Jag flyttar min baden-baden

Om två eller tre saker kunde gå som poesi eller som barn skulle resten bli uthärdligt. Det kunde falla med regndropparna ner i vulkansjön eller Mälaren och bilda små kluster av självklart och underbart. Målningarna och uppsatserna och brädorna där skolbarnen kan öva på att spika.

Över fotbollsplanen hänger två gigantiska regnbågar och under dem spelar herrarna korpen. Som några meningar bredvid varandra på ett annars tomt papper. De spelar som om de kunde splittra sina kroppar. Sprida dem över orten.

Om demokratin på ett liknande sätt förlorade sin givna bas skulle den bli till en kraftfull våg som kunde rulla och göra sig hörd där den bäst behövdes. Så säger jag på Hyresgästföreningens möte, men jag säger också att institutionerna behövs och gränserna mellan vad som är privat och vad som är offentligt behövs och strukturerna för hur samhället fungerar behövs också. Ta bort prången av smutsigt gräs för där kan man stå och langa. Så säger jag och sedan säger jag att jag bland tar ut min baden-baden och ställer upp den i hörnet. Ibland känner jag mig hostile och skriver brev till Kommunfullmäktige. Ta bort dem bara! Vi behöver inga kilar av osynlighet. Ta bort dem!

Jag blir galen på tolvåringarna när de boffar tändargas under min balkong. Och dessutom tänder på den! Detta hände på riktigt. Men jag skrev inget brev om det. Jag gick bort till dem.

Vad gör ni, sa jag.

Vi tänker eld på gasen så att det kommer rök från näsan, sa en av dem.

Ni fattar att det är farligt va, sa jag.

Nej!

De verkade uppriktigt förvånade.

Ni tänder ju eld på gasen, sa jag. Och om den börjar brinna är det ju inuti era näsor.

Så kan ni sluta med det, sa jag.

Ok då, sa de.

Jag säger att jag tänkte att de kanske tyckte att det var skönt att någon sa till dem, men jag kan ju också vara väldigt naiv när det kommer till vissa saker.

Jag säger det och reser mig för att ta mer kaffe.