Individualism och självständighet — människans styrka och akilleshäl
av Per Johansson
Efter den franska revolutionen och samtidigt med den accelererande utvecklingen av industrisamhället uppstod idén om den liberala staten, en stat som betraktades såsom en enbart utilitaristisk eller pragmatisk institution, skyldig att borga för invånarnas säkerhet men i övrigt neutral eller passiv i relation till vad invånarna företar sig, i synnerhet i förhållande till deras företagsamhet och privatliv. Individen skulle sålunda vara fri i förhållande till staten i alla avseenden som inte berör den allmänna säkerheten. Ideologiskt har detta lett till en betoning av rättigheter snarare än skyldigheter. Med denna betoning av individuella rättigheter följer sådana ”demokratiska” (snarare just liberala) grundpelare som organisationsfrihet, näringsfrihet, yttrandefrihet, en fri marknad. Den privata äganderätten blir också viktig, om man med ”privat” menar individuell, personlig.
Idealt sett innebär denna typ av statsbildning en mycket långtgående frihet från allt vad en stat skulle kunna hitta på att bestämma å invånarnas räkning. Däremot har en sådan stat ingenting att säga om vad individerna är fria till, dvs någon överindividuell mening med vad man gör i samhället finns inte. Denna överlämnas helt och hållet till individerna att avgöra efter eget godtycke, så länge de inte bryter mot uttryckliga lagar; de viktigaste av dessa lagar är också till för att skydda just de individuella fri- och rättigheterna. Den liberala staten är med andra ord per definition antitraditionell, vilket implicerar att den som sådan inte representerar någon gemensam mening eller något gemensamt mål. Mening och mål måste sökas och manifesteras på annat håll, på annat sätt, än genom en statligt sanktionerad (helgad) lära eller metafysik. Andra organisationer i samhället kan naturligtvis verka för och representera både mening och mål, men ingen sådan organisation kan i praktiken bli allmänt övergripande eller gemensam på någon institutionell grund.
Utan kontroll
Livet i en ideal liberal stat är mångfaldigt och okontrollerat, i synnerhet i fråga om mening och mål. ”Var och en blir salig på sin fason.” Resultatet blir en betoning av individualitet och självständighet, vilket inte nödvändigtvis ska ses som att alla gemenskaper på något sätt blir lidande. Men det säger att gemenskapers principiella uppgift är att gynna individualitet och självständighet, något som i sin tur gynnar vissa former av ömsesidigt berikande, dvs en speciell gemenskapsform, i kontrast mot gemenskaper i vilka individen konsekvent underordnas gruppens normer och sedvänjor.
Hela idén med den liberala staten är historiskt sett framför allt en reaktion på och ett motstånd mot dels en statligt sanktionerad kristen tro, förknippad med kyrkligt förankrade hierarkier, dels mot en maktfullkomlig stat (=adel, kungamakt) som velat och kunnat bestämma det mesta till sin egen fördel. I förlängningen har den också visat sig undergräva alla former av traditionalism. Detta jämte vissa specifika egendomligheter är kanske särskilt uppenbart i Sverige, i form av en något paradoxalt statsunderstödd individualism. I ett större perspektiv har den liberala staten under 1900-talet fungerat som den ideala eller principiella antitesen till totalitära regimer såsom Hitlertyskland och Sovjetunionen. Man kan alltså säga att idén om den liberala staten är en reaktion mot missbruk av makt men också mot på sätt och vis tanklösa traditionella sedvänjor.
Detta är ju en sorts ”frihet från”, men det finns faktiskt också en underförstådd föreställning om en övergripande mening, nämligen att det är något ont att missbruka makt, eller att tanklöst följa traditionella sedvänjor. Vad den liberala attityden då säger är att det är troligare att makt inte missbrukas om individerna är så ”fria” (skyddade) som möjligt från statligt (eller på annat sätt) institutionaliserat maktmissbruk och från antiindividualistiska sedvänjor. Risken med alltför långtgående och långvariga maktkoncentrationer har framför allt, principiellt, lösts med hjälp av styrelseskicket representativ demokrati, grundad i regelbundet återkommande, individuellt baserade allmänna val. Vidare ses yttrandefriheten, främst i form av en (som regel från staten) ”fri press” såsom ett ständigt närvarande korrektiv, mot stötande (återigen som regel statligt) maktmissbruk.
