Rethinking deliberative planning in times of crisis
(Svensk version nedan)
Corona crisis, climate crisis and refugee crisis. We are living in times of crisis. Crisis calls for unambiguous political action and expert-driven decision-making: swift planning. In times of crisis, we ought not to reject the ideas of deliberation and participation, just because it often implies time-consuming processes: slow planning. Instead we ought to rethink them. We need multiple perspectives and broad participation; but we also need leadership and expertise. Moreover, we must be attentive to the dangers of excluding issues and voices, yet accept that exclusion is inevitable in the planning of spaces and societies; especially in times of crisis.
Martin Westin, Researcher at SLU and Uppsala university
Andrew Butler, Researcher at SLU
Camilo Calderon, Researcher at SLU
In our new research project we set out to rethink the ideas of deliberative planning in times of crisis. We explore how demands for swift and slow planning can be balanced. The three of us have for many years worked with deliberative planning. Our gut feeling might be to agree with the proponents of slow planning. Yet, we have decided not to take sides in this discussion, but instead consider the calls for efficiency and deliberation — for swift and slow planning–as equally important. What has been promoted as a “deliberative turn” away from swift expert-driven planning, we now want to explore as a “balancing act” between efficiency and deliberation. This (self)critical approach is due to our mixed experience of practising deliberation. Let us explain from our different perspectives.
“I have worked as a facilitator of deliberative processes for many years. Facilitation has a key role in the kind of deliberative forms of governance, which are high in traction in today’s fragmented societies. The mainstream idea of facilitation is associated with slow planning with expressions like “make the road by walking it” and “trust the process”. Facilitation is supposed to be about slowly and gently supporting, rather than swiftly and directly leading deliberative groups. As I have grown more experienced, I have become increasingly suspicious towards the one-sided emphasis on supporting rather than leading groups. In my experience, one-sided hands-off facilitation might actually contribute to ambiguous planning processes that could be open for manipulation or co-optation by powerful actors. Instead, I have found it more useful to think of facilitation as involving a tension between leading and supporting groups. I find this way of thinking useful since it makes it possible to be sensitive to what different situations might require of a facilitator. Hence, in our research project we ask: how can we conceptualise and practically develop facilitation as a balancing act between leading and supporting deliberative groups?”
“I came to academia from practice. The push which made me take this step was a desire to rebalance what I experienced as a deficit in planning of the landscape. Landscape is the surrounding to our lives and any impact to our surroundings affects our wellbeing. If communities or even individuals are to influence their own wellbeing, they need to be able to engage in decisions that alter ‘their’ landscape. My mantra, ‘locals are experts of their own landscape’ makes deliberative planning essential for all landscape issues.
Or is it?
What happens when we are faced with unprecedented issues and circumstances; situations which cannot be resolved with ‘old ways’ of thinking or create foundations for new ways of thinking. In my research I have been engaged with the impact of catastrophic change brought about by forest fire. These events require fast action from experts to guide a susceptible society, while the aftermath creates the conditions for new ways of acting and thinking. For the former there is often little time for discussion in the heat of the moment; as expert knowledge needs to be seen as trustworthy and legitimate. After the situation it is often seen that a tabula rasa has been created, a brave new world for brave new ideas, where the first to the lectern influences all further discussions. In our research we ask how deliberative processes can be utilised to prepare for the eventuality of a crisis and to lift the legitimacy of multiple, potential new futures after the crisis?”
“I have researched and taught about deliberative processes for many years. Mostly, I have been critical to normative ideals that underpin such processes like inclusiveness or consensus. I have been critical, not because I do not believe in the democratic value of these ideals, nor because I do not want planning to follow them; but because I have seen and experienced first-hand how difficult it is to achieve them in practice. As academics and even policymakers, it is easy to set a high bar for planning. However, when planners look at that bar and realise how difficult it is to reach it, they often cringe and fall back on what they know best, on what planning schools still train them to be: top-down experts. Considering this, I encourage my students and the practitioners that I collaborate with, to work critically and reflexively with the ideals of deliberation, rather than dismissing them or following them naively. This means striving for that high bar, but when not being able to reach it, be honest about who was excluded, who won or lost with decisions and what should be done about that. This is particularly relevant for crisis situations, where limited resources, short time frames and complex problems, will inevitably give priority to some voices and exclude others. Hence in our research, we ask how can we conceptualise exclusion and win-lose situations within deliberative planning?”
