Jacob hittade en väg ur kriminaliteten — nu hjälper han andra
Jacob Fraiman, 41, är grundare av KRIS i Södertälje. Bakom sig har han ett liv präglat av drogmissbruk och kriminalitet. Idag har han varit drogfri i över sju år och besöker samma fängelser som han själv har suttit i för att motivera andra att byta livsstil.
– Det är en jävla revansch att kunna gå där inne och ge tillbaka. Att ge andra samma chans som jag fick, säger han.
Vi möter mannen bakom Unga KRIS 08/KRIS Södertälje, Jacob Fraiman, 41. Efter att tidigare ha varit livsstilskriminell, jobbar han nu för att hjälpa andra kriminella att få revansch i samhället.
Han betonar ordet ”livsstilskriminell” eftersom att han tycker att den allmänna beteckningen ”yrkeskriminell” är missvisande. Att vara kriminell är inget yrke. Det finns ingenting häftigt med det och är ingenting som ungdomar på glid ska sträva efter att bli när de blir stora, förklarar han.
Jacob Fraimans liv följer på många sätt den röda tråd som kännetecknar många kriminella. Skilsmässobarn. Pappa i fängelse. Tidigt missbruk. Han öppnar upp sig och berättar sin historia för oss. En historia som tar sin början när han som sjuåring kom till Sverige och Stockholm tillsammans med sin familj från Chile.
“Varit nära döden flera gånger”
Det tog inte många år innan föräldrarna gick skilda vägar och Jacob hamnade i Skåne tillsammans med sin mor och sina två systrar. Han beskriver sig som syskonskarans rebell, han var den som gjorde uppror. Det började med småstölder och lätt narkotikamissbruk, men fortsatte sedan med gängkriminalitet.
– Jag har varit nära döden flera gånger. Jag har blivit knivhuggen, jag har knivhuggit andra. Jag brutit näsan tre-fyra gånger, jag har knäckt flera näsor också. Jag vaknat upp med slangar och tagit överdos.
Jacob Fraiman har inga problem med att rada upp fler exempel. Till slut kom han dock till insikt med att det måste till en förändring, annars kommer det att sluta som för många andra bekanta. Ett liv i fängelse, eller än värre, döden.
– Någonstans så började jag se igenom all den här skiten som jag trodde var häftig. Jag märkte mer och mer att alla bara tänkte på sig själva. Jag blev samtidigt äldre och började se baksidorna, fula bakhåll och sånt där. Det är ofta så, att det är dina egna som fuckar dig i slutändan.
– Det är det som sker överallt, i varenda förort. I början så är alla barndomskamrater, man jobbar och ställer upp för varandra. Så var det hos oss också, men sen kommer det in mer pengar och droger och girigheten gör att alla börjar tänka på sig själva. Då kan det gå så långt att man skjuter mot varandra istället.
Träffade KRIS på anstalten
När han avtjänade ett tre och ett halvt år långt fängelsestraff för försök till mord, som senare ändrades till grov misshandel, tog han det slutgiltiga beslutet. Han klippte med sina kriminella vänner och medverkade, till en början motvilligt, på ett så kallat 12-stegsprogram i fängelset som hjälpte honom att ta sig ur sitt missbruk. I samma veva kom han i kontakt med organisationen som han idag har vigt sitt liv åt.
– Jag träffade KRIS på anstalt när jag satt på Österåker 2012. Jag hade sett dem i tidningen ”Vägen ut” när jag satt i fängelse förut men den här gången kände jag att jag ville ha en förändring.
Den 20 april 2013 muckade han och började göra praktik på KRIS i Stockholm. Till en början höll han sig lite i bakgrunden. Han jobbade på en second hand-butik och lärde sig hur organisationen fungerade.
En av de första sakerna Jacob fick göra på KRIS var att följa med han som tidigare var föreläsningsansvarig och se hur han jobbade.
– Han tog 1500 kronor för att föreläsa på skolor. Fan, ska jag lägga ut min historia för det? Aldrig i livet. Det första jag gjorde var att höja priset.
– Tre tusen. Jag ska ha tre tusen för skolor, sa jag. Företag, polis, socialen, ni ska betala fem tusen, för ni har mer pengar.