Allt detta kan förefalla mycket rationellt och bra på papperet, särskilt om man själv har en benägenhet till individualism och självständighet. En svaghet i systemet är dock att det är jämförelsevis blint för två fallgropar. Den ena har med individens ställning och (o)förmågor att göra. Den andra följer av en alltför ensidig betoning av just statligt maktmissbruk.
En långtgående principiell liberalism lägger ett enormt ansvar på individerna, särskilt i alla frågor som inte täcks in av lagarna och rättsapparatens beivrande av brott, t ex sådant som snarare är moral- än rättsfrågor och allt som har med mening att göra; det finns i en liberal stat som sagt ingen sanktionerad ”meningsbyggnad”. I jämförelsevis liberala länder (ideala liberala stater finns inte), inte minst i Sverige, har man från statliga myndigheters sida inte riktigt kunnat lita på att individerna är personligen mäktiga detta ansvar. Därför har det uppstått en trend mot vad man skulle kunna kalla moraliserande lagstiftning, eller andra kraftigt markerande moraliskt motiverade åtgärder från statlig sida, som inte har med den allmänna och gemensamma säkerheten i samhället att göra, utan med ideologiskt ”önskvärda” beteenden och till och med ”önskvärda” uttalade åsikter. Detta representerar en sorts återgång till hur det en gång var, fastän då på kristen grund, till exempel i form av regelbundet återkommande så kallade husförhör och beivrande av fri- och oliktänkare.
I den liberala staten förutsätts det att individer i stort sett är i princip ”goda”, eller rättare sagt principiellt kapabla att utöva eget omdöme, men detta verkar alla de facto makthavare även i principiellt liberala stater ha svårt att tro på i praktiken. Statliga moralpåbud i en föregivet liberal stat — vilken i och med dem blir mindre liberal — blir då bara en sorts kvasitotalitära ”krav” utan någon bärkraftig metafysik bakom sig. (Här kan det naturligtvis diskuteras generellt huruvida det egentligen behövs någon sådan metafysik över huvud taget och i synnerhet huruvida den i så fall behöver ha statlig sanktion. Frågan kommer i ett annat ljus om man i stället diskuterar i termer av tradition — se nästa avsnitt.)
En annan anti- eller ickeliberal tendens uppstår också lätt i näringslivet. I liberala stater bör det finnas lagar som förbjuder kartellbildning och andra ”privata” (=icke-statliga, ej demokratiskt valda) oligarkier. Även om sådana lagar finns har de dock visat sig tämligen omöjliga att genomdriva i praktiken, vilket har med den kapitalistiska typen av ekonomi att göra. Denna medför ofrånkomligen att pengar är makt, i synnerhet när pengarna blir helt och hållet lånebaserade, som de är nu och i varierande grad har varit under en stor del av den moderna tiden. Politiker i alla representativa demokratier är ansvariga inför pengahanteringen i samhället. I en lånebaserad och globaliserad penningekonomi har nationella politiker ringa kontroll över penningflödena i sig, varför deras ansvar (snarare: funktion) tenderar att reduceras till att handla om att i största möjliga mån bidra till att kanalisera så mycket av pennigflödena som möjligt till sitt eget land. Först om detta lyckas kan olika mera regelrätt politiska fördelningar och budgeteringar ske på tillräckligt stark pengamässig grund. Konsekvensen av detta globala ekonomiska system är alltså att även en liberal (ej maktfullkomlig) stat har ett begränsat inflytande på vad som faktiskt händer och sker, i den utsträckning detta är beroende av pengatillgång. Kapitalflödena är nu i verkligheten inte liberala; de bryr sig per definition inte om individerna, personerna i samhället.
(Jag identifierar inte kapitalism med marknadsekonomi; en fri — ej statligt eller av några oligarkier kontrollerad — marknad är en liberal grundpelare. Kapitalism i nuvarande hypertrofierade form är i praktiken fientlig mot en verkligt fri marknad och därmed mot liberala staters möjligheter till självbestämmande, lika fientlig (fastän på andra premisser) som någon kommunistisk diktatur.)
