Bebisar kan!
Länge trodde jag att det bara var att leva på som vanligt när man fick barn. Nu vet jag att det inte går — om man inte lever som en bushman eller en hobbit från början.
Anledningen till att jag trodde det, och till att många nyblivna föräldrar fortfarande tror det, är att vi bor i Sverige, i den kultur som kallas för västvärlden. Vi har vår uppsättning med idéer och föreställningar precis som i alla kulturer, och en av dem är att man ska kunna leva precis som vanligt när man får barn.
Den gör livet onödigt komplicerat för småbarnsföräldrar. För när vi ska leva den livsstilen krockar det med en annan livsstil, en som gör det ganska enkelt att vara förälder. Som tillåter oss att glömma bort tiden. Som gör andra vuxna lätt tillgängliga dygnet runt. Som låter oss gå på så låga varv att vi faktiskt hör vad våra bebisar talar om för oss — och vet att vi själva kan allt vi behöver kunna, utan att ha läst en enda bok.
När mina barn var små var jag oftast upptagen med att ta hand om dem på det sätt som man skulle, som jag hade läst i böcker och lärt mig på BVC. Men ibland, när jag låg helt lugn och tittade på mitt barn, mötte den djupa blicken och verkligen fick själarnas kontakt, anade jag att det fanns kunskap lagrad bakom det där lilla pannbenet. Tiotusentals års överlevnadskunskap i varenda liten cell. Insikt om hur man klarar livhanken första dygnet, och nästa, och nästa … Att det är bröstet som ska hittas, varma kroppar som ska hålla värmen, att man måste sova och äta för att växa och att man ska slå larm när minsta fara verkar hota.
Men eftersom man är liten och svag som en myra så måste man använda sina vuxna — och lita på att de förstår vad man behöver. Att de LYSSNAR och förstår vad man säger, fast man då kanske inte har så väldigt tydliga bokstäver ännu.
Men vi hinner inte lyssna. Vi ska ju leva precis som vanligt. Vi hinner inte stanna och leta upp rätt våglängd.
Istället har vi lyckats få för oss att bebisar inte kan prata. Att nyfödingar är ovetande och tomma som molntussar. Små värnlösa knyten som inte klarar sig en sekund utan oss.
Men hur skulle vi människor ha överlevt som art i så många tusentals år om våra barn är så oerhört ömtåliga och svårskötta? Hur länge har det funnits akutmottagningar, föräldrakurser och BVC?
I själva verket är den första tiden med en liten bebis ett otroligt primitivt läge, som har absolut noll med civilisation, teknik och hjärnverksamhet att göra. Man skulle i princip kunna föda sitt barn på en öde ö och leva där det första halvåret utan några tillsatser av modernt liv. Allting fungerar av sig självt, av naturen.
I verkligheten är det sällan så enkelt. I västvärlden blir det ofta krångel med att få bebisen att äta rätt, sova rätt, bajsa rätt. Föräldrar blir utmattade, oroliga och ibland nästan desperata. Vi funderar och diskuterar och läser och testar olika metoder för att lära barnen sova och äta. Lära dem alltså, som om de inte måste kunna det ändå.
Istället för att anamma lite av den där andra livsstilen, den där som gör att vi går ner i varv och vet att vi själva kan. Utan att dra alltför hårda växlar på hur “naturfolk” lever är det ändå tydligt att vi ibland lägger krokben för oss själva. Särskilt när man jämför med hur det fungerar i andra, mindre moderna kulturer. Ta till exempel metoden blöjfritt, att lyssna på sin bebis och lära sig när den vill kissa och bajsa. Metoden är urgammal men fortfarande vanlig i en stor del av världen. Det är inte frågan om att träna bebisen, tvärtom är det föräldern som får träna sig i att förstå bebisens språk och signaler. (Inte lika enkelt som att använda blöjor kanske — men man förkortar blöjperioden med ett eller flera år, vilket många föräldrar nog uppskattar.)
Hur är det möjligt? Vet alltså helt sprillans nyfödda bebisar själva när de behöver kissa och bajsa? Ja, det verkar så, för metoden fungerar. Bebisar kan!
Egentligen behöver man inte leva som en bushman eller en hobbit för att det ska bli enklare att vara en småbarnsförälder (japp, jag tar tillbaka vad jag skrev i början). Vi har redan allt vi behöver.
Bebisen har redan stenkoll.
Och det har du med!
Knep som kan göra livet enklare när man har små barn
- Ha bebisen väldigt nära eller i sängen för att slippa gå upp och amma/ge flaska på natten
- Ställ undan vagnen och bär bebisen i sjal
- Ha inte ha tider att passa
- Var inställd på hårt fysiskt arbete
- Var inställd på att det kan ta upp till ett år att få bra sovrutiner
- Samla på andra vuxna som kan avlasta på dagarna
- Undvik situationer där du måste ha bråttom eller stressa
- Undvik miljöer som är stressande eller tröttsamma för barn (eller vuxna), som affärer
(Den här texten har varit publicerad i Föräldrar & Barn #6 2004)
