Läka

Där kan man springa och där kan man fiska och där kan man filma en ruvande svan med sin mobilkamera. Jag föreslår saker. Jag ritar upp förslagen i diagram och göra stora bildkollage som de andra får ta ställning till. Det sticker och svindlar om den urbana skogen! (säger jag).

Vi är de bågar, från vilka våra barn skickas ut som levande pilar.

Folk slåss för sina kilar av orörd mark.

Det blir mars och din äldsta dotter fyller tio år utan att jag hör av mig. Jag försöker jämna ut den krackelerade asfalten vid min entré. Jag tar sand från gatukontorets boxar och strör i revorna. Önskar att jag hade något murbruk, asfalt, något som kunde smälta, fylla ut och sedan stelna.

Vissa områden är som döda under stora delar av dygnet. (säger jag till mina kollegor). De saknar naturliga kontaktytor människor emellan. Vissa av mina medarbetare menar att följden är otrygghet, vantrivsel, segregering och de vill fylla i de otrygga tomrummen. Om man ger hela Stockholm mer innerstadskaraktär så läks såren. Så säger de faktiskt, vissa av mina kollegor. Att såren läks.

Staden är först cirkulär sedan gradvis alltmer utspridd. Naturen blir en fråga om mark. Att stå på att äga, grundlägga hus på, gräva i och att utvinna.

Naturen blir synlig vid användandet av den, men när jag och Sebastien pratar ibland, i vårkvällarna vid strandstigen, svettiga i våra träningskläder, pratar vi om hur det egentligen är där när klipporna är släta och växtligheten mjuk och våra kroppar verkligen kan vila och träna bredvid varandra i skymningen. Det har ingenting med användning att göra,det är vi överens om. Det är väl snarare magiskt, säger Sebastian och jag vet att han inte menar det fast han menar det egentligen.