Att framtidsskriva en stad

AI i framtidens hållbara städer, del 1

När jag sjönk in i bilden om liv och resande i 1950 års stad som suttit på min kontorsvägg i många år slog det mig att framtiden funnits i stadsplanerares och regionalpolitikers föreställningsvärld i ett sekel redan. Fritz Langs filmer och H G Wells böcker var andra källor till inspiration för de som tänkte på en framtid med artificiell intelligens, men de ingenjörer som ritade på framtidens transportsystem och de filosofer som varnade för ett 1984 borde ju också haft betydelse. Jag gjorde som jag brukar när jag vill veta något om teknikhistoria, jag ringde min KTH-kollega Nina Wormbs. Nina är med egna ord ”civilingenjör konverterad till humanist och håller på med teknikhistoria och miljöhistoria.” Hon brukar säga att det inte är något särskilt med den tid vi lever i, vilket piggar upp, när nu alla andra slänger sig med revolution av olika slag: teknikrevolution, AI-revolution, revolutionerande djup maskininlärning,…

Nina, vad tänker du på när jag säger framtidens smarta hållbara städer?

– En väldigt kraftfull framtidsbild. Så länge man säger AI för framtida städer så låter det bra, det är min första association. Det hänger ihop med en förståelse av framtiden som driven av teknisk förändring, gärna den senaste tekniska förändringen. Om man tittar historiskt på hur vi har sett på framtider så karakteriseras de i väldigt stor utsträckning av att man använder den senaste samtida tekniken och så drar man ut de trådarna i framtiden. Och just nu finns det väl få infrastrukturella tekniker som det är så mycket hajp omkring som AI. Det är en sorts förlängning av en sedan länge pågående diskussion om informationssamhället, som har haft många olika namn och det senaste namnet är ’AI.’

Och när du säger att vi ser på framtiden, vilka är det som är ’vi’, vilka är det som har tid och råd och lust att titta framåt och tänka på nåt sånt som AI i framtidens städer?

– Det är en jättebra fråga. Så fort man tar ordet ’vi’ i sin mun så har man ju utövat nån slags makt. Men de jag menar är de som ägnat sig åt att skriva fram framtider på olika sätt. Idag så kan man väl säga att politiker gör det men företag gör det också i väldigt stor utsträckning. Forskare gör det i viss utsträckning. Planerare. Även artister och författare. Och det verkar som om det är inte begränsat till västvärlden utan den här framtidsskrivningen om AI är ganska global. Den finns både i utvecklingsländer och i länder som har väldigt hög BNP. Så att det verkar som om det är en sprint i det och det är ju inte så konstigt kanske: med globaliseringen så har ju en del utav de här ideologierna flyttat på sig väldigt snabbt.

Jag har tagit del av sån framtidsskrivning i ett trettiotal länder över lika många år. AI-konferenser, statliga utredningar, tjänstetillsättningar av AI-ansvariga på företag; listan kan göras lång. Framför allt hänger ungdomar på framtidsskrivningen, i Delhi såväl som i San Francisco. Jag har alltid tänkt att det beror på att det är få personer som står för visionerna. Ofta kommer de just från Kalifornien, historiskt sett. De här personerna har en fantastisk plattform på vilken de kan föra fram nya idéer om AI. Idag sker framtidsskrivningen av dessa personer lika mycket i tweets och bloggar som i en vetenskaplig rapport eller ett hemligt företagsmemo. Jag blir nyfiken på om Nina tänker likadant. Nina ser införandet av mer AI för sakens egen skull som problematiskt, precis som det är ett svagt argument att ’digitalisera mera’ eller att ’bli bäst på digitalisering.’ Om alla andra är dåliga så är vi bäst, men inte bra, menar hon.

Vilken minister är det vi ska klaga på eller finns det ett stadsråd som vi ska ställa svåra frågor till?

– Politiker kan inte säga att de inte ska satsa på teknik, det är politiskt självmord. Det är svårt att ställa stadsråden till svars för nånting som genomsyrar samhället. Det är ju de facto så att mycket av den nya tekniken är väldigt bra. Det är bara det att all teknik inte är bra. Och alla saker går inte att lösa med ny teknik. Ibland så verkar det som att tekniken är neutral. Vi behöver inte säga nånting om teknikförändring, för den är neutral. Men det är tvärtom. Den är inte neutral, utan den används för vissa syften. Så det är en samhällsfråga tycker jag. Och det är en analytisk intellektuell fråga.

