I vilken sorts skog möter Rödluvan vargen, egentligen?
Om vikten av att anknyta till platsens unika identitet när man berättar om hur framtiden ska se ut
Berättelsen bakom berättelsen. Inom ramen för innovationsprogrammet Viable Cities utforskar vi nya sätt att få medborgare i städer att bli engagerade nog för att vilja minska sin egen påverkan på klimatet. Genom att kombinera beteendeforskning och skönlitterära berättartekniker utvecklar vi en modell för engagerande storytelling där den första versionen ska vara färdig innan årets slut. Med jämna mellanrum kommer jag att skriva om mina reflektioner kring storytelling som verktyg, utifrån det vi gör, möten vi har och idéer från människor och projekt vi inspireras av. Följ Viable Cities eller mig här på Medium för att inte missa kommande reflektioner.
Det var en gång en saga där alla händelser utspelade sig på platser som var noga angivna, men slarvigt beskrivna, som så ofta i sagornas värld. I bröderna Grimms version av Rödluvan är det i den stora skogen hon möter vargen. Hon är då på väg till mormor, vars hus står under tre stora ekträd längre in i skogen. En mer exakt platsbeskrivning än så ger inte bröderna Grimm oss, de beskriver inte mormors hus närmare och vi får aldrig veta hur skogen ser ut, eller vad den heter.
Det är förstås helt medvetet, och ett skickligt berättargrepp. När beskrivningar är generella gör vi oss en egen bild av dessa platser utifrån våra egna erfarenheter. Alla har en bild av en skog, ett hus i en skog och en mormor i minnet och dessa bilder använder hjärnan för att göra historien om Rödluvan och vargen verklig. I vilken skog utspelar sig din version av sagan?
Även Grimm-bröderna gör det uppenbarligen, genom att beskriva att mormors hus står under tre ekar. Det är den sorts träd kan man finna i tyska lövskogar, inte minst i de skogar bröderna mindes från sin barndom, några mil utanför dagens Frankfurt. Bodde månne deras mormor i ett hus omgivet av sådana träd? När sagan berättades i andra delar av Europa där ekar inte var lika vanliga hade de ersatts av andra träd. I de regioner där barrskog dominerade fanns mormors hus i en glänta i (gran)skogen.
Uppvärmningen av atmosfären är orsakad av människor, men berättelsen om vilka effekter de får drar inte nytta av hjärnans bildminne. Isbjörnar på smältande isflak är visserligen en väldigt grafisk bild (och illustreras ofta så), men eftersom så få av oss upplevt den situationen är det svårt att relatera till det. Bilden förblir en bild.
Ett annat sätt att illustrera klimatförändringarna att visa upp grafer där något pekar uppåt på ett hotfullt vis, eller sjunker på ett oroväckande snabbt sätt. Eller så presenteras bara fakta: havsnivåerna kan höjas med mellan en och två meter till år 2200 om världens stora isar smälter. Men även detta är svårt att relatera till.
Men om jag ber dig att minnas en brygga i en hamn som antingen betyder mycket för dig, och sedan ber dig tänka hur den platsen skulle se ut om vattnet ökade med en eller två meter där, då händer något. Klimatförändringarna blir verkligare eftersom du förankrat dem till en plats du känner väl.
Det är inte så konstigt. Vi formas som människor av de platser vi vuxit upp på och som vi har starka minnen av. Vi tar intryck av de berättelser som vi hört om hur dessa platser format de som bor där. Allt detta använder vi som referenser för att förstå oss själva, förstå andra och nya platser vi besöker.
En av anledningarna till att jag berättar allt detta är att jag intresserat mig för hur referenser till specifika platser, och den mentalitet som finns där, kan användas för att öka engagemanget för de nödvändiga klimatförändringarna vi invånare måste göra för att nå de mål som satts upp.
I våras blev jag tillfrågad av den skotska regeringen om jag, tillsammans med en grupp internationella experter, ville komma med synpunkter som skulle bidra till att Skottlands sätt att prata om klimatförändringar blev mer effektivt. Eftersom landets klimatmål tillhör de mest aggressiva i världen inser man att det kommer att kräva att samhället som helhet omfamnar de stora förändringar som behövs.
I det utkast till regeringens strategi som jag fick ta del av imponerades jag av ambitionen, men invände att beskrivningarna var för generella. Vill man få befolkningen att förstå att klimatförändringarna är viktiga ska man inte tala om att det får positiva effekter för mänskligheten, utan peka på hur det gynnar just skottarna. Argumenten kan vara desamma, men i det senare fallet kommer det upplevas både mer konkret och mer relevant.
På samma sätt menade jag att det kommer uppfattas annorlunda om deras gröna omställning skapar “46 000 arbetstillfällen”, eller om det skapar “46 000 skotska jobb”. Skillnaden? Anknytning till platsen.
