Vad vill vi med konceptet kontor?

av Max Valentin

Platsen där du läser min text är förmodligen ett kontor eller så är det en förlängning av kontoret — den plats i samhället där vi paketerar information till nya kompositioner, kungör beslut, förmedlar budskap till olika kanaler. Man hör nästan direkt att ordet kontor kommer från ”att räkna något”, contar/count. Historiskt har det varit den plats där skatter och växlingskurser har beräknats, en plats för mätbarhet i enlighet med positivismen. Positivismen är paraplyet för alla kvantitativa och repetitiva mätningsmetoder. Det engelska ordet office har en annan historia. Via det franska ofice, har vi hämtat det från den kyrkliga domänen, ett ofice var en plats där man utförde mer rituella göromål. Arbetet på ett ofice är mer länkat till den hermeneutiska traditionen, en hemvist för kvalitativa och tolkande metoder. Båda platserna är numera arenan för mitt tema, Kunskapsarbetaren, oavsett om denne jobbar i hermeneutisk eller positivistisk tradition. Även om man på ett office eller ett kontor ska göra samma sak, så kan man undra: vad för arv och inbyggda spänningar finns i våra bilder av den plats som härbärgerar kunskapsarbetarens produktion?

Kunskapsarbetarens råvaruproduktion

Kunskapsarbetaren presenteras 1959 av Peter Drucker i boken Landmarks of Tomorrow. Drucker slaktar därmed metaforen om kontoret som en industriell produktionsenhet av papper och hans ordinnovation leder till mycket handling och tankeproduktion. Nedanstående ska handla om framväxten av kunskapsarbetaren och förutsättningarna för kunskapsarbetarens råvaruproduktion.

Kunskapsarbetaren har givetvis funnits långt innan Drucker benämner hen så, men ordet kommer att förändra vår syn på och förutsättningarna för en kategori arbete. Redan i Mesopotamien 3000 år f.kr. hade kungen en stab av jordbrukskonsulter som reste genom landet, för att sprida olika metoder som kunde effektivisera jordbrukarnas arbete. Axel Oxenstierna, som skapade grunden för den svenska byråkratin, var en kunskapsarbetare på 1500-talet och inom kyrkan har det förstås funnits många andliga arbetare. Men innan 1800-talets första hälft är det en mycket liten grupp i samhället.

I modern tid har kunskapsarbetarens domän expanderat snabbt, även det innan Drucker. Det är förmodligen det yrke som kanske mer än något annat gjort sig gällande på 1900-talet. Kontoristen, en slags stereotypisk kunskapsarbetare, beskrevs i Bartleby, the Scrivener av Herman Melville (1853) som diskret klädd i milda färger, svag i kroppen och med sluttande axlar, feminin och nästan sjuklig jämfört med den riktiga arbetaren. Melvilles bild lever till viss del kvar, men med tiden har rollen blivit allt mer komplex. I populärkulturen framställs kunskapsarbetaren som allt från psykiskt störda amerikanska hajar på Wall Street till aggressiva medelklassmän i Office Space och Falling Down och kuvade nio-till-fem-sekreterare.

Efter det att Drucker satt ett ord på företeelsen om kunskapsarbetarens intåg på arbetsmarknaden, utvecklas tankarna snabbt av många managementkonsulter och forskare. En av de mer framträdande som satte djupa spår i alla fall i IT-sektorn vad Alvin Toffler. Han var en framtidsvisionär med hög renommé på 80-talet som förutsade att vi tack vare digitala landvinningar kommer att upplösa kontoret och att vi kommer att bli mobila uppkopplade aktörer, något som skulle bryta urbaniseringstrenden. Mycket av vad Toffler tänkte har besannats, även om det snarare verkar skynda på urbaniseringen och ställa högre krav på närhet och kollektiva tankeprocesser än tvärt om.

En viktig roll i samtiden

För att påvisa kunskapsarbetarens viktiga roll i samtiden har jag sammanställt data över förskjutningar av roller inom förvärvsarbetet under 1900-talet. Men först en brasklapp. Det finns uppenbara svagheter i de data som ligger bakom sammanställningen. Förvärvsarbete definieras olika vid förra sekelskiftet, under mitten av 1900-talet och nu, vilket medför svårigheter att för jämförelsen; yrken har bytt namn och inriktning, med mera. Jag har byggt statistiken på så samstämmiga källor hos SCB som jag kunnat finna. Storleksordningarna i diagrammet nedan är korrekta, men ni ska inte bygga ert nästa investeringsbeslut på lutningarna på kurvorna.

