Sverigedemokraterna och mångkulturalismen

Jag granskar SD’s principprogram. Del 8 av 21.

I föregående delar har jag emellanåt ägnat utrymme åt definitioner. Det har sina skäl. Kedjan av begrepp som var för sig kan verka (och dessutom på sätt och vis är, sett till den mycket specifika kontext de används inom) logiska, leder oss — när de kopplas till varandra — allt längre och längre bort från den verklighet och den konsensus som råder kring begreppen ute i samhället.

Demokrati, t.ex., betyder folkstyre. Folkstyre innebär i sin tur att folket ska styra. Vårt (svenska) system med representativ demokrati anses av SD som för långt från ett äkta folkstyre, så SD vill ha fler inslag av direktdemokrati istället, vilket förenklat innebär fler folkomröstningar där var och en av (de svenska) medborgarna ges möjlighet att uttrycka sin åsikt. Samtidigt vill man de facto inskränka möjligheterna att bli svensk medborgare, i en strävan efter att begränsa begreppet “folket” till att — istället för att omfatta “alla” — bara omfatta “äkta” svenskar och en följsam minoritet bestående av undantag som exempelvis samer och tornedalsfinnar (jag skriver “följsam minoritet” inte för att dessa grupper skulle vara mer följsamma än andra grupper, utan för att deras medborgarskap skulle vara villkorat på så sätt att de inte skulle ha mycket annat val än att vara just följsamma. Mer om just detta i del fyra). Detta innebär vidare att det folkstyre SD strävar emot, med en högre andel direktdemokrati i praktiken samtidigt är en strävan efter att begränsa det folkliga inflytandet i den demokratiska processen till en förhållandevis liten och förment representativ del av befolkningen. Och då står vi på ruta ett igen, fast med en viktig skillnad: Den representativa demokratin representerar inte längre alla, eftersom inte alla kommer att ha rösträtt i SD’s målbild. Bara de “äkta” svenskarna. Så när SD säger att “makten ska utgå från folket” och vi tror att det innebär “oss”, så har vi alltså fel, även om det låter rätt.

Det är därför jag skriver detta istället för att titta på “Mästarnas Mästare” och andra lekprogram på kvällarna.

Tillbaka till ordningen! Nu ska det handla om mångkultur. Kanske hittar vi fler kluriga omdefinitioner…


Det är ingen hemlighet att det mångkulturella samhället är den övergripande — enda — sakfråga som har någon egentlig betydelse för Sverigedemokraterna. Alltsedan de gick under namnet BSS har den centrala stötestenen varit just den svenska invandrarpolitiken. Det är en så central linje att det t.o.m. går att hävda att SD är en av de främsta konsekvenserna av den s.k. “Invandrarutredningen” (Prop. 1975:26), då BSS som organisation uppstod som en direkt reaktion på dess uttalade stävan efter ett mångkulturellt samhälle.

“Sverigedemokraternas syn på kulturen och dess betydelse för samhällets och nationens fortlevnad medför naturligtvis att vi blir starka motståndare till mångkulturalismen som politisk idé och samhällssystem.
I vår tolkning är begreppet mångkulturalism synonymt med den politiska idén om att det är positivt för ett samhälle att inom sig rymma en mängd olika nationella kulturer, sakna en överordnad majoritetskultur och att aktivt arbeta för att invandrargrupper skall bevara sin ursprungliga kultur och identitet. Huruvida slutmålet med de mångkulturalistiska strävandena är att skapa ett samhälle där alla nationella kulturer upplöses och sammanblandas till en ny gemensam mångkultur eller om det är att särkulturellt samhälle där en mängd vitt skilda nationella kulturer existerar parallellt inom samma stat, är för oss ovidkommande. Vår uppfattning är att bägge dessa scenarion kommer att leda till ett försämrat samhällsklimat med ökad rotlöshet, segregation, motsättningar, otrygghet och minskad välfärd som följd.”

Känner en inte subjektiviteten slå mot ansiktet som en välriktad gräddpaj är en antagligen död eller så vill en bara inte. Vare sig någon skulle vilja det eller inte, så är det omöjligt för ett samhälle att “sakna en överordnad majoritetskultur”. Å andra sidan ligger det förstås (återigen — se ingressen) i vad man lägger för betydelse i begreppet “överordnad majoritetskultur”.

Sverigedemokraternas överordnade majoritetskultur är absolut inte resultatet av en sammanblandning av kulturer. De ser inte heller någon möjlighet för olika kulturer att leva sida vid sida på jämlika villkor (men man utgår samtidigt från att nationer kan samexistera på just de premisserna: “(V)i tillerkänner alla nationer i världen samma grundläggande frihet och samma rättigheter som vi kräver för vår egen nation” -Del 4: Sverigedemokraterna och nationalismen). Vad är det för skillnad på kultur och nation egentligen? Har jag redan fått den frågan besvarad, eller är det en av de nya frågor som jag misstänkte skulle uppstå i arbetet med detta? Försöker de dribbla mig av banan?

Var var jag egentligen? Jo, SD ser ett behov av en överordnad majoritetskultur som är “ren”, d.v.s. fri från sammanblandning, och som befinner sig på en nivå ovan de övriga kulturer som samsas om samma livsrum. En kultur som har sista ordet. Som man kan luta sig mot när det blåser hårt och som kan berätta var skåpet ska stå. För utan denna överordnade, svenska kultur — för det torde vara den korrekta, Sverigedemokratiska, definitionen av denna majoritetskultur — förlorar vi kontakten med våra rötter, vi segregeras (främst från andra grupper, men också från oss själva, vår historia, identitet och plats i världen), det uppstår motsättningar, otrygghet och välfärden minskar. Menar alltså SD. Men varför skulle detta ske, menar de? Och kanske än viktigare: På vilket sätt skulle skapandet/upprätthållandet av en överordnad, svensk kultur förhindra att dessa saker sker? Törs man hoppas på ett svar nedan?

