Nudging or participation for the sustainable every day — whose knowledge counts?
(Nudging eller medborgardeltagande för att förändra livsstilar — vems kunskap räknas? På svenska nedan)
While technological fixes dominate the sustainability agenda, the radical change that is needed also requires a fundamental remake of our society, including everyday practices. Nudging and participation are two popular strategies for changing people’s everyday practices. We analyse these strategies in a Viable Cities project. Instead of the common question what works? we ask: whose knowledge counts?
Authors: Martin Westin & Sofie Joosse, researchers in Environmental Communication at SLU.
Nudging and participation are two different strategies for changing people’s everyday practices. In nudging, behavioural science experts work in the backstage of policymaking to design social and physical environments that encourage people to do the ‘right thing’; to act according to expert definitions of sustainable behaviour. Nudging is to serve food at smaller plates to encourage people to eat less, or place bike stands close to entrances to encourage biking.
In participation, people are instead invited to collectively talk through and act on sustainability challenges in their neighbourhood. In participation, it is assumed that people are capable experts in their everyday life and can get together and ignite change. Participation can be to provide opportunities for community gardening, to engage citizens in public deliberation or invite them to do municipal budgets.
The most common question in discussions on sustainability is what works? In our analysis of nudging and participation, we instead ask: whose knowledge counts? Filled with a sense of urgency, it is tempting to skip this question. But, sustainability is not only about just implementing change, it is also about the long-term handling of wicked problems; i.e. dealing with problems that are contested and ever-changing. The question of whose knowledge counts then becomes central in the design of sustainability strategies.
To understand whose knowledge counts, we analysed nudging and participation handbooks from Swedish authorities, the UN and the OECD. We identified the core ideas about authority, legitimacy and knowledge in the two strategies. Here’s what we found.
In nudging it is the experts’ knowledge that counts. This strategy reinstalls the expert authority, that was so heavily critiqued from the 60s onwards, by inviting behavioural science professionals to the backstage of governance: let these experts design effective, and almost invisible, interventions that will change citizens’ unsustainable behaviour without them noticing. The attraction of nudging is in how it, in a systematic and straightforward fashion, translates scientific insights into strategies for changing people’s everyday practices. Even so, the obvious risk is that placing nudging experts as a, somewhat hidden, authority backstage might widen the gap between the experts inside and the ordinary people outside of policymaking. A widened gap would be problematic in many ways, not least since experts with general nudging insights cannot possess all relevant knowledge about the local settings where people lead their everyday life.
In participation, it is instead the citizens’ knowledge that counts. Participation handbooks suggest that planners invite citizens into public deliberation and thereby activate their measured judgements and their involvement in their local neighbourhood. The assumption is that citizens who take part in meaningful deliberation will learn about democracy and regain trust in the democratic system; including increased understanding of and respect for other governance actors’ roles, such as professional experts in different fields. The risks here are participation fatigue and a reinforcement of the dangerous idea that we might rely entirely on local knowledge and do away with professional expertise altogether.
Whose knowledge counts? In our study, we found how nudging and participation place citizens, policymakers and experts in radically different positions to influence sustainability transformations. Why is this an important finding? When we view sustainability as a wicked problem to be handled, it is central to know who gets to have a say and gets listened to, and who is out and why. In the range of governance strategies, voluntary strategies such as nudging and participation (i.e. citizens can choose to follow the nudge, or participate) may seem less relevant in this discussion. Indeed, aren’t they less value-laden and political than laws or taxes? No, like any strategy, they are based on explicit and implicit assumptions about sustainability, responsibility, change and who should have a say. It is important to put the spotlight on these assumptions. With this blog post, we hope to have contributed to shedding such light.
Nudging eller medborgardeltagande för att förändra livsstilar — vems kunskap räknas?
I debatten om hållbar omställning dominerar tekniska lösningar, men det krävs även radikala sociala förändringar: såsom ändrade livsstilar. Nudging och medborgardeltagande är två populära strategier för att ändra de val människor gör i sin vardag. Vi analyserar dessa strategier i ett Viable Cities-projekt. Istället för den vanliga frågan vad fungerar? ställer vi frågan vems kunskap räknas?
Skribenter: Martin Westin och Sofie Joosse, forskare i Miljökommunikation vid SLU.
Nudging och medborgardeltagande är två olika strategier för att ändra människors vardagspraktik. I nudging arbetar beteendevetenskapliga experter bakom samhällsplaneringens kulisser för att designa sociala och fysiska miljöer som uppmuntrar människor att göra ”rätt” val: att agera enligt expertdefinitioner av vad som är hållbart beteende. ”Det ska vara lätt att göra rätt!” Nudging är att servera maten på mindre tallrikar för att uppmuntra människor att äta mindre eller att placera cykelställ nära ingången till bostadshuset för att uppmuntra till cykling.