Delen längst till vänster i diagrammet visar kvinnor som inte förvärvsarbetar. En stor del av kvinnorna stod utanför förvärvsarbetet (var oavlönade arbetare) under de tidiga delarna av 1900-talet, då jobbade de ofta i jordbruket, ett småskaligt jordbruk. Andelen kvinnor som inte förvärvsarbetar minskar under de tidiga delarna av 1900-talet, då allt fler blir del av både industrin och tjänstesektorn. Sedan ser vi en ökning av kvinnor som inte förvärvsarbetar under mitten av 1900-talet. Ökningen består till stor del av kvinnor som är hemmafruar i städerna, vilket skiljer sig kraftigt från medsystrarna femtio år tidigare. Ganska snabbt bryts trenden igen och kurvan återgår till den utveckling vi såg innan drömmen om moderniteten slagit till.

Kunskapsarbetare har i alla tider funnits i alla sektorer och de finns fortfarande men de blir tydligare en särskiljbar grupp efter 1975. I min redovisning har jag betecknat programmerare som kunskapsarbetare, men man skulle lika gärna kunna hävda att dessa digitala hantverkare är en del av tjänstesektorn. En annan påverkan är att SCB i statistiken av offentliganställda särredovisar lärare och universitetslektorer och även att utbildningssektorn expanderar kraftigt. Ett exempel på expansionen är utbyggnaden av de regionala högskolorna.

Poängen med diagrammet är dock inte att svara på alla frågor, utan att ge en bild av en samhällelig trend som jag tycker utmanar tanken om arbete och arbetsmarknadspolitik. Kunskapsarbetaren är till exempel inte lika ersättningsbar som industriarbetaren som försluter grötburkar vid bandet. En direkt konsekvens är att mycket av den arbetsmarknadspolitik som är aktuell i debatten blir irrelevant. Minskar vi arbetstiden till sex timmar är det en diskussion som hör hemma i vissa av segmenten men inte alla. När vi säger att robotar gör alla arbetslösa, är det något som kan påverka vissa grupper men inte andra.

Var och en av de fem sektorer jag har valt att visa i diagrammet har sina unika förutsättningar, sina råvaror och sin politik, men de är också nära kopplade och påverkar varandra. Inom jordbruket är antalet hektar och vilken kapacitet den marken har som är den viktigaste råvaran. Inom arbetarnas industrisegment är det respektive steg i värdekedjans förädlingsvärde av naturresursen som avgör konkurrenssituationen. Tjänstesektorns råvara är tillgängliga timmar i relation till efterfrågan, något som står i nära relation till politisk styrning. Kunskapsarbetarens råvara återkommer jag till, efter en utflykt till sektorernas påverkan på varandra.

Innovation leder till färre jobb?

Jag vågar inte spekulera om framtiden, men det finns det andra som gör, Harvard Business Review har prognostiserat utvecklingen på den amerikanska marknaden.

Innovationer, till exempel traktorn och förbättringar av densamma, som skett i industrisektorn har successivt avvecklat arbetsintensiteten i jordbrukssektorn. På samma sätt har innovationer likt robotisering och automatiska processer utvecklade i kunskapssektorn effektiviserat och därmed avvecklat jobb i industrisektorn. Det kan ibland verka som om innovation (kreativ destruktion) alltid leder till färre jobb. Men all innovation leder inte till färre jobb utan det mesta skapar fler jobb än det tar bort. Uppfinningen ”åtta timmars arbetsdag” är en innovation från civilsamhället och offentlig sektor som har skapat arbetstillfällen i besöksnäringen via längre semestrar, men det kan lika gärna handla om teknisk innovation. Näringsgrenarna är kopplade i någon form av superkomplext system, lika svårt att förstå som ett ekosystem. Men en sak är säker. När någon säger att robotarna tar över jobben och vi inte längre kommer arbeta i framtiden, så ska det förstås i relation till den bild vi har av arbete just nu. Förändringen är snarast en förskjutning av kurvorna i diagrammet och historiens vindlingar kommer att ge oss helt oväntade öppningar. Låt mig ta ett historiskt exempel.

