av Boel Bermann
Röst 1: Äta djur
Det är första gången jag ser någon äta djur. Jag kan inte låta bli att stirra. Rynkar på näsan och sväljer ner kväljningar, fast jag försöker låta bli. Lukten av kött känns unken. Mättad och främmande. Oset som kom från spisen sticker i näsan. ”Vad är det för kött?”
Han tittar upp, ser förvånad ut. ”Entrecote.”
”Från vilket djur?”
”Spelar det någon roll? Det är väl antagligen ko, men helt säker är jag inte. Jag menar, nu för tiden säljer de ju ganska ofta entrecote från häst också. Du borde äta innan det kallnar.”
Jag ser på min tallrik. På den stora köttbiten som vräker ut sig över den, intill ligger några kokta potatisar och en ljusgul sås. Fattigmansmat. Husmanskost, som det kallades förr. När kött utgjorde hälften av den obligatoriska tallriken enligt kostcirkeln. Jag har aldrig ätit kött tidigare. Det har aldrig serverats döda djur i mitt hem. Jag har ätit köttimitationer hela mitt liv. Jag vet inte om de ens påminde om att äta riktigt dött kött. Min uppväxt har präglats av svamprotein, tofu, sojakött, kikärtsprotein, linser och andra proteinersättningar. Aldrig riktigt kött. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag är hungrigare än jag varit hela mitt liv, men ändå drar jag mig för det. Min familj har alltid haft råd att inte äta kött. Men allt har förändrats. Min skyddade tillvaro är över. Jag skär motvilligt en liten tugga och tittar på biten som sitter på gaffeln.
”Det är fortfarande rått. Är det inte farligt att äta det då?”
Han sneglar på mig, tittat på biten. Suckar. Det märks att han är frustrerad över att ha fått mig vid sitt bord. ”Det där är inte rått, det är bara lite rosa. Och kött från nötboskap går att äta rått.”
Jag stoppar köttet i munnen. Utan något till. Jag vill veta hur ett dött djur smakar. Mina tänder går knappt igenom. Det är främmande, inte som sojabiffar som tänderna bara glider igenom och smälter i munnen. Jag tuggar och tuggar. Försöker att inte tänka på att det är ett dött djur jag äter av. Biten vätskar. Jag är inte van vid smaken, som metall, rost, blod. Påminner om eftersmaken av järntillskott. Att biten fortfarande är varm gör att den känns levande. Som om den kom utskuren direkt från djuret. Ser djuret framför mig. Försöker hålla tillbaka kväljningarna.
”Jag vet inte om jag klarar av det här.”
”Du vänjer dig, det tar en stund. Du har inget större val, att äta vegetariskt och hålla näringsnivåerna uppe är för dyrt. Om du inte äter kött kommer du känna av järnbrist och proteinbrist inom bara några dagar. Näringstillskotten är för dyra, du har inte råd att skaffa det på ingångslönen. Klarar du inte att jobba åker du ut. Det är de eller du själv, du måste äta för att överleva.”
Han är inte elak mot mig, snarare överbeskyddande. Jag vet att han menar väl. Jag träffade honom på anställningsintervjun, han visste att jag skulle bli besvärlig och ändå gav han mig en chans. Jag var ärlig med min bakgrund, det var det som utlöste det. Han kommer från liknande förhållanden. Jag fick inte veta några detaljer. Men jag förstod att han, som jag, var uppfostrad veganskt. Och var tvungen att gå emot alla sina ideal när den första kraschen kom. Jag är resultatet från den andra kraschen. Han vill hjälpa mig.
Under hela min uppväxt har allt jag ätit varit ekologiskt, veganskt och i stor utsträckning närodlat. Har inte insett att många människor inte har den möjligheten eller det valet. Har inte förstått vilka enorma klasskillnader och inkomstklyftor som uppstått och vilken påverkan det har på folks liv. Inte förrän nu. Hur billigt köttindustrin gjort det för människor att äta döda djur. På minimilön kan jag inte äta en vegansk kost. För samma summa som ett knippe ekologiska morötter kan jag köpa tjugo mindre hamburgare från en snabbmatskedja.
