Alternativa fakta skapar en kapprustning av censur

Att det är skillnad på åsikter och fakta förstår de flesta, samtidigt är vi urusla på att skilja dem åt när de används i dialog eller konsumeras i media. Bara för att mängden information ökar lavinartat ska vi inte strunta i att kritiskt granska den. Tvärtom, förhöjs behovet i takt med att demokratiseringen av information ökar genom nya medier.

Som barn växte jag upp med en tjock-tv som erbjöd två kanaler under en begränsad del av dygnet. Staten ägde rätten till vad vi medborgare kunde ta till oss. Mina föräldrar prenumererade på inbundna lexikon med dåtidens kunskap som med visst tålamod skulle ge mig all världens information behändigt paketerat i 24 böcker vid tiden för mig att flytta hemifrån. I skolan hade vi böcker som var tjugo år gamla och lärare som utbildade oss i enhetssystem som redan då var utgångna. Men det spelade inte så stor roll då. Världen snurrade fortfarande i slow motion.

Jag har en dotter som är fem år. Och en mormor som precis fyllt nittio år. Jag är väldigt säker på att min femåriga dotter redan har hunnit exponeras för mer information än vad min landsbygdsboende mormor har under hela sin livstid. Mängden information fördubblas numera varje år och när våra hushållsapparater blir uppkopplade kommer denna fördubbling att ske inom något dygn, förutser dagens lärda. (Kolla gärna upp det för säkerhets skull.)

Med all världens information en knapptryckning bort kan vi snabbt få tillgång till en version av svar på de frågor vi ställs inför. Någons version. Eller någons åsikt. Ingen kan styrka endera.

Under hela 1900-talet har makt över informationen varit ett sätt för statsmakter att kontrollera sin befolkning. Antingen genom att begränsa information eller genom att propagera med felaktig. Det var lättare då. Men det betyder inte att information inte ger makt idag.

De nya medier som skapas på internet behöver affärsmodeller för att fortsätta existera. Och under det moderna internets dryga tjugo år har fortfarande ingen funnit en bättre lösning än att finansiera webinformation med reklam eller donationer. Genom att driva trafik till sin websida kan du alltså tjäna pengar. Du tjänar också mer pengar ju fler som besöker din websida. Och voila, så har vi ett incitament till att sprida lögner, snaskiga påhopp eller bara en rubrik som insinuerar något annat än vad artikeln handlar om, bara för att fler ska besöka din websida och generera pengar till din verksamhet.

I denna värld hinner vi inte, eller har inte tålamod, att stanna och begrunda informationen vi har framför oss. Vi sveper ögonen sida upp och sida ner med rubriker som är skapade att locka till läsning, men som nödvändigtvis inte är en sann bild av artikeln bakom. Då vi inte orkar eller anser oss hinna öppna artikeln, nöjer vi oss med att ta med rubriken till fikabordet, eller snabbt bara dela den för vårt nätverk att läsa, då vi tror att den kan vara av värde för någon annan. Eller för att rubriken symboliserar något vi vill förknippas med.

För att vi ska känna att vi har en någorlunda greppbar informationsverklighet så hjälper internettjänster oss med att filtrera informationen så att vi bara behöver se vad våra närmaste vänner skriver och delar, eller filmer och text som behandlar ämnen som vi är intresserade av. Då slipper vi “bruset”. Och vi hamnar i vår egen verklighet, där alternativen aldrig är välkomna. Och skygglapparna gör att andra perspektiv uteblir.

Negativ information får bättre genomslag än goda nyheter. Vi människor fungerar tyvärr så. Inom politiken har det gått så långt att det är mer värdefullt att skjuta ner andras förslag än att presentera egna. Och i brist på motståndarens förslag så angriper man den andras värderingar eller skapar sin egen tolkning av deras värderingar, och söker därmed genomslag för sin propaganda hos sina likar. En form av icke-information, som trots allt skapar ny information. Med internets finurlighet till att kunna dela information med alla i ens nätverk kan ytterst felaktig information eller åsikter få bättre genomslag än den bästa journalistiken.

