Livs Principer och moral — om människan och hennes husdjur
av Göran Rudbäck
Jag är fårbonde. Att skaffa får och valet att bli fårbonde är bland det mest lärorika och utvecklande jag har gjort i mitt liv. Jag hade ingen kunskap om får när vi skaffade dem och endast begränsad erfarenhet av djurhållning från lantbruksskolan, förutom katten som familjen skaffade när vi flyttade ut på landet i mina tidiga tonår.
Kring sekelskiftet lämnade min fru och jag Uppsalatrakten, där vi båda växt upp, för min hustrus nästa steg i karriären och flyttade till mellersta Norrlands inland. Väl där köpte vi en skogsgård, ett gammalt gästgiveri som låg vackert vid en sjö. Vi tyckte att det behövdes djur som kunde hålla våra tre-fyra hektar jordbruksmark öppna, så att lägdorna inte skulle fortsätta växa igen till en ogenomtränglig snårskog. Tanken blev verklighet en höstdag då vi besökte den lokala Granngården-butiken. På anslagstavlan fanns en lapp om får till salu och bredvid en lapp om hö till salu. Vi tittade på varann, ”Ska vi? Törs vi? Ja!”. Vartefter åren gick växte besättningen, jag arrenderade till mark och småningom bestämde jag mig för att bli bonde på heltid.
Jag hade efter att vi skaffade fåren gått fårkurs och fårklippningskurs, blivit involverad i ett projekt för att sälja lamm lokalt och invald i styrelsen för länets fåravelsförening, och därmed fått ett kontaktnät som fanns att tillgå vid problem. Men tänket kring djurhållning och förståelsen för hur man hanterar djuren måste man själv utveckla. Det följande är en analys av vissa gemensamma drag mellan får, andra djur och människa, funderingar kring livs principer och människans förhållande till de domesticerade arterna utifrån mina erfarenheter som bonde och den förståelse av liv som djurhållningen har gett.
Det ska redan här sägas att jag betvivlar att jag gjort samma erfarenheter med något annat djurslag, får är ungefär lika stora som oss människor, har stark flockkänsla och är utpräglade bytesdjur — de kan sällan försvara sig. Man kan med tvång hantera ett får, vid exempelvis klöv- och ullklippning, men för att få en fårflock dit man vill måste man utgå från djurens sätt att tänka och se på världen utifrån deras perspektiv — inte människans. Förre statsministern Torbjörn Fälldin, som var fårbonde, lär ska ha sagt något liknande på frågan om hur han kunde hålla på med får som var så dumma, ”Får är så intelligenta som de behöver, det är mer än vad man kan säga om vissa människor”.
Empati och djur
Empati definieras som en förmåga ”att kunna leva sig in i en annan människas känsloläge och behov” (NE 1991) eller ”empati betecknar förmågan att uppleva och förstå andra personers känslor” (Wikipedia 2017–10–16). Den första definitionen innebär att det inte är möjligt för människan att känna empati med djur. Den andra utesluter inte djur om man accepterar att ett djur kan vara en person. Begreppet empati anses vara komplext och en sammansättning av flera olika komponenter. Det anses inom forskningen vara tveksamt om djur har en empatisk förmåga som den definieras för människor. I det följande gör jag ett försök att urskilja några komponenter i vad som kan kallas för det empatiska komplexet, med bäring på människans förhållande till djur. Då det grundas på mina egna observationer, tankar och benämningar ska det inte uppfattas som en vetenskaplig beskrivning, men nedtecknas med en önskan att läsaren inte ska förkasta det utan eftertanke.
Adsorbering hör inte till det empatiska komplexet men utgör grunden för det, då det är en hos djur grundläggande förmåga. Förmågan gör att en individ oreflekterat kan ta till sig andra individers reaktioner eller förmedlas en känsla grundat på oreflekterade intryck.
Absorbering är när adsorbering får ett fysiskt uttryck och är delvis empatiskt. Det kan ta sig så skilda uttryck som fiskars närmast synkrona rörelse i ett stim, att en flock rådjur bereder sig för flykt som reaktion på en individs speciella ställning som signalerar fara, att jag får en så stark känsla av olust när jag ser någon göra illa armen att jag instinktivt drar åt mig min egen arm eller att ett spädbarn börjar gråta när det ser ett annat spädbarn gråta. Funktionen återfinns i flera nivåer, från grundläggande som är genetiskt programmerade (stim, barnet som gråter), till inlärda och beroende av inlevelseförmåga (rådjur och skada).
Plagiering kan beskrivas som ett agerande likt den man ser, med en oförmåga eller avsaknad av orsak att skilja jaget från den man iakttar, en fördjupad absorbering. Plagiering är troligen bara möjlig med djur som är lika den egna arten.
Härmning är en medveten version av plagiering och är en grundläggande förmåga för högre liv, den möjliggör också beteendeförändringar som anpassar det egna beteendet till förändrade yttre förhållanden och är inte lika beroende av likhet till den egna arten.