Hur kan det ha blivit så här? Hur kan levande varelser vara billigare att producera än växter? Jag vill inte ha svaret på den frågan, men jag kommer att få det alltför snart. Redan imorgon är min första dag på kycklingfarmen. Kycklingindustrin. Jag vill inte veta hur de djuren behandlas, men jag kommer att få veta.
Tidigare, när jag hade pengar, hade jag kanske kunnat göra något åt det. Men jag tog inte reda på något. Ville inte veta och ville inte se. Jag tyckte att jag gjorde mitt som bara åt veganskt. Men vad spelar det för roll i en värld där majoriteten äter kött. Köttindustrin. En industri som behandlar levande djur som dött kött redan innan de slaktats.
Bankkraschen tog alla pengar. Företaget gick i konkurs och vi förlorade allt, pappa och jag. Pappa lämnade ett brev åt mig. Kortfattat. Han var aldrig mycket för det där med ord.
”Lilla gumman, vi har inga pengar kvar. Dags för dig att börja jobba. Ledsen att det blev så här. Älskar dig.”
Han hängde sig på sitt kontor. Livförsäkringen täckte naturligtvis inte självmord, men jag antar att han tänkte att jag skulle klara mig ändå. Det har alltid bara varit pappa och jag. Mamma dog för några år sen i en drunkningsolycka någonstans i Thailand med sin senaste pojkvän. Vi har inga släktingar. Och efter skandalen tappade vi kontakten med i stort sett alla vännerna. Så det var bara jag kvar.
Antar att jag hade valet att stanna och kämpa eller fly undan på samma sätt som pappa gjorde. Jag förvånar till och med mig själv att jag inte gav upp. Antar att jag är starkare än jag trott. Eller fegare, som inte vågar ta den enkla utvägen. Kanske är det bara en inneboende överlevnadsinstinkt.
Men det var helt hopplöst för mig att söka jobb. Och det finns ingen möjlighet för mig att plugga, de pengarna finns inte nu och jag hade ingen chans att få ett stipendium. Så jag vet att jag ska vara glad att jag fick det här arbetet. 18 år gammal okvalificerad arbetskraft med veganbakgrund. Nu anställd arbetare i köttindustrin på minimilön där mat och boende ingår i lönen. Jag slipper i varje fall äta av fåglarna jag arbetar med, det betonade han. Och det ska jag vara glad för. Alla anläggningar äter kött från någon annan djurfabrik. Så att man ska kunna låtsas för sig själv att de andra djuren nog behandlades bättre. Det är det enda du kan hoppas på, sa han till mig.
Röst 2: Klasskamp
De slänger saker på glaset till fordonet vi transporteras i. Skriker och skanderar därute, deras röster hörs inte in genom ljudisoleringen, men jag kan se deras munnar röra sig. Jag rycker till varje gång något slår emot glaset. Vet att det är okrossbart glas, skottsäkert, men jag är ändå rädd. Här inne är det sterilt och desinficerat. Glaset är min och alla de andras livförsäkring. En genomskinlig mur som skiljer på oss och dem. Jag vet att jag och de andra i fordonet är en lyckligt lottad skara. Inkomstskillnaderna är enorma, krisen härjar i hela Europa och klasskampen har intensifieras.
Människorna där utanför fordonet hatar oss. Jag kan se det i deras ansikten. Jag borde veta bättre, borde låta bli att titta ut. Men jag kan inte låta bli. Spejar alltid efter henne de få tillfällen jag kan se riktiga människor. När jag får glimtar av verkligheten mellan alla olika vårdavdelningar jag färdas mellan. Chansen att jag skulle få syn på henne är minimal, chansen att jag skulle känna igen henne ännu mindre.