I alla tider har närhetsprincipen varit avgörande för trovärdighet. Vi litar på våra nära vänner och bekanta. För dem är lika oss och vi tror oss känna dem väl, då de speglar vår självbild. Därför är sociala medier så kraftfulla, eftersom när information delas av en nära vän förutsätter vi att denne står för innehållet och är garant för dess trovärdighet. Naivt. Samtidigt är det alldeles för enkelt att med lättja, och en enkel knapptryckning, sprida information till likasinnade i sitt nätverk, utan den minsta granskning av informationens sanningshalt. Det gör vi oss alla skyldiga till ibland.

Om då någon systematiskt skulle använda denna svaghet i vårt samhälle för att sprida desinformation eller falska nyheter, och de dessutom spelar på något vi reagerar starkt på, även om det bara är genom rubriksättningen, så har de fantastiska möjligheter:

Vem som helst kan skapa en websida och publicera information. Sociala medier hjälper med möjligheten att nå ut till många, och dessutom till väl definierade och segmenterade grupper. Dessa mottagare har även goda möjligheter att vara referens åt information och sprida den vidare. Med snillrika filter som stänger ute andra perspektiv, eftersom vi inte är intresserade av dem, eller har tid att förkovra oss i att behöva ta ställning för eller emot, så får vi en förädling av en viss typ av information. Är dessutom uppsåtet genomtänkt och planerat skapas säkert flera liknande artiklar med olika avsändare som ger en förstärkande effekt på föregående information och den upplevda sanningshalten ökar. Så har vi uppnått en billig propagandamaskin.

Vad är då en nyhet? Vad är vi egentligen intresserade av att läsa? Vad får genomslag när vi har begränsad möjlighet att läsa allt, och måste prioritera mellan de olika alternativen?

Traditionella medier genomgår sedan ett tag tillbaka en livskris. Mycket till följd av de nya mediernas intåg och demokratiseringen av det fria ordet. Denna situation ter sig genom att de antingen beskyller nya medier som oseriösa eller så försöker de vara bättre än sin motståndare i deras eget spel. Klickbete. Oavsett, har de missförstått den förskjutning som skett gällande vårt intresse för att konsumera information. En analog tidning blir inte mer intressant för att den uppstår i ett digitalt medium.

Alla verksamheter behöver återuppfinna sig själva med jämna mellanrum för att fortsätta vara relevanta. Denna förändring måste också vara lyhörd med sin kundgrupp. Västvärldens befolkning söker annan information än vad traditionella medier erbjuder och sättet de vill ta till sig detta har förändrats. Att krampaktigt tvinga kvar sina kunder genom att ta strid har aldrig hjälpt någon. Fråga musikindustrin eller taxibolagen.

Så hur kan vi belöna ett beteende att sprida sanning, faktagranska information och värdesätta källkritik?

Idag lägger vi det ansvaret på de stora informationskanalerna. Privata aktörer med egna affärsintressen. Vi kräver av sökmotorer och sociala medier att de ska vara garant för sanningen, sortera bort svag källkritik och göda oss med perspektiv till vårt hårt filtrerade informationsflöde.

Personligen har jag svårt att se att det är rätt väg att gå, utan att vi hamnar i deras version av sanningen. Vi har redan fällande domar som tvingar bredbandsleverantörer att sortera vilka websidor dess abonnenter får besöka. Beslut tagna genom konflikter mellan olika affärsintressen. Av rädsla för stora böter eller rättegångskostnader kommer de att ta ett stort säkerhetsavstånd från gråzonen. Hängslen och livrem. Vilket leder till snarlika situationer som vi har beskyllt mindre demokratiska länder från att bedriva.

Är vi då på väg åt rätt håll? Kan vi bara stanna upp för ett ögonblick för att andas och reflektera över det krampaktiga beteendet och bakåtsträvande beslut som vi idag tillåter oss. Det begränsar oss mer när vi istället borde tillgodogöra oss de fantastiska möjligheter som det fria ordet och de nya medierna erbjuder.

Tveka inte att fortsätta diskutera med min Chatbot >>

För fler artikar och insikter följ mig på Facebook och/eller Linkedin

Show your support

Clapping shows how much you appreciated Björn Arvidsson’s story.