Is There Anybody Out There…..?
”Tack för snabbt svar, det är ovanligt att radio/tidningsred. svarar :-) Uppskattas!”
Den här förvånade tweeten skickades till vårt redaktionskonto, @P4Blekinge, för några veckor sen. Det är inte första gången. Innan sommaren anklagade en Twitterföljare oss för att vara politiskt färgade i ett av våra reportage. Efter en lång diskussion som mynnade ut i att vi var ense om att vi var oense avslutade twittraren med orden ”Ni gör ett gott jobb, som att svara här t.ex.” Förvåningen lyste tydligt igenom även där.
Följare på sociala medier som studsar till för att vi, en lokal radiostation, svarar på deras frågor och synpunkter? Det här är något som jag blir förvånad över. I en tid när vartenda mediehus avslutar sina sändningar eller texter med ”Du vet väl att vi finns på sociala medier!”, så blir deras följare fortfarande överraskade när de får ett personligt svar. När en människa visar sig bakom den där kanal-loggan i Twitterkontot. Och inte bara det, utan de öser sitt beröm över oss, som inte gjort något mer än bara det självklara i att svara på deras fråga.
Om personer som kontaktar oss förutsätter att vi inte ska svara eller bemöta kritik, hur bra har vi journalister då lyckats med vår tillgänglighet på sociala medier?
En klok kollega liknade vikten av att svara och se sina följare på plattformar som Facebook, Twitter och Instagram vid att svara i redaktionstelefonen vid desken där jag sitter. Numera är det inte så ofta den ringer, mest när polisen ger sina pliktskyldiga rapporter på bestämda klockslag två gånger om dan.
Men om den ringer känns det väldigt osannolikt att vi som jobbar runt desken skulle notera signalen, skruva lite besvärat på oss och tänka ”Äh, jag tar det nästa gång det ringer istället, jag känner inte för att prata med någon just nu”. Vi plockar upp luren och svarar vänligt, hur osugna vi än är. Försöker ge så bra svar som möjligt och ber att få återkomma om det kräver mer research.
Att ignorera sina följare och bara utnyttja de sociala plattformarna som skyltfönster kommer att straffa sig i längden. Precis som redaktionstelefonens signal blir allt mer sällsynt så kommer även intresset för den redaktion som aldrig svarar på Twitter att så småningom dö ut. I samma takt som relationen till den kanal som bemöter sina följare kommer att frodas.
Att få beröm är aldrig fel, men jag ser ändå fram emot den dag som våra följare inte känner att de behöver ösa det över oss bara för att vi gör något så självklart som att svara.
/Stina Linde, vanligtvis digital redaktör på P4 Blekinge, men som just nu jobbar med sociala medier-teamet.
