Den välvillige rasisten

Tankar om rasism utifrån en höstlig diskussion jag hade med “barnisten” Margareta Rönnberg angående Pippi Långstrump och N-ordet:

All rasism är inte våldsam. Inte heller är den alltid (eller behöver ens vara) medvetet nedvärderande eller kränkande, även om det vanligtvis är den typen av avsiktligt aggressiv kommunikation som förknippas med R-ordet (explicit rasism). Det jag menar med detta är alltså att rasism inte behöver upplevas som nedvärderande eller kränkande, vare sig av sändare eller mottagare, men att den ändå kan vara det. Rasism är inte en upplevelse. Mer om det senare.

Lite grundläggande kan en säga att rasism främst handlar om vanföreställningen att det finns (människo)raser/etniciteter/kulturer med egenskaper som är specifika för just dem. Det är den absoluta basen. Grundbulten. Till detta kommer sedan följderna/symtomen — det vill säga de möjliga konsekvenserna av denna vanföreställning. Det kan t.ex. handla om att identifiera över- och underlägsna folkgrupper, raser, och individer samt rangordna människosläktet från högre till lägre, eller att helt enkelt behandla människor olika med hänvisning till just dessa väsenskillnader. (Dock behöver inte följderna vara knutna till en specifikt rasistisk föreställning, varför jag vill mena att följderna är i bästa fall sekundära. Mer om det nedan.)

Det här handlar inte nödvändigtvis om att söka hitta en slutgiltig definition eller beskriva olika definitioner av begreppet, utan snarare hur vi drar skiljelinjer och synliggör gråzoner mellan dem. Vi behöver inte heller förhålla oss till ord om ras (rasrelationer, rasism, rasifiering m.m.) som om deras blotta existens innebär att ras finns. Tvärtom uttrycker de orden istället en segregation i samhället — där även klass är en faktor — som bygger på att den här vanföreställningen, som inte bara kallas det, utan faktiskt är en vanföreställning, fortfarande är djupt rotad i det mänskliga psyket genom en månghundraårig inlärningsprocess som påverkar såväl individuella relationer som samhälleliga processer (“strukturell rasism”).

Jag menar att relationen mellan begrepp som t.ex. rasism och rasstereotyp kännetecknas av ett ömsesidigt beroende av varandra. Rasstereotypen, t.ex., är å ena sidan beroende av att de synliga skillnader som målas upp bygger på en inre, essentiell substans och inte bara ligger på ytan, medan å andra sidan rasismen som idé vore oerhört svår att förmedla om inte de djupgående rasåtskillnader man menar existerar mellan olika grupper även går att manifestera i (oftast) synliga skillnader och därmed görs relevanta i kategoriseringen av dessa grupper. Vi talar alltså om förkroppsligade egenskaper som inte går att byta ut, eftersom de anses som självklara. Ett bemötande på ovanstående premisser är rasism, vare sig den är medveten eller inte och dessutom oavsett hur den som bemöts reagerar på bemötandet. Du kan till exempel inte välja att bli kränkt eller inte, däremot kan du (i teorin) välja hur du ska svara på ett givet bemötande, återigen oavsett om du upplevt dig kränkt eller inte, liksom du kan tolka och tolka om ett bemötande efterhand bilden växer i omfattning och/eller detalj, och helt oberoende av såväl bemötandet som svaret/reaktionen kan det alltså ändå handla om rasism, eftersom rasism inte är vare sig en upplevelse eller en intention. Detta är viktigt. All rasism är inte våldsam och alla rasister är inte rasister. Där finns en gråzon — ungefär som en långgrund sandbotten. Var slutar badstranden och var börjar sjön? Vågorna överlappar varandra och slår in över stranden.

Damen på bussen, som med flit sätter sig bredvid den beslöjade kvinnan eftersom det är så intressant och spännande med människor från andra kulturer är inte rasist. Men hennes agerande är sprunget ur den mer eller mindre omedvetna bilden av kvinnan som närmast ett annat slags väsen än hon själv. En ljushyad, blåögd kvinna med slöja hade inte uppfattats på samma sätt, eftersom stereotyperna säger att kvinnor med slöja är invandrade från något MENA-land, muslimer, lågutbildade och dåliga på svenska. Överlag underlägsna — men inte på det där “vit makt”-sättet, utan snarare som ett slags offer som kan lyftas. Från sin uppväxt i ett inte så civiliserat samhälle, i en primitiv kultur, i ett patriarkalt förtryck, i krig, fattigdom och misär. Från sitt (eller föräldrarnas) ursprung i icke-Sverige, icke-Europa, icke-västvärlden. (Den mänskliga civilisationens och kulturens förment gyllene krona.) Jag tar i lite, men det är bara för att göra det synligare, inte för att missvisa. Vi ser oss och vårt som generellt sett lite “bättre” än dem och deras. Det gäller förstås alla “vi”, alla “oss” och allt “vårt” — oavsett vem eller var vi är. Men nu är vi i Sverige, Europa, västvärlden och det måste då i logiskt hänseende utgöra den måttstock med vilken vi mäter allt det “andra”.

