Deklarationen

En beskrivning av livet i klimatneutrala städer, där ett gott liv för alla är möjligt inom planetens gränser

Click here to read in English.

En introduktion till deklarationen.
Inom Viable Cities har vi upplevt ett starkt behov av att ta fram en text som kan skapa gemensam förståelse och rama in det arbete som vi tillsammans gör inom programmet för att uppnå vår gemensamma mission: klimatneutrala städer med ett gott liv för alla inom planetära gränser. Sättet deklarationen är utformad på syftar till att skapa en känslomässig förståelse hos läsaren, inte bara en intellektuell förståelse av vad vi står inför. Målet är att att engagera så många som möjligt i det arbete som måste göras.

Det här är inte en deklaration som man ska skriva under på, fysiskt, utan ambitionen är att så många som möjligt som läser den ska känna att “det där kan jag skriva under på”.

Deklarationen beskriver både var vi befinner oss idag och vart vi måste ta oss för att lösa klimatkrisen. Det ska ses som ett verktyg som alla som vill verka för hållbara och klimatneutrala städer och kommuner kan använda sig av i sin helhet eller genom att välja ut delar som beskriver den nödvändiga omställningen som måste ske och det personliga ansvaret som var och en av oss måste ta, oavsett vad vi gör. Texten kommer att uppdateras årligen i en samskapande process allt eftersom vårt arbete går framåt och omvärlden förändras.

Det är ett dokument som vem som helst ska kunna ta till sig, med ett folkligt språk alla kan relatera till och förstå, oavsett om man är politiker, polis eller pensionsförvaltare. Det är också ett folkligt dokument i det att deklarationen är resultatet av många människors diskussioner om var vi är idag, vad som måste göras och vad som är viktigast.

Deklarationen är medvetet fri från detaljer om vad som ska ske, men beskriver målet och varför det är viktigt att det sker just nu. Den ska ses som en introduktion till vårt gemensamma arbete och kan användas som ett förord till lokalt arbete i en stad eller en kommun, eller en bakgrund till den kraftsamling för omställning vi aldrig sett maken till men som nu måste ske.

Det vardagliga språket gör den lättillgänglig för alla, samtidigt som dokumentet innehåller länkar till vetenskapliga och trovärdiga källor, för att visa att det vi beskriver har faktagrund och dels till längre resonemang vi önskar ha när det gäller olika aspekter av texten.

Foto: Alexander Schimmeck / Unsplash.

En deklaration av vårt mål

De kommande tio åren ska vi åstadkomma något som ingen trodde var möjligt för bara tio år sedan. Tillsammans ska vi — kvinnor och män, unga och gamla, företagare och forskare, politiker och offentliganställda, ideellt engagerade och allmänt nyfikna — förändra våra samhällen till att bli klimatneutrala. Vi behöver ställa om vårt sätt att producera, konsumera, investera och leva så att vi för första gången i modern tid inte lever över våra tillgångar längre. Det kommer kräva ansträngningar av oss alla på jobbet och privat.

Glädjande nog har många av oss har redan börja förändra sitt sätt att leva. Men ärligt talat måste bli ännu fler som gör det och förändringarna måste bli mer omfattande och gå mycket snabbare. I åratal har nämligen varenda en av oss använt jordens resurser som om de aldrig skulle ta slut. Det kommande decenniet är vi tvungna att lära oss leva inom gränserna för vad planeten kan klara av.

Målet är både tydligt och otydligt på samma gång: att öka vår livskvalitet genom att sänka våra utsläpp av skadliga växthusgaser och bli klimatneutrala. Vad som är livskvalitet för den ena är det inte för den andra. För någon är det att kroppen är aktiv, för andra att hjärnan är stimulerad. Sunt förnuft säger oss dock att det goda livet inte är en effekt av stor konsumtion, utan av stor eftertanke.

För att sänka utsläppen spelar de små valen i vardagen roll. Och det gäller alla, oavsett var man är född eller var man bor, hur gammal man är eller hur ung man känner sig, vad man ber om eller vem man ber till, vem man älskar och vad man gillar. Däremot gör våra olika förutsättningar att vi drabbas helt olika, orättvist nog. Och därför har också de av oss individer, organisationer och städer som släpper ut mer också ett större ansvar för det gemensamma målet: att öka den gemensamma livskvaliteten i samhället genom att minimera vår del av utsläppen.