Justis kan beskrivas som tredje persons reaktion mot övervåld utövat av första person mot andra person i en grupp. Det är en empatisk funktion som är grundläggande hos flera arter, men relativt svårobserverad i andra fall än där människor är inblandade. Bland människor kan det observeras när någon i en grupp utövar något som uppfattas som en omotiverad aggression mot en person. Exempelvis en stående mans omotiverade handpåläggning på en sittande kvinnas axel, eller ett aggressivt utfall i ett diskussion som tidigare varit lugn. Denna aggression registreras, adsorbering, av de andra i gruppen och kan observeras som en närmast samfälld svag rörelse hos dem, absorbering, och kan utlösa en protest hos någon i gruppen. Motsvarande reaktion kan observeras i en grupp med tackor där djuren känner tillit till fåraherden, när denne utövar något som uppfattas som en omotiverad aggression.
Justis är en initialt oreflekterad reaktion, men då reaktionen är situationsberoende säger den inget om den absoluta nivån av våld, bara vad som anses vara övervåld i den givna situationen. Tänk er att gruppen ovan får en rejäl utskällning av chefen där aggressionen oväntat riktas mot en person, varvid den samfällda rörelsen kan observeras. Att reaktionen är initialt oreflekterad beror av övervåldets närhet till fara, jämför rådjuren ovan.
Drivandet av en djurflock är inte övervåld per se, däremot används fårens naturliga skyddsmekanism mot rovdjur — den täta flocken — för att åstadkomma önskad förflyttning. Detta påstående om frånvaro av övervåld väcker måhända opposition, men utifrån nedanstående vidhåller jag att det inte är övervåld då herden använder sig av fårens försvar för att skydda sig mot angripare utan att ha angriparens direkta motiv. Jag har korsningsdjur med merino och de har kvar mer av de vilda fårens beteende vid rovdjursattack än vad mina rya- och sveafår har. Hos den täta merinoflocken lämnar enstaka djur flocken, i helt skilda riktningar, som ett sätt att lätta trycket på flocken. Om det är herden som sätter tryck på flocken så kan viss tvekan uppstå hos denne, jaga tillbaka rymlingen och tappa tempo eller fortsätta driva flocken. Här kommer nästa egenskap in, merinon stannar gärna kvar utanför flocken, en individ av annan ras söker sig tillbaka till flocken. Det gör att merinon lockar återstående djur till sig, därtill ofta aktivt med bräkanden — ”Se, jag kom undan!” varpå allt fler djur dryper av och herden ser svärande på en bortspringande fårflock…
Ett exempel på justis hos får är om herden efter att lugnt och stilla kommit in i gruppen, satt sig på huk så att djuren törs komma fram för att hälsa och vid denna hälsning fattar tag i och kvarhåller ett djur. Precis som någon i gruppen av människor kan reagera på en omotiverad aggression genom att säga något för att häva eller dämpa aggressionen, kan fåren protestera med bräkanden, särskilt om det fasthållna djuret släpas iväg.
Även om justis ovan beskrivs som tredje persons reaktion på övervåld, utesluter det inte att andra person kan få en känsla av orättvis behandling och opponera mot behandlingen, eller att första person kan tvingas att övervinna en känsla av orätt beteende för att kunna utföra övervåldet. Dessa känslor visar var den personliga nivån för övervåld ligger, sammantagna visar de att justis är en reaktion på övervåld. Tredje persons reaktion avgör vad som anses var övervåld i en grupp, men är inte ett uttryck för det absoluta våldstrycket utan vad som anses vara övervåld i en given situation. Reaktioner på den förtryckta känslan av orätt beteende, kan hos människor observeras bland soldater som skjuter över fienden för att inte döda eller skada. Justis kan helt eller delvis förtryckas hos första person, särskilt hos hanar där fysiskt våld är ett mer förekommande agerande än hos honor. Möjligen är förmågan till justis svagare hos hanar eller kanske ligger nivån generellt högre än hos kvinnor. Förtryckt justis kan hos människor — något motsägelsefullt — observeras som förstärkt övervåld. För att överrösta skamkänslorna av den förtryckta justisen tar utövaren i än mer. Förmågan att känna skam över förtryckt justis är nog människan förbehållen.
Jag läste en krönika där författaren, en hundtränare, funderade över varför maken bättre kunde hantera deras hundar i svåra situationer, trots att han saknade både hundutbildning och intresse för hundträning. Hon funderade vidare över hur själva syftet med träningen, att förändra ett beteende eller få hunden att agera på önskvärt sätt, kan skapa ett motstånd hos djuret. Det intressanta är att hon med sin nuvarande hund inte haft något behov av att förändra dess beteende, vilket gett författaren en helt ny dimension i umgänget med och förståelsen av hundar.
Om jag betraktar berättelsen i skenet av justis, så upplever hunden ägarens ständiga försök att förändra som övervåld och reagerar utifrån andra persons justis. Det blir lite av den mobbades förhållande till mobbaren och påverkar ständigt djurets förhållande till ägaren. Maken betraktas däremot som flockledaren, den självklara auktoriteten i flocken, och en åthutning är flockledarens sätt att hålla ordning i flocken och är helt acceptabelt — det uppfattas inte som övervåld.