I medborgardeltagande inbjuds människor istället till att prata igenom hållbarhetsfrågor och/eller agera tillsammans för att göra sitt närområde mer hållbart. I medborgardeltagande antas människor vara experter på sin vardagspraktik och sitt närområde och kapabla att åstadkomma medveten hållbar omställning. Medborgardeltagande kan vara att erbjuda möjligheter till stadsodling, att engagera medborgare i dialoger om stadens utformning eller att bjuda in dem till att delta i kommunal budgetering.
Den vanligaste frågan i diskussionen om hållbar omställning är Vad fungerar? I vår analys av nudging och medborgardeltagande frågar vi istället Vems kunskap räknas? Med tanke på att omställningsarbetet brådskar är det frestande att lämna den frågan därhän. Men hållbarhet handlar inte bara om att snabbt besluta om förändringar, utan även om att långsiktigt hantera stökiga problem (wicked problems): problem som är omstridda och föränderliga. Därför blir frågan om vems kunskap räknas central i utformningen av omställningsstrategier.
För att förstå vems kunskap som räknas analyserade vi handböcker för nudging och medborgardeltagande utgivna av svenska myndigheter, FN och OECD. Vi identifierade grundidéerna om auktoritet, legitimitet och kunskap i de två strategierna. Det här är vad vi kom fram till.
I nudging är det experters kunskaper som räknas. Den här strategin återställer den expertauktoritet, som har varit så kritiserad sedan 1960-talet, genom att bjuda in beteendevetenskapliga experter bakom samhällsplaneringens kulisser. Låt dessa experter designa effektiva, och nästan osynliga, interventioner som ändrar medborgares ohållbara beteende utan att de märker det. Nudging är populärt eftersom det på ett systematiskt och lättfattligt vis översätter vetenskapliga insikter till strategier för att förändra människors vardagsval. Men om nudgingexperter placeras bakom samhällsplaneringens kulisser, som en dold auktoritet, kan glappet mellan experter inom samhällsplanering och medborgare utanför öka. Ett ökat glapp skulle vara problematiskt på många sätt, inte minst eftersom experter med generella kunskaper om nudging inte kan inneha all nödvändig kunskap om de platser där människor lever sina vardagsliv.
I medborgardeltagande är det istället medborgarnas (i ordets breda bemärkelse) kunskaper som räknas. Handböcker i medborgardeltagande förespråkar att människor bjuds in till dialoger där de får förutsättningar att gemensamt förstå hållbarhetsutmaningar och att engagera sig i utveckling av sina närmiljöer. Idén är att människor som deltar i meningsfulla förändringsprocesser lär sig om demokrati och återfår sitt förtroende för det demokratiska systemet; inklusive förtroendet för andra aktörers roller i omställningsarbetet, såsom professionella experter inom olika fält. Risken med deltagande är att dialogtrötthet infinner sig eller att den tilltagande skepticismen mot professionella kunskaper ökar och därmed hindrar omställningsarbetet.
Vems kunskap räknas? I vår studie kom vi fram till att nudging och medborgardeltagande placerar medborgare, beslutsfattare och experter i helt olika roller när det gäller inflytande över omställningen mot hållbar utveckling. Varför spelar våra resultat någon roll? När vi ser hållbarhet som ett stökigt omstritt problem (wicked problem) blir det centralt att veta vilka som har något att säga till om, vilka som blir lyssnade på, och vilka som stängs ute och varför.
Det kan tyckas att frivilliga strategier, som nudging och medborgardeltagande, är mindre relevanta i diskussionen om vems kunskap som räknas: människor får ju välja själv om de ska följa en nudge eller om de ska delta. Men vi menar att dessa strategier är minst lika värdeladdade och politiska som tvingande styrmedel till exempel lagar och skatter. Precis som alla styrstrategier så är nudging och medborgardeltagande baserade på uttalade och outtalade antaganden om hållbarhet, ansvar, förändring och vem som ska ha något att säga till om. Det är viktigt att rikta strålkastarljuset mot sådana antaganden. Med det här inlägget så hoppas vi ha bidragit med att belysa de antaganden som ligger till grund för nudging och medborgardeltagande.
Inlägget har författats av forskarna Martin Westin och Sofie Joosse inom ramen för Viable Cities-projektet Hållbara urbana livsstilar genom nudging och medborgardeltagande.
Viable Cities är ett innovationsprogram för klimatneutrala och hållbara städer. Syftet är att snabba på klimatomställningen i städer till 2030, med digitalisering och medborgarengagemang som möjliggörare. Programmet har 100 medlemsorganisationer från näringsliv, akademi, civilsamhälle och offentlig verksamhet samt omkring 200 projektpartners. Det är ett av 17 strategiska innovationsprogram som har fått stöd i en gemensam satsning av Energimyndigheten, Vinnova och Formas. Viable Cities, som samordnas av KTH, pågår till och med 2030.
