Konsten att korrekt läsa korrektur

Felstavningar är bara en liten del av vad den långa korrekturprocessen handlar om.

God lives in the details. And so does the devil. Som förläggare är det en bra minnesregel, inte minst när bokens korrektur ska läsas. Trots att författaren betraktar den slutliga versionen av manus som sin slutprodukt är den nämligen aldrig det.

Korrekturläsning förknippas ofta med rättstavning men handlar snarare om att säkerställa att manuset blir korrekt ur flera perspektiv.

Som förläggare förutsätter man att författaren gått igenom sin text så noggrant hen kan och använt rättstavningsfunktioner för att se till att orden är korrekt stavade. Fel som är betydligt svårare att upptäcka än stavfel är särskrivningar och ord som råkats bytas ut mot ett närliggande ord. O praktisk istället för opraktisk, eller praktisk istället för politisk. Den typen av felstavningar har rättstavningsfunktionerna fortfarande svårt att upptäcka.

De flesta författare är faktiskt värdelösa på att upptäcka den här typen av enkla fel, vilket beror på att de är blinda för sin text. När slutversionen av manus är klar kan de sin text så väl att de inte läser vad som faktiskt står, utan vad de vill att det ska stå. (En annan förklaring är att människor som är har lätt att läsa bara använder förstabokstaven och sistabokstaven i ett ord och sedan gissar betydelsen utifrån sammanhanget.)

Språklig korrekthet är faktiskt inte så enkelt som man kan tro. En del handlar om grammatik, om korrekt kommatering eller på vilken sida om citattecknet som en punkt ska stå (svar: det beror på sammanhanget). Direkta syftningsfel eller otydliga hänvisningar till vem som är objektet i en viss mening måste förstås också korrigeras.

En annan del av språklig korrekthet handlar om att säkerställa att språket i boken är konsekvent. För att åstadkomma det kan man behöva resonera kring vad författaren vill åstadkomma med sitt språk. En del skriver väldigt målande och har meningar som är hur långa som helst fyllda med poetiska adjektiv som beskriver hur ett komplicerat skeende utvecklas från något som verkar vara en grej till något annat som visar sig skilja sig mycket från det där som var och så vidare. Andra skriver korta satser. Rakt på sak. Undviker adjektiv. Skyr kommatecken. Korthugget. I båda fallen måste den som läser korrektur förstå varför författaren valt sin stil innan korrekturläsaren börjar föreslå ändringar.

I inget av fallen handlar det alltså om att uttrycka sig på någon slags “korrekt svenska” på det sätt som man måste göra om man skriver en text i en stor dagstidning eller författar ett officellt dokument av något slag. Författare har en helt annan frihet att också använda sättet som de formulerar sig som ett sätt att förstärka vad de vill ha sagt (exempelvis genom att använda ordet mejla iställer för eposta) så länge de har en tanke med det. Men märk väl: då måste författaren konsekvent använda det språket hen valt genom hela texten. Annars ser det bara konstigt ut.

Detta leder oss fram till var korrekturläsning egentligen handlar om. Målet är att förhöja läsupplevelsen genom att tydliggöra författarens röst och eliminera så mycket friktion i texten som möjligt. Med friktion menas sådant som läsaren kan haka upp sig på medan hen läser (stavfel, syftningsfel, språkliga inkonsekvenser, uteblivna förklaringar av begrepp).

Andra exempel är inkonsekvenser i handlingen (ex. “På sidan 34 säger huvudpersonen att Grünevaldtavlan var hans mammas, men på sidan 224 säger han att hans pappa köpte den i Örebro.”) och rena sakuppgifter (ex. “Sandhamnsmålaren Arthur Bianchinis förnamn verkar förekomma med två olika stavningar men Nationalencyklopedin har “Artur”.)

Korrekturläsning handlar om att förhöja läsupplevelsen genom att tydliggöra författarens röst och eliminera så mycket friktion i texten som möjligt.

Det är med målet att förhöja läsupplevelsen som en bra korrekturläsare också har synpunkter på såväl meningslängd som styckeindelning. Långa meningar gör det svårare att hänga med för läsaren. Om de dessutom är uppdelade i flera bisatser, och innehåller stickspår fulla med adjektiv är det nästan omöjligt att hänga med. Här är ett varnande exempel på en författare som inte kunnat behärska sig och en korrekturläsare som inte vågat skära.

Här lyckönskade lyssnaren, som ingen annan var än den skotske studenten, en liten, hetsig karl, bklond som rågen, på det hjärtligaste den unge talaren, och, efter att med en hövlig krökning av pekfingret ha anmodat sin vis-avis att räcka en butelj hjärtstyrkande vatten, frågade han berättaren genom en undrande lutningsvinkel på sitt huvud (och ett helt sekel av god uppfosrtran kunde inte åstadkomma en så tilltalande åtbörd) likaså tydligt sim med de vältaligaste ord, om han finge skänka i en bägare av sagda vatten.

Exemplet är hämtat ur James Joyce klassiker Odysseus (publicerad 1964 av Albert Bonniers förlag, i översättning av Th. Warburton) och är förklaringen till att jag aldrig lyckats ta mig igenom den. Jag har tagit sats men funnit att friktionen som meningsuppbyggnaden erbjuder är större än det intresse jag har av att förstå vad boken handlar om. Om den lever upp till sitt rykte som ett av den moderna litteraturens ryktbaraste verk kan jag inte bedöma, helt enkelt för att Joyce utformning av sitt verk skymmer min förmåga att bedöma verket som sådant.

