#IAMSYRIAN — Zakarias berättelse

Foto: WFP/ Ingrid Ernø
’’Det är inte mitt fel, jag är inte mindre värd’’

Mitt namn är Zakariya. Jag är 26 år gammal och kommer från Homs i Syrien. Jag bor i Danmark nu med två av mina yngre bröder, Isaam och Mohammed. Innan kriget var hela min familj tillsammans, nu är vi utspridda i världen.

Det här är på grund av kriget, men jag är glad för att vi alla är i säkerhet. Jag hoppas att vi kan vara tillsammans allihop igen, som vi brukade vara under Ramadan.

Vi hade allt vi behövde i Syrien. Min familj ägde två mjölkfabriker. Hemma hade vi, katter, fåglar och hästar. Min mamma brukade baka bröd på terrassen, det var så gott, hon var väldigt duktig på det.

’’Det är ens liv, man vill skydda det’’

Vi hade allt vi behövde och ville, men allt förstördes. Vi har inget hem nu, vi har ingenting. Allt jag kan tänka på är att vi är åtminstone säkra. 2012 togs min familjs fabriker, vi kunde inte göra någonting, det är ens liv, man vill skydda det.

Jag studerade på ett universitet i Turkiet, men efter att fabrikernas togs hade vi inte längre råd. Jag fick sluta, efter det visste jag inte vad jag skulle göra. Jag försökte hitta ett arbete för att överleva.

Jag känner att jag borde göra något för att hjälpa till i Syrien. Jag ville hjälpa mina vänner och min familj, alla syrier är min familj. Jag körde ambulanser, medicin och mat till människor.

Jag köpte maten från en lokal marknad i Syrien och inte i Turkiet, det är bra eftersom det stödjer det syriska folket när vi köper ifrån dem.

Foto: WFP/ Ingrid Ernø
‘’Många byggnader hade kollapsat, människorna var fattiga’’

Jag försökte ge folk den absolut viktigaste maten, som ris och olivolja, socker och te.

Det var väldigt jobbigt första gången jag åkte tillbaka till Syrien. Många byggnader hade kollapsat, människorna var fattiga. Det är verkligen tufft att se alla dessa människor som inte har någonting kvar.

Ibland ville man bara gråta, man kan inte förstå det. En del människor har ingenting att äta. Det är verkligen tufft, speciellt med barnen. Det var en chock för mig att se människorna, trotts allt var de fortfarande glada.

De var fortfarande glada, glada för att vara vid liv. De skämtade, de log, de skrattade. När jag var i deras hem kunde vi höra bomberna. De kunde avgöra avståndet från bomberna från ljuden. ’’Oroa dig inte, de är långt borta’’ sa de och fortsatte prata.

‘’Mat är den största gåvan du kan ge, eftersom mat är livet’’

Första gången jag gav ut mat var jag väldigt nervös. Hur ska jag säga? Jag ville visa dem att jag är precis som dem. Jag visste inte hur jag skulle gå fram, knacka på dörren och få dem att ta emot maten.

Det är svårt att veta hur de kände när de fick maten, de var både glada och skämdes samtidigt, det var så jag kände också. Att ge mat betydde mycket för mig. När du ger mat till människor får de mer energi och kan uträtta saker. Mat är den största gåvan du kan ge, eftersom mat är livet.

Jag började min resa i juli 2015, jag kunde inte stanna i Syrien och hjälp till längre. Jag behövde ett intyg från mitt universitet, jag kunde inte få det eftersom jag inte hade råd att betala. Hela mitt liv stannade i den stunden. Därför bestämde jag mig för att åka till Europa och starta om livet på nytt.

Jag reste till Izmir och hittade en smugglare som skulle ta mig till Mytilini på den grekiska ön Lesbos. Jag frågade honom hur många vi skulle vara, han sa 20 personer. Han sa att båten var gammal, men bra och stor.

‘’Jag fruktade inte mitt eget liv, jag var orolig för mina bröder’’

När vi kom till kusten kunde jag se att vi var runt 35 personer och 10 barn. Båten var 8 meter lång och vi var väldigt nära vattnet. Jag fruktade inte mitt eget liv, jag var orolig för mina bröder.

Smugglaren pekade på ett ljus långt bort och sa att det var dit vi skulle åka. Han sa åt mig att ta över motorn och det gjorde jag. Sen hoppade han i och simmade tillbaka. Båten gick väldigt söligt eftersom vi var så många, det var en lite och gammal motor. Var 10 minut stannade den och vi fick starta om den. Det hela slutade med att resan tog nästan 10 timmar.

Folk hade sagt till mig att Danmark var ett bra land eftersom människorna är väldigt vänliga. Folk sa att man kunde leva ett gott liv här, i säkerhet och frihet.

När vi kom till Europa började jag och mina bröder resan mot Danmark. Nu bor vi i ett flerfamiljshus i Solrød kommun. Allt här beror på tur, det är tur som bestämmer vart du ska bo, när du blir intervjuad av polisen och hur länge du kommer behöva vänta, hur din intervju blir, vem översättaren är och i vilken kommun du placeras i.

Jag är inte dansk och det är svårt att vara en flykting. Vi har det bättre nu såklart, men hur ska vi gå vidare? Som en flykting kollar folk snett på dig, som att du är mindre än dem… det är jag inte. Jag var rik, jag studerade. Det är inte mitt fel, jag är inte värd mindre än dig. Folk borde förstå det men det gör de inte.

Text: Kathrine Dybdahl Jensen
Show your support

Clapping shows how much you appreciated FNslivsmedelsprogram’s story.