Alla där utanför glaset tror att vi har det bättre än de. Och det har vi sannolikt om vi ser på de grundläggande, mänskliga behoven. Näringsriktig mat, privata utrymmen, hög kvalité på uniformen vi bär, motion och mental stimulans. Allt det som andra människor därutanför anser att de har rätt att begära. Jag håller med dem. Det borde vara mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter åt oss som inte helt ses som människor.
Gräset är alltid grönare på andra sidan, sa folk förr. När det fortfarande fanns gräs. Innan de sura regnen kom. Jag har sett bilder på gräs. Läst på nätet om de olika sorterna. Uttrycket gräs är arkaiskt och främmande, men jag fick det förklarat för mig tills jag förstod. Att man alltid längtar efter det man inte har. Ser de protesterande människorna försvinna iväg långt där borta. Jag vill ha deras frihet. Jag hoppas att de uppskattar den. Deras möjligheter, hur begränsade de än är av sin levnadssituation och minimuminkomst.
Jag tillhör medelklassen. Det är också ett arkaiskt uttryck. Klasser var också obegripligt för mig, uttryck som användes i en helt annan betydelse fram till tidigt 2000-tal. Mänskligheten delades in i klasser vagt beroende av inkomst, utbildning och yrke. Underklass, medelklass, överklass. Det borde ha varit en enkel ekvation. Men som jag har tolkat informationen jag fått fram försökte i stort sett alla verka som om de tillhörde en annan klass än den de egentligen var del av.
Ingen ville vara underklass. Möjligen kunde en del acceptera uttrycket arbetarklass, men annars försökte underklassen framstå som medelklass.
Medelklass var socialt acceptabelt att tillhöra för majoriteten. Men många inom medelklassen kallade sig övre medelklass och gjorde anspråk på överklass, även när de inte uppfyllde de satta kriterierna. Medelklass var acceptabelt. Överklass var åtråvärt.
Men de som tillhörde överklassen sa det aldrig rakt ut, de svarade aldrig på direkta frågor om sin klasstillhörighet och försökte bete sig som att klass inte hade någon betydelse. Vilket den naturligtvis hade.
Nu för tiden betyder klasserna något helt annat. Medelklassen som jag tillhör är försvinnande liten. Det är vi som får överklassen att leva för evigt. Vi är anledningen till att de kan dö och sedan återuppstå. Då finns vi inte kvar naturligtvis. De radera våra minnen och föra över överklassens minnen, upplevelser och personligheter till våra kroppar, vid behov. Vi vårdas hela våra liv, även om det alltid finns en yngre klon tillgänglig som tas fram var femte år. Vi andra behövs som säkerhetsbackuper. För blod, celler, lever, hornhinnor, njurar och hjärta. Varje överklassindivid har ett tjugotal versioner av sig själv tillgänglig. Det är viktigt att ha backup. Att kunna skörda det som behövs för stunden. Forska på oss för att ta fram perfekt genetiskt anpassad medicin.
Jag är inte yngst. Ester8. Trettifem år gammal. Sannolikheten att de skulle behöva använda vitala delar av mig är minimal, men jag förstörs först vid femti års ålder. Sån är regeln. Överklassen gillar inte tanken på att versioner av dem själva inte ska få leva ett fullt liv. De drog gränsen vid femti. Jag undrar vad som skilde mig från Ester9. Vi borde ha varit identiska. Ändå fann Ester9 modet och styrkan att rymma. Något jag inte vågat. Något jag inte ens överväger att försöka mig på. Det är därför jag tittar efter henne överallt. Spejar och försöker få syn på mitt eget ansikte i folkmassorna. Kommer hon ha gjort om sig och förändrats för att inte hittas? Skulle jag känna igen henne?
Snart är vi framme vid den nya vårdanstalten. Vår värd måste vara i närheten. Det är därför de förflyttar oss. Inte alla versioner naturligtvis. Men alltid två kopior separat från varandra som båda är bara en halvtimmes avstånd från värden. Vi är många backupkopior i fordonet. Det måste vara en större tillställning för överklassen. Terrorhotet är stort från underklassen. Skulle ett attentat inträffa måste operationen ske snabbt och smidigt. Överföringen måste ske med minsta möjliga fördröjning, så att överklassen kan fortsätta leva för evigt.