Politiskt — medbestämmandemässigt, maktrelaterat — finns alltså, från liberal synvinkel, två stora ofrihetshot: statligt sanktionerat moraliserande och kapitalistiskt (över)utnyttjande. Båda dessa kan i och med den principiella handlings- och yttrandefriheten i liberala stater fritt (!) använda sig av nästan alla till buds stående medel för att utöka och bibehålla sina icke-liberala maktsfärer.
Ett sätt att se på dessa förhållanden är att säga, att detta är det pris man får betala för att kunna åtnjuta en liberal stats fördelar trots allt. En sådan optimistisk syn kräver dock en aldrig slappnande allmän vaksamhet och ett ständigt granskande och ifrågasättande av icke-liberala påhitt och tendenser. En liberal stat är, i den mån den förblir liberal, den minst ”självgående” typ av stat man kan tänka sig; dess implicita krav på individen är som sagt mycket stora. Vad som lätt glöms bort när detta konstateras är emellertid att en liberal gemenskap ska bidra till att gynna individens förmågor till eget omdöme. Det kan med andra ord inte vara fråga om någon atomär individualism à la rationell beslutsteori. Hur detta gemensamma, reciproka, gynnande av individuella förmågor bäst kan ske är med andra ord liberalismens grundfråga, vilken i dagens alltmer antiliberala klimat håller på att bli akut.
Framsteg (något nytt) och tradition
I det moderna samhället har frihet i hög grad kommit att förknippas med Det Nya. Att vara ”gammalmodig” och därmed ”omodern” är närmast liktydigt med att vara bunden på något sätt — i sina tankar, känslor eller handlingar. Moderniteten är framför allt rörelse, förändring och att kunna förändras uppfattas lätt som en sorts frihet. Den som är emot eller bara ogillar förändring kan rentav misstänkas motarbeta de förändringsbenägnas frihetssträvanden, hålla dem tillbaka i traditionens, någon gammal traditions band. Bakom dessa attityder finns en rad specifika historiska omständigheter, som har att göra med industrialismens krav och upproret mot/uppbrottet från det kristna statssystemet. Industrialismen medförde en massiv inflyttning från landet till städerna. Detta innebar ett rent fysiskt brott med alla de traditionella sedvänjor och attityder som hörde lantlivet till. Den långsammare frigörelsen från statskyrkan i Sverige tog längre tid, men innebar redan innan den fullbordades år 2000 (!) att kristendomens upplevda verklighetsförankring försvagades kraftigt; den kristna traditionens utformning var även den nära knuten till lantlivet, både symboliskt och sedvänjemässigt.
I början av boken Kapitalistisk realism ställer Mark Fisher (2011, s 13) två något oroande frågor: ”hur länge kan en kultur överleva utan det nya? Vad händer om de unga inte längre är kapabla att skapa det överraskande?” Vad han syftar på är en sorts kulturell sterilitet som har att göra med att det i det post- eller hypermoderna samhället inte längre verkar finnas någon kanon, någon tradition, att mäta sig mot, eller med. Det moderna i sig — så som det inspirerande gestaltade sig i början av 1900-talet och sedan, som inspiration, verkade gå under i och med världskrigen — kan knappast fungera ”kanoniskt” längre. Det modernas essens är förändring, men nu är det inte längre så lätt att svara på frågan: förändring, förnyelse av vad, jämfört med vad? Och: varför? Den tidiga moderna impulsen under 1800-talet/början av 1900-talet mätte sig mot, jämförde sig med det gamla hierarkiska och konservativa samhälle som den senare konkret lyckades ta kål på, nästan bokstavligen. Vad ska ”det nya” jämföra sig med, hävda sig mot i dag? Det ”nyaste” verkar närmast vara olika uttryck för återgång till det gamla; det är svårt att vara något mera utmanande i dag än en konsekvent bibeltrogen kristen, eller att på allvar anamma något annat ”bakåtsträvande”.
Men utmanande och ny är ju inte samma sak. Vad skulle kunna vara, bli, verkligt nytt nu? Det är det verkliga kruxet i dagens värld, i synnerhet i det så kallade Väst.
De flesta tänkande och någorlunda klarsynta människor är i dag mer eller mindre akut medvetna om de potentiellt katastrofala konsekvenserna av en ohejdad hypermodernitet — ekonomiskt, ekologiskt, socialt, själsligt. Bara potentialen för detta är nog för att alstra en allmänt spridd vag oro som ligger under även den påklistrade optimism många uppvisar i vardagen.
