Varbölden som sprack: Uppropen och skammen

Mooria
MOORIA
Published in
7 min readDec 11, 2017

av Ebba Lisberg Jensen

De senaste veckornas #metoo-upprop har skapat en flodvåg av vittnesmål om allt från mäns olämpliga beteenden till trakasserier, hot, våldtäkter och misshandel mot kvinnor på arbetsplatser och i den privata sfären i hela Sverige. Det är lönlöst att försöka gradera allvaret i de olika händelserna. Låt oss säga att varje kvinna känner till och vet skillnaden mellan en välkommen komplimang och en klibbig kommentar, mellan en pirrande flirt och det krypande obehaget när en man inte plockar upp avböjande signaler, en välkommen smekning och ett obehagligt tafsande, heta kyssar och äcklande attacker, mellan passionerade famntag och uppslitande våldtäkter. Många män känner också dessa gränser och rör sig med utmärkt lyhördhet i det mellanmänskliga landskapet. De behöver inte oroa sig. Andra — alltför många — tycks fullständigt omedvetna. När de inte får önskad respons backar de inte, utan fortsätter, framåt, med lock och pock, hot och glåpord, förtal, kampanjer, tjat och inte sällan fysiskt våld. #metoo-uppropen har skapat arenor där kvinnor berättar, berättar och berättar — och tvärt emot vad många män fruktar är det inte fråga om förtalskampanjer, utan en enorm ”reality check”. Flickor och kvinnor som trott att de var ensamma i sin eviga kamp att hålla all denna ovälkommenhet, dessa övergrepp, ifrån sig, att titta över axeln, smyga i korridorer eller avvärja våld i hemmet, inte bli trodda, radera mail, försöka skaka eller duscha av sig spåren, inser att de inte alls är ensamma.

Den tid och energi som går åt för att hantera trakasserier på arbetsplatser och i skolor är närmast omätbar, kostnaderna för samhället när det gäller psykiskt och fysiskt lidande, polisinsatser, rättshjälp (i den mån den fungerar) är oöverskådliga. Vad vi bevittnat är ett lågintensivt, inofficiellt krig mot kvinnor i samhällets alla hörn, ofta med förödande konsekvenser inte bara för kvinnors arbetsliv, utan ofta för deras hälsa och direkta säkerhet.

Att bara förklara det kvinnor nu vågar berätta med att “det handlar om makt” är att göra det för enkelt för sig. Det är påtagligt att män med makt, till exempel i sin yrkesroll, kan använda sin position för att utsätta och förgripa sig på kvinnor som vill utöva sitt yrke, och att de också missbrukar sin makt gentemot män, men då med andra medel. Kvinnors möjlighet att ”gå sängvägen” omtalas ibland med ett slags avundsjuka av män. Faktum är att för många kvinnor i historien har deras kropp varit den enda valuta med vilken de kunnat betala sig till tryggad försörjning eller något slags fred i arbetslivet, så beskuren har deras makt varit. Jag har aldrig hört om en enda kvinna som frivilligt givit sig in i sådana förehavanden, däremot är vittnesmålen om hur de utpressats, hotats och misshandlats till att ge upp sina kroppsliga gränser legio.

Tusentals vittnesmål kommer från den privata sfären, där vänner, familjemedlemmar och partners dagligen förgriper sig på flickor och kvinnor. Det är fruktansvärd läsning, ofta långt bortom det fattbara. Men någon formell makt utövar alla dessa män inte egentligen, det handlar snarare om att de tar sig rätt att utöva sin sexualitet gentemot medmänniskor som inte är tillfrågade.

En del män har i debatterna velat göra gällande att den manliga sexualiteten till sin natur är en ohejdbar naturkraft — män kan helt enkelt inte hejda sig när lustan faller på. Det ger en mycket deprimerande bild av män i allmänhet — en bild som man förundras över att inte fler män upprört protesterar emot. Argumentet emotsägs av att det är ovanligt att män förgriper sig på sin chef, de kastar sig sällan över kvinnor i det offentliga rummet, de beter sig i nyktert tillstånd och under social kontroll förhållandevis normalt. De flesta har alltså utmärkt impulskontroll, även om de har impulser. Men utanför det sociala tryckets ramar, innanför hemmets dörr eller bakom skärmens trygghet, tar de sig rätten, förvissade om att tystnaden ska skydda dem.

Hur har detta kunnat pågå? Jag tror att skammen är en viktigare förklaring än makten.
De tar sig rätten att skrämma, hota och framförallt påföra sina offer en enorm skam över det som händer. Skammen är både mål och medel. Skammen är manssamhällets yttersta vapen för att hålla kvinnor nere. Den som är arg gör uppror, bråkar, skäller ut och låter förövaren skämmas. Den som skäms tiger, håller sig undan, anklagar sig själv och möjliggör ofrivilligt att övergreppen kan fortgå eller drabba andra, ofta i förvissningen att de är ensamma, att det som hänt är deras eget fel och att de måste tiga för att inte tilldra sig mer skam eller flera övergrepp. De som skäms kan ha burit på händelserna i åratal, ja i decennier, och nu brister de alla som en gigantisk varböld.

Skammen och hemlighetsmakeriet kring sexualiteten finns ofta även i helt normala relationer. Prova med att fråga vem som helst av dina vänner ”Hur har du och din partner sex? Är det bra? Vad brukar ni göra? Vilka andra tänder du på och varför?” och iaktta reaktionen. Det är inte bara för att intimiteten måste skyddas som du kommer möta avvisande eller upprörda svar, utan också för att sexualiteten har blivit ett slags kollektiv hemlighet. Både män och kvinnor är sexuella varelser, men det är inget vi pratar om. I den tystnaden frodas skammen.