Men om nu känslan av att vara lite bättre och ha det lite bättre än de Andra är sådär allmängiltig som jag verkar mena, hur kan det då vara rasism? Den enkla beskrivningen visar hur svårt det här är. För enkelt beskrivet: Det är inte rasism. Inte i sig själv.

Men situationen — i det här fallet en fiktiv kvinna och en fiktiv dam på en fiktiv buss i en fiktiv verklighet — befäster en position mellan dem som i sin tur befäster positionen (i aspekter som t.ex. segregation och makt) mellan kvinnan och resten av det omgivande samhället. Och den positionen utgår i sin helhet från uppfattningen att kvinnans ursprung och kulturella bakgrund — hennes etnicitet — inte är möjlig för henne att frigöra sig ifrån. Hon är av en annan sort. Och hur mycket vi än tycker om henne, sympatiserar med henne och vill henne väl så är det fel sort. Och det — mina kära läsare — det är rasism.

Utan rakade skallar, stålhättade Dr. Marten’s, tillhyggen, slag och sparkar. Med en av hela hjärtat ärlig välvilja. Men ändå rasism. Fast eftersom r-ordet är så ohyggligt stigmatiserande att vi värjer oss vid minsta antydan om att vi själva skulle vara delaktiga i det, har nya begrepp som “kultur” och “etnicitet” fått ersätta och i viss mån även mildra rasbegreppet. Det är lättare att kritisera en kultur än ett folkslag (ras), vilket förstås blir ett tveeggat svärd, då kulturen i stort sett representerar folkslaget och vice versa. Nya beteckningar, men samma till synes ofrånkomliga och objektiva essentialism.

För att förtydliga: Det är inte damen på bussen som är rasist, utan den situation hon befinner sig i som är rasistisk. Det är på ett sätt en akt av välvilja som slutar i en kränkning, och det är samtidigt en kränkning med utgångspunkt i rasbaserade bevekelsegrunder eller rasstereotyper — alltså utifrån en uppfattning om ras/etnicitet — som är helt oavsiktlig, men ändå är. Damen är alltså inte rasist, men rasism blir ändå resultatet och ansvaret ligger delat mellan å ena sidan den rasistiska strukturen som ligger latent “i luften” och å andra sidan damen trots att hon alltså i allt hon säger och gör har de allra bästa av intentioner. Det är alltså inte i första hand avsikten som förvandlar uppfattningen om ras till rasism — det är uppfattningen om ras (eller etnicitet/kultur) och hur den uppfattningen förstås som i sig själv är rasism.

För att än en gång förtydliga: Det handlar för det första inte om (subjektiva) värderingar, utom om förment neutrala (objektiva) beskrivningar av skillnader som explicit målar upp en hierarkisk bild där raser — beroende på vilka förmågor man är intresserad av och vilken utgångspunkt (läs: etnocentrisk bas) man har — har sina givna platser. Och för det andra utgör värderingarna symtom; de är den synliga rasismen i dess olika former. Nedvärderande, kränkande, berömmande, exotifierande, idealiserande, rangordnande, strukturell o.s.v. Allt detta är inom denna kontext sätt som rasism kan ta sig uttryck i. Och det är därför jag sätter fingret på punkterna ett till tre i Antiraistiska Akademins definition av “rasism” och hävdar att värderingen är sekundär.