En djup, personligt grundad optmism, full av genuin tillförsikt inför framtiden är svår att finna. Detta är utan tvivel en sorts ofrihet, i sinnet, och i förlängningen grogrund för antiliberala yttringar.
Intressant nog knyter Fisher de nämnda frågorna till existensen av tradition, av den allt genomsyrande typ som de gamla kristna samhällena förkroppsligade — aldrig helt, men definitivt i form av ett gemensamt språk för att kunna tala om meningsfrågor, vare sig man var ”för” eller ”emot” eller bara hängde med. Detta är relevant eftersom vad som upplevs som och faktiskt blir något verkligt nytt framför allt måste kunna vara djupt meningsbärande, annars är det bara samma saker som vi nu ser hela tiden: en ny pryl, en ny film, ett nytt spel, en ny resa — än sen?? Det blir liksom tomt fastän det händer saker hela tiden och allting går väldigt fort. Men det betyder ingenting, vilket märks om man skrapar lite på ytan, något som få mäktar med, ty vad finns det för alternativ? Inga alls, till synes. Och just det är den existentiella svårighet och utmaning Fisher diskuterar: ”Det är enklare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens [=hypermodernitetens, postmodernitetens] slut” (s 11). Eller fortsättning, om än i annan skepnad, skulle man kunna tillägga. Sålunda är det nog ingen slump att undergångsteman formligen trängs i populärkulturen.
Det Fisher pekar på säger något väsentligt om vilken betydelse en institutionell tradition kan ha, även för den som inte helt och hållet ingår i eller ”tror” på den. Ingår man i traditionen såsom social och religiös organisation mäter och värderar man sig i dess termer och på dess premisser. Men även om man inte helt och fullt delar dessa kan traditionen fungera som ett externt stöd för vad som fundamentalt är en inre frigörelseprocess. För den radikale rebellen fungerar den dessutom som tydlig riktpunkt för allt man är opponent mot. Eftersom traditionen för rebellen är så tydligt närvarande går det att hämta mycket kraft ur det man är emot; man är helt enkelt arg. Och vrede är högoktanig om än riskabel energi. Men ännu värre är ledan, likgiltigheten, liknöjdheten, ironin, den tomma bekvämligheten.
Bland Nietzsches mest förutseende texter finns dem i vilka han beskriver ”en tidsålders övermättnad på historia”. ”Genom detta övermått grips en tidsålder av den farliga stämningen av ironi gentemot sig själv”, skrev han i sina Otidsenliga betraktelser, ”och därigenom av den än farligare cynismen”, där ett kosmopolitiskt sökande och ett distanserat betraktande ersätter engagemang och deltagande. Detta är det tillstånd i vilket Nietzsches sista människa lever: han har sett allt, men är dekadent och försvagad av just detta överflöd av (själv)medvetande. Och nu, skulle jag vilja tillägga, mot bakgrund av allt det ovanstående, måste alla som värdesätter individuell självständighet och individuellt omdöme inte låta sig tappa modet — i ordets alla bemärkelser — på grund av detta svårhanterliga medvetandeöverflöd.
Det moderna, moderniteten, modernismen, höll, trots två världskrig, nästan på att bli en tradition i ovan antydda bemärkelse men sedan bröt det på något vis samman. I Sverige sammanföll detta symboliskt slående med mordet på statsminister Olof Palme. Att förstå sammanbrottet i termer av den lånebaserade kapitalismens förnyade effektivitet och aggressiva främjande från 1980-talet och framåt låter sig göras, men håller man sig bara till det ekonomiska perspektivet blir det svårt att få syn på och diskutera de i långa loppet minst lika väsentliga kulturella och existentiella dimensionerna i det nu rådande läget. Det är med stor säkerhet i dessa djup man behöver finna de positivt kraftfulla (inte bara negativa, protesterande) impulserna till just förnyelse. Det räcker inte med enbart ekonomiska och därmed förknippade sociala ”åtgärder” eller ”alternativ”.
Vad kan verksamt positivt inspirera faktiska, fantastiska alternativ — öga mot öga med, ej blundande för, de reella dystopiska möjligheterna — om man nu skulle lyckas finna dem kulturellt och i de själsliga djupen?
