Digitalisering, tillväxt och välfärd, en omöjlig kombination?
av Darja Isaksson
Artificiell intelligens är ett större hot mot mänskligheten än biologisk krigsföring, ebola och informationssäkerhet tillsammans. Åtminstone om man ska tro Ray Kurzweil, futurist, författare och numera chefsingenjör på Google.
Han menar att ”singulariteten”, den punkt där artificiell intelligens överträffar den mänskliga, är ett oundvikligt faktum och hot för mänskligheten omkring år 2045. Entreprenören Elon Musk håller med och påtalar behovet av att bygga idiotsäkra ”slå av”-funktioner på den artificiella intelligens vi utvecklar. Personligen tänker jag att om självmedveten artificiell intelligens dyker upp på jorden, kanske den inte ens är ett resultat av medveten utveckling från vår sida, utan ett resultat av en faktisk evolutionär process som vi inte själva kontrollerat fullt ut, vilket skulle göra avstängningsknappar meningslösa.
Men visst är det intressant, att även om självmedvetet artificiellt liv fortfarande är science fiction, så är artificiell intelligens i allmänhet desto verkligare. Amelia och Watson är namn på mjukvara som redan är bättre än oss på många saker vi tidigare trott att mänskliga hjärnor borde vara ensamma om att klara av. Att spela schack och leka ordlekar som Jeopardy, välja rätt kandidat för ett jobb, diagnosticera cancer eller att skriva nyhetsartiklar, är bara några exempel där kod överträffat människor på senare år. Och vilken läkare kan med självsäkerhet säga sig ha bättre koll än Watson på den absolut senaste och bästa behandlingsmetoden, i en värld där det publiceras vetenskapliga artiklar var trettionde sekund?
Spaltkilometer skrivs om vad konsekvenserna av utvecklingen kommer att bli:
Försäkringshandläggare, röntgensköterskor och fotomodeller är bara några exempel på en lång rad yrken som spås samma framtid som en gång skrivaren, iskarlen och sumprunkaren. Några tror att produktionsfabriker snart flyttar tillbaka till väst, men att arbetstillfällena ändå uteblir därför att produktionen automatiserats av robotteknik. Fasta anställningar i allmänhet ser ut att bli ovanligare, när en växande skara frilansare konkurrerar på en global marknad i vad somliga kallar ”gigonomics”. Och för dem som har anställningar kan spelreglerna ändras, när företag på jakt efter effektivitet och vinstmaximering får möjlighet att automatiskt analysera sina medarbetares beteenden. Anställningsvillkor kan kopplas till alkoholkonsumtion, träningsvanor och hur stor del av sin arbetstid man är mentalt på topp, för att bara nämna några nya möjligheter för maximeringslystna arbetsgivare.
Exemplen utmanar begrepp som rör integritet, tillväxt, jobb och välfärd. Finns det någon integritet att prata om i ett digitalt samhälle? Kommer den tekniska utvecklingen att skapa fler jobb än den förpassar till historieböckerna? Hur gör vi när anställning kanske inte längre fungerar som grund för välfärdssamhällets fördelning av ekonomiska värden? Behöver vi bry oss?
Vad personlig integritet är avgörs i en kulturell kontext och därför är det viktigt att prata om vilken slags integritet vi vill ha i ett digitaliserat samhälle. Personligen tror jag att vi kommer att se mycket mer av datadriven personalisering framöver och välkomna den, och att många av de saker vi idag ser som integritetskränkande i framtiden kommer att ses som självklara. Men samtidigt hoppas jag på en utveckling som ger individen möjligheter att välja tid och plats för anonymitet och digital osynlighet. Men låt oss här och nu fokusera på frågorna om arbetstillfällen, tillväxt och fördelningspolitik.
För att försöka göra vetenskap av frågan om hur jobben kommer att påverkas i framtiden, samlade PewResearch Internet Project nyligen 12000 forskare för att individuellt besvara frågor om vilken inverkan artificiell intelligens och robotar kommer att ha på samhället år 2025. Undersökningen visade att alla tillfrågade var överens om att vi går mot en framtid med dramatiskt ökad automatisering, fylld av artificiell intelligens och robotteknik. Men svaren på hur detta påverkar samhället, om det blir bra eller dåligt för oss, gick isär i två ganska tydliga läger.
