av Ebba Lisberg Jensen
”Det värsta som kan hända är väl att vi dör”! En vän berättade att hennes syster, när de var barn, kom till denna geniala insikt när flickorna cyklade över en järnvägsövergång fastän de visste att tåget snart skulle komma. Såvitt jag förstår kände de sig befriade av tanken och for glatt över spåren — förmodligen obetänksamma om hur deras eventuella död, som inte tycktes så verklig för dem, skulle kunna drabba till exempel lokföraren eller deras anhöriga.
Döden borde vara det mest naturliga av allt, lika naturlig som det faktum att man föds. Vilket, om man tänker närmare efter, kanske inte är helt självklart. Döden är däremot hundraprocentigt säker. Det fascinerar mig att den utgör en så pass stor skräck för många människor. Jag är personligen inte så rädd för att dö. Jag är rädd för att lida. Att sitta fastklämd i en hoprasad byggnad eller i en bil som krockat och tar eld. Jag är rädd för att bli liggande hjälplös i en säng, i smärta. Jag vill inte gärna dö, utan hoppas att det dröjer länge än. Jag föreställer mig att vi, både människor och djur, alla levande varelser, får ett litet ögonblick i ljuset, i livet. Det var ingenting innan, såvitt jag vet, och, tror jag, det blir ingenting efteråt. Det gäller att leva när man, bokstavligen, har chansen.
Tanken på ett konkret liv efter döden, ett himmelrike, finns främst i de monoteistiska religionerna. Möjligen har det något att göra med att just dessa religioner fäster stor vikt vid individen. Det är du, just du, som ska leva vidare! Judendomen, kristendomen och islam är alla religioner som antingen är, eller efterhand har blivit, djupt hierarkiska. Kristendomen och islam har visserligen ursprungligen egalitet, jämlikhet, inför Gud, i sina budskap. Dock har jämlikheten efterhand kommit att bli mer av princip än praktik. Jordelivet är inte lätt: De tre stora världsreligionerna är utformade i geografiska, ekonomiska och politiska omständigheter där brist dominerar. Brist på god jord, brist på bete, brist på vatten. Det förlorade paradiset, där överflödet rådde, har lämnats till förmån för ett liv i kamp med elementen och med varandra. Hierarkier och konflikter styr vem som har och inte har tillgång till plats, mat, till makt. För att de fattiga och förtryckta inte ständigt ska påpeka det orättvisa, tilltvinga sig utrymme och självständighet, kan det passa bra att formulera idén: Det blir bättre sedan.
I april 2013 reste jag med en så kallad tro-tro från Ghanas huvudstad Accrá till Cape Coast, ca 100 km västerut längs Atlantkusten. Resan skulle i Sverige kanske ha tagit några timmar. I Ghana tog den betydligt längre tid. Detta berodde inte på att bussen gick sakta. Tvärtom körde chauffören som om han hade djävulen själv i hälarna, i 140 km i timmen. Vägen var visserligen välbyggd, men det var också usel sikt, massor av mötande trafik, barn och boskap som strosade längs kanterna. I diket här och var låg utbrända vrak av andra tro-tros, dvs. uttjänta Hiace- eller Volkswagenbussar där passagerarsätena kompletterats med ytterligare rader. Det var fruktansvärt trångt och kokhett. Medpassagerarna var artiga och hjälpsamma mot oss svettiga utlänningar. När bussen startade från den helvetiskt högljudda Kaneshie-marknaden gick de flesta i koma. Det fanns säkerhetsbälten, men de hade förmodligen aldrig fungerat. Bussfärden försatte mig i ett tillstånd av akut panik. Jag trodde jag skulle dö varje stund i flera timmar, särskilt när bussens högra — eller vänstra — hjulpar lyfte i de våldsammaste omkörningarna. Eftersom jag inte kunde röra mig ur fläcken skiftade kroppen mellan att ångesten bröt ut som lust att kräkas och tyst gråt.
På raden intill min vuxne son och mig satt en prydlig man som genast inledde en konversation, till de andra passagerarnas irritation. Han visade sig vara nigerian, och hade konverterat till kristendomen från islam. Nu ville han frälsa oss också. Han lyckades luska ut att ringen på mitt vänstra ringfinger inte var en vigselring utan en doktorsring, och att jag aldrig varit gift. Han blev mycket oroad över mitt liv i synd.
I dessa timmar av böljande dödsångest, eller snarare krock-ångest, hann jag tänka många tankar. Min son svarade avmätt på missionärens allt mer påstridiga argument om himlen och helvetet. Något sa mig att mina idéer om lycka inte sammanföll med missionärens föreställningar om vad som skulle föra oss till himlen, förutsatt att man levde strikt enligt tio Guds bud. För missionären var himlen en plats, dit ens själ hel och hållen skulle komma efter döden. Eller, om man betett sig felaktigt, en plats dit man ska anlända och där plågorna aldrig upphör. God gammaldags kristendom, alltså. Detta föreföll mig absurt på många sätt och jag hade god tid att reflektera över varför.