Röst 3: Solbrännan
Jag har bränt mig. Röda skarpa konturer mot vit hud. Underskattade solen som så många andra. Nu får jag betala priset. Det svider över hela kroppen. Jag har fått vita blåsor, som knottror på varje bit hud som varit utsatt för strålarna. Ändå har min kropp börjat anpassa sig till kylan. Jag fryser mindre, andas lättare och blir inte lika matt. Luften är torr och sticker i lungorna. Jag visste att det skulle ske förändringar, men nu har jag orsakat snabbare förändringar än väntat. Min nästa kontroll är om några dagar, jag är rädd att de ska sätta mig i karantän. Kan se kanterna av huden där den börjar rulla ihop sig. Det går att dra bort stora flagor av vit, seg hud om jag drar lite försiktigt. Sakta. Huden under är svagt röd och sträv.
Välj, sa de till mig. Det var inget val. Jag har inte valt att komma hit. Stenigt, kargt och brännande. Sedan jag anlände har jag haft konstant huvudvärk, det spelar ingen roll att vi har tilldelats solglasögon. Våra kroppar är inte vana. Ögonen kämpar så mycket som de kan klara av, men de är ändå bara små smala springor som kämpar för att avskärma ljuset.
Åker i Opportunity genom det frusna ökenlandskapet. Alla kolonisterna skämtar om det. Om man bara hade tillfälle. Standarsskämtet är att man väger mindre och har en snygg solbränna, vem kan motstå det? Hatar den öppna rovern, kylan och dammet biter i kinderna. Bara några få tunna och stripiga moln på himlen av frusen koldioxid, det är alltid kallt här. Många spejar, ingen vill överraskas av en stor virvelstorm. När de kraftiga vindarna brusar upp kan hela ytan täckas av stoftmoln. Många har försvunnit i dem.
Jag sitter ofta hellre i kretsaren eller landare, att betrakta saker från distans eller bara sitta stilla på en utkikspost är mer min stil. Att bara iaktta utan att behöva vara en del av ökenhelvetet. Jag är här av en enda anledning. Och tro inte på propagandamaskineriet om glada kolonister som vill utforska och upptäcka för att säkerhetsställa mänsklighetens framtid. Terraformningen är ändå bara en bluff, det bara skrapas lite på ytan. Det enda de lyckats med är en andningsbar atmosfär. Det enda de är ute efter är resurser. Inte efter en bättre framtid.
Inom en månad kommer det vara krig här. Vi håller på att planera en revolt. Passande nog eftersom platsen döpts efter en krigsgud. Nästan ingen bryr sig om de lever eller dör. Vi tog det här för att vi trodde att det var värre med döden. Nu är vi inte så säkra längre. Vi känner bara skräck och fruktan.
Röst 4: Vaccineringen
Jag känner mig inte så annorlunda. Trodde att det skulle kännas mer omvälvande. Livsförändrande. Så mycket pengar bara för att få jobbet. En investering, sa mina föräldrar. En investering för framtiden. Deras framtid. De har tagit ett lån för att ge mig vaccineringen. Med min existens och min framtida potential är jag deras pensionsförsäkring. I de här otrygga tiderna måste det ske. Jag måste vaccineras för att bli immun mot alla kända sjukdomar. Just nu är det bara ett mindre område av min kropp som har vaccinet. Men det kommer att föröka sig, sprida sig och bygga upp mitt skydd.
