Mitt hjärta blöder. Världen brinner och i Almedalen förbereder makthavare, lobbyister, journalister och wannabees det årliga svenska spektaklet.

Det är snart midnatt den 26 juni och jag har fått tag i familjen till en av de sex kristna flickor som kidnappades i Aleppo. Efter många om och men fick jag prata med flickans mamma. Hennes dotter försvann spårlöst för ett dygn sedan, några timmar innan mitt samtal med henne hade hon äntligen fått kontakt med dottern, eller rättare sagt med dotterns mobiltelefon och en manlig röst som säger:

”Din dotter lever och mår bra. Grattis, i morgon kommer hon att invigas i den rätta tron och få äran att bli maka till en av våra söner. Prisad vare Allah”.

Jag måste ta en paus från Syrien och Irak, från krig och misär, från förtryck, blod, ondska och död. Jag läser mina mejl, bland dem ännu ett från en av arrangörerna i Almedalen som vill att jag skall delta i ett seminarium. De har fått ett avhopp och behöver en vikarie. Jag vill inte. Helt meningslöst. Ger ingenting för någon. Fyller bara arrangörens utrymme. De vill att jag skall prata om integration, om mångfald och om hur intressant det är att bo i Södertälje. De vill också att jag skall prata om nyanlända asylsökandes situation. Allt i positiv anda, givetvis. Det vänder sig i magen på mig. Jag ser framför mig hur uteserveringarna i Visby fylls med politiker, journalister och pr-människor, aningslösa och sorglösa.

Min mobil signalerar nytt meddelande. Jag öppnar det ”kolla din messenger på fb, jag har skickat en kort video”, skriver en turkisk vän. Han har skickat bilder av massflykten från den assyriska staden Qarakosh. 40 000-50 000 människor som flyr i ren panik. Kaos i trafiken, tusentals fullpackade bilar, i varje bil minst sju personer. Andra som inte fått plats springer mellan bilarna, en del bärande på sina barn i sina armar eller på sin rygg. Gamla människor som utmattade står och skakar. Se Vice reportage här. Jag ringer och ringer för att få tag i någon av mina kontakter, till sist svarar Yousef:

“Dom kommer, dom kommer, dom är här, hörde jag en äldre kvinna skrika medan hon sprang mot sitt hem, fler började skrika samma sak, jag med. Klockorna i alla stadens 12 kyrkor började ringa som en varning. Jag fyllde bilen med alla som fick plats, nio personer och körde rakt ut. Vi hörde bomber och skottlossning. Nu är vi Arbil men inte alla lyckades fly.”

Jag darrar av ilska. Jag gråter av vanmakt. Mina mor- och farföräldrar överlevde folkmordet Seyfo som ägde rum i det ottomanska riket för ganska exakt hundra år sedan. Min farmor var den enda överlevande ur sin stora familj; hon hittades i en brunn tillsammans med en massa lik. För bara några månader sedan pratade jag med en kvinna vars hela familj hittades i en brunn i en by i Syrien.

Min farmor blev bortrövad och levde muslimskt i många år, ända tills en bekant såg henne på en gård och, med livet som insats, förde henne tillbaka till det lilla som fanns kvar av hennes släkt. Kvinnan jag pratade med i Syrien, hon vars familj hittades i brunnen, har blivit kidnappad, tvångskonverterad och ja, mer vet vi inte. Inget vet heller om hon lever längre, eller inte.

Mina mor- och farföräldrars berättelser skiljer sig väldigt lite från de berättelser jag nu hör från Syrien och Irak. Det som sker där kan mycket snabbt spridas också till Jordanien och Libanon. Människor, kristna och andra minoriteter, förföljs, förtrycks, trakasseras och dödas. Varför? För att de inte föddes till muslimer. Våldtäkter, kidnappningar och mord hör till deras vardag.

Hur länge ska man i Sverige och övriga världen stoppa huvudena i sanden och låtsas som att detta inte händer för att man inte vill bli utpekad som islamofob?

Krigen i Irak och Syrien har drabbat alla hårt, mycket hårt, oavsett religion och etnicitet. Men bakom rapporteringen om sunni- och shiakriget, pågår en systematisk rensning av icke-muslimer från den islamdominerade världen. Detta började för hundra år sedan, när över två miljoner kristna och yezidéer slaktades. Och det pågår än idag. Enbart i Irak har över sjuttio kyrkor attackerats och bombats sedan Saddam Husseins fall. Och mer än hälften av alla kristna lämnat Irak. Mandéer, en annan religiös grupp, finns det knappt några kvar av. Nu upprepas detsamma i Syrien, där stad efter stad töms på assyrier/syrianer och andra icke-muslimer.

Jag har skapat en internationell kampanj genom vilken vi ska göra offrens röster hörda. Den 2 juli startar en samordnad aktion i tretton länder. Vi kräver att omvärlden skall agera till skydd av assyrier/syrianer och andra icke-muslimer i Irak och Syrien. Vår aktion går ut på att ingen politiker, ingen tjänsteman på något utrikesministerium, ingen medieredaktion skall kunna säga att de inte visste och därför inte agerade. Systematisk etnoreligiös rensning pågår i en del av den islamdominerade världen. Vi har information och vi har fakta. Vi står i ständig kontakt med offren för förföljelsen. Vi har till och med viss kontakt med förövarna, med ledare för ISIS och andra grupper som anser att påtvingade sharialagar är framtiden för vår värld. Även för Sverige.

Almedalsdeltagare, vem eller vilka av er vågar ta upp detta på er agenda?

Nuri Kino

Frilansjournalist, författare och Mellanösternexpert