Det, och det faktum att de även kan existera utanför en rasistisk kontext. Punkt fyra och fem i sagda definition är att se som konsekvenser och därtill svåra att undvika, men är samtidigt (eller just därför) överflödiga för en definition av själva kärnan i rasism, menar jag. Kärnan, som utgörs av att, som Antirasistiska Akademin alltså uttrycker det, “den förutsätter, eftersöker och nitiskt försöker identifiera skillnader mellan kollektiv”. Även om jag riktar kritik mot talet om rasistiska värderingar menar jag inte att rasism skulle vara värdeneutral, även om rasismen själv ser sig som sådan i sin pseudovetenskapligt förmenta neutralitet. Värderingen är dock inte explicit, utan ligger inbäddad i den egna världsbilden, där den färgar av sig på även de godaste av intentioner (som i exemplet med kvinnan och damen på bussen) och därför saknar intentionen i sig relevans för den kontext den rör sig inom — i just det här fallet: Rasism. Det räcker alltså inte att enbart definiera en intention som “välvillig” eller “illvillig”.

Det är möjligt att förhålla sig positivt nyfiken till en människa av förment underlägsen ras/etnicitet, t.ex. i bilden av hen som exotisk. Ja, kanske till och med idealisera vissa egenskaper och i samma veva generera en bild av en ädel vilde. För även om detta sker inom ramarna för en rasistisk kontext där “vi” mer eller mindre oreflekterat ser oss som en del av den mänskliga civilisationens krona, har vi samtidigt att göra med en god intention och en positiv (om än samtidigt nedvärderande) värdering. Jag vill till exempel mena att den exotism som präglar Astrid Lindgrens skildring av kurredutterna i “Pippi Långstrump i Söderhavet” är exempel på en liknande form av välvillig rasism. Här har vi nämligen ett välkänt och än idag omtyckt exempel på det primitiva naturfolket som inte — till skillnad från oss — är fångna av civilisationens bojor. “Den ädle vilden”, för att tala klarspråk. Det är också självklart att Pippis pappa Efraim — negerkungen — får en maktposition hos kurredutterna tack vare sin dubbla tillhörighet som både vilde (sjörövarhövding) och “vit man”.

Många av oss (månne de flesta?) fascineras av det annorlunda. Jag gör det också. Och jag framhäver gärna de vänner jag har, som kommer från de mest skilda delar av såväl samhället som världen. Självklart gör det i sig mig inte till rasist. Det främmande/exotiska hos en annan människa, oavsett vad det är vi finner främmande/exotiskt, blir ett problem först när/om hon reduceras till att bara vara detta främmande/exotiska. Som när vi (jag använder i texten ordet “vi” främst som en beskrivning av det svenska eller västerländska samhälle jag — vi — representerar), samtidigt som vi fascineras av dem, reducerar våra medmänniskor till fördomar och rasstereotyper á la afrikanen som har rytmen i blodet och som därför tvingas försörja sig på att hålla trumkurser o.dyl. Då är vi i det rasistiska och rotar. För dessa rasstereotyper skapar glastak i form av begränsningar av individers möjligheter såväl som tilltron till deras förmågor. Det är alltså inte en relevant invändning att hävda att myten om “rytmen i blodet” skapar möjlighet till försörjning för afrikaner, eftersom sagda myt (eller rasstereotyp) snarare begränsar möjligheten för dem att försörja sig och därmed röra sig i samhällskroppen på samma premisser som icke-afrikaner.

Påståendet att afrikaner har rytmen i blodet är alltså ett i grunden rasistiskt påstående eftersom det inte finns några “afrikanska” gener att tala om (och då även en stereotyp om ras förstås bygger — medvetet eller omedvetet — på uppfattningen att raser såväl existerar som är relevanta) och oavsett hur det används eller vilka konsekvenser det får. Förhindrar det att (den afrikanske) hjärnkirurgen får ett arbete hen är utbildad för, är det ett uttryck för rasism. Men detsamma gäller faktiskt om hen lyckas få jobb som trumlärare, om det sker just på premissen att hen i egenskap av afrikan har rytmen i blodet (“för det har ju afrikaner”) snarare än hens faktiska kompetensnivå. Det är alltså inte jämförbart med att t.ex. belönas för en god egenskap man faktiskt besitter eller något man faktiskt är bra på. Och inte heller jämförbart med att åka på en semesterresa till Främmande Land och låta lokalbefolkningen hänföras över ens blonda kalufs eller blå ögon. Det är jämförbart med att vara bosatt i Främmande Land och inte ens kunna gå till affären och handla mat utan att bli pillad på håret, instoppad i ett professionellt fack (oavsett kompetens) eller “bara” stirrad på varannan meter. Varje dag. År ut och år in.

