Covid-19 and the role of experts: Insights for sustainability transformations
(Text in Swedish below)
“Flatten the curve”, the experts tell us. So, we wash our hands, stay at home if we can, and keep distance to our dear elders. We have changed our everyday practices overnight and transformed Swedish society (at least for a little while). And all because the experts told us to. Clearly, covid-19 can teach us something about sustainability transformations. But what is it? That we ought to do what the experts tell us? Yes, sometimes. But accepting expert authority is not the same as a blind belief in authoritarian experts.
The legitimacy of expertise has become a central theme in our research project “Greening Urban Lifestyles through Nudging and Participation”. The project is looking into two governance strategies that are in traction within sustainability policy: nudging and participation. These are two very different “soft” governance strategies, as opposed to “hard” strategies such as laws and taxes. Nudging is about making changes in physical or virtual environments to “make it easy to do the right thing”, perhaps without people even noticing it. Nudging is for example to serve food at smaller plates to encourage smaller food portions, or place bike stands close to entrances to encourage biking. In contrast, participation is when people come together to purposefully and collectively change their thinking and practices. Arguably, both strategies can carry problematic ideas about the role of expertise in transformation.
To simplify things a bit: in nudging the idea is that experts are to work in the backstage of policy making to design environments that encourage people to do the right thing; to act according to expert definitions of sustainable behaviour. While in participation, expert authority is largely undesirable, based on the idea that expertise is not objective, but political. Therefore, experts ought not define problems and solutions for us. That is a task that those affected should take on instead. The covid-19 crisis can help us understand that both conceptions of expertise are problematic in social change processes.
On the one hand, the framing of expertise in nudging, as a structuring but silent power behind the scenes, falls short in the covid-19 crisis. We are evidently not inclined to accept that the experts in disease control and public health merely operate backstage to design environments that will encourage us to “flatten the curve”. Instead we want them to also be on-stage, for example in the daily press conferences, to explain why we should try to stay at home, wash our hands and not meet our loved ones and we want to know what happens behind the scenes. Else it is unlikely that we would accept to voluntarily “surrender” our judgement to the experts. For if the experts do not participate in the debate to explain and open themselves for scrutiny, chances are that citizens find the expert recommendations illegitimate and resist them.
On the other hand, the framing of outside expertise in participation, as inherently illegitimate, also causes problems in the time of covid-19. Even if many of us certainly like the idea that we need to come together to deal with the wickedness of the virus, we also acknowledge that we will need expert inputs to pull this off, because the societal choices we stand before are difficult to make sense of. When can we travel again? When and how should we reopen the economy? When can kids meet their grandparents? To make sense of such questions we cannot do away with expert knowledge. Instead, we listen extra carefully to those who have spent their lives learning about public health and disease control.
If the ideas in nudging and participation do not capture the role that expertise plays in the radical change process we are in right now, how can we then rethink the role of experts in sustainability transformation? In our project we turn to recent thinking in deliberative democracy to explore this question. Here it is argued that an “epistemic” division of labour is inevitable and necessary in democracies. This means that subject positions such as “citizen” and “expert” have different functions in the management and transformation of modern society. Yes, to be a citizen is to actively participate in the making of democracy, but no, that is not all there is to citizenship in complex democracies. In certain situations, we must temporarily bracket our own judgement and accept the judgement of experts. This is not the blind belief demanded in authoritarian systems, but instead a critical and conditioned acceptance. And, being an expert is not a carte blanche to unquestioned authority, but a position which comes with power and presupposes responsibility exercised through open debate.
To practice expertise and citizenship is difficult; the media offers plenty of examples of expertise challenged. If we pay close attention to how experts and citizens act in this time of crisis, we get lots of opportunity to learn how to better tell the difference between authoritarian experts and expert authority.
Covid-19 och experternas roll: Insikter för hållbar omställning
”Platta ut kurvan”, säger experterna till oss. Så vi tvättar händerna, stannar hemma om vi kan och håller distans till våra äldre. Vi har ändrat våra vardagsrutiner över natten och ställt om det svenska samhället (åtminstone ett tag) bara för att experterna sa till oss. Helt klart kan vi lära oss något om omställningsarbete av corona-krisen. Men vad? Att vi bör göra som experterna säger? Ja, ibland. Men att acceptera expertauktoritet är inte samma sak som att blint lita på auktoritära experter.