Reaktionen justis torde utgöra grunden för vår uppfattning om rättvisa och jämlikhet, även om — som Per Molander visar i Ojämlikhetens anatomi — dessa företeelser icke är självspelande pianon.
Identifiering innebär att förstå reaktioner och anamma beteenden som utövas av andra och är en empatisk förmåga för att underlätta social interaktion, även med individer av andra arter än den egna. Ett exempel är en gris som bitvis uppför sig som de hundar den levt i flock med sedan den var liten kulting. Exemplet visar att alla djur är beroende av att uppfostras av sina egna för att utvecklas till en individ av arten, med de arttypiska beteenden som är en följd av social interaktion. Samtidigt visar det att vi alla i viss mån är formbara, vilket kan vara en förklaring till hur domesticering av individer gått till. Vanligen definieras identifiering som förmågan att kunna förstå hur den andre känner — att man kan identifiera sig med någon — men denna definition knyter an till absorbering och härmning.
En försommar hade en grupp får tagit sig ut ur hagen och när jag skulle mota tillbaka dem var det en ungtacka som sprang in i grannens hage med ungtjurar. När jag gick in i hagen för att mota tillbaka henne, så gick hon mot ungtjursflocken — och de gick emot oss. Jag insåg att det fanns en stor risk att tjurarna skulle attackera mig, så jag lämnade tackan hos tjurarna. Hon fann sig till rätta hos dem, grannbonden sa att hon alltid gick mitt i flocken, skyddad av tjurarna. När de sista tjurarna på hösten gick till slakt, kom tackan hem igen. Hon visste mycket väl var hon hörde hemma!
Adoptering är förmågan att inkorporera individer av andra arter till sin egen flock. Exempel är när en tik tar hand om kattunge som sin egen avkomma, eller att vi människor håller sällskapsdjur och uppfattar dem som en del av familjen. Adoptering är en empatisk förmåga riktad mot en individ. Tjurarna ovan adopterade ungtackan — och hon dem.
Att vi har en stor empatisk förmåga för de djur vi adopterar, beror på just det, att vi har inlemmat dem i vår familj. Av det följer att vi inte känner riktigt samma empati för andra djur, de som inte är adopterade. Motsvarande gäller för vårt förhållande till andra människor, men med ytterligare graderingar.
Projicering är en förmåga som troligen endast människan har. Det innebär att vi projicerar våra egna känslor och behov på andra individer, och därmed felaktigt tror att de har samma behov och känslor som oss själva. Disneyfiering är ett välkänt uttryck för projicering riktad mot djur, vilket belastar människan svårt i hennes förhållande till andra djur. Projicering fördunklar vår syn på djuren så att vi inte förmår uppskatta dem för deras egen skull, utan i vilken mån de beter sig som oss. Projicering är falsk empati, då den endast är en produkt av vår fantasi och självupptagenhet.
Projicering är något som svårast drabbar människor som inte vardagligen hanterar djur, adopterade djur oräknat. Människor som saknar kunskap och förståelse om djurs behov, bedömer djurens behov utifrån sina egna upplevda behov och är lätta offer för de som driver en agenda mot djurhållning.
Samhörighet är en empatisk känsla som kan vara ömsesidig, men också ensidig. Den utsträcker sig till alla djur som tar hand om sin avkomma och är grunden för omsorgen mellan förälder-avkomma. Fåraherden som möts av ett hälsande bräkande när hen närmar sig flocken är ett exempel. Människor kan vittna om denna känsla med alla domesticerade arter, vare sig det är ölbryggarens omsorg om sin jästkultur, trädgårdsodlaren känsla för sina växter eller bondens försakade fest för att vaka över en ko som kanske ska kalva. Samhörighet mellan förälder-avkomma kan kallas ärvd samhörighet, samhörighet gentemot en partner eller andra blir då social samhörighet. Skillnaden mellan ärvd och social samhörighet betecknar deras uppkomst, funktionen är i grunden densamma, men med skillnaden att den ärvda samhörigheten är mer ovillkorlig.
Tillit är en samhörighetens utåtriktade konsekvens och är i sitt ärvda uttryck avkommans fullständiga tillit till sin förälder. Tillit kan också uppstå vid social samhörighet och frånvaro av övervåld. Vunnen tillit förloras vid övervåld, men kan återvinnas. Fysisk handgriplighet vid hantering av enskilda djur, som vid klippning, behöver inte påverka individens grundtillit till herden — även om tilliten upphör en tid efter handgripligheten. Fårens beteende skiljer sig härvid inte från människors. För tillit är fårens storlek relativt människan och att de är icke försvarande bytesdjur av betydelse. I relation till nöt och gris är människan fysiskt underlägsen och måste rätta sig därefter, djuren kan inte tas för givna (men inte heller stångande baggar…). Tillit handlar alltså om att kunna lita på att omgivande individer avstår från det som anses vara övervåld, justis, men det säger inget om den absoluta nivån av våld i relationen.
