Småprat och stora samtal — så tar du publikdialogen till nästa nivå
Jag minns inte första gången jag moderade ett kommentarsfält åt Sveriges Radio. Men jag skulle tro att jag gjorde som de flesta, svarade lika delar lite ängsligt och officiöst som representant för Det Stora Medieföretaget. Förmodligen hände inget uppseendeväckande, folk som kommenterade noterade att någon från redaktionen fanns där och läste och tackade för kommenterarna. Inte mer än så. I min ända var jag troligen nervös för att någon skulle bli arg, skriva något olämpligt eller lämna en kommentar som var svår att svara på.
Däremot minns jag första gången det hände någonting med kommentarsfältet, det växte till sig och blev något mer än det opersonliga plockandet. Jag hade publicerat en bild av en vägskylt, med en VARNING FÖR ÄLG överst och under den tilläggsskylten GÄLLER EJ BUSS, bilden ursprungligen inskickad till Trafikredaktionen. Sedan hände detta:
Jag föreställer mig att de flesta kör lite försiktigt första gången de sätter sig vid tangentbordet och modererar ett kommentarsfält i tjänsten. Man låter lite som en blandning av en robot och en papegoja, men det är ofta en hyfsad start. Att redaktionen överhuvudtaget är närvarande och synlig gör oftast att den som annars skulle hivat iväg en otrevlig eller elak kommentar skärper sig lite när den märker att fältet är övervakat. Om det ändå skulle ta fyr och publiken drar kommentarsfältet åt fel håll eller börjar hetsa har moderatorn goda möjligheter att stämma i bäcken. Gott så.
Ungefär här slutar grundkursen i publikdialog, vid halvformell kontakt och upprepade “tack för din kommentar!”. Så här långt påminner modereringen egentligen mer om en kundtjänst än om journalistik, men det finns många sätt att ändra på det. Faktum är att jag skulle säga att, rätt hanterad, är moderatorsrollen en egen journalistisk genre, och det är vad den här bloggposten handlar om. Vi har tagit hjälp av två av Sveriges Radios vassaste dialogredaktörer, Beatrice Dalghi (Karlavagnen och Ett nytt Sverige) och Jonas Pettersson (Ring P1 och Kaliber), för att ge handfasta råd och tips på vägen mot levande och fruktbara kommentarsfält.
1. Ställ bara frågor där du bryr dig om svaret
Att avsluta sin publicering (t ex på Facebook) med en fråga till publiken kan vara en utmärkt början, både för att göra det tydligt för den läser vad du vill att kommentarsfältet ska handla om, och för att dra igång diskussionen. Men ställ dig själv frågan: skulle JAG vilja svara på den här frågan? Om svaret är nej, ställ den inte.
BEATRICE: “Jag försöker att bara ställa frågor som jag vill ha svar på. Jag tror att det lyser igenom om frågorna ställs av pliktskyldighet. Då finns det andra sätt att visa att man har sett och läst, typ tacka för att personen väljer att dela med sig. I övrigt skiljer sig inte intervjutekniken i ett kommentarsfält nämnvärt från den i andra sammanhang: öppna frågor kommer man långt med. Jag är kanske lite naiv, men jag försöker läsa kommentarer så välvilligt som möjligt. Om det är kommentarer som är på-gränsen-till-men-ändå-inte-riktigt rasistiska/homofobiska/sexistiska o.s.v. så är min favoritfråga: ‘Hur menar du?’. Inget är så effektivt som att tvinga den som kommer med svepande kritik att bli konkret. Jag strävar efter att svara på allt, men ibland är det en övermäktig uppgift. Jag upplever att det ofta är de första kommentarerna som sätter tonen i ett kommentarsfält, så det känns extra viktigt att vara närvarande precis i början.”
JONAS: “Jag försöker att använda min roll, och ser det som min främsta uppgift, att minska avståndet mellan programmet och dess lyssnare så mycket som möjligt. Mina två program (Ring P1 och Kaliber) står långt ifrån varandra i innehåll men i modereringen är det en tydligt gemensam nämnare. Det kan låta som att ‘minska klyftan’ bara handlar om transparens. Men att det handlar minst lika mycket om att vara en aktiv debattör och frågeställare, d.v.s. en förlängning av programledarens uppgift i FM.”