Pessimisterna varnade för att vi kommer att se många jobb försvinna alltför snabbt för att samhället ska klara av att hänga med i utvecklingen. Därför varnar de för kraftigt ökande inkomstskillnader och massarbetslöshet framöver, gigantiska utmaningar för vilket samhälle som helst.
Optimisterna menade tvärtom att utvecklingen kommer att leda till så stora tillväxtökningar, att mängder av nya jobb kommer att skapas. Och inte bara fler jobb, utan roligare. Jobb som bättre än tidigare tar vara på vår inneboende kreativitet och som Lee Rainie, en av medförfattarna till rapporten, formulerar det: ”frihet från det dagliga slavgörat och att låta människor definiera arbete på ett mera positivt och socialt fördelaktigt sätt”.
Så vad ska man tro? Finns några historiska lärdomar att luta sig mot?
År 2000 sa nobelpristagaren i ekonomi; Paul Krugman, såhär:
“Internets tillväxt kommer att sakta ner dramatiskt, när …[det] blir uppenbart: de flesta har inget att säga varandra! Omkring 2005 ungefär, kommer det att bli uppenbart att Internet’s inverkan på ekonomin inte har blivit större än faxmaskinens.”
“Internet är en fluga”, ungefär. I samma krönika sågade han en annan person som försökt sig på att förutsäga framtiden redan 1967, Herman Kahn. I sin bok The next 200 years förutsåg Kahn att vi år 2000 inte skulle arbeta mer än 30 timmar per vecka, att de flesta skulle ha tretton veckors ledighet per år, vilket fick honom att oroa sig för de negativa följderna av alltför mycket fritid. När Paul Krugman fyrtio år senare konstaterade att den där fritiden inte blivit av, hävdade han att Herman Kahn hade överskattat teknikutvecklingens hastighet och därför haft fel. Lite som om Kahn haft rätt i sak (vi kommer att skaffa oss en massa fritid när städrobotarna tar över) men att han borde varit mer realistisk i hur länge det tar tills dess.
Idag vet vi att både Kahn och Krugman hade fel, och jag vill ogärna vara den som försöker göra samma misstag som de, att tro att jag har koll på framtiden. Men en sak som slår mig är, att de båda var rätt dåliga på att koppla ihop kultur och ekonomi, vilket jag tror är viktigt om man ändå tänkt ge sig på att spå framtiden.
Historiens alla effektiviseringar har ökat både livslängd och livskvalitet, men de har inte fått oss att slappna av och fokusera på att vara lediga. Tvärtom verkar vi alltid hitta på nya saker att göra och se dem som yrken och arbetstillfällen. Antagligen därför att de drivkrafter som tagit oss till en viss punkt i teknikutvecklingen inte själva försvinner bara på grund av det kommer ny teknik. Det är ett exempel på något som jag inte tror kommer att förändras i framtiden.
En sak som däremot har förändrats, är hur snabbt utveckling faktiskt går. Paul Krugmans kommentar om att vi inte har något att säga varandra, visar att han inte alls förstod den upplevelse sådana som jag delade i mitten på 90-talet, när vi upptäckte det fantastiska i att kunna kommunicera med människor i hela världen i realtid. Det förvånar mig inte. Men jag är förvånad över att han inte verkade reflektera över vad tidigare kommunikationsrevolutioner som skrivkonsten, tryckpressen och järnvägen betytt för affärsmodeller, kunskapsbyggande och innovation, och att Internet är en revolution av samma magnitud som skrivkonsten. Eller vad såg han Internet som, om inte en extrem effektivisering av just kommunikation? Mänsklighetens möjlighet att nå varandra med ljusets hastighet och därmed samarbeta, sprida kunskap och umgås har radikalt ökat (och fortsätter att öka) hastigheten på utvecklingen av samhället. Kurzweil pekar ofta på detta, och talar om att vi lever i en tid av exponentiell utveckling, där kurvan just börjat peka brant uppåt.