Tillit inom en grupp beror av någon slags frånvaro av övervåld. Det innebär däremot inte frånvaro av våld, då våld är det normala sättet att etablera den rangordning som finns i alla grupper. Våld ska inte uppfattas som synonymt med fysiskt våld, utan som ett påtvingande. Det formella ledarskapet i en grupp människor tillsätts med våld, medan det informella ledarskapet mer beror av tillit.
Empati och slakt
Genomgången ovan säger att djur har en grundläggande empatisk förmåga gemensam med människan. Detta är inte främmande för lantbrukare, som i samhörighet och med tillit lever med djur i sin vardag utan att för den skull adoptera dem. Projicering förekommer normalt inte, för djurhållning måste utgå från djurens behov — inte människans projicerade behov. Men vissa individer eller mindre djurflockar kan adopteras och behandlas med en omsorg som gränsar till projicering. Att ge favoriterna lite extra kan dock straffa sig, de kan bli svårare att hantera när de inte får det de är vana vid. De av mina tackor som brukar vara besvärligast vid klippning är de som har mest tillit och uppskattar fysisk kontakt. De kommer fram och lägger huvudet på min axel och snusar på mitt huvud. Kliar jag dem då mellan frambenen lyfter de svansen och visar tydliga tecken på njutning. Dessa djur betraktar sig närmast som jämlikar, de är ranghöga och har mycket svårt att acceptera övervåldet som måste till vid fårklippning och blir ofta bråkiga vid klippning (jag klipper djuren med fåret börjandes i sittande ställning, en metodik som används av professionella klippare världen över).
Efter denna orgie av empati, så förtjänar det att påpekas att jag avlivar mina djur själv när det behövs. Jag är inte heller främmande för att slakta dem själv, även om jag helst undviker det. När djuret är avlivat, betraktar jag inte längre kroppen som ett djur. Det är en slaktkropp och en slaktkropp är mat. Men det ska erkännas att det kan ta emot att själv avliva djuret till slakt, men inte på samma sätt när det gäller det lidande djuret. Att närvara vid slakt av mina djur, bjuder däremot inga motstående känslor.
Att ta ett djurs liv är en naturlig och självklar del av djurhållning, även om slakten av praktiska skäl normalt sker på ett slakteri. Men även för djuren är döden en naturlig följd av livet. Jag har flera gånger avlivat ett sjukt djur i flockens närhet och lämnat kvar kroppen en stund. De flesta av de kvarvarande djuren går fram och nosar på det döda djuret, utan någon reaktion som kan tolkas utifrån mänskliga känslor. De konstaterar snarast att djuret är dött och är därefter inte intresserade av kroppen. Att tolka det som avsked är projicering. Därmed inte sagt att de inte kan sakna individen, åtminstone om det var en mor eller dotter och definitivt om det var ett lamm som tackan har modersinstinkter till. I skrivande stund ropar en tacka, i hagen utanför mitt hus, efter sitt frånskilda, närmast könsmogna bagglamm. Bagglammet uttrycker inte samma saknad, så länge det inte är inom hörhåll för tackans bräkande. Tackor har släktkänsla och lever naturligt i flockar med besläktade tackor.
Ett djur som slaktas i anslutning till flocken, utan att det blivit stressat, är det skonsammaste sättet att slakta ett djur. Människors rädsla för döden och projicering av sina känslor får dem att tro, att djuren på samma sätt som de själva förmår förstå mänskliga intentioner av annalkande död. Därmed inte sagt att djur inte kan uppleva dödsskräck, eller att de inte förstår vad som komma skall i kön till slaktbåset. För den som vill fördjupa sig i ämnet småskalig slakt och tillhörande djurhållning, rekommenderar jag Thorsten Laxviks bok ”Rött kött på rätt sätt” med många bilder i rött…
Djurhållning och samhället
Att människor mår dåligt då de ser djur som tycks fara illa, är kombinationer av ovan nämnda empatiska förmågor:
– adsorbering, då vi har omedveten förmåga att ta till oss känslouttryck hos andra djur,
– identifiering, då vi kan förstå vissa av djurens reaktioner,
– projicering, då vi inte fullt ut förstår djurens upplevelser, utan tror att de upplever samma känslor som vi,
– samhörighet, då människan har förmåga att känna samhörighet med olika djur,
men framförallt beror det på
– justis, vi får en känsla av att hanteringen är övervåld. Men den upplevda justisen kan vara en konsekvens av projicering och okunnighet om djurhantering. Det är falsk justis, men den upplevs som rättfärdig och kan ställa till med mycket bekymmer för en djurhållare.
En djurhållare som känner att hen inte håller djuren på ett sätt som är försvarbart, upplever första personens förtryckta justis, vilket kan få till följd att hen behandlar djuren än sämre, förstärkt övervåld. Om missförhållandena uppdagas vid en inspektion, kan djurskyddsinspektörer vittna om att djurhållaren uttrycker lättnad, då denne har mått dåligt av situationen men själv inte förmått reda upp den, inte avbryta övervåldet. Sådana fall uppkommer ofta efter långvarig stress av ekonomiska och/eller sociala orsaker.
En djurhållare som uppmärksammas på att denne håller djur på ett icke försvarbart sätt, men inte själv har insett det tidigare, kan så svårt drabbas av skam att hen till varje pris försvarar sin djurhållning.
