Om stora fält

Jag tänker att jag ska ringa dig och beskriva Bredäng som ett stort fält som någon slängt ut hus på. Jag skriver upp den formuleringen, skrattar åt den. Kommer sedan på att jag inte ska ringa dig, att jag kanske aldrig mer kommer att ringa till dig, att vi inte ska träffas och att vi kanske setts för sista gången och aldrig mer kommer att se varandra. I det vidsträckta landskapet tittar ingenting tillbaka. Det är något oroligt, oordnat, en strimma gräs som upplyst inifrån. Gröngölingarna, de svarta svalorna och jag tänker att även det som har ett namn kan vända ryggen till och agera funktionslöst.

Du lutade dig över ditt balkongräcke och sa kanske borde en av pärlorna i ditt halsband vara målad i någon färg. Vad tycker du om rosa? Jag minns inte när det var, bara att det hände. Din äldsta dotter var i skolan. Den yngre någon annan stans. Det var bara du och jag och den där vidunderliga känslan av att vara låst i sitt eget andetag.

Den gigantiska gräsmattan mellan husen vältrar sig i frodighet och visst är det något med det som sticker ut. Visst befinner sig människor, men också samhällen, ofta i hörnet. Utskilda och inträngda. Specifika, kanske i behov av skydd. Och samtidigt allt detta hårda ljus. Lång tid, stor mängd skönhet. Våld.

Du sa sedan kanske något som glittrar? Ett kroppstempererat ljus som omslöt allt i en alldeles särskild bortvändhet.

Föreställ dig ett rum, ett ljust och stilla rum. Gå in i det rummet och andas. Beskriv det med svepande meningar. Andas. Tänk sedan fram detaljerna, en efter en. En vas med slokande blommor. En nedsutten fåtölj. Rader av burkar med kryddor på en hylla vid väggen. Andas. Släpp sedan rummet.