“Viable” betyder livskraftig. Sanningen är att vår planet är mer livskraftig än vad vi människor är. Jordklotet klarar av att livsförutsättningarna förändras men människan och våra samhällen gör det inte. Enda sättet att göra våra städer livskraftiga är att ställa om och skapa ett samhälle där vi lever inom planetens gränser.

Så frågan är hur vi kan hinna det på bara ett decennium? Hur behöver vi göra för att våra städer ska kunna vara livskraftiga redan 2030? Trots att vi inte vet exakt hur det ska gå till måste vi tillsammans göra allt vi kan för att se till att det sker. När John F. Kennedy sa att man skulle föra en människa till månen och tillbaka innan decenniets slut hade han ingen aning om hur det skulle ske. När missionen fullföljdes blev det ett av de mest kända bevisen för vad vi människor kan göra när vi gör det tillsammans.

“Viable” ska också tolkas som “vi” + “able”, alltså en svengelsk påminnelse om förmågan som detta “vi” kan ha. När vi låter hjälpsamma handlingar sprida sig som en pandemi, när vi frågar andra vad de drömmer om och hur vi kan forma staden för att bidra till det, eller när vi anstränger oss för att skapa meningsfulla jobb — då kan vi öka livskvaliteten för alla!

Allt hänger ihop

Den ovanligt varma sommaren. Den ovanligt korta vintern. De ovanligt omfattande skogsbränderna. De här ovanliga händelserna är effekter av helt vanliga vardagshandlingar. Vad vi äter, hur vi köper, var vi reser. För att förändra dessa vanor krävs inte bara att vi ändrar oss som individer — klimatkrisen är ett symptom på ett större problem och för att adressera det behöver vi förändra våra samhällssystem och våra ekonomiska system. Vår vardag och våra beteenden styrs av hur vi byggt våra hus och våra städer, hur vår fysiska och digitala infrastruktur är skapad, av affärsmodeller och tankesätt, av lagar och regler. Det är svårt att överge bilen om man bor där det inte finns kollektivtrafik. Det är svårt att starta lokal tillverkning om inte förutsättningarna finns.

Hur vi som samhälle reagerat på coronaviruset gör det tydligt hur sammankopplat allt är och hur sårbart det kan vara. Det ger också många av oss en möjlighet att uppleva fördelarna med digital sammankoppling på ett sätt som kan öka vår livskvalitet samtidigt som utsläppen minskar. En stor lärdomen av krisen är att den visade hur snabbt vi som samhälle kan förändra vårt beteende när vi tycker något är viktigt. En annan lärdom är att komplexa problem inte har någon universallösning. Det är därför vi måste ta helhetsgrepp och omfamna komplexiteten. I osäkerhet om framtiden behöver vi ta reda på vad som verkligen fungerar för att ställa om våra städer och stegvis testa och skala upp.

Göra är viktigare än att prata

Vi kan prata och tänka hur mycket som helst, men det bara omställning i praktiken som kan nå verkliga effekter. Varma ord om vikten av innovation bidrar bara till att växthuseffekten blir större om vi inte gör verklighet av dem.

En tydlig mission hjälper oss att fokusera på det viktiga. I det läge vi befinner oss är det bättre att vara modig och göra ett tillräckligt genomtänkt försök i liten skala än att fega i väntan på en storskalig lösning. Den tråkigaste idén kan vara den mest effektiva, men den effektivaste idén kan tråkigt nog också visa sig inte fungera. Det vet vi inte förrän någon provat. Ju snabbare vi lär oss vad som funkar i det lilla, ju tidigare vet vi vilka lösningar vi ska skala upp och införa på fler ställen.

Vi vet inte vem som kommer på de idéer som visar sig funka bäst men vi vet att det kan vara vem som helst av oss. Därför är det viktigt att alla blir lyssnade på, att alla idéer får höras oavsett vem som säger dem. Ansvaret vilar tungt på de av oss som brukar höras för att låta andra göra sina röster hörda nu.