“En jävla drift på den här killen”
Förslaget möttes med skepsis. ”Det kan du inte ta, vi ger gratis föreläsningar för polisen och socialen”, fick han som svar. Men Jacob var benhård.
– De har pengar, de ska betala. Så på bara några månader hade jag dragit in hundra tusen till föreningen, de tyckte att det var en jävla drift på den här killen.
Jacob skrattar till. Driften har han skaffat sig under sin tid på gatan, och nu försöker han föra vidare det tankesättet till de som vill bryta sin kriminella livsstil.
– Jag har sålt mycket droger, då måste man ha käften med sig. Jag brukar säga: ”Den där driften du hade på gatan, ta med det in i föreningen, fast nu ska vi sätta fokus på att du ska göra något gott istället”.
Jacob kommer ihåg första gången han besökte häktet som en fri man.
– Det var surrealistiskt att gå på Salberga och såna anstalter som jag själv har suttit på. Jag fick nypa mig själv några gånger och tänkte ”Shit går jag här nu?”. Det kändes ibland som att jag skulle gå tillbaka till min gamla cell, en konstig känsla, men då förstod jag också varför vi heter ”Kriminellas Revansch i Samhället”.
Jacob minns återigen tillbaka till när han själv träffade KRIS på anstalten Österåker.
– Det är en jävla revansch att kunna gå där inne och ge tillbaka. Att ge andra samma chans som jag fick.
“Det går inte att bedöva”
Idag har Jacob varit nykter och drogfri i sju år och tre månader. Han går fortfarande på möten och dricker inte, alkohol är också en drog, påpekar han. Sedan två år tillbaka jobbar han med KRIS i Södertälje. Det var han själv som flyttade till staden och tog initiativet.
– Precis som i exempelvis Tensta och Rinkeby finns det problem med utanförskap och segregation i Södertälje. Samtidigt trivs jag väldigt bra i Södertälje, så jag tyckte att det kunde var bra att starta en organisation här. Då öppnade jag KRIS i Södertälje.
Jacob säger själv att han har provat de flesta drogerna och är idag kritisk till hur lättvindigt droger skrivs ut som medicin. Han har dessutom insett att hans problem sträcker sig längre bak i tiden än när familjen kom till Sverige.
– Jag har försökt självmedicinera mig, men det har inte fungerat. Mitt problem satt i saker jag behövde bearbeta, trauman från när jag var liten. Det går inte att bedöva liksom.
– Jag förstod aldrig varför jag inte mindes någonting förrän jag fick själv barn och tänkte att det är klart att de kommer minnas detta. Jag minns ingenting från innan jag var sju år och kom till Sverige, bara små fragment. När jag gick på utbildning och började prata om trauman så gick det upp för mig, det är saker jag har förträngt för att jag inte ville minnas detta.
“Därför det heter Kriminalvården”
Jacob tror inte heller att längre straff är rätt väg att gå för att stoppa ungdomskriminaliteten, istället måste man rikta in sig på att behandla människorna.
– När man straffar ska man inte ha inställningen att man låser in dem och kastar bort nyckeln. Det är därför Kriminalvården heter Kriminal v å r d e n, det ska vara vård. Det ska vara 12-stegs, det ska vara KBT (kognitiv beteendeterapi), man ska jobba med ens kriminella tankemönster.
– Man borde nästan bli dömd till att gå vissa behandlingar för att kunna få samhällstjänst, vårdvistelse eller permission så att det blir som en morot. Sen kanske inte alla kan ta till sig det, men jag blev typ tvingad och idag lever jag i det. Jag behövde ju det.
På en punkt kan dock Jacob tänka sig hårdare straff, och det gäller vapen. Skjutningarna har ökat dramatiskt i Sverige och han är oroad över utvecklingen, samtidigt som han skickar en sista känga till läkemedelsindustrin.
– Det här med vapen. Innan sköt man kanske nån i benet för att markera, idag skjuter de i huvudet. Det är mer och mer mediciner ute så det är inte så konstigt att det så jäkla avtrubbade. Innan började man med att röka brass, nu börjar man på morfinliknande grejer och det är det som håller på att ske. Det är ett sånt samhälle vi har skapat.
Reportrar: Jonathan Nilsson och Annie Sääf