Kan journalister ha en roll i detta?

– Absolut och jag har länge tyckt att vi har dåliga teknikjournalister. De är inte intresserade av tekniken utan av kvartalsrapporterna. Sen har vi i ärlighetens namn en växande skara vetenskapsjournalister som har professionaliserats de senaste 20 åren vilket är väldigt hoppfullt.

Är det möjligt att påverka framtiden så att nåt slags narrativ där AI finns med kan påverka hur framtiden faktiskt blir, genom att till exempel berätta bara vissa saker eller genom att ha en viss tolkning av vad AI är?

– I viss utsträckning. Man kan säga att en del sånt prat är performativt: alltså, det blir som man säger att det ska bli. Det gäller inte minst inom forskning och teknikutveckling, där man ju är väldigt beroende av olika typer av människor och olika organisationers tro på tekniken. Man kan inte utveckla tekniken om man inte har resurser och man får inte resurser om inte människor tror på tekniken. Det finns dimensioner av performativitet i att prata om framtider och de måste man vara lite uppmärksam på, tror jag. Därför att ganska ofta när det gäller just framtida teknik så finns den inte ännu. Men man pratar som om den finns och då tror somliga att den finns och så satsar de utefter att den ska finnas. Och just nu tror jag att en av de farligare tendenserna är att man just pratar om energieffektiv eller energisnål eller smart teknik som om vi kunde köpa den på Ica i morgon. Vilket i få fall är sant. Alltså det är visserligen sant att vi har väldigt mycket teknik som vi kan använda i en omställning redan idag. Men den AI-teknik som används i en del utav de här framskrivningarna, den finns verkligen inte. Så vissa omställningar är inte såna som kan hända i morgon. Så att försöka skilja på vad som finns och inte finns tror jag är bra när man pratar om framtiden. Därför att man gör sig en otjänst om man tror att man ska kunna utveckla teknik väldigt väldigt snabbt: det är inte så ofta som det händer.

Hur kan ett performativt prat se ut om en politiker har en viss ideologi där AI ingår, om vi håller oss till städer?

– Är det inte Trafikverket som kommit med en rapport nyligen där man talar om hur man vill att det ska bli med självkörande bilar? Gränsen är väldigt väldigt tunn mellan hur en medborgare läser den artikeln om självkörande bilar och hur ofta vi kommer se dem på våra gator. Medan ju Trafikverkets rapport handlar om vad de vill undersöka och försöka göra experiment med. Gränsen förflyttas här hela tiden för vad som är deras önskan och vad det beskrivs som i media ska hända de närmaste 20 åren. Och där finns förstås en performativitet i hur man ställer in sig, både som privatkonsument och politiker.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag fått frågan om huruvida den självkörande bilen ska köra över en tant eller ett barn för att undvika något slags ännu mer förfärlig kollision. Svaret är förstås ’ingendera’, vilket betraktas som fusk av frågeställaren. Frågan kodar förstås den större frågan ”Är självkörande bilar tillräckligt säkra?”. Helt säkra är de ju inte, i och med att en dödsolycka redan skett, så mycket vet vi. I samtalet med Nina breddar vi snabbt ut till nya elfordon: skotrar, cyklar, skateboards och mycket annat. Nina tar ombyggnaden av Nedre Klara i Stockholm som ett historiskt exempel på hur en svensk stad kom att byggas om efter amerikansk förebild. En förebild som var helt bilcentrerad. Ett solklart exempel på framtidsskrivning.

Självkörande bilar kommer ju upp hela tiden när man pratar om framtida städer och det är ju faktiskt en uppfinning och en vision där AI helt klart finns med i bilden. Är det så att du tror att folk börjar blir lite otåliga och vill se mer av dem eller är det tvärtom att: ’Usch, jag såg en sån där idag, det var ju tur att det inte hände en olycka’? Var ligger acceptansen bland de som bor i våra städer idag?