To sum up, in times of crisis we must have swift planning. In the face of pandemics, forest fires and climate crises the planning system must be capable of moving fast. Yet, crisis preparation and post-crisis recovery require deliberative and participatory ways of working; slow planning. From our perspective, as “deliberative practitioners”, we suggest that our crisis-ridden times require that we walk a balancing act between swift and slow planning. Foremost we argue that crises prompts a rethinking of the theory and practice of deliberative planning. Based on our mixed experience of deliberation we pose (self)critical questions about the meaning of facilitation, expertise and exclusion in deliberative planning. We wonder if- in times of crisis- we can see these concepts in new light; if they can shift meaning in efforts to rethink deliberative planning.
Martin Westin, Researcher at SLU and Uppsala university
Andrew Butler, Researcher at SLU
Camilo Calderon, Researcher at SLU
Att tänka nytt om medborgardeltagande i samhällsplanering
Coronakris, klimatkris och flyktingkris. Vi lever i kristider. Kriser kräver entydig politisk handling och expertbaserat beslutsfattande; snabb samhällsplanering. Men i kristider bör vi inte förkasta idéerna om medborgardeltagande bara för att det innebär tidskrävande processer; långsam samhällsplanering. Istället behöver vi tänka nytt om medborgardeltagande. Vi behöver olika perspektiv och brett deltagande, men vi behöver även ledarskap och expertis. Dessutom behöver vi vara vaksamma på riskerna med att exkludera perspektiv och röster, samtidigt som vi accepterar att exkludering är oundviklig i planering av platser och samhällen, speciellt i kristider.
I vårt nya forskningsprojekt omvärderar vi medborgardeltagande i samhällsplanering i tider av återkommande kriser. Vi undersöker hur kraven på snabb och långsam planering kan balanseras. Vi som är forskare i projektet har i många år jobbat med medborgardeltagande i samhällsplanering. Vår magkänsla är att hålla med de som förespråkar långsam planering. Trots det har vi valt att inte ta sida i debatten och istället betrakta kraven på effektivitet och brett deltagande som lika viktiga. Vad som tidigare beskrivits som en vändning mot mer medborgardeltagande bort från expert styrd planering väljer vi nu att se som en balansgång mellan effektivitet och deliberation. Den här (själv)kritiska ansatsen har vi valt på grund av våra delade erfarenheter av att jobba med medborgardeltagande i samhällsplanering. Låt oss förklara utifrån våra olika perspektiv.
”Jag har jobbat som facilitator för deltagandeprocesser under många år. Facilitering spelar en nyckelroll i den typ av deliberativstyrning som är populär i dagens fragmenterade samhällen. Grundidén i ’mainstream’ facilitering är besläktade med långsam planering. Idén förmedlas i bekanta uttryck såsom ’vi gör vägen medan vi vandrar den’ och ’lita på processen’. Facilitering antas därmed handla om att långsam och varsamt stödja — snarare än att snabbt och tydligt leda — medborgardeltagande. I takt med att jag har blivit mer erfaren har jag också blivit mer misstänksam mot den ensidiga betoningen av att stödja snarare än leda deltagande. Min erfarenhet talar för att ensidig ’hands-off’ facilitering kan i själva verket bidra till att medborgardialoger och andra former av deltagande manipuleras och kapas av starka intressen. Istället har jag funnit att det är mer fruktbart att tänka på facilitering som en balansgång mellan att stödja och leda grupper. Jag menar att det sättet att tänka på är användbart eftersom det gör det möjligt att vara känslig för vad olika situationer kräver av en facilitator. I linje med detta så frågar vi i det nya forskningsprojektet: hur kan vi sätta ord på och praktiskt utveckla facilitering som en balansgång mellan att leda och stödja medborgarddeltagande i samhällsplanering?”
”Jag kom till akademin från planeringspraktiken. Det som fick mig att ta steget var en önskan göra något åt det som jag så som ett underskott i landskapsplanering. Landskap är det som omger våra liv och förändringar i vår omgivning påverkar vårt välmående. Om samhällen och individer ska kunna påverka sitt välmående så behöver de kunna delta i beslut som ändrar ”deras” landskap. Mitt mantra är att de som bor på en plats är experter på sitt eget landskap. Det betyder att medborgardeltagande är grundläggande i planering av landskap.
