Kan Gud acceptera en odödlighet utan Gud?

av Jonas Bohlin

Det eviga livet har ännu inte blivit en medvetet vetenskaplig målsättning. Just nu studsar den tanken mest omkring mellan äventyrsfiktion och populärvetenskap. Dess filosofiska konsekvenser finns det däremot mycket talat och skrivet om, eftersom föreställningen om odödlighet länge har varit lockande men kanske mest skrämmande. Jag gör ingen detaljanalys utan räknar bara upp några odödlighetsproblem i form av ett antal frågor: Hur länge kommer en odödlig människa att vara barn? Hur hanterar en odödlig person tristessen? Vem kommer att få födas? Räcker våra naturtillgångar om antalet människor bara ökar? Hur kommer de odödliga att betrakta de dödliga? Skulle en odödlig fysisk varelse verkligen kunna tillhöra människosläktet? Blir Gud överflödig?

Den sista frågan blir i ett sekulärt sammanhang relativt betydelselös. Åtminstone i vårt land idag. De få generationer som har levt strax före oss hade däremot inte uppfattat det som en trivial tanke. Kanske närmast en hädelse. Därför vill jag i denna artikel rikta fokus på ett religionsvetenskapligt dilemma som kan komma att förvandla dagens religiösa kontroverser till rena trivialiteter. Själva frågeställningen och problematiseringen är egentligen mycket enkel och jag har redan nämnt det. Blir Gud överflödig om eller när vetenskapen till slut ger oss evigt liv? Det handlar alltså inte om att ifrågasätta Guds existens utan om en intressekonflikt. Vem har rätt till odödligheten? Gud eller vetenskapen? Det är svårt att tänka sig ett ämne som skulle vara mer spännande att diskutera bland dagens kristna, men detta samtal ljuder med sin frånvaro.

En vetenskapligt eventuellt annalkande odödlighet är ju redan som idé en stark konkurrent till det eviga liv som Bibeln talar om, så visst är det en smula märkligt att man inte talar mer om det. Jag menar då inte nödvändigtvis på ett sätt som automatiskt skulle kunna hota ekumeniken eller den gemensamma grundläggande tron, utan på ett religionsfilosofiskt plan där man åtminstone visar ett intresse. I en predikan skulle det naturligtvis vara enkelt att avfärda denna tanke med minst två argument. Det ena är att en människas ålder inte kommer att ha någon som helst betydelse för Gud vid den yttersta domen eller vid tiden för Jesu återkomst.

Den andra invändningen är att all strävan mot evigt liv som inte är biblisk vore en synd eftersom Bibeln inte utlovar någon annan möjlig väg till verklig och sann odödlighet än genom tron på Kristus. Men kommer dessa motargument att, om säg 500 år, leda till några personliga ställningstaganden om vetenskapen då redan är i full färd med att byta ut varenda överflödig molekyl i mänsklighetens fysiska kroppar? Hur relevant eller lockande kommer kristendomens erbjudanden att te sig för dem som redan anser sig vara eviga och ur ett historiskt perspektiv äntligen förvandlats till gudomliga varelser? Då givet att de odödlighetsproblem som jag talade om i inledningen vid den tidpunkten helt har eliminerats.

Det är lätt och frestande att avfärda ovanstående framtidsscenario som en fullständig galenskap. Men innan vi gör det behöver vi vrida och vända lite på begreppen ”hot” och ”utveckling”. Om man skulle fråga folk ute på stan vad de idag anser är ett hot mot mänskligheten skulle man med stor sannolikhet få ungefär följande uppräkning: krig, kapprustning, epidemier, miljöförstöring, fattigdom, finanskriser, terrorism och yttre hot såsom kometnedslag. Det vill säga ett föga överraskande innehåll från cirka 70 år av massproducerad nyhetsförmedling. Alla dessa hot har åtminstone två saker gemensamt. De återkommer genom historien i olika skepnader och de är direkt eller indirekt sammanlänkade med vetenskaplig utveckling. Man skulle kunna börja hos Isaac Newton omkring år 1687 men det skulle bli för långrandigt, så jag flyttar fram resonemanget några sekler.

När universitet, näringsliv och stat började samarbeta i andra världskrigets USA, blev resultatet något som i den tidens kristallkulor skulle ansetts som mycket märklig för många — den digitala revolutionen. En revolution som i direkt nedstigande led är en sorts avkomma till den militära kapprustning som USA blev en del av. En ny gren adderades alltså till det vetenskapliga och teknologiska släktträdet vars frukt vi först idag kan uppleva som både välsmakande och giftig på samma gång. Tanken på kunskapens träd är inte långt borta. Just nu pågår det t.ex. en digital vandalisering, terrorism och krigföring över hela världen och på så vis har den militära cirkeln slutits på ett lite ironiskt sätt.