“Värt att notera är att förekomsten av invandrare och utländska kulturimpulser inte per automatik gör ett samhälle mångkulturellt enligt vår definition. Ett samhälle likt till exempel det svenska samhället på 1960-talet, med en uttalat överordnad majoritetskultur och en aktiv assimileringspolitik, men som inom sig rymmer en begränsad mängd invandrade individer av annan kulturell bakgrund som ännu inte är fullt ut assimilerade och som hyser ytliga utländska kulturimpulser i form av till exempel mat, kläder och dans, som den infödda befolkningen tagit till sig och uppskattar, är således inte att betrakta som en mångkultur enligt vår definition.”

Det är något skevt över den här beskrivningen. Ett samhälle med en överordnad majoritet (vi, de äkta svenskarna) som med viss distans låter sig underhållas av en underordnad minoritets (de medborgares som inte är svenska nog att ingå i nationen) kläder och danser, och är storsint nog att kunna ta till sig och rentav uppskatta exotiska inslag i köket, såsom exempelvis kebab, tacos eller pizza, i tålmodig väntan på att minoriteten skall assimileras och bli som oss.

Det är hierarkiskt, elitistiskt — det handlar om människovärdet och en grundläggande uppfattning om att människor i kulturens och nationens namn är olika mycket värda. Och att mest värda är svenskarna. Vilka vi/de nu är. Minns de godtyckliga, otydliga definitionerna i tidigare delar. Det är fortfarande de som gäller.

“Vårt alternativ till mångkulturalismen är en återgång till en gemensamhetsskapande assimilationspolitik liknande den som rådde i landet fram till år 1975, där målsättningen är att invandrare skall ta seden dit de kommer och på sikt överge sina ursprungliga kulturer och identiteter för att istället bli en del av den svenska nationen. Kärnan i assimilationstanken är att slå fast att den svenska staten inte är ett kulturellt vakuum och att den svenska nationens kultur i kraft av sin historia, med undantag endast för de nationella minoriteterna, är överordnad andra nationers kulturer inom den svenska statens område. Som en logisk konsekvens av detta skall allt statligt och kommunalt stöd som syftar till att invandrare skall bevara och stärka sina ursprungliga kulturer och identiteter dras in. Parallellt med detta skall stödet till bevarandet och levandegörandet av det svenska kulturarvet öka. Invandrare som kommer till Sverige skall erbjudas grundläggande utbildning i det svenska språket, svenska lagar, svensk historia och svensk kultur och samhällsliv. Man skall också kunna få hjälp med att få en eventuell tidigare utbildning från hemlandet validerad. Utöver detta skall ansvaret för individens anpassning till det svenska samhället vila på den enskilde.”

1975 kom regeringens proposition om om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken (prop. 1975:26 — kan läsas och laddas ner från http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Propositioner-och-skrivelser/Regeringens-proposition-om-rik_FY0326/?text=true). Den markerade en signifikant förändring i inställningen till hur invandrare och befintliga minoriteter skulle behandlas av statsapparaten. Anledningen var att den ovan påstått “gemensamhetsskapande assimilationspolitiken” inte längre var särskilt gemensamhetsskapande. Tvärtom upplevdes det även av socialt välintegrerade invandrargrupper ett kulturellt och språkligt utanförskap, relativt bärarna av den “överordnade majoritetskulturen”. Detta ville man åtgärda, dels för att underlätta integrationen av de som ville stanna i sitt nya hemland, men också för att underlätta återvändandet till hemlandet för de som så önskade — en linje som för övrigt SD driver idag, vilket framgår av principprogrammet (Del 9: Sverigedemokraterna och invandringen). Man kan säga att det var här det mångkulturella experimentet inleddes.

[Jag kallar det för ett experiment, dels för att det är det lite nedlåtande epitet som brukar användas av mångkulturens motståndare (jag tar seden dit jag kommer), men också för att markera att även jag har ett horn i sidan till tanken om mångkultur. Dock är jag inte — som SD — för en tillbakagång till gamla tiders assimileringspolitik.]

Ett mångkulturellt samhälle är inte det vakuum man implicerar ovan. Ett mångkulturellt samhälle syftar inte heller till att radera utsocknes kulturer — tvärtom markerar det alla kulturers rätt att existera sida vid sida i samhället. I Sverige. Men det förstås; ur ett nationalistiskt perspektiv är det en totalt ohållbar hållning, eftersom kulturen (och språket) utgör själva samhället och varje gruppering baserad på kultur eller språk innebär ett separat samhälle. Ur det perspektivet framträder det mångkulturella Sverige som ett fragmenterat, sönderdelat Sverige där inget sammanhållande kitt längre existerar eftersom det enda som kan hålla ett samhälle (läs: en nation) samman är — just det — en överordnad majoritetskultur.

Därför vill SD slopa allt stöd till kulturbevarande åtgärder för icke-svensk kultur och istället ge det stödet till den svenska kulturens bevarande och levandegörande. Därför vill man också lägga ansvaret för assimileringen på den enskilda icke-svenska individen — för det är endast på frivillig väg en kan bli en äkta svensk. En måste vilja det. Annars är en hur som helst inte värd att bli det.

Och vi ger oss in i invandringsfrågan…