Jag menar alltså att så länge det sker en inskränkning i rörelseutrymmet som går att hänvisa till en specifik rasstereotyp, så har vi ett problem. Detta trots att det inte handlar om att nedvärdera, förnedra eller på annat sätt (medvetet) förse personen med någon form av negativ association, utan bara leda in hen på ett specifikt, rasstereotypt spår medelst värderande, “initiala kategoriseringar” som i sin tur legitimerar en vidare kategorisering utifrån folkslag/kultur/etnicitet/ras. “Om du är afrikan, följ den gula markeringen.”

Är vi stela, du och jag? Är det en neutral beskrivning av vår “svenskhet”? Eller är det en så generaliserbar sanning att dess värderande innebörd neutraliseras och blir fakta? Är (ras)stereotypen om stela svenskar rimlig, och om vi inte tycker det, varför då inte putta den närmare gränsen för, om inte den formella definitionen av rasism, så åtminstone närmare gränsen för vad som är ett tolererbart sätt att uttrycka sig om en grupp (eller om en individ som av den som yttrar sig utsetts till representant för en grupp)? Behöver vi kunna yttra den här typen av “initiala kategoriseringar”? Har de ett värde i sig som jag missar? Eller är det så att kan vi inte uttala oss i svepande, generaliserande stereotyper, så kan vi inte uttala oss alls? Så varför gör vi det? En rimlig förklaring är en vilja att hålla kvar vid just det exotiska. Det där (Gud förbjude — enda?) som gör dem intressanta. Inte i alla lägen, men tillräckligt ofta för att det ska gå att ta på. Vi är förstås inte mer än människor och vi kommer fortsätta reagera på det vi finner annorlunda, spännande — exotiskt. Det är om inte en rättighet, så i alla fall en oundviklighet. Men vi får inte bli så självupptagna i detta att vi glömmer hur självklart det är för oss att kunna vara/bli en i mängden. För en “neger” som rör sig i “vårt” samhälle kan det vara en emellanåt närmast ouppnåelig lyx. Det är trots allt olikheter av helt separata digniteter jämfört med att definieras/identifieras som t.ex. hårdrockare eller antirasist. Medan “negern” inte har annat val än att vara det och fortsätta vara det, kan hårdrockaren byta musikstil lika lätt som hen byter strumpor, liksom antirasisten kan tröttna på sitt engagemang och börja samla frimärken istället. Liknelserna må halta lite, men poängen är att personerna/rollerna i de senare exemplen själva kan styra hur de ska tolkas av omvärlden, medan de förra inte kan värja sig mot den stereotypisering av deras person som äger rum utifrån uppfattning om ras/etnicitet. Jag talar förstås inte om någon slags schizofren fluktuation i självbilden hos t.ex. hårdrockaren eller antirasisten, utan om ett ständigt omförhandlande av upplevelsen av såväl jaget som självet, liksom om frånvaron av ett orört/orörbart jag (eller själv) längst därinne.

Nu är det förstås inte enbart den ständigt jagomförhandlande sändaren som bär ett ansvar i detta. En integration värd namnet innebär en strävan från samtliga deltagande parter att mötas någonstans i mitten och på så vis skapa ett nytt sammanhang där samtliga är delaktiga. Ur det perspektivet är mitt exempel med kvinnan på bussen uppenbarligen inte avsett att beskriva vare sig ett “fel” eller ett “rätt” sätt att närma sig integration, men samtidigt implicerar exemplet att det önskvärda resultatet av en lyckad integration är när — drastiskt uttryckt — ingen människa på bussen uppfattas av sina medpassagerare som en “etnisk utstickare”. Samtidigt skulle jag vilja påstå att att möjligheten att påverka andras syn på en själv aldrig kan förekomma speglingen i Den Andres syn. Jaget blir till i mötet med andra och i bästa fall kan jaget prestera motbevis till exempelvis (ras)stereotypen om att jaget har “rytmen i blodet” eller damens syn på att jaget är exotisk (annorlunda, avvikande). Jag har alltså “rytmen i blodet”/är exotisk tills motsatsen bevisats — av mig själv. Och för att vara på gränsen till övertydlig är min önskan om en buss utan exotiska passagerare inte synonymt med skapandet av en jämngrå massa där ingen är intressant/alla är lika intressanta, utan snarare ett försök att åstadkomma en buss fylld med individer som fortfarande är och ses på som individer, men på andra premisser än en gång rasmässiga — idag kulturella eller etniska — egenskaper. Egenskaper som för den skull inte skall förpassas till den påtvingade osynlighetens rike, utan endast att de — i den bästa av världar — skall ses som irrelevanta för bedömningen av hurdan den person är, som jag har bredvid mig på bussen. Det ska inte behöva bli ett ståhej av att det sitter en “neger” på bussen — det ska kunna vara en vardaglig händelse, även i den händelse det inte är särskilt vardagligt.