Varför är då skammen så kraftfull, så internaliserad i allting som har med sex att göra? Jag vill hävda att den har djupa, historiska och religiösa rötter. Jag är av övertygelsen att sexualiteten är en gåva evolutionen har gett oss. Den ger oss inte bara fortplantning, utan en massa spänning i tillvaron, glädje, förälskelse och njutning. Den är också nära förbunden med livsvilja, uppfinningsrikedom, språk, musik och skönhetslängtan.

När jordbruket uppstod, och människor började bevaka sina territorier och lägga vikt vid vem som skulle ärva frukten av deras möda, blev kvinnors fortplantningsförmåga och sexualitet problematisk och måste kontrolleras. Hela samhällen började laborera med metoder för att styra och organisera vem som låg med vem. Gud själv sades ha åsikter om detta (i alla fall i de tre abrahamitiska religionerna). Om nu Gud vill att vi ska uppfylla jorden, bryr han sig då så mycket om vem som gör det med vem? Man kan misstänka att det finns en hel del könsmaktspolitik i påbuden. Eftersom rika män med makt kunde lägga beslag på flera kvinnor, ibland hundratals, blev unga mäns sexualitet ännu mer problematisk. De fick helt enkelt inte komma till, i alla fall inte förrän de själva kunde gifta sig. Kvinnors värde började bedömas i deras kyskhet och unga kvinnors sexualitet måste stängas in och begränsas. Risken för sexuella kontakter under osanktionerade former var uppenbar. Sexualiteten gick från att vara ett glädjeämne för vuxna till en pyrande, samhällsomstörtande kraft. Och ju mer man kontrollerar den, desto mer kulturell kraft går det åt att hålla den tillbaka.

Det är här skammen kommer in. Det blir märkligt nog kvinnornas uppdrag att inte väcka mäns sexualitet. Kvinnorna äger inte längre sina kroppar, utan de ska bevakas och döljas tills de kommer i bruk av någon av samhället sanktionerad man. Icke-sexualiteten, dygden, blir hela familjens hederssak. Skammen, om kroppen ändå berörs, omtalas eller liggs med, kort sagt ”outas” som sexuell, fick kvinnorna bära. I vissa kulturer lever detta tänkande i högönsklig välmåga, som en öppen överenskommelse. I vår, där jämställdheten kommit längre än i många andra, lever hederstänkandet kvar i just skammen. Om någon har sett på min kropp, pratat om min kropp, rört vid min kropp, trängt sig in i min kropp, måste jag skämmas, enligt detta sätt att tänka. Om det sker med min vilja är det för att jag inte varit tillräckligt dygdig, om det sker mot min vilja är det för att jag inte skyddade mig tillräckligt kraftfullt.

Även män skäms över sin sexualitet, men med hjälp av magiskt tänkande verkar många män förlägga både uppväckandet av sin lust och det skamliga i sin sexualitet till kvinnor omkring sig. Vittnesmålen om hur män våldtar flickor och kvinnor och sedan kallar dem horor och sprider rykten och bilder om dem är legio i #metoo-berättelserna. De bär inte själva ansvaret för sin lust och sina handlingar. Det ligger säkert inte medveten uträkning bakom, men genom att offrens kroppar har blivit till kön, förminskats och förnedrats till enbart redskap för sex, har de ”skammats”, som tonåringar säger. Förövarna kletar av sig sitt självhat på sina offer.

Det är kanske också därför som så många kvinnor berättar om alla hat-mail de får med grova könsord och tillmälen, vare sig de av fri vilja haft en relation med en man eller avvisat hans närmanden. Att kalla en kvinna för ”hora” är att säga att hon är sexuellt tillgänglig, själva tillmälet undergräver hennes trovärdighet. Att kalla en kvinna för ”fitta” är att benämna henne efter en kroppsdel som mer än hälften av världens befolkning har, ett utmärkt organ, som många män uppskattar, men ordet fråntar henne människovärdet. Motsvarande kraftfulla glåpord för män existerar inte, eftersom skammen hittills har burits av kvinnor.

Jag vet inte, men jag hoppas, att om alla #metoo-upprop ska få någon konsekvens, utöver de konkreta i till exempel skolor och arbetsliv, så är det detta: Att kvinnor slutar bära skammen åt män och lämnar tillbaka den där den hör hemma. Nu. Tusentals män, kanske miljoner, bara i ett land som Sverige, får tänka om. Om de närmar sig kvinnor sexuellt utan att försäkra sig om att det är ömsesidigt, på jobbet och hemma, så ligger skammen hos förövarna. När nu kvinnor slutar skämmas kommer dessa män att få det väldigt besvärligt. Deras starkaste vapen vrids ur deras händer. Och det är faktiskt vad som redan har hänt. Alla ni andra män som inte har något att skämmas för, ni behöver inte oroa er. Ni kan göra en stor insats genom att tala med varandra, bryta den manliga tystnaden och skammen. Någon kyskhetsdiktatur är det ingen som önskar sig. Vi är alla sexuella varelser. Ibland. Och med somliga. Det är inget att skämmas för.

Ebba är docent i humanekologi vid Malmö högskola. I sin forskning intresserar hon sig främst för kulturella aspekter på människans relation till naturen. Hon har bland annat skrivit om idén om biologisk mångfald i skogsbruket, om slutförvaring om kärnbränsle, om naturrelationer bland olika etniska grupper och om ekologisk läskunnighet.

--

--