Ett: Biologin
I första hand framstår det absurt på grund av biologin. Om döda människor kan brännas upp, eller grävas ner för att förmultna, utan outhärdlig smärta, hur kan de då, efter döden, uppleva glädje, njutning eller plåga? Ponera att själen existerar, som en enhet, oberoende av den fysiska kroppen. När kroppen en gång upplösts, hur ska vi då kunna uppleva någonting? Det är inte rimligt, med mindre än att Gud fader eller någon annan allmakt kan plocka ihop just mig, just mitt DNA, ur alla de molekyler som min kropp upplösts i när livet inte längre återupprättar sig i mig för varje andetag? För nog måste det vara så, att just min, personliga, ebbiska, upplevelse av att vara i världen, är beroende av just denna kropps sammansättning?
Två: Geografin
I andra hand förefaller det absurt på grund av geografin. För även om den nigerianske missionären påstridigt utropade ”Heaven is real!”. ”Hell is real!” kunde jag inte låta bli att undra: Var? Var någonstans finns himlen och helvetet rent fysiskt? Vi vet vad vi har. Ett jordklot. Några kilometer ner är det visserligen fullt av magma — ett helvete — men hur skulle människor komma dit? Finns det utrymmen och platser där? Och ovanför oss himlen — den är bättre studerad. Men hur blå och luftig den än ser ut — vi kan knappast vistas mer än någon kilometer upp. Nästan hela jorden är karterad. Ingenstans hittar vi himmelriket eller helvetet, om vi inte räknar in de ljuvliga och vidriga jordiska platser som är fullt befolkade av levande varelser idag. Att tänka sig himlen och helvetet metaforiskt, eller metafysiskt, känns plötsligt mer rimligt — men då måste vi tro också på själar som existerar utan kroppar.
Tre: Matematiken
I tredje hand förefaller det absurt matematiskt. Vi är nu 7 miljarder människor. Vi har aldrig varit så många som idag. Och alla ska vi dö. Om nu dessa dödsriken existerar — kommer de då inte att fyllas upp med själar ganska snart? Jag tänker mig att himlen och helvetet inrättades någon gång i biblisk tid, när några få miljoner människor bebodde jordklotet. Har de anpassat utrymmet, det verkliga eller himmelska, till immigrationen? Blir det inte trångt där? Och är trångt inte oförenligt med den eviga lyckan?
Bussresan i Ghana tycktes aldrig ta slut. Min kropp blev apatisk. Den hade inte mer adrenalin att pumpa ut. Jag satt där och svettades med metallsmak i munnen. Vattnet i flaskan var slut för länge sedan. Den nigerianske missionären hade nu retat upp de andra passagerarna som snäste åt honom att hålla tyst. Han viskade till min son och mig att vi inte skulle oroa oss för bussfärden, för Gud hade lovat honom ett långt liv. Så länge han var i bussen skulle ingenting hända. Han började viskande be för alla medpassagerare. Jag bad inom mig med honom, såsom tvivlare i hjälplöshet gör: ”Om du finns, Gud, så håll din hand över oss nu. Låt oss komma fram. Låt oss få leva lite till”. I ett land som Ghana, där kristendom och islam blomstrar sida vid sida, har Gud mycket stark support. Ghana är, trots kaoset och fattigdomen, relativt fridfullt och blomstrande. Om det är Gud eller någon annan makt som tillhåller dess medborgare att vara medmänskliga och ärliga är inte lätt att säga. Men runtomkring ligger länder där man kan föreställa sig att helvetet utan problem kan få ett territorium att inrätta sig på: Nigeria, Burkina Faso, trots att dess medborgare säkert är lika troende.
Oavsett om det skulle finnas ett ställe, en plats, att anlända till efter döden, är jag skeptisk till livet efter detta. Det skulle i så fall vara just jag, eller just du, din själ, eller vilken enhet man föreställer sig utgör människans kärna, som ska leva vidare efter döden. Det förutsätter att vi var och en var en enhet innan vi föddes, innan vi konstituerades av DNA som snodde sig samman inuti celler som samlade på sig och organiserade alla de ämnen som våra mödrar åt under graviditeten, och att vi kommer att förbli så efter att vi dör.
Men är det någonting som är ansträngande med att leva så är det ju denna avskildhet. Att vi blir ensamma. Att vi inte förstår varandra, inte delar kroppar och tankar. Att vi inte som andra djur bara kan äta det som finns omkring oss, utan måste omvandla landskap, ordna transportkedjor, borra upp olja, för att försörja oss. Vi sliter för att upprätta ett himmelrike på jorden, med mat och energi i överflöd. Och ju mer vi kämpar, desto mer existentiellt ensamma blir vi. Och därmed blir också döden en sådan prestigeförlust. Vi har byggt upp en värld som ska tjäna oss, men där vi i allt mindre grad hör till. Att dö blir ett nederlag, inte en avslutande upplösning av den där biologiska enheten som utgör ett jag under en kort sekund medan tiden och årstiderna spinner vidare. Utan oss, men också med oss, som om ingenting har hänt. Är det verkligen det värsta som kan hända? Jag har svårt att tro det.
9 oktober 2015
