkurvan, en uppfattning som också svarade mot dåtidens sätt att mäta populationer och förstå ackumulationer. Och det är just en ”power-law”-dynamik som präglar den lönebildning vi ser i USA nuförtiden, menar Brynjolfsson, McAfee och Michael Spence. Fördelningen av inkomster i samhället följer inte längre en normalkurva där majoriteten har medelhöga inkomster. I stället ligger den stora majoriteten under genomsnittet; medianinkomsten faller och ekonomin blir allt mer snedfördelad.
Adair Turner som länge var styrelseordförande för Storbritanniens myndighet för finansiell reglering, Financial Services Authority, är tämligen radikal i sitt ifrågasättande av huruvida finansvärlden egentligen är speciellt gynnsam för samhället. Likaså har vänsterekonomer som Thomas Piketty rönt väldigt stor uppmärksamhet på senare tid genom att kritisera den ökande snedfördelningen av ägande i samhället. Även en konservativ marknadsliberal torde tycka att denna utveckling är problematisk ur utilitaristisk synpunkt, då forskning visar att nyttan per valutaenhet blir större när pengar är jämnare fördelade i samhället.
I Sverige har automatiseringens och robotiseringens påverkan på ojämlikheten i samhället börjat diskuteras lite trevande. Kritiskt orienterade ekonomiforskare som Jesper Roine har påpekat hur högtravande makroekonomisk utilitarism krockar med vanliga mänskliga uppfattningar och rättvisepatos. Det spelar inte så stor roll att samhället genomgår en generellt ökande eller stabil paretoeffektivitet, om denna makroförbättring samtidigt innebär att de relativa skillnaderna mellan individer i samhället blir mycket stora. Det finns otaliga bevis inom beteendeforskningen på att sådana relativa skillnader individer sinsemellan snarare är det människor hänger upp sig på. När somliga får det vansinnigt mycket bättre än några, så glömmer dessa förfördelade bort att ”alla” på pappret fått det bättre.
Ett cybernetiskt halvsekel
Man kan inte nog understryka hur präglad dagens informationsteknik är av kalla krigets kapprustning inom signalspaning och cybernetik. Informationstekniken förkroppsligar en dröm om effektivisering, planering och överskådlighet — en dröm som måste betecknas som allt igenom ultramodernistisk, i stora drag synkron med den militanta framstegsoptimism som präglade förra seklets italienska futurister, till exempel. I den bemärkelsen är den nya informationstekniken något som förstärker tendenser till modernistisk planering och förutsägelse av framtiden (implicit i mytologin kring ”big data”) och till en till synes oblodig, men i själva verket oresonlig tendens till effektivisering och rationalisering.
Samtidigt bör efterkrigstidens historiska kontext av ekonomiskt välmående, sekularisering, moralisk liberalisering och postmaterialistiska värderingar inte förglömmas. Det finns många försonande drag, inte minst acceptansen för alternativa livsstilar och en kosmopolitisk utblick på världen, där mobilitet och globalisering hyllas. Samtidigt går det inte att ducka för det faktum att vår nuvarande världsekonomi är helt baserad på förslösande av resurser — man skulle rentav kunna hävda att ekonomin just nu är förslösande av resurser. Den mentalitetsutveckling som åtföljer kapitalismen (i varje fall i traditionellt protestantiska länder) kännetecknas av vad som ytligt sett kan ses som värdeupplösning (nihilism) men vid noggrannare analys innebär en förflyttning där absoluta värden trots allt står att finna. Men snarare än hos en gud av traditionellt slag placerar den moderna människan dessa värden hos ”marknaden”, ”kärleken” eller möjligtvis ”ekologin”.
Även dessa sekulära, postmaterialistiska värderingar förkroppsligas av informationstekniken — i varje fall i dess synbara ”front end”, de gränssnitt och applikationer som vanliga medieanvändare dagligen möts av.