Scenen är Visby 1361, Gotland har under flera hundra år varit ett handelsnav mellan Kontinentaleuropa och Novgorod, något man blivit fruktansvärt rik på. Det har varit en bubbelekonomi utan dess like. Man har byggt drygt nittio kyrkor på tvåhundra år. Men nu drabbas man av trippelstöten: Novgorod bryter avtalet där Visby har handelsmonopol på sobelpäls, man får en skattesmäll när man brandskattas av dansken och samtidigt slår pesten till. Tre slag mot Gotlands ekonomi som gör att man är knockad i drygt femhundra år. Området är så fattigt att man inte ens har råd att omstrukturera kyrkorna till några nya verksamheter som skulle kunnat ge avkastning. Mellan medeltiden och fram till mitten av 1900-talet växer Gotlands befolkning med cirka 400%, medan Fastlandssverige växer med ca 1200%. Den ekonomiska kräftgången gör att kyrkorna på Gotland står kvar än idag, till gotlänningarnas stora lycka. När regeringen lagstadgar om den första industrisemestern 1938, först två veckor och sedan successivt mer till nuvarande fem veckor, startar en process som får Snövit att vakna ur sin slummer. Så sakteliga kan besöksnäringen växa på Gotland och man tar chansen att ta sig ur den månghundraåriga fattigdomen, mycket tack vare sitt rika historiska arv, det man inte hade råd att göra sig av med.

Gutarnas maktbas på medeltiden baserades på kunskap, handel och politiskt välspelade allianser. Nu är det åter igen baserade på detsamma. Gotland har väldigt lite klassiska råvaror som malm och skog. Vid båda de historiska tillfällena är underlaget för tjänsteproduktionen politiska. På medeltiden var det ett exklusivt handelsavtal. Nu bygger det på en överenskommelse om semester och ett överskott av pengar hos tillresta besökare.

Slutsatsen är att tjänste- och handelssektorn ofta är i behov av närhet till det politiska för att blomstra, vilket tydligt illustreras med det samtida exemplet RUT. Det behöver inte vara direkta subventioner såsom bidrag, utan kan lika gärna vara indirekta subventioner eller ha mer långsökta konsekvenser som förutsättning. Vi kan till exempel skapa en marknad för genuspedagoger genom att kräva att alla lärare på ett universitet ska genuscertifieras, eller så kan det vara en subvention av arbetsgivaravgifter till ungdomsarbetare. Nationalekonomiskt har det samma kostnad för nationen, men det är ofta smartare för ett branschförbund att jobba för indirekta subventioner, då direkta subventioner oftare hamnar i skottlinjen för kritik. Ett lärorikt exempel är konst- och kultursektorn som argumenterar för bidrag till kulturarbetare.

Vad vill kunskapsarbetaren?

Så vad ska jag göra som en liten aktör i kunskapssektorn? Om jag är i jordbrukssektorn behöver jag säkra tillgång till jord, cirka tio hektar jordbruksmark och lika mycket skog för avverkning och jakt per familj. Är jag industriföretagare gäller det att bygga en effektiv kedja mellan järnmalm och konsument. Som tjänsteföretagare och handlare vill jag sträva mot att få ett lokalt monopol för det jag erbjuder. Som kunskapsarbetare vill jag… ja, vad vill jag? Finna synergier mellan sektorer? Korspollinera tankesystem? Formulera mig smart? Många försöker hitta metoderna och processerna för att besvara utmaningen.

Jag tror att det handlar om att skapa koncept som vrider och vänder på begrepp bilder av verkligheten och processer, som förflyttar hur vi traditionellt serpå en viss utmaning och resurseffektiviserar användningen. Om en taxichaufför kör dig från punkt a till punkt b, så erbjuder kunskapsabetaren dig en förutsättning att samordna och effektivisera samordning avtaxibilar, som exempelvis Uber gör.