2. Intervjuteknik
Vanlig intervjuteknik fungerar utmärkt även på nätet, för att få människor att berätta, förtydliga sig och sänka garden. Om du har ett kommentarsfält där du vill att publiken ska dela med dig av egna erfarenheter och berättelser, så behöver de ofta ett “hur menar du?”, “vad hände sen?” eller “vad gjorde du då?” för att komma vidare, precis som framför en intervjuares mikrofon.
Den som gjort en enkät på stan, en “fråga fem”, vet att ju bättre fråga du har från början, och intressantare upplägg, desto större chans att du får intressanta svar — och då säger du ju inte bara “tack för svaret” och går vidare. Utan stannar och frågar mer.
JONAS: “Jag jobbar alltid med följd- och motfrågor i modereringen. Sen kan man göra detta på olika bra sätt. Jag försöker att, undvika följdfrågor utan att jag först visar att jag tagit del av vad de skrivit. Annars kan reaktionen lätt bli att man som deltagare känner sig förhörd eller testad, att redaktionen har taggarna utåt. När en diskussion blir mer långtgående och kontraktet om debatt upprättats i god ton är min upplevelse att man kan vara lite kortare och utmanande i sina motfrågor.”
3. Hitta din egen ton
När man arbetat som moderator ett tag, blivit varm i kläderna och behärskar det rent instrumentella kan man börja fundera över sitt språk och sin tonalitet. Ofta hittar man sin egen ton någonstans mellan det privata och det professionella sättet att uttrycka sig.
BEATRICE: “Jag försöker utnyttja det faktum att jag faktiskt har lite längre betänketid än vad exempelvis en programledare i direktsändning har att besvara en fråga eller kommentar. Jag hinner tänka både en och två gånger på hur det jag skriver kan landa hos mottagaren innan jag trycker på ‘skicka’. Nyanser är ju skitsvårt i skrift, men genom att exempelvis använda emojis och ett språk som ligger nära hur jag formulerar mig privat, upplever jag att det går att finjustera och förtydliga vad man vill ha sagt. Alla medel för att bli så precis som möjligt i sitt uttryck är bra tänker jag.
När jag är mer personlig i mina kommentarer föreställer jag mig att jag kommer folk närmare, att det liksom lyfter bort ett lager mellan mig och den jag skriver med. Det är inte konstigare än att man i en intervjusituation inleder med lite vardagligt småprat. Ofta förväntar vi oss att publiken ska vara medskapande, vi frågar efter deras upplevelser och minnen av allt mellan himmel och jord. Det kan vara ganska personliga grejer. Då känns det sjysst att kunna bjuda på en egen erfarenhet eller reflektion då och då. Och att vara såpass personlig att den som engagerar sig i samtalet förstår att det är en riktig person som läser och svarar på deras kommenterar. Samtidigt är det lite lurigt, för som dialogredaktör företräder jag både redaktionen och Sveriges Radio. Så det kan säkert uppfattas som oprofessionellt om man blir för privat. Och ibland blir det bara fel, det där som man själv tyckte levererades med glimten i ögat uppfattas på ett helt annat sätt. Då får man bara pudla och säga ‘sorry, jag missförstod’. Jag tror att det är bra, jag hoppas att det kan förstärka känslan av att det är en riktig människa man pratar med.”
JONAS: “Först och främst försöker jag komma ifrån stela rutinsvar som ‘tack för din åsikt/Redaktionen’. Det känns också viktigt att ha ett mer resonerande och undrande ton än definitiv säkerhet för att undvika att man ställer sig på en pedistal. Till exempel:
‘Skulle man inte kunna tänka sig att..?’ eller:
‘Ibland kan jag uppleva att…tror du det finns någon sanning i det?’
För att personen ska känna en vilja att utveckla sina svar så undviker jag att ställa en rak motfråga, för att istället lyfta fram en spännande del i deras svar och sedan ta avstamp i den när jag ställer en följdfråga. På så sätt kan man frambringa en utveckling av till exempel ett starkt men hittills ogrundat konstaterande:
‘Intressant Mikael! Men det här du säger om att rättssäkerheten aldrig har varit sämre, hur menar du då? Hur tar sig detta i uttryck?’
Att jag är mer personlig gör att vi kan ta nästa steg bortom det trötta tyckandet utan nyanser och bredd. Att man kan få läsa vinklar av åsikter som jag inte tidigare hört. Att den som kommenterar upplever att klyftan mellan oss minskar och transparensen ökar.”