Vad gäller teknikens osynliga ”back end” är det dock mindre klart huruvida denna förkroppsligar mer auktoritära, eller rentav totalitära krafter. Ta till exempel den finansialiserade marknadslogikens obönhörliga villkor: De tekniska system som har utvecklats och marknadsförts — och som människor världen över använder för att kommunicera — innebär samtidigt att varenda användare ofrånkomligen blir algoritmiskt kartlagd och därmed en tillgång för plattformens moderföretag, avseende framtida fortsatt finansialisering. Det är i ljuset av detta tämligen uppenbart varför tjänster som Facebook och Google inte bekostas genom månatliga prenumerationsavgifter. Hade de byggt på en sådan modell hade denna inneburit en tydlig gräns för det faktiska värdet av varje användare. Deras nuvarande finansiella modell — annonsbaserade gratistjänster där användaren blir produkten — är perfekt för att trissa upp värderingen av företaget, genom att laborera med tänkta framtida möjligheter till utvinning av värde ur respektive användare.
Vad man kan fråga sig är i vilken grad de mer ändamålsenligt rationalitetsmaximerande och cyniskt koloniserande aspekterna av informationsteknologin är uppenbara för de inblandade. Är de över huvud taget kända bland dem som bygger infrastrukturerna och de makthavare som äger och kontrollerar dem? Är dessa aspekter synbara för dem, eller glöms de bort bland alla de vardagliga taktiska överväganden som både producenter och konsumenter tvingas göra?
Bland många förståsigpåare inom mitt fält (medie- och kommunikationsvetenskapen) är det idag en närmast en truism att vi ”arbetar” som mediekonsumenter. Framför allt är det skiftet till en användargenererad webb (Web 2.0) — och de plattformar för socialt nätverkande som snabbt kom att kommersialisera och standardisera denna webb — som har gjort att det idag är vanligt att prata om ”produsage”, produktiv medieanvändning. Den är produktiv inte bara i den meningen att användarna själva är med och skapar nya medieartefakter, utan framför allt i den meningen att annonsfinansieringen av webben gör att plattformsägarna ständigt kartlägger vårt agerande, för att bättre kunna manipulera den individuellt anpassade användarupplevelsen — och för att med större precision kunna sälja användarnas uppmärksamhet till annonsörerna.
Men upplever inte Facebookanvändarna sajten mer som en lekpark än en fabrik? Jo, naturligtvis är det så. Det vi gör när vi ständigt uppdaterar är för de allra flesta mer förknippat med frivillig, lekfull utlevelse än med arbete. Men det förblir alltjämt en form av arbete och det skapar otvivelaktigt värde, om än i dagsläget ett begränsat sådant per enskild användare. Trots sin stora vinstmarginal är Facebooks vinst per användare i dagsläget knappt 60 cent per kvartal. Det är anmärkningsvärt om man ser till att användarna spenderar hela 40 minuter om dagen på sajten.
Diskussionerna om online-ekonomins förmåga att plötsligt utvinna värde ur arbete som tidigare inte ”räknats” riktar ljuset mot vad som kan vara en ontologisk ravin, avseende vad arbete och värde överhuvudtaget ”är”.
Internetgurun Jaron Lanier menar att dagens Internet är trasigt. Han håller i stora drag med om resonemangen om informationsmonopolism ovan. Nätet borde byggas om från grunden, menar han — enligt principer som ursprungligen formulerades av cybernetikpionjären Ted Nelson — för att möjliggöra tvåvägsöverföringar där varje liten informationssträng som individer tillför bör öronmärkas, så att den bär med sig ett ”minne” av vem som gav upphov till strängen. Idén är lika idiotisk som den är nydanande. Utan att ens gå in på informationsteoretiska diskussioner om längden på den informationsbärande strängen och huruvida man bör premiera kvalitativa utsagor eller kvantitativt omfattande utsagor (och hur man i sådana fall ens kan upprätta objektiva definitioner på kvalitet) så finns en rad andra problem.