Vi som verkar inom kunskapssektorn organiserar oss dock fortfarande till största delen på samma sätt som man gör inom industrisegmentet. Värdekedjan byggs in i kuber som låser aktören vid en specifik funktion. Olika former av kontorshotell, hubbar, co-working spaces försöker utmana att ett kontor är till för en viss statisk organisation, genom att göra organiseringen mer temporär och flytande. Men om vi ska svara upp mot behoven i den mest expanderande sektorn i samhället måste vi tänka betydligt mer på hur vi organiserar rummet, hur ägandet är organiserat och hur vi rör oss i och mellan rummen.

Att vi ska ha hurtsar som rullar runt i kontorslandskap är en tanke i rätt riktning men tanken har kvävts redan i vaggan och fastnat i en patetisk planering av kreativiteten. Rörelsen i rummet är inte grejen. Rörelsen måste vara större, andetagen måste vara djupare, mer syresatta. Fantasin att kunskap skulle uppstå på ett campus är kopplad till detta. Den nya praktiken uppstår alltid någon annanstans. Vissa har förstått detta, Innocentive inom biotech, Al Jazira inom journalistik, Airbnb inom hotell, Uber inom taxi osv.

I Sverige har vi 15 miljoner kvadratmeter kontorsyta, vilket omsätter cirka 30 miljarder — det är en ekonomi som motsvarar hälften av den svenska bilindustrin. Det är på något sätt en naturresurs, en naturresurs vi själva byggt. Arbetsytan i ett kontor är mellan 8 och 40 kvadratmeter per person. Vad beror arealen på? Förmodligen vad bolaget kan betala. I affärspressen kan man ibland läsa om kreativa kontor, som det på Google som har färgade bollar i korridorerna. Varför är det häftigt?

Råvaran i kunskapsindustrin

Alla industrier mår bra av att öka förädlingsvärdet på sin råvara. Det är bättre att sälja magasinspapper än pappersmassa och bättre att sälja specialstål än järnmalm. För att kunna svara på frågan om hur vi mäter förädlingsvärde i kunskapsindustrin måste vi veta vad råvaran är. Råvaran skulle kunna vara kundernas efterfrågan eller exklusivitet på en marknad, dvs politisk makt eller det skulle kunna vara kreativitet. Omsättning per kvadratmeter är i alla fall förmodligen helt fel nyckeltal för kunskapsindustrin, även om det är helt rätt mätetal för butikslokaler. Men vad är då rätt indikator? Jag tror indikatorn ligger någonstans i mängden nya kvalitativa korspollinerande möten.

För att utforska potentiella indikatorer och idéen om kontorets framtid har vi på mitt bolag Fabel sagt upp vårt fasta kontor och i stället byggt en trojansk byrå, en officett med vilken vi tänker segla på kunskapsströmmarna mot okända mål. Vi ska under ett års tid skjuta in den trojanska byrån i andra verksamheter. En metafor för vår vision är att vara en sten som släpps ner i en flod och vattnet måste ändra riktning. Med det lilla officettet försöker vi hitta motsvarigheten till Uber men för småföretagets kontor. Vi lanserade konceptet i början av hösten 2014 och har hitintills jobbat ett par veckor i enlighet med metoden. Arbetet ställer höga samordningskrav på oss men har en uppenbart stärkande effekt på affärsrelationerna. Utvärderingen under försommaren 2015 kommer förhoppningsvis att visa på att det var värt ansträngningarna, både kvantitativt och kvalitativt, så att vi både kan räkna (count — kontor, positivistiskt) på vad som hänt och förstå funktionen rent mänskligt (ofice — ritual, hermeneutiskt) av att montera ner väggarna på kontoret.

3 oktober 2014

Max intresserar sig mycket för gränsland av olika slag: teknik och humaniora, on-line och off-line, offentligt och privat, teori och praktik. Han tror att kunskap uppstår i brytpunkter mellan tankesystem, politiska praktiker snarare än innanför väggarna på ett campus, även om ett campus kan vara bra för vissa typer av processer. Men personligen vill han främst engagera sig i mer flyktiga sammanhang som han tror man finner bland annat i det nomadiska. På den resan har han tagit stort intryck av www.nurope.eu Max bredaste erfarenhet kommer från kultur och pedagogiksektorn inom ramen för bolaget www.fabel.se som skapat systemen www.crowdculture.se och www.cinetopia.cc samt drivit konferensserien www.trulydigital.se om digital kulturpolitik i Norden.
One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.