Nåväl. Tillbaks till den ädle vilden, som förstås inte alls behöver vara vild. Begreppet “den ädle vilden” handlar historiskt sett om hur denne, från det att begreppet myntades, varit en romantiserad bild av en varelse (egentligen en svart afrikan) som står närmare naturen och det “sanna” än den förment civiliserade vite mannen, och att begreppet därför bör förstås i sitt exotifierande sammanhang där dessa djupgående skillnader i Den Andres själva natur jämfört med vår egen blir överordnade de eventuella likheterna. Till exempel den ädle vildens icke-vithet, vilket signalerar en tydlig åtskillnad i ras. “Negern” är också människa, dock med förbehållet att det fortfarande är en primitiv, ociviliserad men också okorrumperad människoart vi talar om. Lite grand som kurredutterna, faktiskt, om än inte uttryckligen. Men läser vi mellan eller bortom raderna ser vi onekligen hur kurredutternas samhälls- och civilisationsnivå skiljer sig markant från våra diton — men att barnen (Pippi, Tommy och Annika) förmår överbrygga dessa skillnader och mötas av kurreduttbarnen som jämlikar — kanske i egenskap av att de är just, i romantiserat hänseende, barn — medan de vuxna kurredutterna istället erbjuder den vite mannen pappa Efraim kungatronen, vilket han (väl)villigt accepterar.

Bilden av den ädle vilden rymmer alltså en slags civilisationskritik, inte alls olik den som förekommer i Lindgrens skildring av kurredutterna, vars civilisation “enligt Pippi faktiskt är att föredra framför vår västerländska dito”. Det är också därför jag menar att kurredutterna (och deras motsvarighet negrerna) än idag oproblematiskt och självklart ses som ädla vildar. För det handlar om samma sak som i exemplet med damen och kvinnan på bussen eller hos oss själva — om det lockelsen i det exotiska, det annorlunda. Afrikaner med “rytmen i blodet” — månne en till synes ofarlig rasstereotyp, men ofta ack så kränkande och begränsande för individen ifråga. Det kanske tydligaste exemplet på att den ädle vilden existerar än idag hittar vi dock om vi istället tittar på oss själva och konstaterar hur långt från det förment naturliga vi befinner oss — såväl känslomässigt som fysiskt — jämfört med De Andra. Den ädle vilden är i den skildringen på samma gång underlägsen och förebild. Ett — för oss vita västerlänningar — ouppnåeligt mänskligt och civilisatoriskt ideal som ingen är intresserad av att verkligen uppnå, eftersom vi samtidigt som vi drömmer etnocentriska drömmar om det grönare gräs som växer söder om Medelhavet ändå värderar “oss” och “vårt” högre, som om det vore en objektiv självklarhet.

Och det är i dessa oförsonliga dikotomier främlingskapet frodas. Trots att t.ex. muslimska nordafrikaner faktiskt är som folk är mest, bidrar dessa “positiva”, romantiserade stereotypiseringar av dem till fortsatt segregering istället för att — vilket en lätt kan få intrycket att de borde göra — skapa incitament för bekantskapande.

Anser jag då att det är ett problem att kurredutterna i Pippi Långstrump beskrivs som ädla vildar eller att Efraim är deras negerkung? Nej, det gör jag faktiskt inte. Det handlar trots allt om skönlitteratur skriven för 70-talet år sedan med den insikt som då var gängse. Textinnehållet var på sin tid snarare anmärkningsvärt åt andra hållet — en inte alltför implicit utmaning av dåtidens uppfattningar om t.ex. rasskillnader. Samtidigt är frågan om kurredutternas etnicitet större än enbart Pippis förhållningssätt till dem.

