av Jonas Bohlin
Det fanns tillfällen då jag blev trött på kunskap och bildning. Inte i den meningen att jag blev uttråkad, utan som en irritation över själva användningen. Det fanns två tydliga kategorier där detta manifesterade sig, och det var när det djupa vetandet plockades fram ur rockärmarna för att vinna debatter, eller när det användes som en sorts påfågelfjädrar, ibland i kombination. Ett fåfängt missbruk helt enkelt. Det som sades verkade i och för sig klokt och insiktsfullt många gånger. Men att inte längre känna samma vördnad inför någons djupa kunskaper irriterade mig. Så jag försökte se förbi det där, och jag insåg till slut (kanske lite sent) att allt det där mer hade att göra med de yttre, vardagliga konsekvenserna av missbrukad kunskap än själva kunskapen som sådan. Jag insåg att min lite småaktiga förbittring egentligen inte handlade så mycket om en avog inställning till människorna eller deras försök att sprida sina budskap och åsikter, utan om att själva kunskapen saknade en generell och fundamental förankring eller startpunkt. Kunskapen med stort K hade blivit rotlös och förvildad. Jag har också förstått att detta inte har särskilt mycket med torra empiriska fakta eller akademiskt och modernt utbildningsväsende att göra, där vi inbillar oss att den mest elementära kunskapen föds och sedan frodas. Det handlar om något ännu mer ursprungligt, som pekar på att kunskap kanske en gång var någonting helt annat än vad den har blivit och vad den till vardags numera betraktas som.
För att tankar av det här slaget inte ska uppfattas som flummiga eller konstiga, så behövs det initialt ett konkret avstamp eller en insikt om i vilken del av vår medvetenhet som dessa bildningsaktiviteter är förankrade, det vill säga huruvida dess ursprung är en inre eller en yttre angelägenhet. Jag vill därför försöka befästa en grundförutsättning för det fortsatta resonemanget:
Den kunskap som har att göra med vilka vi människor verkligen är, äger alltid rum hos oss som en ständigt pågående inre aktivitet. Sådan kunskap befinner sig mycket långt bort från ess i rockärmen, påfågelfjädrar och övriga ytliga fakta om yttervärldens allehanda artefakter (de med våra fysiska sinnen upplevda resultaten av vår existens). Men eftersom vi människor på samma gång är fysiska varelser med en stark närvaro i det som vi har valt att kalla för världen, så är det i sällskap med dessa yttre artefakter som kunskapen med någon sorts automatik ändå alltid råkar hamna. Som en okontrollerbar tonåring med anknytningsproblem flyr den sitt hem. Men ifrån vilket håll vi än betraktar denna undflyende kunskap, är den alltid en subjektiv inre aktivitet som äger rum på en helt annan plats än i världen omkring oss. Hur går detta ihop?
Detta är ett svårfångat ämne och det är också lätt att tappa tråden genom att expandera den frågan till närbesläktade existentiella funderingar, till exempel frågor om livets mening, själen, fysiska och biologiska förutsättningar för liv, evolutionsteorier och så vidare. Men poängen är inte att i första hand försöka bli klokare när det gäller sådana saker, utan att försöka göra oss själva någorlunda medvetna om hur kunskap uppträder i en värld som vår, oavsett hur de omkringliggande förutsättningarna ser ut. Tänk om alla våra kunskaper endast leder till att vi begriper yttervärlden, men inte förstår premisserna för vad som skulle kunna betraktas som den faktiska verkligheten. Ytterligare en springande punkt är alltså i vilken mån världen (och kunskapen om den) faktiskt representerar en verklighet värd namnet. Inga världsliga artefakter som har skapats genom mänsklig kunskap, har själva lyckats förklara vad som kännetecknar världen som kunskapen befinner sig i. Inte heller någon av de godtyckliga överenskommelser och fenomen, såsom bokstäver och symboler, kan förklara det på egen hand. Texten som du läser just nu vore helt död och meningslös om det inte fanns en inre överenskommelse mellan dig och mig om hur den ska användas. Det är alltså först när den kunskapen säger oss någonting, som den kan upplevas som fullt verklig. Så inte nog med att vi behöver veta vad kunskap är för något, vi behöver också fråga oss vad som faktiskt är en värld och vad som faktiskt är en verklighet. Det är uppenbarligen olika saker.
Till detta behöver vi lägga till ytterligare en familjemedlem — fantasin. Den som födde kunskapen. Likt en förälder försöker den använda all sin kreativa kraft för att få kontakt med sin struliga tonåring. Det är verkligen en intern kamp som pågår i människorna, och som bland några av oss på ett ofta omedvetet plan hoppas skall upphöra, genom att kunskapen någon gång ska få uppleva alla de fördelar som det innebär att mogna och bli “vuxen”. Det pågående inre flödet av kunskap är alltså mer besläktat med fantasin, än med den passiva men ack så lockande yttervärlden. Det finns därför ingen vettig anledning att skilja kunskap och fantasi ifrån varandra, såvida man inte tycker att det finns en mening med att argumentera för dysfunktionella familjeband. Men oavsett hur väl kunskap och fantasi kommer överens så manifesteras alltid deras gemensamma prestationer som mätbara artefakter i yttervärlden. René Descartes tog fasta på just detta men på ett (enligt mig) föga insiktsfullt sätt. Vi kallar det idag för cartesiansk dualism. Han menade att kropp (det yttre) och själ (det inre) i princip var oförenliga, där den enda förbindande länken utgjordes av tallkottkörteln, ett organ som av okänd anledning fick dispens från att helt tillhöra de yttre tingen. Världen lyssnade dock på Descartes, och i sann cartesiansk anda delar vi numera upp hela vår tillvaro på detta sätt. Ett extremt exempel som har fått globalt och tydligt negativa konsekvenser är miljöförstöringen, där kunskapen har blivit så förvildad och utstött från människans inre, att den tillåts härja helt fritt i yttervärlden och därmed tappat förmågan att vara rädd om både oss själva och vår yttervärld.