Race against the machine heter en bok skriven av MIT-forskarna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee. Den handlar om den exponentiella utvecklingens konsekvenser för tillväxt och arbetsmarknad. I boken varnar forskarna för att automatisering kommer att ta bort väldigt många jobb framöver, men de pekar också på kopplingen mellan effektivisering, ökad efterfrågan och tillväxt. I boken nämner de textilindustrin som exempel och förklarar att industrialiseringens effektivisering av textilproduktion visserligen tog bort en massa arbetstillfällen, men att den totala mängden arbetstillfällen i branschen ändå ökade, så länge som efterfrågan på textil fortsatte att öka. Mängden arbetstillfällen i textilbranschen började inte minska förrän marknaden var ”mättad”. Idag är textilvaror ett område där efterfrågan inte ökar i takt med effektiviseringen längre, så mängden arbetstillfällen minskar. Men inom vilka områden ökar efterfrågan idag? Brynjolfsson och McAfee pratar inte så mycket om det, men betonar vikten av innovation i allmänhet.
Mitt svar på den frågan är däremot enkelt. Framtidens stora tillväxtområde är digital konsumtion. Konsumtion av digitala produkter och tjänster är ett brett område, där vi faktiskt precis börjat skrapa på ytan av den potential som finns. Spotify, Readle, Netflix, App Store och Amazon tillsammans är bara de första framgångsrika digitala konsumtionstjänsterna vi lyckats hitta på. Jag är övertygad om att vi kommer att se en accelererande tsunamivåg av sådana framöver.
I mitt sökande efter belägg för den tesen har jag några år letat efter hårda siffror och sammanställningar av “virtual goods”, “digital growth” och liknande utan att riktigt hitta det jag söker, så än så länge får jag nöja mig med trendspanande anekdotiska bevis. Gå in i närmaste tonårsrum och reflektera över det som många föräldrar med mig konstaterat på senare år: Unga idag köper inte särskilt mycket prylar. Däremot lägger de en stor del av sin ekonomi på digitala handelsvaror. Spel, kläder och vapen i spel, och när “surfet tar slut” prioriterar de en kaffe på det café som erbjuder bäst gratis wifi. Gå också till dig själv. Om du redan betalar premium för ditt LinkedIn-konto så är du en del av beviset. Hade du själv efterfrågat en betaltjänst för en “digital cv på nätet” för tio år sedan? Vad får dig att lägga hundratals kronor varje år på det idag?
Jag vågar påstå att digital konsumtion idag är ett exponentiellt växande område, där konsumtionen inte förstör planeten och där vi bara börjat utforska våra möjligheter. Kort sagt ett område där efterfrågan kommer att fortsätta öka snabbt, växa länge, och därmed leda till många fler jobb än vad utvecklingen kan effektivisera bort på länge än. Därför ser jag det som ett stort problem att många inte alls tänker på digital konsumtion som tillväxtområde, och de som gör det ser ofta digital konsumtion som en angelägenhet för spel- och mediabranschen. Det är ett problem, därför att det leder till dåliga beslut inom både politik och näringsliv.
Men även om efterfrågan på digitala varor och tjänster från dagens horisont kan växa oändligt, känner jag mig inte särskilt lugn och trygg. Varför? Därför att fördelningspolitik är det tredje viktiga perspektivet på kopplingen mellan digitalisering och arbetsmarknad, och det är en svårare fråga. Vi ser nya typer av företag växa sig stora, påverka hela världen och samtidigt skapa relativt få arbetstillfällen. Det innebär att den digitala tidens största vinnare inte bidrar till någon bred värdefördelning i samhället, såsom vinnarna i det industrialiserade samhället gjorde. Hur bygger man välfärdssamhällen utan att basera det på anställningar? Varningar för växande klyftor hörs från både MIT-forskarna och välrenommerade ekonomiforskare som Piketty, och behöver tas på allvar. Ännu finns inga tydliga svar på vad vi borde göra, bara suddiga skiljelinjer i ett brett spektrum av åsikter, där de allra flesta ännu inte börjat delta i diskussionen.
Det ser helt enkelt ut som att vår generation har till uppgift att göra nya politiska ställningstaganden, denna gång i global skala. Det gör att vi bara kan ta ansvar för framtiden genom att göra det Internet gett oss radikalt nya möjligheter till — kommunicera, formulera nya insikter och samarbeta. Jag inbillar mig att det är just därför Mooria har kommit till, och jag hoppas att detta är startpunkten på många konstruktiva dialoger framöver.
7 november 2014