Ett annat problem med Odysseus är att styckena är oändligt långa, i alla fall för läsare i vår tid. Dagens skönlitteratur är uppdelade i fler och kortare stycken, vilket delvis är korrekturläsarnas förtjänst. När textmassan är uppdelad i mindre sjok är den helt enkelt lättare att ta till sig än när textstyckena är jättelånga. Det har många författare insett och tar därför ansvar för försöka undanröja just detta hinder till att deras bok blir läst.

Långa invecklade meningar och massiva textstycken förvårar läsningen av James Joyce Odysseus. Förmodligen har de flesta tröttnat långt innan sidan 410.

Från manus till färdig bok

När författaren mejlat sitt färdiga manus till mig som förläggare vidarebefodrar jag dokumentet till sättaren som häller ner texten i en form som vi kommit överens om på förhand.

Läsbarheten är avgörande och det är därför som så många välskrivna böcker liknar varandra i val av typsnitt (seriffer som denna är lättare att läsa än sanseriffer utan klackar på bokstäverna), storlek (en bokrad får inte vara längre än runt 60 tecken, dvs. ungefär dubbla alfabetet, för att vara lätt att läsa) och sättyta (ögat behöver luft runt texten för att kunna koncentrera sig). Den enda hänsyn man tar till det omslag som formgivaren gjort är egentligen i valet av typsnitt till eventuella kapitelrubriker.

Första korrekturet.
Sättaren går sedan igenom hela boken, sida för sida, och korrigerar avstavningar för att alla rader ska få ungefär samma längd. Även detta handlar om att eliminera friktion, saker som kan störa läsupplevelsen. När arbetet är klart efter några dagar skapar sättaren en pdf som brukar namnges med bokens titel och som slutar på “OK” vilket betyder okorrigerad, och en siffra som anger vilken version det är. Det vi kallar för det första korrekturet är alltså samtidigt den första okorrigerade versionen. Filnamnet blir sålunda titel-ok1.pdf

Som förläggare skickar jag första korrekturet vidare till korrekturläsaren som behöver lite mer än en vecka på sig för att läsa igenom det. Det som kommer tillbaka är en pdf full med anmärkningar vilket författaren kan tycka kännas lite obehagligt. Jag uppmanar författare att se arbetet som att just eliminera friktion, ta bort språkligt smuts och oklarheter i syfte att göra boken bättre. Och så påminner jag dem om att God lives in the details. And so does the devil.

Med dessa ord skickar jag vidare det första korrekturet till författaren och ger hen i uppgift att så fort som möjligt gå igenom alla kommentarer och acceptera dem, föreslå korrigeringar eller förklara varför hen inte vill ändra en viss sak. Det inledande obehaget brukar gå över snabbt, och ersättas av en djup tacksamhet.

En av de skickliga korrekturläsarna vi arbetar med på United Stories är Linus Kollberg. På bilderna nedan ser du hur några typiska kommentarer från honom kan se ut när han läst första korrekturet, i det här fallet för romanen Ensamma tillsammans, av Jörgen Löwenfeldt.

En del korrektur handlar om onödiga kommatecken. Kommentaren “del.” på sidan 63 betyder att en radering av tecknet är föreslaget. På sidan 27 har Linus Kollberg infogat en kommentar om språklig praxis när det gäller förkortningar och förslår sedan en lösning. En bok på 200 sidor kan innehålla mellan tre och fyra hundra kommentarer kommentarer utan att det är något märkligt med det.

Poängen med att författaren måste godkänna varenda liten ändring, ner på kommanivå, och signera varje ändring med sina initialet är att jag som förläggare vill slå vakt om att författaren har sista ordet när det gäller hens verk. En baktanke finns dock: inga böcker är enmansverk och som förläggare är det min uppgift att påminna författaren om det. Det kommer att vara författaren som får ta emot allt rättmätigt beröm för sitt verk, men hen ska minnas och vara ödmjuk inför det faktum att många skickliga hantverkare varit inblandade längs vägen för att tillgängliggöra det verket.

Efter någon dag får jag tillbaka manus från författaren. Som förläggare gör jag då en egen genomgång av manuset för att reda ut eventuella meningsskiljaktligheter som författaren och korrekturläsaren kan ha. (Det händer sällan.) Därefter skickar jag det till sättaren som inför alla ändringar i manus.

Andra korrekturet.
När jag får tillbaka manus i sin andra korrigerade version, nu med namnet titel-OK2.pdf, så går jag igenom sida för sida och säkerställer att ändringarna blivit införda. Sättare är yrkesskickligt folk men det känns skönt för både dem och mig att kontrollera att alla ändringar verkligen kommit med. Den fil jag skickar tillbaka till dem brukar därför innehålla maximalt ett dussintal ändringar, att jämföra med de flera hundra ändringar som fanns efter genomläsningen av det första korrekturet.

Tredje korrekturet.
Den tredje okorrigerade versionen ska inte ha några fel, och efter ännu en genomläsning där jag kontrollerar att ändringarna efter andra korrekturet har förts in är boken klar att gå till tryck. Att den likväl kallas för okorrigerad beror på att det är jag som förläggare som har sista ordet. Ingen annan än jag kan bestämma att boken nu är korrigerad, därmed korrekt och alltså färdig för tryck.

När jag gjort godkänt det tredje korrekturet gör sättaren ut boken, som det heter. Det innebär att hen skapar de original som behövs för att trycka boken eller för att ge ut den som ebok. Filnamnet har nu ändrats en sista gång och heter därför titel-orignal.pdf eller titel-orginal.epub och korrekturarbetet är avslutat.

One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.