Med detta i backspegeln borde vi inse att framtida hot inte nödvändigtvis uppträder eller avslöjar sig på samma sätt som de har gjort eller gör för tillfället. Nano- och robotteknik samt självmedveten artificiell intelligens är några modernare exempel på detta. Hotbilder och undergångsteorier är alltså inte längre lika cykliska som mänskligheten har varit van vid. Vad som nu är på väg att hända är att framtidens hot och möjligheter även har tagit plats inuti oss själva och inuti de maskinella intelligenser som vi både kroppsligt och själsligt kopplar upp oss emot. Två former av intelligens är alltså på väg att smälta samman. Vår egen och den vi själva har skapat. Vi kanske kan kalla det hela för transhumanistisk postmekanism.

Den vetenskapliga, akademiska och filosofiska världen är idag trots allt ganska medveten om att vi behöver resonera mer kring ämnet. Men generellt sett är vi ännu ovana vid att tänka på detta och därför ovana vid att tala om det, vilket märks tydligt inom exempelvis den västerländska kristendomen. Joel Halldorf, teol. dr. och lektor i historisk teologi på Teologiska Högskolan i Stockholm säger att, så vitt han vet så finns det inte någon gemensam hållning i denna fråga. Åtminstone inte där han verkar. På en av landets mest namnkunniga bibelskolor svarar en lärare att ämnet inte ens efterfrågas hos eleverna. Det religiösa ointresset, för att uttrycka sig något vanvördigt, är inte på något sätt konstigt eftersom kristendomen är traditionsbunden och om det är något inom denna tradition som är hugget i sten, så är det livet och döden enligt bibelns premisser.

Jag kan därför förstå ängslan över att öppet dryfta den här typen av tankar i sammanhang där Guds monopol på odödlighet sitter i både fresker och väggar. Vad jag däremot saknar är ett sorts erkännande av de framtida religionsfilosofiska alternativen på samma sätt som man samtalar om till exempel dödshjälp.

Oavsett om man är troende eller ateist så kan man i bästa fall vara överens om att aktiv dödshjälp snart kan bli ett val, som väldigt många fler kan tvingas att ta ställning till i framtiden. Här använder jag ordet tvång på ett sätt som kan uppfattas som lite udda men det är ett medvetet ordval. Redan idag håller vi varandra vid liv på ett för naturen helt onaturligt och omänskligt sätt. Det vetenskapliga startskottet i odödlighetsstafetten har alltså redan avlossats men det kommer inte vara några pigga och alerta löpare vi kommer att få se på första sträckan. Garanterat det motsatta. Loppet är dock redan i full gång och är omöjligt att få stopp på, om inte all vetenskaplig och medicinsk utveckling skulle få för sig att bryta loppet vilket är föga troligt.

Eftersom det går att föra ett teologisk resonemang kring till exempel dödshjälp, oavsett om man är förespråkare eller motståndare, så är det också fullt logiskt och möjligt att flytta det samtalet till en nivå som handlar om ett evigt fysiskt liv, även om det kanske inte är en realitet förrän om flera hundra år. Om vi därefter lyckas med konststycket att bevara vår själ, vårt medvetande och vår ande (om uttrycket tillåts) utanför en fysisk kropp kommer uppståndelsebegreppet att behöva revideras ytterligare en gång. Eftersom vår fysiskt inlåsta intelligens ser ut att börja smälta ihop med en yttre maskinell intelligens är detta inte orimliga tankar även om det idag är praktiskt orimligt. Kroppen är och kommer alltid att vara ett osäkert transportmedel på evighetsresan oavsett vilken riktning den kommer att ta.

Att ange ett mål för evigheten är av paradoxala skäl ännu inte möjligt (men en oerhört kittlande filosofisk tanke). Det vore intressant att ta del av det teologiska eller religionsfilosofiska samtalet kring hur Gud kommer att hantera oss ifall vår jordiska odödlighet en dag skall behöva tas ifrån oss för att istället ersättas av en himmelsk? Gud kanske till slut blir tvungen att göra slut på oss innan vi hinner bli odödliga, trots att vi bara har utnyttjat vår fria vilja på ett maximalt sätt. Kanske blir det ett syndafloden 2.0. Religionsfilosoferna kommer inte att få det lätt.

12 oktober 2015

Jonas bor med fru och ibland även barnbarn i den lilla småländska orten Forserum som ligger inklämd mellan Jönköping och Nässjö. Hans jordiska intressen kretsar mest kring familj, konditionskrävande inne- och uteaktiviteter och arbetet som grafiker. Jonas tankevärld fylls ofta av en ansenlig mängd humanekologiska funderingar vilket har resulterat i den aforistiska hemsidan paradoxalt.se, där djupsinniga och lättsamma analyser av livets stora och små frågor är huvudtemat.
One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.