Riktig, enkel arkitektur
Hur vi använder “snören” för vår arkitektur
För 7 år sedan flyttade vi från vår lägenhet i stan till förorten Bromma. Det var jobbigt. Men när jag tog av skorna och strumporna och gick barfota i gräset ersattes min oron av minnen från uppväxten i hus.
Ett av de första trädgårdsprojekten var att bygga en koja åt barnen. Jag tog inspiration från Carl Nyrén, arkitekten till vårt hus. Jag ville bygga en koja som hölls ihop av snören och trät från hans uteplats. Inga spik. Ingen åverkan på träden.
Barnen älskade kojan som små. Alla kompisar har lekt där. Nu är det mer sällan de leker där. Det fanns en idé om att bygga ett skepp, som barnen sett på en lekplats, mellan träden. Men det blir inte av.
Tallen bakom kojan täcker äppelträdet med skugga under dagarna så äppelskördarna blir fattiga. Jag gillar jag snörena. De har varit min lilla hemlighet.
Snören knyter samman och håller ihop. De är enkla och vem som helst kan snöra om. Men snören har begränsad livstid och måste tittas till då och då.
Virket är från en uteplats som gjordes i början av 1970 tillsammans med huset. Samma år som jag föddes. Att spika i det mjuknande, murknande virket skulle vara dumt. Snören var bättre, åtminstone i det här fallet.
Ungefär samtidigt som kojprojektet påbörjade jag min första stora analys av Tele2 alla system. Det var det största jag och Tele2 gjort någonsin tror jag. Jag var väldigt orolig att det inte skulle gå.
Jag lärde mig de fundamentala begränsningarna i digital arkitektur.
Tidigare hade man ritat lösningar på A4-sidor. Fråga mig inte varför, för det får bara plats 10-15 system på en A4. Jag införde ritningsmallar och även ett sätt att kategorisera systemen.
Jag visste inte det då men Sverige i sig bestod av mer än 200 system och 1000-tals komponenter — nät, servrar och system.
När jag studerade på universitet hade jag köpt ett skissblock (A3-format) för att göra mindmaps och systemskisser. Det var ett bättre format än A4 tyckte jag.
Kanske var det härifrån jag fick idén att göra det här lite mer extremt. Så för att kunna rita ut alla system bytte jag storlek från A4 till A3, A2, A1 och slutligen A0.
Formatet A0 får plats med mer än 1000 komponenter. Betydligt fler än A4 men långt ifrån tillräckligt. Som aspirerande “Enterprise Architect” på ett företag med 23 länder (2007) insåg jag att all världens papper inte skulle hjälpa oss.
Vi skulle behöva 100-tals A0:or för att beskriva Tele2s arkitektur som den såg ut just nu. Det var inte realistiskt ens med 10 arkitekter som jobbade heltid att dokumentera.
I teorin leder det här geometriska tänkandet, med bilder, dessutom till 10,000-tals sidor för att beskriva bilderna. För man måste ju dokumentera.
I praktiken leder det givetvis till att dokumenten inte alls skrivs.
I analysen stannade jag vid 150 sidor.
Tyvärr skrivs det fortfarande dokument med arkitekturbilder i, det är en ful gammal vana. Ett ganska slösaktigt beteende, som vi haft svårt att bli av med. Men jag dömer ingen, jag har själv varit där och grävt.
Med kojanalogin är dokument och bilder som spik. De är vassa, hårda, rostar. De måste slås i. Egentligen inte någon trevligt material att jobba med. Inte för en koja. Inte för oss.
Jag behövde något som “snören” för kojan och nu också för att beskriva arkitekturen.Det var så idén om att beskriva arkitekturen med en abstrakt datastruktur, i en databas, kom.
Jag behövde två saker: någon som ville göra en databas och någon som behövde databasen.
I morse gick jag förbi min kollega Dags bord. Dag sitter numera på plan 2 så jag ser inte honom så ofta. Han har tidigare varit IT-chef på Tele2 men ägnar nu nog hellre tid åt barnen, sin katamaran och tennis. Han är alltid kul att diskutera med.
Jag tackade honom för hans insatser häromdagen i Ukraina. Vi pratade lite kort om det och vad vi gjorde på natten i måndags när hans team fixat sitt. Dags team blir alltid inblandade sist och lite för sent. Det var intressant att lyssna på hans observationer och idéer kring det.
Plötsligt saknade jag våra joggingturer på fredagar.
Han kunde sedan inte låta blir att ivrigt berätta om sitt lilla “hemliga” hobbyprojekt med det intetsägande namnet Systemkatalogen. Det är en databas som håller reda på våra servrar, vilka system som finns på servrarna och vilka integrationer som är gjorda. Krångligt.
Han har byggt på den längre än sedan 2007 men den har inte riktigt gått att använda för verksamheten, bara för IT själva.
Det finns 10,000-tals komponenter i hans databas. Varje natt skannas alla våra servrar och uppdaterar hans databas. Det är finurligt gjort.
Nu hade han lagt till en struktur som han kallade “affärstjänster” ovanpå all teknik med “system”, “server” och “integration”.
Lite svårt att förklara men det är dag och natt för våra affärsområden. Tidigare har den varit helt opraktisk. Nu går den att att använda.
Genom att beskriva en affärstjänst som “E-Commerce” och de system som ingår, inklusive servrar, applikationer och databaser kan man också se vilket “virtuellt team” man har på IT som jobbar åt affärsområdena. Och IT vet att exv Ludde är ansvarig för E-Commerce på Comviq. Om man gör det här rätt.
Tidigare har det inte gå att förstå varken för Dags gäng eller någon annan vad man har alla system till. Det har inte gått att förstå för verksamheten vad man använder och betalar för. Och varför IT kostar så mycket.
Men i och med att Dag lade till det digitala snöret “affärstjänst” så kan vi plötsligt börjar knyta ihop saker, se till att de hänger samman och så vidare.
Det Dag har gjort är dessutom mycket enklare än det jag föreställde mig 2007 och det vi sedan sett från vissa arkitekturprodukter. Enkelhet är viktigt.
När nu Comviq faktiskt efterfrågar den här databasen har vi plötslig en kritisk massa av förståelse på plats. Det kommer hända saker. Comviq kommer vara först med att använda Dags verktyg fullt ut.
Email me when Work Hard, Play Hard publishes stories