En varm sommardag stod en utsocknes kvinna med barnbarn framför mig i kön till kassan i den lokala matbutiken. Förutom några andra varor skulle de inhandla glass. Barnet hade specifika krav på glassort, vilket inte kunde uppfyllas av butiken. Ett tillskyndande butiksbiträde föreslog flera olika ersättningsprodukter, men kvinnan blev upprörd och avslog alltmer högljutt förslagen. Butikens övriga kunder började titta på kvinnan och skaka på huvudet åt hennes beteende. Det slutade utan glass för barnet, men övriga varor betalades under utlåtanden om butikens tvivelaktiga kvalitet. Utanför butiken hörde en vän, som stått framför henne i kön, kvinnan säga till barnbarnet ”I den här butiken ska vi aldrig handla igen”.
Kvinnans beteende kan uppfattas som prestige, vilket var min väns kommentar, men min tolkning är att det handlar om första persons förtryckta justis. Kvinnan är högst medveten om att hon begår övervåld mot expediten. Men för att överrösta justisen tvingas hon, efter den inledande okontrollerade känslostormen, att upprätthålla en aggressiv ton tills hon kan fly fältet med en upprätthållen självbild av rättfärdigt våld, inte övervåld. Hon skäms för sitt uppträde i butiken, men vill inte erkänna att hon gjort något fel. Prestige blir utifrån den här tolkningen ett uttryck för skam och skammen kommer i det nämnda fallet av en insikt om utövat övervåld.
Mer generellt blir då prestige i den här betydelsen ett ord för upplevd skam över insikten om begångna fel och ovilja att erkänna felet, då erkännande av den egna känslan av skam är något som är väldigt svårt, men reaktionen uppfattas av omgivningen som prestige. Den här betydelsen av prestige återfinns inte i ordböcker, men de latinska ursprungsorden för prestige antyder illusion…
En djurhållare kan anklagas för att hålla djur på ett olagligt sätt utan att djuren far illa. Det leder till en känsla av andra personens justis, en reaktion mot upplevt övervåld.
Den uppmärksamme läsaren noterar skillnaden mellan att hålla djur på ett försvarbart sätt och på ett lagligt sätt. Svensk djurskyddslagstiftning är inriktad på att kontrollera djurhållning utifrån det som är mätbart, inte att djuren har det bra. Därmed kan en djurhållare anklagas för djurskyddsbrott utan att djuren farit illa. Samtidigt är inte alla djurhållningssystem fullt ut försvarbara även om de är lagliga. Detta beror på att människan alltid håller djur för sin egen nytta och nyttan styrs av ekonomiska hänsyn.
Livs Principer och vissa konsekvenser därav
Om man betraktar livs olika schatteringar i vår värld, går det att urskilja vissa företeelser som är gemensamma för allt liv och därmed kan formuleras, Livs Principer:
Allt liv dör. Livs enda syfte är fortsatt liv. Liv beror av annat liv. Liv konkurrerar.
Det finns en hierarkisk ordning mellan satserna, om tvivel uppstår vid tolkning har den tidigare satsen tolkningsföreträde; samtidigt, då satserna parvis är motsägande krävs det balans inom paren, likväl, ultimat gäller första satsen. Kravet på balans kan sägas vara livs själva essens, tar det ena överhanden försämras förutsättningarna för liv och utan återupprättad balans kommer liv till slut att upphöra. Principerna förklarar inte hur liv uppkommer, men det saknar betydelse för liv. För egen del konstaterar jag att liv uppkommit enär det kunde, djupare orsakssamband överlåter jag till andra att fundera över.
Med utgångspunkt från Livs Principer går det att utröna de specifika villkor som gäller för olika liv, men först måste några generella villkor (eller konsekvenser av principerna) förstås:
Död möjliggör anpassning — och fortsatt liv. Liv är inte individer, men individer ger liv. Liv anpassar sig till den fysiska och levande omgivningen, så att det utvecklas ett beroende mellan livsformer och till den fysiska omgivningen. Liv förändras över tid, varianter med gemensamt ursprung är inte längre förenliga — arter. Konkurrens om livsutrymme finns mellan arter och inom arter.
Om man betraktar människan och hennes levande omgivning utifrån Livs Principer, framträder en annan bild av verkligheten än den gängse uppfattade. Att människan är antropocentrisk, att hon sätter sig själv framför andra arter, utgår från andra och fjärde satsen i Livs Principer, att livs enda syfte är fortsatt liv och att liv konkurrerar — för ett fortsatt liv i konkurrens med andra måste man prioritera sig själv. Människan har därmed ingen särställning i att sätta den egna arten främst, alla arter agerar så då det är en förutsättning för fortsatt liv. Arter är per definition artegoistiska.
