När är man död?

av Nicklas Mattsson

Jag har en gammal jacka hemma, som verkligen sett sina bästa dagar. Men jag har sparat den, för den trotsar döden.

Det är en väldigt gul-lila klätterjacka med dubbla lager Goretex, genomföringshål för klättersele, Thinsulate-foder, extra hög krage för att skydda mot väder och vind, en smart ficka vid rumpan för att kunna stoppa in en bit av ett liggunderlag så att man inte behöver frysa när man sätter sig på berget och specialfickor för nödraketer samt inbyggda recco-reflektorer för att göra det lättare att hitta mig om jag dras med i en lavin. Den har till och med en ficka med sex meter rött snöre tänkt att användas vid de tillfällen då jag eventuellt faller ned i en spricka i isen på berget. Tyvärr har den äventyrliga jackan på sin höjd sett stenarna vid Kullaberg i Skåne, varit med om en snöstorm utanför Örkelljunga och åkt pulka i Flottsbrobacken i Huddinge. Men det är ovidkommande.

Jag hade mycket nytta av den där varma, torra jackan för många år sedan, även i mindre spännande sammanhang. Men senaste åren har dess patina blivit väl påtaglig, trots upprepade försök att rengöra den. Egentligen borde jag slängt den för många år sedan. Men det har tagit emot varje gång.

“There is no death, daughter. People die only when we forget them,’ my mother explained shortly before she left me. ‘If you can remember me, I will be with you always.” Isabel Allende

Nu ligger den där jackan i pannrummet i källaren, i en säck som är tänkt att skickas till återvinning eller lämnas i klädinsamligen. Men jag drar mig för att göra mig av med den. Jag tänker nämligen på Stefan varje gång jag ser jackan. För jackan är det enda som återstår av Stefan, i min värld.

Inte för att Stefan var en särskilt nära vän. Bara en väldigt trevlig kille som jag hade mycket roligt med några år när jag var drygt tjugo år. Idag närmar jag mig femtio-strecket med raska kliv. Stefan var en äventyrare, en grabbig grabb, som kunde dyka, klättra, segelflyga, flyga och gjorde det med avundsvärd lätthet. Dessutom var han extremt charmig och mjuk. En kille man gillar.

Så när han bestämde sig för att förverkliga sin dröm och göra ”världens bästa klätterjacka”, köpte jag två, en till mig och en till min dåvarande flickvän. Så egentligen är det två jackor som ligger där. Båda har en inskription i ryggfodret, där Stefan förklarar hur bra jackan är och varför det är viktigt med bra kläder när man är ute. Och så är Stefans namnteckning insydd i lappen.

Jackorna är alltså snart trettio år gamla. Utslitna, även om Stefan hade rätt när han skrev att de var extremt slitstarka.

Så varför har jag sparat dem? Därför att varje gång jag ser dem tänker jag ömt på Stefan. Den sköne, äventyrlige, vänlige kille som förolyckades sommaren 1993, några år efter att vi slutat träffas. Jag tänker att om jackorna inte längre finns kvar hemma hos mig, kommer jag att sluta tänka på Stefan. Och innebär det han verkligen dör då? När jag kanske slutar tänka på honom? Är jackan en garant för att han ska finnas, några gånger till, i min tankevärld?

“Do you not know that a man is not dead while his name is still spoken?” Terry Pratchett, Going Postal

“En människa är död när hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort”. Enligt svensk lag gäller denna definition sedan den 1 januari 1988. När hjärnan upphör att fungera är man död. För de flesta människor i Sverige sker hjärndöden genom att hjärtat slutar slå först, för att därför upphöra att syresätta kroppen — och med det hjärnan. Därefter dödförklaras man.

“To live in hearts we leave behind is not to die.” Thomas Campbell

Men vi har sätt att komma ihåg de döda. Om man bortser från reliker av helgon, gravstenar, eulogier i tidningar, arvegods och minneslundar, vad har vi kvar av våra döda? Idag, ganska mycket, tack vare tekniken. Redan i internets barndom skapades gravvårdar på nätet, shrines, över nära och kära som gått bort. Antingen i form av egna hemsidor eller på hemsidor som skapats just som minneslundar för kollektiv sorg och för att minnas. Jag medverkade själv redan 2008 i ett nyhetsprogram om just vårt behov att dela våra döda, att skapa digitala avtryck av deras levnad och personlighet.

En familj jag träffade hade skapat en hemsida för sin döda anhörig och ristat in webbadressen i gravstenen, vilket var både påhittigt och kärleksfullt. Ett sätt att dela det ljusa i en persons liv och låta folk omkring dela med sig av sina minnen av personen. Det fungerade både i den omedelbara sorgens närhet och långt därefter som en egen, digital och alltid pågående, Allhelgonahelg. En helg som för övrigt verkar bli allt populärare ju mindre religiösa vi blivit. Då tänker jag inte främst på att Halloweeen blivit en kommersiellt spännande höjdpunkt för barnen, utan på att kyrkogårdar över Sverige lyser upp och besöks mer än någonsin under min levnad hittills.