Då ser jag det som mer problematiskt att en trots allt — med dagens mått mätt — rasistisk stereotyp som den ädle vilden ska kunna bortförklaras som föga mer än “en barndröm om evigt sommarlov och frihet”. Som att det välvilliga i välvillig rasism neutraliserar det rasistiska. Det gör det inte. Jag förstår och håller med om att Pippi själv bemöter kurredutterna med både respekt och likvärdighet, liksom att det aldrig var en intention hos Astrid Lindgren att exotifiera det fiktiva naturfolket i fråga. Men det räcker alltså inte som försvar för att “bevara” en älskad barnbok i sitt ursprungsskick. Ty trots alla “om” och “men” och “kanske”, där de högst verkliga människor som utgör mål för din och min välvilliga exotism egentligen inte borde behöva känna sig kränkta på något sätt, så upplever många ändå hur den här välvilligheten — kanske t.o.m. just för att den upplevs av oss som välvillig — förminskar och kränker dem dagligen. Jag säger alltså inte att kurredutterna blev eller ens upplevde sig kränkta av Pippi, men att den behandling de får skulle vara kränkande om de varit verkliga människor i en verklig situation.

Det är också i mottagandet av välvillighet som makt- eller värdestrukturerna blir som tydligast och det är förstås därför rasism aldrig heller kan vara välvillig i sig; eftersom den utgår från förgivettagna uppfattningar om befintliga makt- och värdeskalor/-strukturer. Det är ju så den strukturella rasismen fungerar. Att vi i en ideologisk “matter-of-fact”-kontext agerar utifrån vad som framstår som så självklart och naturligt att vi inte ser de här underliggande strukturerna från vårt överlägsna perspektiv.

Rasism är är som sagt alltid negativ i sitt uttryck. Och jag vill också hävda att även välvilja och exotism kan — när de bygger på förgivettagna och rasbaserade (t.ex. rasstereotypa) makt- och värdestrukturer — resultera i att förstärka dessa strukturer samtidigt som de kränker individer på samma premisser (ras, makt och värde). Och ord har en synnerlig förmåga att befästa detta. Ordet “neger” har t.ex. samma betydelse då (på 40-talet när Pippi Långstrump skrevs) som nu, men dess innebörd har gått från att vara objektivt deskriptiv till att vara framförallt subjektivt värderande och därmed har ordet förstås också på ett sätt blivit (mer) kränkande.

Det må anses modernocentriskt av mig att utgå från dagens standarder när jag beskriver rasismen i Pippi Långstrump som jag gör ovan, men jag kan inte se ett rimligare alternativ. Dessutom försöker jag alltså vara tydlig med att säga att vi talar om en text med runt 70 år på nacken och att samhället — inte minst känsligheten inför rasistiska uttryck — är inte är detsamma nu som då. Böcker förändras över tid, inte genom att själva förändras utan genom att dess omgivning förändras. En harmlös bilderbok eller uppskattad saga finner sig plötsligt vara ett underlag “för samtal och diskussioner om rasism, om vår historia och om vårt sätt att leva tillsammans” och det måste förstås få konsekvenser. Antingen för boken eller för dess målgrupp. Eller för båda. Att t.ex. beskriva kurredutterna (eller deras verkliga motsvarighet “negrerna”) som ett slags ädla vildar sågs som en oproblematisk självklarhet då — även av en med den tidens mått mätt antirasistisk författare som Lindgren — men det innebär inte att de måste fortsätta ses på som oproblematiska (eller orörbara) beskrivningar av läsare och förlag idag. Tvärtom är n-ordet ett tydligt tecken på att samhället utvecklats i en — om man så vill — antirasistisk (men det går lika bra att kalla det “humanistisk”) riktning, där känsligheten för vad som är ok att säga om andra människor har förskjutits. Nej, det betyder inte att här nu råder närmast budordsliknande förbud om vad man får och inte får säga, utan endast att toleransen för användandet av “ett dumt ord ungefär som ett svärord” som användes/används om svarta, och som kan göra mottagaren “jätteledsen” med rätta är mycket lägre idag än tidigare.

För välvilligt eller ej, så har “negern” gått från att vara ett själlöst djur då den först upptäcktes, till att vara en slags människa och idag en nästan likvärdig medlem av (det vita, västerländska) människosläktet. Jag skriver “nästan” som en påminnelse om att vi fortfarande lever i en (västerländsk) civilisation där personer av annan hudfärg oavlåtligt måste röra sig genom en labyrint av glastak och -väggar. Negern är fortfarande och har alltid varit ett ord som betecknar en varelse som bara nästan är som du och jag. Det har faktiskt aldrig funnits en tid eller plats där “neger” varit ett ord helt tömt på värderingar, eller där det beskrivit något annat än just (ociviliserade) mörkhyade afrikaner eller personer av afrikanskt ursprung. Det har aldrig (med negerbollen som ett lysande undantag) talats om negerfärgade kläder eller ens en negerlivsstil (även om den ädle vilden gör sig påmind i ett sådant uttryck). N-ordet har idag har i princip uteslutande negativa konnotationer. Just därför är det viktigt att fortsätta bekämpa användningen av det, varhelst det förekommer.