På 1980-talet hade delstaten Texas problem med nedskräpning längs motorvägarna. Man hade identifierat att män i åldern 18–35 orsakade det mesta av skräpet och det kostade stora summor att städa upp. De verkade anse att det var deras rätt att kasta ut skräp genom bilfönstret och man hade misslyckats med att få dem att ändra beteende.
Genom att anknyta till den utbredda lokalpatriotismen samtidigt som man beskrev det oönskade beteendet lyckades kampanjen “Don’t mess with Texas” minska nedskräpningen med 72 procent på tre år! En enkel slogan knöt beteendet till platsen och fick den att bli relevant.
I Umeå är älven och skogen återkommande element i berättelser om bygden och stadens utveckling. Vill man få människor att byta till förnyelsebar el kan det därmed vara effektivare att tala om att energin kommer från älven, än att den är grön. En plats trumfar alltid ett koncept, vilket sannolikt är förklaringen till att sagor så sällan använder sig av koncept.
Genom att knyta den önskade förändringen till platsen, till de delade erfarenheter som finns där och till invånarnas uppfattning om sig själva upplevs budskapet alltså som både mer konkret, relevant och viktigt.
Göteborg har alltid varit en föregångare i att ställa om sin industri till nya förutsättningar, gång på gång. I utformningen av stadens klimatkontrakt berättade projektledare Carl Mossfeldt för mig att han tagit hänsyn till den stolthet som finns över denna anpassningsförmåga. De talar därför om en “grön industriomvandling” i just Göteborg snarare än vikten av klimatomställning i allmänhet.
Genom ett begåvat val av narrativ har han sett till att frågan både kommer att betraktas som relevant att diskutera i politiska kretsar eftersom den anknyter till historien, men också till framtiden och överlevnad. Det gör också att de partier som inte vanligtvis talar om klimatfrågan kan diskutera den utan att den blir politiserad.
I ett pilotprojekt i Malmö testar vi en ny metodik för att engagera medborgare för klimatomställning genom relevanta berättelser. Målet är att visa vi att det är möjligt att leva morgondagens goda liv inom planetära gränser, redan idag. I manus finns händelser med det uttryckliga syftet att förankra berättelsen i gemensamma lokala referenser. De flesta Malmöbor kan relatera till att en cykel blir stulen, och därför är det också med i en av våra berättelser.
På så vis ser vi till att berättelserna om morgondagens beteenden känns som en trovärdig saga, istället för en fantasi undan verklighetsförankring.
Hade Rödluvan utspelat sig i Malmö hade scenen där hon möter vargen fått förläggas på en annan plats än i en stor skog, då det är ont om stora skogar i trakten. Och mormors hus hade vi placerat under tre bokar, snarare än under tre ekar. Ty även sagor måste innehålla referenser som man kan relatera till lokalt för att de ska bli trovärdiga.
Digitala tvillingar ett sätt att konkretisera det abstrakta
Vi ser att stadens utmaningar ständigt ökar, i takt med klimatförändring, segregation och samhällets komplexitet i stort. Vi behöver därför bättre metoder för att beskriva, förstå, planera och styra staden. En sådan metod är en digital tvilling.
Lagom till Göteborgs 400-årsjubileum byggs staden upp på nytt, men i virtuell form där mängder av data visualiseras och animeras på ett sätt som gör staden nästan lika levande som sitt fysiska syskon. Genom en digital tvilling blir det möjligt att studera staden ur tre perspektiv. Man kan förstå hur den befintliga staden ser ut och fungerar idag. Man kan styra funktioner i staden utifrån det som händer just nu i realtid. Och man kan förutse och planera en simulerad framtida funktion eller händelse i staden. Det är framförallt det senare som intresserar mig.
Under vår konferens Transition Lab 4 visade Eric Jeansson, geodatastrateg på stadsbyggnadskontoret, vad det innebär i praktiken.
Saker som gjort mig klokare
- Sagan om rödluvan är en saga i mängder av versioner. Smithsonian har identifierat 58 versioner, många flera tusen år äldre än bröderna Grimms version. Ett par forskare vid Radboud-universitetet menar att de kunnat spåra över 400 versioner.
- Statsbiblioteket i Toronto har många olika versioner av sagan i sina samlingar. Här är en rolig genomgång och jämförelse.
- Hur olika konstnärer tolkat Rödluvan de senaste hundra åren säger mer om dem, deras idéer och deras tid än om sagan. Antagligen skulle man kunna göra en liknande jämförelse med hur “morgondagens stad” visualiserats vid olika tidpunkter i historien.
Tidigare om storytelling som verktyg i klimatomställningen:
Vad städer kan lära sig av biltillverkare
Viable Cities är ett strategiskt innovationsprogram med uppdraget är att snabba på omställningen till klimatneutrala och hållbara städer till 2030, med digitalisering och medborgarengagemang som möjliggörare. Programmet får stöd i en gemensam satsning av Vinnova, Energimyndigheten och Formas.