Här har de av oss som arbetar i kommunala organisationer ett extra ansvar för att leta upp, kopiera och sprida idéer som visat sig funka lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Det som löser ett problem kan lika gärna ha hittats på i Båstad som i Bryssel. Även om vi i Sverige ofta är förebilder för många andra i vår strävan efter högre livskvalitet genom minskad klimatpåverkan, är vi knappast bäst på allt.

Men omställningen är inte kommunens ansvar, utan samhällets ansvar, det vill säga allas ansvar. Kommunen har inte mandat att förbjuda var och en av oss att flyga till Thailand närhelst vi önskar, trots att utsläppen från resan försämrar livskvaliteten för alla andra. Det finns många sådana mandatmässiga mellanrum som kommunen inte har någon rådighet över och enkla lösningar finns inte. Men vem har sagt att omställningen skulle vara enkel? Likväl måste vi ta oss framåt som samhälle, alla tillsammans.

Hand i hand mot framtiden

Som stigfinnare måste vi ta de som kommer efter oss i handen. Därför måste vi förklara vad målet innebär (högre livskvalitet för alla), inte bara hur vi vet att vi är framme (lägre klimatpåverkan). Ett enkelt språk och vardagliga beskrivningar av vad en högre livskvalitet innebär är avgörande för att alla ska känna att främmande inte behöver vara skrämmande. Det kan vara en tröst att höra att vi kommer kunna unna oss en god saftig burgare även i framtiden, precis som nu, även om den inte är gjord av djur.

Hur vi berättar något spelar också roll. Ett byråkratiskt språk talar till ingen särskild. Formuleringar med invecklade ord vänder sig inåt, till några få. Akademiska beskrivningar är sällan gångbara för att nå många. Många meningar utan frågetecken stänger ute möjligheten att få ta del av motsatta tankar, goda invändningar och kloka förslag till förbättringar. Att uttrycka sig inkluderande räcker därför inte — icke-exkluderande är målet. Alla ska med.

Det ännu obekanta måste beskrivas med bekanta liknelser och förklaringar. De ska byggas på fakta, men känslan av höjd livskvalitet måste förmedlas tydligt. När vi krånglar till beskrivningarna ger vi oss själva mer arbete i onödan eftersom det som vi inte kan förklara enkelt inte heller sprids vidare lika lätt av andra. Då tappar vi greppet om varandras händer och några kommer hamna på efterkälken.

Målet är gemensamt men vägarna dit olika

Ingen har möjlighet att lösa sitt samhälles utmaningar på egen hand, inte pengar nog att utveckla alla nya idéer själv och inte kraft att tackla alla problem på samma gång. Alla kan inte göra allt, men alla måste göra något.

Var och en av oss, individer och organisationer, måste kraftsamla runt de problem vi är bäst lämpade att lösa och lita på att andra experter gör sitt bästa för att lösa de problem där vi inte kan bidra. Men knappa resurser måste vi försäkra oss om att vi skiljer på orsak och verkan. Arbetar vi med det verkliga problemet eller försöker vi bara mildra effekterna av det?

Endast dumhet tillåter individuella egon stå i vägen för det gemensammas bästa. Brist på solidaritet är också brist på fantasi. När vi kraftsamlar för samhällets framtid måste de med ömma tår flytta på fötterna. Kraftsamla, bara själva ordet betyder styrka. Att stolt kopiera andras lyckade lösningar och bli stolt när andra vill kopiera våra ansträngningar — ja, det är två sätt att göra det mesta möjliga med minsta möjliga resurser.

Trots att vi går mot samma mål kommer vi välja olika vägar eftersom vi befinner oss på olika platser. De globala målen för hållbar utveckling är en gemensam kompass. Vår nyfikenhet, vår entusiasm och vårt tålamod är vår förnyelsebara energi. Men de lösningar som funkar på ett ställe kan vara en katastrof i andra sammanhang. En del av oss kommer tvingas överbrygga raviner av okunskap medan andra kommer att möta motstånd mot förändringar som är hårt som granit.

Därför är det viktigt att vi vinkar åt varandra då och då, från våra olika stigar och att vi ger varandra en hjälpande hand när vägarna korsas på vår gemensamma vandring.

Tillsammans ska vi påminna oss själva om att vår mission är att åstadkomma något på tio år som ingen trodde var möjligt för bara tio år sedan. Men även att det är möjligt - tillsammans!