Alla arter agerar ekonomiskt i betydelsen att de måste få tillräckligt utbyte för sina insatser, där tillräckligt är vad som krävs för att säkra fortsatt liv. I det ljuset ska människans domesticering av andra arter skådas, det är för vår egen nyttas skull vi gynnar vissa arter framför andra. Argumentet är naturligtvis lika giltigt för de arter som domesticeras, det är ekonomiskt lönsamt då det gynnar den egna arten och dess fortsatta existens. De domesticerade arterna lever alltså i en form av symbios med människan. Förhållandet är till ömsesidig fördel, det är mutualistiskt. De domesticerade arternas vinst är att de ges konkurrensfördelar gentemot andra arter och skydd mot skadegörare i utbyte mot individuella liv eller något individen klarar sig förutan. Människans vinst är att hon effektiviserar matanskaffningen, men förlorar i hälsa på grund av en mindre varierad kost och en mer koncentrerad population. Trots kostnaderna är det mutualistiska förhållandet ekonomiskt lönsamt för båda parter, bägge agerar artegoistiskt. Det tydligaste beviset för det mutualistiska förhållandets existens är de ingående arternas alltjämt växande numerär, men man ska ha i minne att denna expansion alltid sker på andra arters bekostnad och att snabba förändringar skapar obalans.
Livs Principer och moral
Då Livs Principer och villkor är styrande för allt liv, kan inte några moraliska överväganden ha större giltighet än Principerna. Snarare kan moraliska överväganden härledas ur dessa, då moral, uppfattat som det som rör god sed, kan sägas vara kodifiering av förhållningssätt som visat sig funktionella för fortsatt liv. Då förutsättningarna för liv beror av omgivningen, implicerar det viss lokal anpassning av moral.
Ovanstående analys av det empatiska komplexet visar att empatisk förmåga inte är människan förbehållen. Empati är livs metod att betona beroendet mellan individer av högre arter; tillit och justis dess främsta verktyg. (Att empati omfattar högre arter beror på att dessa har fler frihetsgrader — möjligheter att avvika från de styrande villkoren. Flest frihetsgrader har människan.) Om man accepterar påståendet att moral beror av empatisk förmåga, är moral människans sätt att uppnå balans mellan de motsatta satserna om beroende och konkurrens inom den egna arten och i vissa avseenden gentemot andra arter. Det betyder att moraliska överväganden endast omfattar människor och endast är tillämpliga på människors agerande. Det moraliskt goda är fortsatt liv — i beroende, med konkurrens.
Likväl är det Livs Principer som styr människans förhållande till omgivande arter, artegoismen avgör vilka prioriteringar människan måste göra. Samtidigt, artegoism — konkurrens — kan inte ensamt få råda, den måste vägas mot beroendet av andra. När det finns möjlighet att välja — att avstå — är det moralens uppgift att vara vägledande. Finns det några moraliska skyldigheter som särskilt gäller människan i hennes agerande gentemot hennes omgivning, för att artegoismen inte ska ta överhanden? Jag kan urskilja två:
- Människans främsta moraliska skyldighet är att leva i sin omgivning, ty endast då kan hon förnimma sammanhangen hon är beroende av och balansera dem mot artegoismen.
- Människan andra moraliska skyldighet gäller de arter vi har ett (yttre) mutualistiskt förhållande till — vi är moraliskt skyldiga att upprätthålla de arter som vi domesticerat, även om vi av försörjningsskäl för tillfället inte behöver dem.
Jag kan inte säga att den civiliserade människan uppfyller sina moraliska skyldigheter gentemot sin omgivning.
Människan och husdjuren
Vi människor håller djur för vår egen nyttas skull, vare sig det är till mat eller andra produkter, dragkraft eller annat arbete, till sällskap eller nöje. Tittar man på ändamålet för vår djurhållning, ser vi att när vi håller djur för produkter och arbete är det till kollektiv nytta, medan sällskap och nöje är till individuell nytta. Viss djurhållning sker i vetenskapligt syfte eller för att rädda arter från utrotning, men dessa kommer inte att inkluderas i det följande, då det är en annan — om än besläktad — diskussion.
En åsiktsförskjutning är tydlig i samhället, där det första syftet uppfattas som särskilt förkastligt — då det företrädesvis innebär att vi tar djuren av daga — och motiveras med att allt liv är heligt. Andra argument som anförs är att vi måste känna samma empati för de djur vi äter som för våra sällskapsdjur, att det inte är bra för miljön eller att det är synd om djuren för att bönder ”håller dem under fasansfulla former bara för att tjäna pengar”. Det finns en vilja att ideologisera köttätandet, kalla det för karnism, och att göra köttätande synonymt med djurförtryck. Det följande är ett försök att möta ovanstående tankegångar med någorlunda intellektuella argument, utan att förfalla till känslouttryck eller förminska åsikter.
Speciesism, eller artpartiskhet, är ett uttryck som myntades av den brittiske psykologen Richard D. Ryder (1970) i analogi med rasism och sexism, för att synliggöra ett av honom noterat mänskligt förtryck mot andra levande varelser. Uttrycket fördes ut till en bredare publik av filosofen Peter Singer i dennes bok Djurens frigörelse (eng 1975, 1990, sv övers 1992). Den senare har definierat speciesism som ”en fördom eller attityd av partiskhet till förmån för intressen hos medlemmar av den egna arten på bekostnad av de som tillhör andra arter” (s 36), förstått som människans gynnande av sig själv på de icke-mänskliga djurens bekostnad. Termen används inte enhetligt, men två idéer som brukar diskuteras är 1. att människan står över alla andra arter eller 2. att arttillhörighet avgör om ska man tilldelas mänskliga rättigheter. Båda handlar om moraliska rättigheter och huruvida människan har rätt att utnyttja djur.