Förslaget osar av den informationsidealism som så mycket av Silicon Valley-ideologin är stöpt i. Om vi bara konstruerar tillräckligt bra informationssystem, går tanken, så kommer de att lösa problem och upplösa konflikter. Precis som i Friedrich Hayeks teori om katallaxi (idén att priserna koordinerar köpare och säljare i marknadsekonomin på ett självorganiserande sätt) menar de digitala apostlarna att en sorts ”universell intelligens” går att utläsa ur den ordning som framkommer spontant när mängder av individuella noder i ett nätverk anpassar sig till varandra.
Om Laniers system inte är heltäckande riskerar det precis som dagens system att gynna de som är de mest inflytelserika inom ett snävt definierat fält — på liknande sätt som Googles Pagerank-algoritm eller fördelningen av Wikipedia-inlägg gör. Det kommer alltid att vara en liten grupp människor som bidrar enormt mycket mer eller vars objekt laddas ner enormt mycket oftare. Men visst, om systemet är universellt nog, så att ”täckningsgraden” för vad som omfattas ökar (Lanier själv exemplifierar: blomsterarrangemang, dating och cocktailmakeri) så kan systemet på sikt omfatta tillräckligt mycket mänsklig aktivitet för att återbörda även de mest obskyra verksamheter. Alla som inte är kroniskt lata kan då gynnas — förutsatt att de låter sig övervakas, förstås.
Men systemet kommer ändå att ha en insida och en utsida. Och risken är överhängande att detta kommer att skapa enorma politiska och ekonomiska slitningar. Vem ska bestämma vad som ska ”räknas”? Är dammsugning mer värdefullt än drinkblandande? Hur ska det bestämmas? Genom direktdemokrati? Vem koordinerar den, då? Enligt vilka principer ska koordinatorerna arbeta? Är inte risken för korruption eller snedfördelning bland dessa koordinatorer uppenbar?
Precis som föreställningar om fullskalig kommunism bygger Laniers förslag på blind idealism. För att systemet över huvud taget ska fungera måste det vara alltomfattande — ett ”perfekt” system som inkluderar en nästan ofattbar mängd mänskligt handlande, inklusive sådant vi inte ännu kunnat föreställa oss.
Lite som pengasystemet, med andra ord! Som vi kommer att se, så bygger kapitalismen i sig på ett system som kan tyckas vara universellt, men vars universalism i själva verket är oerhört begränsad. Min förhoppning är att dagens krissituation för det värdeskapande arbetet kommer att blottlägga hur i själva verket endast en mikroskopisk delmängd av allt handlande har ekonomiskt värde enligt vår tids tänkande.
Bland Silicon Valleys informationsidealister finns idégods från 1900-talets mest högmoderna rationaliserings- och planeringsiver. Vad sägs om en universell databas för världens alla fakta? Detta är något som föreslagits av internetföretaget Factual. Vad sägs om ett globalt kontantlöst samhälle? Detta är vad internetföretaget Square i förlängningen syftar till.
Det ideologiska tänkandet är gränslöst. Det finns ingen gräns för hur långt man kan driva en idé, så länge övertygelsen om idéns principiella förträfflighet finns där. Man behöver inte ens leta länge eller försöka psykologisera Silicon Valley-kulturens portalfigurer, utan det räcker att titta på själva affärsidéerna. De inbegriper ständigt föreställningar om att effektivisera, rationalisera, strömlinjeforma, outsourca och att göra mellanhänder överflödiga. Explicit är detta alltid bra för kunden, medan man får vara glad om det åtminstone implicit tycks finnas en tanke om att vinsterna som skapas på sikt gör att nya arbetstillfällen kan skapas. Men för det mesta går inga sådana formuleringar om tänkbara sekundäreffekter över huvud taget att utläsa — och det ingår inte heller i enskilda företags ansvar att ta sådana saker i beaktande.