– Det är en intressant idé överlag att det är just bilarna, vi har liksom haft dem i hundra år, som vi ska sätta igång och självköra? Det har ju naturligtvis att göra med den organisatoriska struktur för samhället som de människor som vill automatisera bilarna ser framför sig. Man kan säga: ’Självkörande bilar, ja, vi använder AI till det’ och det där tycker jag är lite besvärligt. Det är väldigt svårt att ifrågasätta teknisk förändring eftersom vi hela tiden, under väldigt lång tid, förknippat den med framsteget.

I berättelsen om den självkörande bilen, så som den kom till mig första gången, förbättrade man dem genom att stoppa in en elmotor i dem, som var bättre på alla vis eller nästan alla vis, men vad vi ser nu är elmotorer på skateboards och cyklar och skotrar och väldigt många olika lösningar och det är ganska långt från visionen, nu är man på en elbräda istället, hur kan det bli så: är det ett exempel på att användarna approprierar teknik?

– Det är inte bara en fråga om teknik utan det finns element av social rörelse i det: det är ett typiskt exempel på vad man inte kan styra. Den hackerkultur som funnits och varit ett slags underdog med inte så uttalad makt har ju fått mycket mer makt. Nörden är ju plötsligt populär och högstatus vilket den ju absolut inte var för 25 år sen. En del av de som var tongivande på 60- och 70-talen, de gör ju stora pengar nu i en helt annan samhällsstruktur.

I en stad som är i bästa fall klimatneutral men som i alla fall har AI så att den är ’smart’, vem kan du se tjäna pengar där?

– En intressant sak med AI och framtiden är att en del orosmoln som blåses upp nu, väldigt stort, med stora konferenser, de har vi ju haft sen början av 1800-talet, sedan industrialiseringen. Vi har ju nu en diskussion om jobben, som ska försvinna, men det har ju inte blivit så. Att jobb skulle försvinna trodde man på 50-talet också. Istället så uppfinner vi ju nya jobb. Det är ju inte länge sen vi hade samma diskussion om automatisering.

Vad kan automatiseras på ett smart sätt i en framtida stad?

– Det vet jag inte, för där finns också en tendens att tänka att vi alla är överens om vad som är smart och det tror jag inte att vi är. Jag undrar hur länge vi kommer prata om AI, eftersom idén ju diskuterats länge under andra namn. På 70-talet avstod man från att använda AI som begrepp för att det var liksom lite läbbigt att prata om artificiell intelligens. Därför är det ganska fascinerande att tänka sig att det kommer tillbaka nu. Och jag undrar om det kanske kommer att bli så av vi faktiskt inte använder AI särskilt många år som begrepp, utan att det försvinner ur den allmänna debatten — att man inte pratar om intelligens, helt enkelt, eftersom det är så svårt och undanglidande. Och rätt hotfullt.

Det här är ett inlägg i bloggserien AI i framtidens hållbara städer som skärskådar löften om att artificiell intelligens (AI) ska göra framtidens hållbara smarta städer möjliga. I inläggen tittar vi särskilt på Sverige och den ambition många av våra städer har i linje med Viable Cities mission att vara klimatneutrala år 2030, som en del i uppfyllandet av FN:s 17 hållbarhetsmål i Agenda 2030. Serien pekar också på relevanta och lyckade satsningar på AI världen över och gör intervjuer med särskilt intressanta personer i sammanhanget.

Serien tar sikte på att analysera det gap som skribenterna tror finns mellan AI som idé och AI tillämpat i verkligheten. Idén diskuteras oftast (men inte alltid) av icke-experter som läst sig till vad AI kan göra genom att läsa populärbeskrivningar, medan tillämpningarna diskuteras av experter som är djupt försjunkna i snäva teknikutmaningar och mest läser specialistlitteratur. När de som bestämmer över vad som ska hända i en stad kring AI i framtiden tar fram och nyttjar beslutsunderlag kan detta gap skapa felaktiga förväntningar och i värsta fall leda till felaktiga beslut. Förhoppningen är att belysa och bidra till att förbättra den här situationen.

Bloggserien görs inom ramen för Viable Cities av AI-professorerna Hedvig Kjellström och Magnus Boman (båda KTH) och kommunikatören Marcus Törncrantz. Ta gärna kontakt med hedvig@kth.se, mab@kth.se, eller marcustorn@gmail.com. Tack för att du läser!