Ett mer närliggande exempel är det så kallade ”miljonprogrammet” (ett program för bostadsbyggande mellan åren 1965–1975), där den rationella funktionalismen i en kombination av både kunskap och manipulerad fantasi med maskinell effektivitet gav skadliga inre och yttre sår på hela samhället. Sår som aldrig verkar kunna läka. Så Descartes fick till slut gehör för sina filosofier om än i ett extremt totaliserat format. Men denna uppdelning mellan inre och yttre rimmar mycket illa med vad vi människor faktiskt verkar vilja hålla på med till vardags. Inte minst kulturellt (konst, musik, prosa etc) där förhållandet mellan kunskap och fantasi oftast verkar ha välgörande effekter på oss. Hur många konstnärer, musiker eller författare skulle gå med på att strikt dela upp sin inre och yttre kreativa förmåga med hjälp av en procentuell fördelning mellan kunskap och fantasi? Eller att deras kunskap vid något tillfälle skulle tillåtas diktera villkoren för fantasin. Jag gjorde i samband med den här artikeln ett empiriskt försök att ta reda på just detta, och frågade därför en grupp författare i den digitala yttervärlden (Facebook) om hur de förhöll sig till frågan. Jag gjorde dock felet att föreslå just en procentuell uppdelning för att se hur de reagerade på det, och som man frågar får man svar. De försökte verkligen hitta en procentuell uppdelning, men samtidigt behövde de självmant förklara varför, och på vilket sätt som kunskapen och fantasi samverkade. I deras fall var det tydligt att författaryrket aldrig hade kunnat fungera om kunskapen inte stod i direkt förbindelse med fantasin. Det är möjligt att jag ser det jag vill se, men jag fick också intrycket av att de försökte få fatt på det som jag försöker förklara här, och det låter sig inte göras helt lätt.
Men vad är poängen med allt detta? För mig har det blivit mycket tydligt ju längre jag har tänkt på det och ju mer uppmärksam jag har blivit på alla fenomen i yttervärlden. Det går att sammanfatta så här: fantasin äger precis samma giltighet som det vi till vardags behandlar som kunskap och produkterna av den. Detta konstaterande går dock endast att uppfatta som relevant för den som förstår att fantasin äger rum på samma premisser som kunskap äger rum. När vi på konstnärens vis (omedvetet) förstår det, finns det inte längre någon anledning att betrakta eller värdera någon mänsklig inre eller yttre produkt eller aktivitet som mindre verklig eller mindre värd än någon annan. De beskrivningar och upplevelser av olika ting som vi får oss till livs via till exempel spännande romaner eller andra fantasivärldar, som vi kan bli totalt uppslukade av, är således minst lika verkliga som upplevelsen av alla yttre ting. Nästa steg in i denna insikt leder till frågan vad sjutton dagens rotlösa inre kunskaps- och skaparkraft egentligen har för potential när det gäller att presentera helt andra verkligheter och världar för oss. Här tar det kanske stopp för de flesta och även för mig. Allt som jag har för att på något vis nå fram till dessa andra dimensioner är en sorts rudimentära portaler bestående av kultur och fantasi och ett visst mått av ”suspension of disbelief”, där dessa portaler visserligen pekar åt ett tydligt håll, men ständigt motarbetas av den värld jag just nu befinner mig i. Den bästa av alla världar tyckte Gottfried von Leibniz. Frågan är om det är den enda av alla världar.
Den lite tråkiga implikationen av allt detta är att alla världar som vi över huvud taget kan komma i kontakt med just nu, endast är produkter av hur vi människor för tillfället är beskaffade. Att det som vi upplever som den enda möjliga verkligheten, också är det enda som vi kan förvänta oss av den här världen. Men måhända kommer den enda verkligt användbara kunskapen att vara den som ger oss förmågan att genomskåda oss själva så pass insiktsfullt, att det någon gång i framtiden ligger inom möjligheternas gräns att vi får uppleva helt andra och kanske mindre bortmanipulerande verkligheter än dagens. Låter det religiöst? Ja, då har du åtminstone ett namn på dessa tankar även om det inte är så du behöver tolka det. Jag är kanske är lite för tidigt ute (eller för sent) för att kunna befinna mig i något större sällskap där man kan bli överens om allt detta. Det kan förvisso också vara så, att det som människan kommer förstå i framtiden, blott blir en spillra av all den kunskap som för länge sedan har gått förlorad. Om den kunskapen är till det bättre är min förhoppning är att den i så fall kan återuppstå på ett eller annat sätt. Men då måste vi själva först bli något annat än det vi är idag och synen på kunskap likaså.