Vissa av företagen kan ses som direkta inkarnationer av den hårdföra form av libertarianism som Ayn Rand predikade. Aggressivt expanderande företag som Amazon och taxiföretaget Uber tycks till exempel drivas av en närmast primal drift att gå så långt marknaden över huvud taget kan bära, vad gäller till exempel priselasticitet. Amazon har anklagats för att dra ner priserna så att leverantörerna knappt kan överleva, medan Uber har en prissättning som är extremt dynamisk och direkt svarar mot utbud och efterfrågan — en flexibilitet som traditionella taxibolag inte kan ha, eftersom de har mycket fler skyldigheter och regleringar.
Arbete utan ekonomiskt värde
En lång rad mänskliga erfarenheter och vanor har aldrig inordnats under penningsystemets logik. Barnalstrande, omvårdnad, hemarbete, kärlek, empati, vänlighet, listan är — precis som Laniers lista — ändlös. Alla dessa fenomen som förblir avspaltade från den officiella samhälleligheten och som historiskt sett har varit tilldelade kvinnorna och kvinnligheten. Den tyska journalisten och teoretikern Roswitha Scholz har genom att etablera begreppet ”värdeavspaltning” riktat strålkastarljus mot detta — själva grunden till kvinnors strukturella underordning i samhället. Det finns förstås en enorm dialektik som svarar mot denna i hög grad godtyckliga avspaltning av ”ekonomiskt produktivt” kontra ”förvisso livsnödvändigt, men för all del inte lönsamt” arbete. Samtidigt är det ju det oavlönade arbetet som får ekonomin att över huvud taget fungera.
Många konflikter i samhället kan härledas till just den här typen av avspaltning. Självklart förekommer fler skiljelinjer, av skiftande slag. I global skala faller i själva verket stora delar av den ickevästliga mänskligheten utanför den falska universalism som avspaltningen upprättar.
Det senaste århundradet var även i det här avseendet remarkabelt, i det att miljontals kvinnor under inte minst mellankrigstiden och efterkrigstiden strömmade till arbetsmarknaden. I och för sig var arbetsmarknaden på många håll gravt reducerad i och med de gångna krigens systematiska folkmord, men det blir i ljuset av detta anmärkningsvärt att dåtidens tillväxt lyckades generera så pass många nya arbetstillfällen, höja reallönerna, och samtidigt bygga ut den materiella infrastrukturen.
Även den svenska efterkrigstiden innebar en lång historia av effektivisering, automatisering, rationalisering och ökad målstyrning. Sekreteraryrket, till exempel, började utplånas redan på 60-talet i och med introduktionen av stordatorer; grossist-, sälj-, och distributionsled har effektiviserats bort i mängder av branscher, vilket inte minst märks i de många svenska städer som hastigt moderniserades under efterkrigstiden. Det kräver mindre arbetsinsats att riva en levande stadsmiljö till förmån för ett parkeringsgarage, jämfört med att därefter återuppbygga denna stadsmiljö. Enligt samma princip så är det, när du väl trasat sönder ett yrkes ställning och attraktivitet i samhället, komplicerat och kostsamt att bygga upp det igen, något som Johan Wennström nyligen påvisat avseende läraryrket i Sverige. Man kan inte göra fisk av en fisksoppa. Läraryrkets senmoderna historia i Sverige är verkligen en paraduppvisning i missriktad planeringsiver, ekonomism och New Public Management-ideologins inflytande över både socialdemokrater och moderater under de senaste decennierna.