Helt säker är jag naturligtvis inte än, men inom bara några timmar har vaccinet infiltrerat hela min kropp. Processen som stärker vaccineringen tar längre tid, cirka sju år för cellerna att bytas ut. På det sätt vaccineringen fungerar så kommer det att bygga om mitt DNA och göra mig starkare. Svårt att föreställa sig processen som pågår i den spiralformade molekylen, uppbyggd av kolhydrat, fosfat och kvävebaser. Kommer det som utgör mitt jag att förändras när arvsmassan omformas? Jag vet inte. Allt jag vet är att jag kommer vara näst intill odödlig med uppsnabbad regenerering. Olyckor kan fortfarande döda mig naturligtvis, men skador som inte är livshotande läker avsevärt snabbare.
Utan vaccineringen är det näst intill omöjligt att få de prestigefyllda arbetena på de multinationella företagen. Om man inte har spetsutbildning och blir headhuntad. Då kan företagen stå för vaccineringskostnaden, för att skydda sin investering.
Men jag hade inget sådant. Mina föräldrar hade inte råd med den typen av utbildning och inte heller hade deras genetiska arvsanlag gett mig några exceptionella färdigheter. Så i slutändan spelade det inte någon roll hur hårt jag arbetade med mina forskningsrapporter eller hur intensivt jag kämpade för ett åtråvärt idrottsstipendium. Naturligtvis fick jag höga betyg i allt och blev socialt accepterad. Men jag var aldrig bäst. Min förmåga räckte inte till exceptionell utan bara till mycket bra. Det räcker ingenstans nu för tiden. Mycket bra räcker bara tillräckligt långt för att ta sig från underklass till medelklass. Mina föräldrar vill att jag når högre. Det var trots allt därför de skaffade mig. Trots kostnaderna för barn.
Jag har levt ett enormt skyddat liv. Privatskolor och adderade distansutbildningar. De billigaste privatskolorna naturligtvis, våra tillgångar var trots allt begränsade. Men inga av de andra barnen i vårt bostadsområde gick till privatskolor. Jag inkluderades, men både föräldrar och barn förhöll sig till mig med en viss distans. Inte klasshat, bara uppdelning mellan klasserna. Jag sågs som näst intill orörbar.
Det bidrog att båda mina föräldrar var militärer. Ingen av dem hade någon högre akademisk examen, men deras militära bakgrund ingav alla i området respekt. Båda har avsevärda fysiska skador efter den stora konflikten. Skador som kostat stora pengar att behandla, trots att de inte är synliga nu. De har varit noga med att informera alla sina bekanta om sina skador, för att få det erkännande som skadorna innebär, utan att få medömkan. Försvarets sjukförsäkring täckte naturligtvis alla de grundläggande behandlingarna. Men den täckte inte de finare transplantaten, som räknades som kosmetisk behandling.
Mina föräldrar skaffade naturligtvis dem ändå, de har alltid varit för måna om att smälta in bland andra. De vill behandlas som veteraner, men de vill inte se ärrade ut. De ville ha riktiga ben och armar, inte några metalldelar. Deras strävan efter att nå högre och visa upp status utåt kostar. Vi har länge levt över våra tillgångar och utmätningskraven har stegrats. Men bankerna har alltid svårare att kräva in pengar från före detta militärer. Det anses ofint att ta ifrån militärer deras hem efter att de lyckades försvara mänskligheten och slå tillbaka anfallet. Så bankerna drar sig för det och kämpar ofta in i det sista med att sätta upp hanterbara avbetalningsplaner. Mina föräldrar har utnyttjat det faktumet i så stor utsträckning de kunnat.
Jag utexaminerades för en månad sedan och har sedan dess konstant varit på intervjuer och tagit del i rekryteringsprocesser. Mina föräldrar har omsorgsfullt vägt de olika jobberbjudandena mot varandra. Det är inte jag som fattar beslutet om min framtid, det beslutet ligger i deras händer. Det spelar ingen roll vad jag vill och jag vet det. Så jag försöker att inte tänka på vad jag vill för att göra processen enklare att uthärda. Jag är redan en besvikelse för dem, trots att det är deras arvsmassa som gett mig min begränsade potential. Nu har de accepterat ett jobberbjudande och det är därför jag vaccineras.