Att det ligger i människans natur att sätta sig själv framför alla andra arter är en självklarhet, då det är en förutsättning för hennes fortsatta existens. Människan har dock ingen särställning i att sätta den egna arten främst, alla arter agerar så då det är en förutsättning för artens fortbestånd. Arter är per definition artegoistiska. Det betyder att idéer om speciesism som människans överhöghet eller innehav av särskilda rättigheter faller, då artegoismen är en universell företeelse och gäller för alla arter utifrån deras eget perspektiv. Däremot kan speciesism definieras som människans diskriminering mellan olika arter av moraliskt irrelevanta skäl, förstått som människans gynnande eller missgynnande av vissa arter av andra skäl än artegoism.
Karnism är ett uttryck som myntades av Melanie Joy i boken Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor (eng 2010, sv övers 2014) och beskrivs som ett trossystem som stöder dödandet av djur för köttets skull. Andra har valt en bredare definition som innebär att konsumtion av animaliska produkter är karnism. Karnism kan förstås som en typ av speciesism (traditionell tolkning) då endast vissa djur anses ätbara. Det kan också förstås som en ideologi, där dess motsats är vegetarianism eller veganism beroende på hur karnismen definieras. Joy identifierar också köttparadoxen, att vi kan äta vissa djur och känna empati för andra.
Singer för ett resonemang om att djur — precis som människan — kan känna smärta och kan lida och att vi därför ”måste medge att varelser som är lika i alla relevanta avseenden har lika stor rätt till liv.” (Singer s.o. s 48). Problemet med Singers resonemang är att det som ligger i en enskild individs intresse — fortsatt eget liv — inte nödvändigtvis ligger i artens intresse. Peter Singer har själv identifierat denna paradox i sin bok Praktisk etik: ”Från en etisk utgångspunkt är det faktum att det till exempel är jag som vinner mer på en mer jämlik inkomstfördelning och att det är du som förlorar på den irrelevant. Etiken kräver av oss att vi går utöver ‘jag’ och ‘du’ till den universella principens, det universaliserbara omdömets, den opartiske betraktarens eller den ideala observatörens ståndpunkt, eller vad vi nu vill kalla den.” (s 22).
Om vi tar oss friheten att utsträcka resonemangets jag och du till att inkludera djur (men egentligen allt liv) och låter den opartiske betraktarens ståndpunkt vara de universella Livs Principer, så blir Singers citat ovan ett argument emot ”att varelser som är lika i alla relevanta avseenden har lika stor rätt till liv”, då det för den opartiske betraktaren saknar betydelse vem som lever eller dör. Tvärtom har varelser lika liten rätt till liv då ingen kan lämna en garanti för fortsatt liv, det kommer an på dig och din avkomma om ni — och därmed arten — ska överleva. Det går därför inte att använda moraliska argument för eller emot enskilda liv eller olika arter, det är bortom moraliska argument. Varje försök landar obönhörligen i egoism eller i speciesism — godtycklig diskriminering. Däremot går det av artegoistiska skäl att argumentera för enskilda liv och arter. Att det utifrån artegoistiska skäl är fel att utrota arter vi är beroende av är moralisk relevant, då det utgör ett brott mot oss själva och vår egen existens. Frågan är då vilka arter vi inte är beroende av…
Människan har alltid hållit djur relaterat till sin egen levnadsstandard, något annat vore omöjligt då det inkräktar på artegoismen. När människans levnadsstandard försämras, följer djurens standard med ner (om de överlever…), när människors levnadsstandard ökar följer djurens — med viss eftersläpning — efter uppåt. Efter Descartes har den västerländska människan ansett sig vara så överlägsen sin omgivning att hon kunnat behandla den efter eget gottfinnande utan moraliska konsekvenser, något Singer utförligt beskriver i sin förstnämnda bok. Dessa två faktorer — människans levnadsstandard och hennes självsyn — är det som styr hur vi håller våra djur.
Den industriella djurhållningen angrips hårt av djurrättsförespråkare för att den anses inhuman. Människan har med tamsvin och tamhöns det gemensamt, att de har jämförelsevis lätt att anpassa sig till den industrialiserade inhysningsformen. Det stereotypa beteendet man kan iaktta hos djur har sin motsvarighet i människans intagande av diverse droger — bägge utförs i syfte att döva sinnet. Den ibland använda bollen för att sysselsätta slaktsvin med annat än stympning av boxkamrater motsvaras av människans TV, syftet är passivisering. Mjölkkornas sommarbete och sinsuggornas gemensamma vistelse i väl halmade storboxar kan kännas igen som vår semester, en omväxling i vardagen, men till skillnad från oss så slutar djuren inte att producera under sin ”semester”.