Jag kommer fortfarande ihåg adressen till den där familjens hemsida, men den fungerar inte längre. Kanske finns en ny hemsida på annan adress och gravstenens inskription uppdaterats?

”Jag har varit med om dig. Jag kan inte förlora dig”. Jaques Werup

Att Facebook och andra tjänster på nätet blivit extremt populära och samtidigt används under lång tid, har fått till följd en hel del oanad administration. Folk som skapat konton dör och när de efterlevande vill ta bort kontona är administrationen kring det betungande och krånglig. Många vittnar om hur rigida exempelvis Facebook är när det gäller att avsluta konton för avlidna personer, vilket man i och för sig kan ha förståelse för. Att avsluta ett personligt konto man själv inte äger ska förstås inte kunna göras lättvindigt.

Samtidigt gör många tvärtom, de låter kontona ligga kvar, som hågkomster av en vän och anhörig. Jag har själv tre Facebook-vänner som inte längre finns bland oss, men som en gång om året fyller år. Vi är många som då gillar och skriver en rad om den person som digitalt lever vidare bland oss, trots att de egentligen lämnat oss för evigt. Det finns till och med tjänster på nätet som lovar att analysera ditt Twitter-konto och, baserat på gamla tweets, skapar nya som publiceras långt efter din död.

”When your heart stops beating, you’ll keep tweeting” liveson.org

Mycket av det som görs blir som en digital att-göra-lista eller påminnelsefunktion som återkommande påminner om de döda. Pragmatiskt. Och samtidigt ett delande av sorg och ljus som många av oss känner är självklart och gott. Kanske ett sätt att sakta men säkert förlika sig med att till slut blir det även min tur?

Vårt behov av att dela våra känslor, åsikter och upplevelser med andra är uppenbarligen oändligt, det vittnar inte minst sociala medier om. Och vad är många bloggar, om inte moderna former av dagböcker? Dagböcker som för många människor är det enda de tycker är viktigt att spara efter de dött. En vän skriver dagbok sedan många år, med den uttalade målsättningen att en släkting ska få insyn i både hans liv och vår samtid via hans texter, om 200 år.

Jag är en självisk nostalgiker när det kommer till döden. Jag vet att jag inte är ensam i den synen. För även om man som jag är helt övertygad om att det är slut när det är det, när man är död och begraven är man just det, har jag samtidigt skaffat sju barn (för övrigt med henne som jag köpte den andra av Stefans jackor åt). Tack vare barnen kommer mina gener med största sannolikhet att leva vidare och förhoppningsvis kommer några av ungarna berätta om mig när jag är borta. Vi har förvisso ganska roligt ihop nu också, men någonstans där inne i biologin finns en drivkraft att dela inte bara våra åsikter utan även vår levnad och person.

Är man död på riktigt först när de efterlevande slutat tänka på en? Eller stänger ens Facebook-konto? Är de avtryck man efterlämnar, vare sig de är fysiska, digitala, psykologiska eller historiska, en släng av odödlighet? En stund av evighet? Kommer internet att öka antalet ”odödliga” människor, om man likt många av oss använder mera moderna verktyg för att som sedan århundraden sprida vår sorg och inte minst vår hågkomst?

Är Abraham Lincoln mindre död än min farmors mormor? Det finns nog ingen nu levande som kommer ihåg henne och mig veterligen finns ingenting kvar i form av möbler eller annan parafernalia i min närhet som skulle kunna få mig att tänka på henne. Ändå är jag diffust tacksam över att hon och många andra levt.

För den som är död, spelar det här helt klart ingen roll. Min syn är klar, när man är död är man död. Men för oss de efterlevande är det uppenbarligen en tröst att komma ihåg en avliden då och då, för i den tanken trotsar man döden och med det sin egen förgänglighet. Om än bara för någon minut.

“The living owe it to those who no longer can speak to tell their story for them.” Czesław Miłosz

Jag lade Stefans jackor i klädinsamlingen igår. Jag behöver inte en påminnelse gjord av Goretex för att komma ihåg honom, blev min slutsats. Även om de där jackorna betydde mycket för honom, var han en person som ständigt var på väg framåt, uppåt och ville utvecklas. Han skulle säkert förlåtit mig.

Samtidigt kan förstås den intelligente läsaren se att jag med denna lilla text överfört honom från jackorna till Mooria och med det delat honom med er. Även jag är mänsklig. Och i högsta grad dödlig.

10 oktober 2015

Nicklas är medgrundare av och redaktör för Mooria. När han inte skjutsar barn till judoträningen, viker tvätt eller snickrar på huset, är han publicistisk chef på Svenskt Näringsliv och chefredaktör för tidningen Entreprenör. Dessutom är han sponsoransvarig för sina tre äldsta barns elitjudosatsning — www.mattssonjudo.se. Resten av tiden latar han sig i väntan på döden.
One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.