Eller är det verkligen så?
Vad händer när vi ställs inför helt nya frågor och förutsättningar; när vi hamnar i situationer som inte enkelt kan lösas genom ”gamla sätt” att tänka eller skapar utgångspunkter för nytt tänkande. I min forskning har jag engagerad mig i effekten av katastrofrisk förändring som skapas av skogsbränder. Sådana situationer kräver snabb handling av experter för att leda lokal samhällen som är sårbara. Det är inte tid för långa diskussioner mitt i katastrofen; expertkunskap måste betraktas som legitima och trovärdig. Efter katastrofen ses det ofta som att ett ’tabula rasa’ (ett rent bord) har skapats där de som är snabbast sätter sin prägel på alla kommande beslut om landskapet. I vår forskning frågar vi oss: hur kan deltagande processer användas för att förbereda för kriser och för att artikulera olika önskvärda framtider efter krisen?”
”Jag har forskat och undervisat om deltagande processer i många år. Mestadels har jag varit kritisk till de normativa ideal som underbygger sådana processer; till exempel inkludering och konsensus. Jag har varit kritisk inte för att jag inte tror på det demokratiska värdet i sådana ideal eller för att jag inte vill att samhällsplanering ska leva upp till dessa; utan för att jag har erfarit hur svårt det är att leva upp till deltagardemokratiska ideal i praktiken. Som akademiker och även som politiker kan det vara att frestande att sätta en hög ribba för planeringsprocesser. Men när planerare ser höjden på ribban och förstår hur svårt det är att nå upp till den, så kan de tveka och istället falla tillbaka på vad de kan bäst — det som utbildningar i samhällsplanering fortfarande lär dem — att vara experter som definierar vad som är önskvärt. Med tanke på detta brukar jag uppmuntra mina studenter och de planerare jag samarbetar med att jobba kritiskt och reflexivt med deltagandeideal, snarare än att följa dem naivt. Det betyder att sträva efter den där höga ribban, men — när det inte går att nå den — vara ärlig med vilka som exkluderades, vilka som vann eller förlorade på besluten och vad vi bör göra åt det. Det här tankesättet är särskilt relevant i krissituationer när begränsade resurser, korta tidsramar och komplexa problem med nödvändighet ger prioritet till vissa röster och exkluderar andra. Därmed ställer vi i vår forskning frågan: hur kan vi sätta ord på exkludering och vinna-förlorasituationer inom ramen för deltagandeteori och praktik?”
För att sammanfatta: i kristider behöver vi snabb samhällsplanering. När vi står inför pandemier, skogsbränder och klimatkriser behöver planeringssystemet vara kapabelt att agera snabbt. Men, att rusta oss för kriser och att återhämta oss efter kriser kräver brett deltagande och deliberation; långsam samhällsplanering. Från våra perspektiv — som förespråkare av medborgardeltagande — föreslår vi att de återkommande kriserna i vår tid kräver en balansgång mellan snabb och långsam samhällsplanering. Framförallt menar vi att kristider kräver att vi omvärderar medborgardeltagandets teori och praktik. Baserat på våra blandade erfarenheter av att försöka genomför idéer om deltagande i praktiken ställer vi (själv)kritiska frågor om vad facilitering, expertis och exkludering egentligen betyder inom samhällsplanering. Vi undrar om vi i kristider kan se dessa begrepp i ett nytt ljus; om de kan skifta betydelse i försök att tänka nytt om medborgardeltagande.
Martin Westin, Forskare vid SLU och Uppsala universitet
Andrew Butler, Forskare vid SLU
Camilo Calderon, Forskare vid SLU
Det här inlägget är författat av forskarna Martin Westin, Camilo Calderon och Andrew Butler vid SLU och Uppsala universitet. De är verksamma i en forskningsmiljö där frågor om medborgardeltagande, stadsutveckling och hållbar samhällsplanering utforskas. Det strategiska innovationsprogrammet Viable Cities är en av forskningsmiljöns finansiärer, genom projektet ”Hållbara urbana livsstilar genom nudging och medborgardeltagande” vid SLU.