På ett globalt plan har under de senaste decennierna ett massivt tillskott av arbetskraft skett, i och med många av de fattiga ländernas ökade medverkan i världsekonomin — vilket naturligtvis har legat till grund för den ändrade inriktning som västländernas arbetsmarknader i praktiken har tvingats till, inte sällan med stora sociala omvälvningar till följd. Ta till exempel de asiatiska tigerekonomierna eller östblockets inträde i den kapitalistiska sfären. Ideologiska aktörer som Svenskt Näringsliv är duktiga på att påminna andra aktörer om den disciplinering som globaliseringen framtvingar. ”Grow or die” lyder tillväxtens teorem, en socialdarwinism där vi alla är utbytbara och måste anpassa oss till den ”globala logiken”. Postindustrialismen framställs ibland som ett relativt sällsamt, oblodigt historiskt tillstånd men det kan vara värt att minnas inte bara dess våldsamma tillblivelse (inte minst Storbritannien under Thatcher) och det strukturella våld som osynliggörs i väst, när den tunga industriproduktionen helt enkelt förflyttas till fjärran länders sweatshops, gruvor och arbetsläger. Bakom varje iPhone öppnar sig en sotig avgrund som stinker metalliskt av gruvborrars lubrikationsvätskor.
Samtidigt skulle det vara förljuget att ställa nya arbetstillfällen i Indien mot förlorade arbetstillfällen i Indiana. Ur en rättvisefilosofisk synvinkel kan den samlade globala välfärden trots allt gagnas vid en sådan förflyttning — större nytta till ett större antal människor — även om den faktiska lönechecken blir mindre och, som vi har sett, de upplevda orättvisorna oerhörda för somliga, även här hemma.
Innovationens långsiktiga och kortsiktiga effekter
Det finns, skulle jag vilja hävda, ett strukturellt problem med frågor om teknologiskt betingat varande och utveckling, i det att diskussionerna ofta är så stöpta i ett amerikanskt tänkande. Kollektivistiska lösningar, som att helt enkelt höja skatten, tycks vara tabu bland de påfallande ofta manliga, tekniskt intresserade nordamerikanska förståsigpåare som spår om framtiden. Många av dem tycks vara fast i ett paradigm där Moores lag härskar allena, i det att nästan alla formulerar en tes utifrån förutsägelsen att det är ”datorintelligensen” som utgör hotet — att den kommer att bli snarlik det mänskliga tänkandet i kapacitet, att den rentav blir ”autonom” och gör människan överflödig.
Men historien borde ha lärt oss vid det här laget att människan själv har en förbluffande förmåga att göra människan överflödig. Det tycks bland många av de teknikfixerade amerikanska tänkarna finnas en blind fläck inför den tragiska insikten att tidigare historiska epoker av ohållbara ekonomiska lägen har resulterat i kriser vars volatilitet ofta tar sig ytterst våldsamma uttryck. Krig har genom historien regelmässigt fungerat som en vändpunkt för makroekonomiska stigberoenden. Det tidiga 1800-talets industriella revolution åtföljdes av en rad folkuppror innan arbetstagarnas situation förbättrades mot slutet av århundradet.
Även inom fältet internetmedier tycks nordamerikanska förståsigpåare ha ett försprång och hörs ofta i debatten, även i vår del av världen. Men när inte ens de mer kritiska, nytänkande bland dessa tycks vilja (eller kunna) inlemma insikter från det marxistiska och feministiska tänkandet kring dessa frågor skapar det tveklöst blinda fläckar och det är ofta ur dessa blinda fläckar som verkligt oväntade utvecklingsförlopp tenderar att stamma. Precis som med många analytiker som arbetar utifrån klassiska ekonomiska teorier så tar inte tillskyndarna av den teknologiska ”disruptionen” heller tillräcklig hänsyn till den plötsliga förekomst av fossil energi som möjliggjorde den ursprungliga industriella revolutionen och fortsätter att bekosta den nya teknologiska revolution som digitaliseringen innebär.
Låt mig därför svära i kyrkan: De hisnande framgångsrika Silicon Valley-entreprenörer som hyllas som nyskapande tekniska innovatörer i dagens system är i själva verket sällan källor till ökat välstånd. Tvärtom. Lokala politiker brukar bli till sig av glädje när gigantiska lagerlokaler placeras i bygden och ”nya arbetstillfällen” anländer. Men lyft blicken. Tillgrip en livscykelanalys som lägger ihop makroeffekterna.