Dessutom: Att byta ut n-ordet i Pippi-böckerna är inte detsamma som att sopa bort det som att det “ej fanns och finns”. Möjligen inom den oerhört snäva kontexten av Pippi-böckerna som en egen separat verklighet, men absolut inte mer än så. Och det utesluter självklart inte heller att ordet vid lämpligt tillfälle ändå lyfts och problematiseras (trots att det inte längre förekommer i Pippi-böckerna).

På det stora hela är det ju faktiskt så att även om såväl kritik som försvar av t.ex. just Pippi eller Lilla Hjärtat eller Jan Lööf’s illustrationer och böcker inte sällan nått mycket höga tonlägen och polariserade ställningstaganden, vill jag alltså hävda att kärnan i diskussionerna ändå kännetecknas av en samsyn om att de här skildringarna med rätta inte är så oproblematiska som de en gång varit. Och att den rimliga lösningen förstås varken är bokbål å ena sidan eller ultrakonservatism å den andra, utan en slags medelväg, där dessa verk “översätts” för att bibehålla sin mening. Och om en sådan “översättning” inte får ske, av hänsyn till urpsrungsverkets orörbarhet, måste vi kunna se att även detta innebär en förändring — dock av verkets mening/intention, snarare än av verket som sådant — och ställa oss frågan vilken förändring vi ser som mest önskvärd. Det jag menar är att ett borttagande av n-ordet ur Pippi Långstrump ökar möjligheterna för boken att tas emot på ett sätt mer likvärdigt hur den togs emot av sina läsare när den först kom ut, medan ett bevarande skulle förändra bokens karaktär från barnbok till samtalsunderlag, och då i betydelsen att tyngdpunkten skiftar från det förra till det senare. Förändra för att bevara. Bevara för att förändra.

Jag må vara bekväm i att exotismen i form av kurredutterna finns kvar i sin smått unkna skrud — ja strunt faktiskt samma om människor känner sig träffade av beskrivningen av dem; blir kränkta, förolämpade eller förödmjukade av att läsa om negrer och kurredutter. Det viktiga för detta resonemang är trots allt inte reaktionen. Frågan är inte heller huruvida Pippi eller Astrid Lindgren skulle vara rasister (ett ganska fånigt påstående som knappast leder någon vart) — självklart är/var ingen av dem det — utan främst om det går att hitta beskrivningar eller beteckningar i Pippi som signalerar “ras” på ett sätt som helt enkelt inte längre är gångbart idag. Och det innebär att det torde vara högst värdefullt att de som idag bär ett publicistiskt ansvar för återutgivningen av Pippi-böckerna har den frågan för ögonen. Liksom de som ger sig i kast med att t.ex. söka försvara/bevara förekomsten av n-ordet, oavsett vilket perspektiv de utgår från. För ja, medvetenheten kring rasism var självklart mindre vid den tid då böckerna skrevs och just därför går det att läsa Pippi som en dåtida antirasistisk trevare — en utmaning av då rådande rasistiska normer. Men gör man det låter man henne inte stå på helt egna ben längre. Hon måste bli det där samtalsunderlaget jag nämner ovan, eller som man också kan kalla det: En text “för att förändra samhället”. Oavsett hur vi beskriver det, hör jag inte klangen av en text som är tillgänglig för alla.

Och det bör vara utgångspunkten för en fortsatt utgivning. Den frågan, och ingen annan. Sedan kan vi börja hitta en lösning.


(Slutligen tänker jag, angående just Pippi Långstrump, att den antirasistiska aspekten hos henne är relativt perifer, medan hennes fantasifullhet, självständighet och antiauktoritära drag löper i röda trådar genom hela produktionen. De varken står eller faller med pappa negerkungens vara eller icke vara. Jag tänker därför också att Pippi Långstrump som underlag för samtal och diskussioner om rasism, om vår historia och om vårt sätt att leva tillsammans vore ett ganska trist sätt att förvalta hennes arv på.)