4. Ställ krav och säg ifrån
Du som moderator är den som bestämmer, så var tydlig med var gränserna går. Det kommer alltid att finnas de som inte direkt bryter mot dina kommentarsregler, men som testar gränserna och uppför sig på ett sätt som skapar dålig stämning i kommentarsfältet, till exempel genom att vara spydig eller elak. Var inte rädd för att säga ifrån, och blunda inte för gränsfallen. Det får inte alltid, men ofta, den omedelbara effekten att den otrevlige ber om ursäkt och skärper sig.
BEATRICE: “Om jag ska försöka mig på en metafor, så kan man tänka sig att det är ungefär som att bjuda in till kalas i sin lägenhet. Som värd gör jag förstås mitt bästa för att gästerna (de som kommenterar alltså) ska känna sig välkomna — genom att småprata, ställa frågor och kanske presentera dem för varandra. Men jag har också ett ansvar för att de regler som hyresvärden (Sveriges Radio alltså) har satt upp följs. Om en gäst börjar göra upp eld på balkongen eller kasta in smällare genom grannarnas brevinkast (bryter mot kommenteringsreglerna alltså) — då är det upp till mig att säga ifrån. (Och det är inte det att jag inte litar på min gäster, men jag föreställer mig att de är något mindre benägna att festa sönder lägenheten och kissa i trappuppgången om jag tittar till dem då och då under kvällen.)”
6. Läs på!
För att kunna göra en bra intervju är det viktigt att vara påläst, och det gäller även för en kommentarsfältsmoderator. Kräv av din chef och redaktionen att du får tid att läsa in dig på ämnet du ska moderera — särskilt vid högriskämnen där det annars snabbt kan vara svårt att moderera om du möter påläst publik, eller de som medvetet försöker ljuga eller trolla.
BEATRICE: “Jag kan be om hjälp från resten av redaktionen att läsa in mig på ämnet. Finns det en Q&A? Vad är det bästa/värsta som kan hända? Kommer den digitala resursen att räcka eller kan producenten, samordnaren, programledaren eller reportern gå in och hjälpa till vid behov? Ibland kan det kännas som att man står ensam mot en armé, men så är det ju inte. Det ligger i hela redaktionens intresse att jag har förutsättningarna att göra ett så bra jobb som möjligt.”
JONAS: “Jag försöker läsa på ordentligt även om tiden inte alltid ges. Problemet här är att man lätt kan bli mästrande för att man sitter på fakta samtidigt som många reagerar med magen och snabbt tar till tangenterna. Då är det viktigt att kunna lyfta fram fakta men att samtidigt försöka väva in deras kommentar på något sätt. Det visar att vi tar dem på allvar, samtidigt som vi styr bort från osanningar utan att klyftan mellan kommentator och Sveriges Radio växer.”
7. Moderera inte för mycket
Att vara en närvarande och aktiv moderator gynnar alltid relationen mellan redaktionen och publiken. Men det finns tillfällen när kommentarsfälten lever sitt eget liv, och folk självmant börjar prata med varandra och intressanta och spännande meningsutbyten uppstår. Då kan det vara bra att ta ett steg tillbaka som moderator, annars är risken att man upplevs som en som kommer in och stör. Så, kan man moderera för mycket?
BEATRICE: “Nja, det tror jag väl inte egentligen. Däremot kan man säkert moderera mer eller mindre engagerat. Pliktskyldiga frågor, sarkasm och tonalitet som på andra sätt bryter ‘kontraktet’ med publiken gör man nog bäst i att undvika som moderator.
Låt säga att det pågår ett fint samtal mellan några personer i tråden, då kanske det inte finns ett jättebehov av att jag går in och ställer motfrågor — det klarar de så bra själva. Då kan det bästa sättet att moderera vara att inte moderera. Men det finns inget som hindrar att jag visar att jag lyssnar och tar in vad som sägs. En liten gilla-markering här, en emoji där. Ett aningen mer subtilt sätt att markera närvaro i kommentarsfältet.”
JONAS: “Jag tror i vart fall det kan upplevas så från våra yttre deltagare, att platsen man tar är för stor, även om varje inlägg är väl genomtänkt. Än värre blir det om man upprepar sig eller rentav skulle kopiera samma svar till flera kommentarer. Det gäller att delta men inte styra mer än vad som är nödvändigt.”
Text: Nicklas Malmberg
Intervjuer: Susanna Wictorzon