Enligt en färsk amerikansk studie uppskattas butiksverksamhet i allmänhet sysselsätta 4,7 människor per miljon dollar i omsättning. Men Amazon sysselsätter endast 1,4 människor per miljon dollar i omsättning. I den brittiska debatten har man utgått från dessa siffor till att dra slutsatsen att 23 000 fler arbetstillfällen alltså hade existerat inom landets detaljhandel förra året, om det inte vore för Amazon. Den ”nyskapande” tjänsten är i själva verket en nettoförlust för den lokala arbetsmarknaden. Vad gäller det fåtal lagerjobb som blir kvar så har flera kommentatorer visat på den miserabla arbetsmiljö som Amazons gigantiska hangarer bjuder på. Och gissa vad? Amazon har nyligen köpt in systemet Kiva för 775 miljoner dollar för att automatisera även detta lagerarbete.
Amazon är ett företag med uttalat totalitära ambitioner. Under ledorden ”the everything store” har Jeff Bezos imperium gjort framryckningar inom inte bara e-handel, utan framför allt som leverantör av datorhårdvara för att ytterligare centralisera och monopolisera världens sammankopplade datorkraft. En betydande del av nätets molntjänster körs i själva verket på Amazon-servrar. Uppskattningsvis en tredjedel av alla internetanvändare kommer i kontakt med någon av Amazons servrar minst en gång om dagen.
Som förespråkare av fria och välfungerande marknader värjer jag mot detta. De extrema vinster som görs möjliga av dessa centraliserande, totalitära monopolister rör sig om ett market failure av sällan skådat slag. Normalt fungerande marknader bör inte tillåta så oproportionerliga vinstuttag som dessa aktörer gör.
Lite löjliga i vårt vurmande för ”ökad bekvämlighet” och ”billigare leveranser” står vi där, vi västerländska konsumentsubjekt. Vi tittar på kvittot och tänker att vi gör ett klipp. Vi tänker, lite önsketänkande, att det nästan är för bra för att vara sant, och att det säkerligen måste vara en vinst för samhället med så pass billig detaljhandel.
Men vi ser inte de långsiktiga konsekvenserna — de är dolda för oss. Även potentiellt samhällsnyttiga konsekvenser, så kallade ”dynamiska effekter”, har denna osynliga, svårfångade egenskap.
Själv har jag sedan fem år tillbaka varit känd som fildelningsforskare, och just fildelningen är intressant eftersom den kan ses som en drastisk prispress där priset på enskilda filer strävar mot noll. Dock blir priset aldrig bokstavligen noll; både inom streamingekonomin och inom den till synes ickekommersiella oreglerade fildelningen har de enskilda filerna ett värde — om än mikroskopiskt.
Somliga opponerar sig mot den oreglerade fildelningen eftersom de menar att de spindlar i nätet som möjliggör den massiva fildelningen agerar opportunistiskt och i somliga fall rentav tjänar pengar på den kostnadsfria fildelningen. Företag som Big Champagne (ett mätföretag som länge samarbetat med Napster) såg tidigt att även om man inte tar betalt för de enskilda filerna så kan man kartlägga användarnas preferenser och sälja användarnas uppmärksamhet till marknadsförare. I artikeln i Ekonomisk Debatt tar Breman och Felländer just de svenska företagen Skype och Spotify som exempel på snabbt framväxande marknadsledare som utnyttjar digitaliseringen på nyskapande sätt. Bägge dessa företag har sina rötter i fildelningens aggressiva omförhandlande av spelreglerna för medieekonomin. Tillsammans med samhällsforskarna Karl Palmås och Stefan Larsson har jag själv visat på hur både Skype och Spotify lyckats med konststycket att legitimera innovation som ursprungligen skedde i en illegitim, rentav illegal sfär. Sedan några år tillbaka åtnjuter de här företagen avsevärt formellt erkännande även inom etablissemanget i Sverige.