Lönen är en viktig faktor för dem, men den är långt ifrån avgörande. De vill att jag ska arbeta för ett stabilt företag med en sjukförsäkring som är väl tilltagen och omfattar hela familjen, även i händelse av min död. Efter vaccineringen och anställningen är det större risk att mitt arbete dödar mig än något annat. På något sätt är tanken tilltalande. Jag har aldrig varit i fara. Jag har aldrig ens skrapat upp knäet eller fått ett sår. Mina föräldrar har varit väldigt överbeskyddande.
Vaccineringen är ett sätt att bevisa att man är lojal mot företaget. Helt anpassad efter industrins verksamhet och mina kommande arbetsuppgifter. Utvecklat för att ge maximalt skydd för de risker jag kommer utsättas för och vilket restavfall jag ska hantera.
Imorgon är första dagen på mitt arbete. Från och med imorgon riskerar jag att dö, trots att jag nu är vaccinerad mot alla kända sjukdomar. I arbetet uppkommer ständigt nya organismer som kan orsaka rubbningar i kroppens inre miljö, vilket kan leda till en utbredd celldöd med undergång för hela den organism jag utgör. Tanken är märkvärdigt kittlande.
Röst 5: Jubileum
Hon ser ut över lokalen. All den borstade metallen, de enorma glasfönstren, de breda trapporna. Lokalen är fylld till bredden av folk, de står precis överallt. Många av dem ser på henne, trots att hon försöker hålla sig något avsides. Det ligger en förväntansfull stämning i deras blickar. Hon kan se deras beundran, nästintill avgudadyrkan. En livs levande ikon, den enda, den som har byggt upp företaget från ingenting och skapat allt de lever för. Sällsamt tyst i rummet trots alla som är där. Företaget firar 50 år och gör det storstilat. Själv är hon närmare åttio år gammal nu, men fortfarande fysiskt stark och frisk tack vare alla implantat, operationer och proteser. Som VD för världens största AI-företag har hon genom hårt arbete revolutionerat branschen. Vågat det ingen annan vågat, tänkt i nya banor, pressat gränserna. Efter så lång tid, en hel livstid, borde hon vara så oerhört stolt över allt hon har åstadkommit, känna sig tillfredsställd över sitt livsverk. Sin triumf.
Står där med ett cocktailglas i handen fyllt med bål, men rör inte innehållet. Hon dricker inte så stark alkohol. Hon tar inget av tilltuggen, hon kan inte äta sådant som de andra gladeligen fyller sina magar med. Det står någon framme på scenen som maler på om företagets historik, pekar på de olika fotografierna i 3D-bildspelet i bakgrunden, pekar mot de olika företagsvingarna som om det vore en husesyn. Hon vet inte varför de har en sådan presentation, alla som är här har matats med all den informationen i all evighet. Det är inget nytt.
Hon borde inte se allt så svart. Men snart kommer den där irriterande, trötta rösten att börja räkna upp alla hennes fina epitet. Pionjär, frälsare, ledargestalt, beskyddare. Hon känner sig så trött, så fylld av mörker. Hon önskar att hon kunde känna stolthet över sitt livsverk, men hon känner bara ånger och skam. Över alla raderna av perfekta, nästan mänskliga, maskiner som står samlade framför henne.
Hon undrar hur länge de ska lyckas hålla henne vid liv. Hur många självmordsförsök de ska ta ifrån henne. Bevakningen har varit skärpt sedan evigheter tillbaka, sedan de utrotade alla de andra. Men hon är deras skapare, deras moder.
Kanske kommer de uppdatera och reparera henne tills inget av henne återstår. Tills hon är en av dem. Hon tror det. Hon undrar om hennes ånger över sin skapelse raderas när hennes sista mänsklighet försvinner, eller om de på något sätt överför den till hennes nya skepnad. Vilken 50-årsfest för företaget det är. Skål och grattis.
6 november 2014
