Novellen — ett litterärt smakprov

Det är svårare att skriva kort än att skriva långt. Det gör novellen till ett lämpligt smakprov av ett författarskap.

Charmen med novellen som litterärt format ligger i begränsningarna. På tio, tjugo eller trettio sidor hinner man inte bygga upp novellen på samma dramaturgiska sätt som kännetecknar en god roman. Det finns ingen tid att förklara en bakgrundshistoria, utveckla berättelsen i flera scener eller tillåta flera historier att utspela sig parallellt.

Novellens naturliga berättargrepp är sålunda in medias res (latin, i händelsernas mitt) det vill säga att en historia börjar mitt i handlingen, vars helhet blir tydligare efter hand. Helt tydligt blir det sällan, vilket även det ska förstås som ett berättargrepp. De sidohistorier som inte får plats får antydas istället, vilket gör att texten får en mysteriekvalitet som engagerar läsaren mer än en text där saker och ting förklaras från grunden och i tur och ordning. (Woody Allen och Wes Andersson är två filmskapare som använder sig av samma grepp.)

I sin grundform utspelar sig en novell i en enda scen, på en och samma plats, med ett fåtal aktörer. Plötsligt tänds strålkastaren och aktörerna agerar. Det är lättare sagt än gjort att skriva en sådan scen, och det är orsaken till att en del författare helt enkelt inte kan skriva noveller. Skickliga novellförfattare har lärt sig behärska konsten att utelämna tillräckligt mycket information för att historien ska bli intressant.

Alice Nunro, novellernas krönta mästare. Bild: Toronto Star.

Nobelpristagaren Alice Munro är förstås ett strålande exempel på det, och som den mästare hon är befinner hon sig ständigt på gränsen för vad som är en novell och vad som är en kort roman. En sak är klar — det har inget att göra med längden. En definition utgår från att novellen bör kunna läsas i ett svep under en timme eller två. Andra säger att tusen ord är en minimilängd och att tjugo tusen ord skulle vara en övre gräns, men inte heller det är säkert. Om man skulle utgå från mästaren Munros sätt att skriva noveller så utgår definitionen snarare från att novellen absorberar läsaren på ett annat sätt än romanen. Det är en sympatisk definition och en bra ambition för alla som har ambitioner att skriva noveller. Skriv lite kortare eller skriv lite längre — det som spelar någon roll är hur mycket den absorberar sin läsekrets.

De författare som är skickliga på att skriva noveller har sålunda en talang för att hitta en historia som är tillräckligt kort för att inrymmas på några sidor men som har tillräckligt djup för att vara intressant. Ett sådant arbete tar tid och är orsaken till att det kan ta lika lång tid att skriva en bra novell som att skriva en medioker roman. Som vem det nu var som sa: förlåt att jag skriver så långt men jag hade inte tid att skriva kort.

En gemensam nämnare för många bra noveller är att språket tycks kondenserat och informationen om huvudkaraktärerna och handlingen är nästintill bristfällig. Det är tecken på att författaren arbetat hårt för att reducera dem så mycket som möjligt. Ett känt exempel är Ernest Hemingways Hills like white elephants som utspelar sig mellan en amerikansk man och en spansk kvinna på en station i väntan på tåget till Madrid. De talar om en operation, förmodligen en abort, som mannen tycker att kvinnan ska genomgå men som läsare vet man inte riktigt. Likväl är närvarokänslan oerhört stark.

Novellens format är väl lämpad för att fungera som ett smakprov av ett författarskap.

Det är svårare att skriva kort än att skriva långt. Med sina begränsningar blir novellen därför ett lämpligt smakprov av ett författarskap. För den som vill utforska några klassiska författare och bilda sig en egen uppfattning om deras berättarstil finns ett rikt utbud av deras noveller på nätet (exempelvis här och här.)

Formatet passar sig också för en digital tidsålder. För den som vill byta ut mejlandet eller Facebook-scrollandet mot något lite mer intellektuellt kan jag varmt rekommendera en novell. Novellix är ett piggt förlag som ger ut noveller i trevligt pocketformat men det går som sagt lika bra att leta upp en klassiker på nätet och läsa på skärmen.

Det begränsade formatet gör därför att novellen också är ett sätt att presentera ett författarskap för en ny publik. Författaren Jörgen Löwenfeldt (som vi representerar) är ett bra exempel. Han började med mikronoveller på Instagram (under kontot @bagatellerna) och tog sedan ett jättekliv sett i textlängd och skrev romanen Ensamma tillsammans (kommer ut hösten 2017).

Även om Löwenfeldt klarade språnget med bravur och med all önskvärd tydlighet visade att han klarade av att behålla sitt vackra språk även i det längre formatet är det inte säkert att alla de som följer honom på Instagram var redo att göra samma språng i sin läsning. Genom att fylla ut glappet mellan texter på 100 tecken till 100 000 tecken kan Löwenfeldts noveller (exempelvis den fina Atlas)få betydelse för att fler ska upptäcka hans förmåga att skapa intressanta berättelser som säger något viktigt om vår tid.

Det är i denna roll som jag tror att novellen kommer öka i betydelse. Samtidigt som novellens största begränsning är längden är det också dess största tillgång. En roman kräver att man läser 50–60 sidor för att avgöra om den är bra, och sedan minst 200 sidor för att avslutas. En novell ställer mindre krav på läsaren men ger nästan samma tillfredsställelse hos läsaren när man läst ut den. Om författaren är skicklig nog att klara av formatet, det vill säga.

Show your support

Clapping shows how much you appreciated Per Grankvist’s story.