Experternas legitimitet är ett centralt tema i vårt forskningsprojekt ”Hållbara urbana livsstilar genom nudging och medborgardeltagande”. I projektet undersöker vi två populära strategier i omställningsarbete: ”nudging” och medborgardeltagande. Det är två väldigt olika ”mjuka” strategier, som står i motsats till ”hårdare” åtgärder såsom lagstiftning och skatter. Nudging handlar om att göra förändringar i fysiska eller virtuella miljöer för att göra det ”lätt att göra rätt”, kanske till om med utan att människor märker att de ändrar sitt beteende. Nudging kan till exempel vara att servera maten på mindre tallrikar för att uppmuntra folk att ta mindre portioner eller att placera cykelställ nära ingångar för att uppmuntra till cykling. Medan medborgardeltagande handlar om att människor tillsammans medvetet ändrar sitt tänkande och sitt beteende i hållbar riktning. Vi anser att båda strategierna för med sig problematiska idéer om experternas roll i samhällsomställningen.
Lite förenklat: i nudging är idén att experterna jobbar ”backstage” inom policy med att designa miljöer som uppmuntrar folk att göra det som är rätt; att agera i enlighet med expertdefinitioner av hållbart beteende. I medborgardeltagande är istället expertauktoritet icke-önskvärd eftersom expertis ses som politisk — värdeladdad — snarare än objektiv. Således bör experter inte definiera problem och lösningar åt oss. Det är en uppgift som de som berörs av problemet bör ta sig an tillsammans. Corona-krisen kan hjälpa oss att se att båda idéerna om expertis är problematiska i omställningssarbetet.
Å ena sidan, så räcker det inte att se expertis som en tyst strukturerande kraft bakom den politiska scenen, såsom nudging antyder. I coronatider är vi uppenbarligen inte beredda att acceptera att smittskyddsexperter, epidemiologer och folkhälsovetare befinner sig bakom scenen och designar miljöer som ska få oss att ”platta ut kurvan”. Istället vill vi att dom är på scenen — till exempel under de dagliga presskonferenserna — för att förklara varför vi behöver stanna hemma, tvätta händerna och inte träffa våra äldre släktingar. Och vi vill också veta vad som händer bakom scenen. Annars så skulle vi sannolikt inte acceptera att ställa vårt eget omdöme på vänt och följa experternas omdöme. För om experterna inte deltar i debatten, genom att förklara och vara öppna för kritik, är det troligt att medborgarna anser att rekommendationerna är illegitima och därmed inte värda att följa.
Å andra sidan, orsakar synen på expertis som per definition illegitim andra problem i coronans tidevarv. Även om många av oss tycker om idén med medborgardeltagande, att vi tillsammans behöver hantera corona, så inser vi att vi också behöver expertkunskaper om vi ska klara krisen. För de val vi står inför är svåra. När kan vi resa igen? När och hur ska vi öppna upp ekonomin igen? När kan barnen träffa sina mor- och farföräldrar? För att besvara sådana frågor kan vi inte klara oss utan expertkunskap. Istället lyssnar vi extra noga på dem som har spenderat sina liv med att lära sig om folkhälsa, smittspridning och epidemiologi.
Det verkar alltså som om idéerna i nudging och medborgardeltagande inte räcker till för att förstå den roll som experter spelar i den radikala omställningsprocess vi är inne i just nu. Hur kan vi då omvärdera experternas roll i omställningen mot ett hållbart samhälle? I vårt projekt testar vi om nya idéer inom demokratiteori kan vara användbara. Argumentet är då att en ”epistemisk” ansvarsfördelning är nödvändig inom demokratier. Det betyder att sociala positioner såsom ”experter” och ”medborgare” har olika funktioner i omställningen av moderna samhällen. Ja absolut: att vara medborgare är att delta aktivt i att göra demokrati. Men nej: det är inte allt som medborgarskap i komplexa demokratier innebär. I vissa situationer behöver vi som medborgare tillfälligt ställa vårt eget omdöme på vänt och lita på experternas omdöme. Det är inte det samma som den blinda tron som autoritära system kräver, utan ett kritiskt och villkorat accepterande av gränserna för vårt eget vetande. Samtidigt innebär inte expertis ett ”carte blanche” till obestridlig auktoritet, utan en position som innebär makt och förutsätter ansvar praktiserat i öppen diskussion.
Att åstadkomma en sådan balans är svårt; i coronatiden ser vi dagligen hur expertis ifrågasätts. Om vi fäster uppmärksamhet på hur experter och medborgare agerar i dessa kristider kan vi kanske bli bättre på att se skillnaden mellan auktoritära experter och expertauktoritet.
Det här inlägget har författats av forskarna Martin Westin och Sofie Joosse inom ramen för arbetet projektet ”Hållbara urbana livsstilar genom nudging och medborgardeltagande”. Projektet finansieras inom det strategiska innovationsprogrammet Viable Cities. Tack för att du läser!