Det mutualistiska förhållandet mellan människa och domesticerade arter får genom justisen moraliska konsekvenser gentemot individer när det gäller djuren. Vi må ge djuren en levnadsstandard motsvarande vår egen, fram till den punkt vi tar deras liv. I föregående stycke har vi fått en förståelse för likheten i befintliga, industriella inhysningssystem för djur och människor, men det betyder inte att de är fullgoda — för djurens del. Vi måste inte, vilket ibland hävdas, ge djuren full möjlighet att utöva naturligt beteende, då domesticering per definition utesluter naturligt beteende. Men att hysa djuren under sådana förhållanden att vi tvingas stympa dem i preventivt syfte, att de stympar varandra eller sig själva är däremot inte en god levnadsstandard, lika lite är generell antibiotikamedicinering eller behandling med tillväxthormoner det — dessa behandlingar är inte tillåtna i Sverige. Inte heller att slakt sker under sådana respektlösa former, rent djurplågande, som t.ex. Joy beskriver är acceptabelt, men det strålkastarljus som på senare år riktats mot den svenska slakten har förbättrat förhållandena vid slakterierna, utan att därför säga att de är felfria. Det förtjänar att påpekas att våldsamheter gentemot slaktdjur kan vara ett uttryck för första persons förtryckta justis, men de kan naturligtvis ha andra orsaker.
Lantbruk innebär att koncentrera nyttiga (domesticerade) arter och stävja konkurrenter. Denna konkurrens tar sig olika uttryck, från svampar och bakterier till kvickrot, vildsvin och rovdjur. Vår civilisations framgång är frukten av en långt driven specialisering av arbetsuppgifter, där den enskilde medborgaren inte längre producerar sin egen mat. Livsmedelsförsörjningen är det utan jämförelse viktigaste samhällsintresset, vilket gör staten ytterst ansvarig för att det kan produceras mat i landet. För de domesticerade djurens del innebär det att det primärt är statens skyldighet att förhindra rovdjursattacker, då rovdjuren är statens egendom och ansvar. Det är likaledes statens ansvar att det finns en djurskyddslagstiftning som är ändamålsenlig, med en tillsyn som bedrivs utan att utsätta enskilda djurhållare för godtycklighet och maktmissbruk (övervåld).
Tidigare nämndes att nyttan med djurhållning kan vara kollektiv eller individuell. Lantbruk är ett exempel på kollektiv nytta, medan sällskapsdjur är enskild nytta. Även i förhållandet med sällskapsdjur finns en slags mutualism, men på det individuella planet. Individmutualismen är ett specialfall av artmutualismen. Du ger djuret mat och skydd i utbyte mot sällskap och meningsfull sysselsättning. Den tidigare nämnda specialiseringen av arbetsuppgifter gör att enskilda människor inte längre ser det mutualistiska förhållandet på artnivå, de ser endast förhållandet på individnivå. Här uppkommer det som Joy kallar för köttparadoxen, vilket ska förstås som ett förlorat perspektiv, en artefaktisk blindhet.
Insikten vi får av de ovanstående resonemangen, är att det inte går att tillämpa mellanmänsklig moral på vårt förhållande till de domesticerade djuren, utan de moral överordnade Livs Principer är vad som styr. Alla arter är artegoistiska, vårt förhållande till de domesticerade arterna är mutualistiskt till sin natur och inbegriper individers död. Vi håller djur i förhållande till vår egen levnadsstandard och vår självsyn, anser vi oss överlägsna djuren och därför inte behöver ta hänsyn till dem, behandlar vi dem därefter. Inser vi det mutualistiska förhållandet oss emellan och erkänner våra gemensamma empatiska förmågor, tvingas vi ta hänsyn till djuren vi ska äta. Men det kan inte tolkas som att vi ska avstå från att äta kött eller använda animaliska produkter — tvärtom. Utifrån mänsklighetens andra moraliska skyldighet är vi skyldiga att upprätthålla de arter vi haft ett mutualistiskt förhållande till och en konsekvens av artegoismen är att det snarast är ett påbud att äta kött och använda animaliska produkter.
Avslutningsvis, det går utifrån det mutualistiska förhållandet mellan människan och de domesticerade arterna inte att uppställa moraliska hinder för att äta kött eller använda animaliska produkter, men moralen — justisen — ställer krav på att djuren hålls under förhållanden någorlunda motsvarande vår egna. Varje försök att särbehandla vissa arter blir ett utslag av speciesism, en godtycklig särbehandling av andra skäl än artegoism. Svensk djurhållning har en förhållandevis hög nivå, både vad gäller fysiska förhållanden och sjukdomar. Det svenska lantbruket har efter medlemskapet i EU och införandet av frihandel med livsmedel av överlevnadsskäl tvingats ställa krav på försämrad välfärd för djuren, främst på grund av konsumenternas ointresse för djurens välfärd jämfört sin egen. De någorlunda hyggliga förhållandena innebär ingen fribiljett för det svenska lantbruket, men det ger en god vink om vart man ska vända sig för att utöva sitt moraliska ansvar för våra medsymbionter.