De som opponerar sig mot The Pirate Bay borde därför enligt samma logik se hur även Amazon bedriver en form av piratverksamhet, en drastisk strävan mot den billigaste kundtillfredsställelsen. Samtidigt är det nyskapande — och helt i linje med informationsteknologin som den är utformad idag — att bygga tjänster av det här slaget. Vi kan inte göra fildelningen ogjord, med mindre än att vi river nätet som det ser ut idag och bygger ett nytt (vilket delvis redan håller på att hända, men det är en annan historia). Vi kan heller inte låtsas som om Amazon eller Alibaba skulle kunna förbjudas eller förstatligas.
Men vad vi kan göra är att reglera orimliga vinstuttag och konstruera skattesatser så att investeringar utan samhällsnytta missgynnas till förmån för investeringar med högre samhällsnytta. Inte minst avseende just finansialiseringen av ekonomin, där ohållbart mycket likviditet är uppbundet i ren spekulation och där monopolistiska aktörer av det slag jag beskriver i den här artikeln gynnas: Deras eviga löften om framtida expansion trissar upp börsvärderingen, vilken i sin tur kan omsättas i aggressiva nyinvesteringar och uppköp.
Arbete utan arbetare
Dagens välfärd upprätthålls av arbete. Nittio procent av dagens skatteintäkter kommer från mänskligt arbete och konsumtion. Under min livstid kommer, med hög sannolikhet, uppemot hälften av alla idag kända arbetstillfällen att ha rationaliserats och automatiserats bort. Hur ska välfärden kunna upprätthållas om den skattefinansiella basen urholkas på ett så våldsamt sätt? Ska vi skatta maskinellt utfört arbete i stället? Men om det nu är som jag hävdat i den här artikeln, att det utförda arbetet inte längre kommer att kunna kopplas till en individ, så kommer det troligtvis inte att vara möjligt att hitta enskilda ”arbetade timmar” som kan beskattas. Bortrationaliserandet av mänskligt arbete sker ju genom avsubjektifiering och strukturell omfördelning.
Om en bieffekt av teknikutvecklingen är att ägande blir mer lönsamt (mindre dyra personalkostnader ger högre avkastning) medan arbete blir mindre lönsamt (färre jobb, högre konkurrens) skapar detta ytterligare incitament att drastiskt omtolka själva grunderna för fördelningspolitik. Vi har ju sett att klyftorna ökar, och problemet är att detta inte kommer att balanseras av ”marknaden”, snarare tvärtom. Alltså krävs reglering och politisk styrning. Tyvärr hävdar ju de borgerliga denna marknads förträfflighet i alla lägen — trots att mycket talar för grava systembrister i dagens globala skuldbaserade och finansialiserade marknad — medan socialdemokraterna och deras vänner inom facket lever kvar i industrisamhället. Egentligen är det väl bara MP som ens har ett spår av detta i sitt partiprogram, även om sextimmarsdagen är problematisk ur kortsiktig synvinkel, då den innebär en drastisk reallöneökning i ett land där reallönerna redan är höga och (till skillnad från i exempelvis USA) har stigit under de senaste åren. Anders Wijkmans förutseende inlägg i debatten (nu senast i SvD 18/9) har vittnat om politikernas okunskap och oförmåga att hantera problemet.
Visst är det bra att jobb som faktiskt är eländiga, repetitiva och slitsamma ersätts av maskiner, men vad ska alla de människor som blir överflödiga göra i stället? Arbetslösa har mycket låg köpkraft. Datorer köper ingenting. Det finns en begränsad mängd varor och tjänster som den återstående procenten rika människor kan köpa. I digitaliseringens kölvatten kan vi komma att tvingas till en radikal omformulering av själva grunden till värdeskapande i samhället.
5 november 2014
