May — #IamSyrian
Mitt namn är May, jag är syrier och jag är svensk. Jag är en dotter, fru och mamma till trillingar — mina musketörer.
Vi kom till Sverige för tre år sedan som flyktingar. Nu bor vi i Teckomatorp, en liten by utanför Lund. Innan bodde vi i Damaskus i Syrien.
Vi lämnade Syrien för att söka skydd, åt oss, våra barn och vår framtid. Ibland känner jag mig skamsen och får väldigt dåligt samvete på grund av att vi lyckades fly med vår familj och våra barn. Jag kunde åka utan att hjälpa någon annan. När vi lämnade Syrien var mina föräldrar fortfarande kvar, men de dog förra året, de var väldigt sjuka. Min mamma dog av cancer och min pappa dog 6 månader senare, han var deprimerad efter att min mamma dog.
’’Jag känner skam för… Det är mitt hemland, landet i mina drömmar. Jag ville verkligen leva och dö där’’
Jag ville göra massvis saker med mina barn, min familj, mina föräldrar. Se platser och upptäcka saker. Nu har jag förlorat den chansen, de flesta av de ställena är förstörda nu.
År 2000 blev jag volontär för Röda Korset i Syrien, 2001 började jag hjälpa till med första hjälpen. Jag kommer framförallt ihåg en dag ifrån ambulansen. Vi kom till en vägspärr, de riktade sina vapen mot oss, vi kunde inte passera. Vi kunde höra skjutningarna på andra sidan men vi tilläts inte åka in för att hjälpa de skadade.
’’Vi hörde skriken, vi hörde skjutningarna men vi kunde inte göra någonting’’
På min födelsedag i november 2012 frågade mina vänner mig om jag ville ut och resa. Jag sa nej, jag kunde inte ens se framför mig att jag någonsin skulle lämna Syrien. Sex månader senare var vi tvingade att fly. Jag ville inte åka, men jag ville att mina barn och min familj skulle vara säkra.
I Sverige känner jag att jag inte har något val annat än att vara positiv och integrera. För min skull, mina barns och mina föräldrars skull. Framförallt nu eftersom jag har dåligt samvete för att jag inte var där för dem när de dog.
Det var först när jag kom till Sverige som jag förstod att jag var en flykting, utan möjlighet att återvända.
Jag måste skapa en bra anledning och motivering till varför jag är här och inte i Syrien. För mig är det att vara framgångsrik i det nya samhället, mitt nya hemland. Det är vad jag försöker med… men ibland känner jag mig väldigt splittrad…
‘’Jag bär färgglada kläder, i vår kultur säger vi att rosa bryter djup sorg’’
Det är därför jag bär en rosa sjal. Men det är stor skillnad på utsidan och vad jag känner inombords. Det är mycket smärta och mycket stress.
För att hjälpa till med integrationen i samhället driver jag ett projekt för att lära ut Arabiska via lekar för barn som går på dagis. På så sätt kan de vara i kontakt med sin kultur. När barn har en bra relation till sina modersmål har de enklare för att lära sig nya språk och bli integrerade i nya samhällen. Vi behöver förstå varandra och prata mer om att bygga broar mellan olika kulturer. Det är vad integration handlar om.
När vi kom till Sverige sa alla att svenskar har så mycket lyx och saker vi inte har i Syrien. Jag pratar inte nödväntigvis om materiella saker, det handlar också om tankesättet. Men sen börjar du förstå, det är inte lyx, det är basala mänskliga rättigheter som vi saknar.
Att kunna äta vad du vill äta, köpa kläder till dina barn, ta med dem till lekplatsen, det är inte lyx, det är basala mänskliga rättigheter.
Vi längtar efter att Syrien ska bli ett fritt och fredligt land, det förtjänar alla syrier. Sen kanske vi vill återvända, eller besöka Syrien. Men, vi känner oss verkligen som hemma igen. Vi känner också en lojalitet och tacksamhet till landet som tog emot vår familj.
‘’Nu är jag både syrier och svensk’’
